söndag 28 februari 2021

Konsten att legitimera kungliga bastarder.

 

Det rådde oro i Överhuset när biskopen vecklade upp pergamentet och började läsa. Detta var något helt otroligt. Vart skulle det leda och vad var meningen? Var det i enlighet med Guds vilja, om inte, vilka straff var då att vänta. Biskopen själv verkade dock fullkomligt lugn: Han utförde helt enkelt sitt arbete:

”Våra käraste kusiner, de ädla männen, riddar John, klerken Henry , ädlingen Thomas och vår käraste fröken, den nobla Joan Beaufort, älskade anförvanter till vår onkel, den ädle John,  hertig av Lancaster, vår födde vasall och gunstling. I betraktande av den oavbrutna tillgivenhet sagde onkel visat oss, liksom av hans visa råd, alltså finna vi det rätt och billigt att förläna eder, som av naturen utrustats med stora gåvor och med kungligt blod, med styrkan av kunglig förmånsrätt, av gunst och nåd”.[1]   

Detta dokument upplästes av ärkebiskopen av Canterbury i Överhuset 6 februari 1397 och innebar i klartext att konungen givit ”kunglig legitimation” åt sin farbror John av Gaunts hertig av Lancaster, barn i dennes förhållande med adelsdamen Katherine Swynford. Paret hade levt i ett mer eller mindre öppet samboförhållande, en term som inte existerade för en sann kristen under medeltiden, under en stor del av 1370-talet. Oroligheterna i samband med bondeupproret 1381 hade visserligen fått dem att bryta förbindelsen i rent fysisk bemärkelse men utan att släppa kontakten.[2]  Föregående år hade emellertid hertigens hustru avlidit och för några månader sedan hade Katherine och John gift sig med påvlig dispens och försäkran om att deras barn var att se som legitima i kyrkans ögon.[3] Detta var dock inte detsamma som ”världslig legitimitet”. Bastarder var bastarder och kunde inte räkna med att ärva jord eller egendomar på samma sätt som den som kommit till världen i ett av kyrkan sanktionerat förhållande. Kungens patentbrev pekade tydligt ut att avsikten var att åsidosätta denna regel och introducera hertigens utomäktenskapliga barn i den engelska högadeln. Detta bekräftades vid en ny ceremoni tre dagar senare, 9 februari 1397. Stående under en särskild baldakin eller ”skyddsduk” tillsammans med sina föräldrar mottog de fyra barnen, som alla uppnått 20årsåldern, bekräftelse på att de nu var att se som medlemmar av högadeln, närmast av kungahuset.[4] Dylika så kallade ”mantelceremonier” innebar vanligen att ett ogift föräldrapar vigdes i närvaro av sina barn, stående tillsammans under ett särskilt hölje eller baldakin som i England betecknades ”care cloth”. Detta var första och som det verkar enda gången i landets historia då ceremonin innebar att bastarder tilldelades samma rättigheter och möjligheter som om de avlats inom äktenskapet. Föräldrarna var dessutom, som nämnts ovan, redan vigda. För familjen Beaufort blev detta startskottet till en strålande karriär i maktens korridorer. Äldste sonen John blev några dagar efter ceremonin i parlamentet upphöjd till earl av Sommerset och riddare av Strumpebandsordern. Andre sonen Henry slutade som kardinal och framstående andlig och världslig politiker. Han var bland annat med om att döma Jeanne d’Arc till bålet. Genom giftermål, intriger och uppror skulle så småningom i tur och ordning två av de engelska kungasläkterna och därmed i praktiken alla engelska kungar in i vår tid härstamma från John av Gaunts och Katherine Swynfords barn.[5]

För en svensk med kunskaper i historia faller det sig naturligt att jämföra legitimeringen av Johns och Katherines barn med vigselakten mellan Erik XIV och Karin Månsdotter 170 år senare. Bortsett från det i och för sig chockerande i att en kung gifte sig med en kvinna av folket väckte det uppseende att deras båda barn deltog i ceremonin, sonen Gustav i famnen på sin far. Avsikten måste ha varit att, precis som vid en ”mantelceremoni” ge barnen, av vilka dottern Sigrid kommit till världen innan giftermål ens var påtänkt, legitimation som kungliga barn med samma rätt till arv och tronföljd som andra prinsar och prinsessor.[6] Sorgligt nog gick de flesta av Eriks och Karins barn betydligt sorgligare öden till mötes än barnen Beaufort gjorde.

                  

    



[1] Alison Weir, Katherine Swynford, the Story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2008), s. 307.

[2] Det är oklart om brytningen dikterats av dåligt samvete eller politisk korrekthet, förmodligen en kombination av båda.

[3] Behovet av påvlig dispens hade inget att göra med Katherines ”låga status” utan berodde på att John av Gaunt var gudfar till hennes äldsta dotter i första äktenskapet. 

[4] John av Gaunt var son till Edvard III som regerat England i femtio år. 1397 satt brorsonen Rikard II på tronen.

[5] Joan Beauforts dotter Cecily Neville blev mor till kungarna Edvard IV och Rikard III av huset York och John Beauforts sondotter Margaret blev mor till Henrik VII av huset Tudor.  

[6] Tidens krönikörer uttryckte förvåning och indignation över att John av Gaunt äktat sin tidigare älskarinna åtminstone delvis av kärlek. Om man vet att Katherine Swynford var av adlig börd, från grevskapet Hainault i dagens Belgien, förstår man de chockvågor som måste ha gått genom Sveriges aristokrati då kung Erik 1568 äktade en kvinna av bondesläkt.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar