Det rådde
oro i Överhuset när biskopen vecklade upp pergamentet och började läsa. Detta
var något helt otroligt. Vart skulle det leda och vad var meningen? Var det i
enlighet med Guds vilja, om inte, vilka straff var då att vänta. Biskopen själv
verkade dock fullkomligt lugn: Han utförde helt enkelt sitt arbete:
”Våra
käraste kusiner, de ädla männen, riddar John, klerken Henry , ädlingen Thomas
och vår käraste fröken, den nobla Joan Beaufort, älskade anförvanter till vår
onkel, den ädle John, hertig av Lancaster,
vår födde vasall och gunstling. I betraktande av den oavbrutna tillgivenhet
sagde onkel visat oss, liksom av hans visa råd, alltså finna vi det rätt och
billigt att förläna eder, som av naturen utrustats med stora gåvor och med
kungligt blod, med styrkan av kunglig förmånsrätt, av gunst och nåd”.[1]
Detta
dokument upplästes av ärkebiskopen av Canterbury i Överhuset 6 februari 1397
och innebar i klartext att konungen givit ”kunglig legitimation” åt sin farbror
John av Gaunts hertig av Lancaster, barn i dennes förhållande med adelsdamen
Katherine Swynford. Paret hade levt i ett mer eller mindre öppet
samboförhållande, en term som inte existerade för en sann kristen under
medeltiden, under en stor del av 1370-talet. Oroligheterna i samband med bondeupproret
1381 hade visserligen fått dem att bryta förbindelsen i rent fysisk bemärkelse
men utan att släppa kontakten.[2]
Föregående år hade emellertid hertigens
hustru avlidit och för några månader sedan hade Katherine och John gift sig med
påvlig dispens och försäkran om att deras barn var att se som legitima i
kyrkans ögon.[3] Detta
var dock inte detsamma som ”världslig legitimitet”. Bastarder var bastarder och
kunde inte räkna med att ärva jord eller egendomar på samma sätt som den som
kommit till världen i ett av kyrkan sanktionerat förhållande. Kungens
patentbrev pekade tydligt ut att avsikten var att åsidosätta denna regel och
introducera hertigens utomäktenskapliga barn i den engelska högadeln. Detta
bekräftades vid en ny ceremoni tre dagar senare, 9 februari 1397. Stående under
en särskild baldakin eller ”skyddsduk” tillsammans med sina föräldrar mottog de
fyra barnen, som alla uppnått 20årsåldern, bekräftelse på att de nu var att se
som medlemmar av högadeln, närmast av kungahuset.[4]
Dylika så kallade ”mantelceremonier” innebar vanligen att ett ogift föräldrapar
vigdes i närvaro av sina barn, stående tillsammans under ett särskilt hölje
eller baldakin som i England betecknades ”care cloth”. Detta var första och som
det verkar enda gången i landets historia då ceremonin innebar att bastarder
tilldelades samma rättigheter och möjligheter som om de avlats inom
äktenskapet. Föräldrarna var dessutom, som nämnts ovan, redan vigda. För
familjen Beaufort blev detta startskottet till en strålande karriär i maktens
korridorer. Äldste sonen John blev några dagar efter ceremonin i parlamentet
upphöjd till earl av Sommerset och riddare av Strumpebandsordern. Andre sonen
Henry slutade som kardinal och framstående andlig och världslig politiker. Han var
bland annat med om att döma Jeanne d’Arc till bålet. Genom giftermål, intriger
och uppror skulle så småningom i tur och ordning två av de engelska
kungasläkterna och därmed i praktiken alla engelska kungar in i vår tid
härstamma från John av Gaunts och Katherine Swynfords barn.[5]
För en
svensk med kunskaper i historia faller det sig naturligt att jämföra
legitimeringen av Johns och Katherines barn med vigselakten mellan Erik XIV och
Karin Månsdotter 170 år senare. Bortsett från det i och för sig chockerande i
att en kung gifte sig med en kvinna av folket väckte det uppseende att deras
båda barn deltog i ceremonin, sonen Gustav i famnen på sin far. Avsikten måste
ha varit att, precis som vid en ”mantelceremoni” ge barnen, av vilka dottern
Sigrid kommit till världen innan giftermål ens var påtänkt, legitimation som
kungliga barn med samma rätt till arv och tronföljd som andra prinsar och prinsessor.[6]
Sorgligt nog gick de flesta av Eriks och Karins barn betydligt sorgligare öden
till mötes än barnen Beaufort gjorde.
[1] Alison Weir, Katherine Swynford, the Story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2008), s. 307.Översättningen till svenska av Rikard II:s patentbrev för Johns av Gaunt barn med Katherine Swynford är min egen.:
[2] Det är oklart om brytningen dikterats av dåligt samvete eller politisk korrekthet, förmodligen en kombination av båda.
[3] Behovet av påvlig dispens hade inget att göra med Katherines ”låga status” utan berodde på att John av Gaunt var gudfar till hennes äldsta dotter i första äktenskapet.
[4] John av Gaunt var son till Edvard III som regerat England i femtio år. 1397 satt brorsonen Rikard II på tronen.
[5] Joan Beauforts dotter Cecily Neville blev mor till kungarna Edvard IV och Rikard III av huset York och John Beauforts sondotter Margaret blev mor till Henrik VII av huset Tudor.
[6] Tidens krönikörer uttryckte förvåning och indignation över att John av Gaunt äktat sin tidigare älskarinna åtminstone delvis av kärlek. Om man vet att Katherine Swynford var av adlig börd, från grevskapet Hainault i dagens Belgien, förstår man de chockvågor som måste ha gått genom Sveriges aristokrati då kung Erik 1568 äktade en kvinna av bondesläkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar