”Rosornas krig” är ett begrepp de flesta svenskar känner till. För mina föräldrars generation och säkert också för de flesta i min egen förknippas det väl närmast med Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist, om man inte är specifikt intresserad av engelsk medeltidshistoria. Att begreppet ursprungligen syftar på en maktkamp om den engelska tronen under 1400-talet är säkert bekant för de flesta, även om den stora allmänheten i vårt land nog inte har större hum om detaljerna.[1] Detta inlägg skall handla om en av de ledande gestalterna i striden, hertig Rikard av York. Till skillnad från sin yngste son och namne Rikard av Glouchester (mera känd som Rikard III), är han idag troligen ganska bortglömd, utom just bland specifikt intresserade. Hans öde är ändå gripande eftersom det utgör exempel på hur en människa mer eller mindre av tillfälligheternas spel kan drivas in i en utsatt position och i slutänden tvingas offra sitt liv, trots att man kanske inte haft andra ambitioner än att bli accepterad av sin omgivning.
Rikard av
York var vad som ibland kallas ”prins av blodet”, dvs han var inte son till en
kung men av nära kunglig släkt. Fadern, earlen av Cambridge, var yngre son till
Edmund av Langley, i sin tur yngre son till kung Edvard III. Edmund hade
utnämnts till hertig av York av sin brorson, kung Rikard II. Inte långt
därefter störtades Rikard till följd av en släktfejd och efterträddes av sin
kusin, Henrik av Lancaster, Henrik IV. Hertigfamiljen York hade förhållit sig
ambivalent till allt detta men var än mer intrasslad i intrigerna genom Rikard
av Yorks mor. Hon tillhörde den ärevördiga släkten Mortimer men var också hon
ättling till Edvard III och till råga på allt på ett sådant sätt att familjen,
om den önskade, hade kunnat hävda tronanspråk.
En morbror till Rikard av York hade faktiskt varit tronföljare innan
Henrik IV besteg tronen men avfärdats utan större besvär eftersom han var bara
barnet. Kung Henrik hade dock, som det brukar vara med troninkräktare, tvingats
slå ned flera uppror under sin regering. När Rikard av York föddes år 1411 kunde
allt detta anses överståndet. Henrik IV satt säkert på sin tron och ansågs av
de flesta som en duglig monark. Unge Rikard själv drabbades emellertid tidigt
av katastrofer. Först dog modern kort efter hans födelse och 1415, då Rikard
var fyra år, drogs fadern in i en sammansvärjning för att sätta svågern
Mortimer, Rikard II:s utvalde arvinge, på tronen och döda den nye kungen,
Henrik V. Planen avslöjades just som kungen ämnade resa till Frankrike för att
återuppta ”hundraårskriget” om sin rätt till den franska tronen. Earl Cambridge
och några till avrättades och Rikard ställdes under kronans beskydd. Att han
var son till en förrädare skulle förfölja honom länge.[2]
Några månader efter faderns avrättning stupade Rikards farbror hertig Edward av
York i det för engelsmännen segerrika slaget vid Aigaincourt i oktober 1415.[3]
Rikard stod nu utan nära släktingar men hade turen att snart komma under
uppsikt av en av de rikaste männen i England vid denna tid, sir Ralph Neville,
earl av Westmorland. Nevilles egendomar låg spridda över landet men var till
största delen koncentrerade till norra England där de i hård konkurens med
familjen Percy, earler av Northumberland, strävade att spela första fiolen.
Familjen Neville hade visserligen vunnit ryktbarhet i krig men tycks i huvudsak
ha följt Habsburgarnas mantra att inte vinna territorier i krig utan genom
giftermål. Sir Ralph hade hållit på denna levnadsregel och i två äktenskap
åstadkommit 22 barn, av vilka de som överlevt alla ingått storslagna äktenskap.
1424 giftes unge Rikard vid cirka 13 års ålder bort med Ralphs yngsta dotter
Cecilly, 9 år. Detta var inte så illa som det låter. Äktenskap mellan förnäma
personer ingicks ofta då parterna var mycket unga. Syftet var inte att de
genast skulle avla barn – bara bekräfta en fördelaktig allians mellan två
familjer.[4]
Med tiden fick Rikard och Cecilly 13 barn; 8 överlevde, 2 av sönerna blev
engelska kungar. Ungefär samtidigt som Rikard gifte sig dog hans morbror Edmund
Mortimer. Eftersom Edmund saknade bröstarvingar gick arvet över till Rikard.
Han ägde nu flera viktiga egendomar på gränsen till Wales och i själva Wales
men också på Irland och i England. Rikard hade dessutom fått rätt att uppta
titeln hertig av York. Sammantaget var han den störste jordägaren i England.
Giftermålet med en Neville gav värdefulla kontakter inom aristokratin.
Rangmässigt sett var Rikard av York den förnämste ädlingen i landet näst efter
kungen själv. Det visade sig emellertid snart att hög rang inte automatiskt
innebar politiskt inflytande.
År 1431, när
Rikard av York fyllde tjugo år, var England ett land i gungning. Den segerrike
Henrik V hade avlidit i dysenteri nära tio år tidigare, på höjden av sin makt
men trött och sliten. Den efterlämnade sonen, också han med namnet Henrik, var
knappt årsgammal. Makten hade fördelats mellan ett antal av kungens släktingar
och övriga potentater i rådet. De första åren tycks allt ha gått jämförelsevis
väl, kanske till följd av den allmänna vördnaden för den döde krigarkungens
minne. Vartefter tiden led blev sprickorna dock tydligare. Kriget i Frankrike
gick allt sämre, inte minst på grund av Jeanne d’Arcs hjältemodiga kamp och
förmåga att förena fransmännen mot inkräktarna. Engelsmännens allierade på
fransk mark visade tecken på att dra sig ur. Dessutom skenade krigskostnaderna,
landet var nära bankrutt. Därtill kom inbördes strider mellan rådsmedlemmarna,
vilka var och en hävdade sin rätt
till personligt inflytande. Unge Henrik VI var dessutom varken den krigarkung
som landet önskade eller den starke ledare med förmåga att bilägga tvister som
England hade behövt. Han saknade varken begåvning eller stolthet men var en
from och timid man som hellre bad till Gud eller engagerade sig för utbildning
av fattiga studenter ur medelklassen än fattade svåra beslut vid rådsbordet
eller ledde arméer på slagfältet.[5]
I sin maktutövning förlitade han sig främst på familjen Beaufort, en sidogren
av huset Lancaster. Denna ätt hade på relativt kort tid förvärvat en
framstående ställning i riket. Dess huvudman, kardinal Henry, var mycket rik
men också känd för sina älskarinnor och gjorde i praktiken tjänst som kronans
bankir.[6]
Att aristokrater som hertigen av York hade svårt att tåla dessa ”uppkomlingar”
var förståligt men underlättade knappast styrandet av riket. Hertig Rikard
själv beskrivs som en i och för sig kompetent administratör och krigare men
också ganska sluten, arrogant och oerhört bördsstolt. Hans ståndsbröder tycks
ha misstrott honom, kanske delvis på grund av faderns förräderi mot
hjältekungen Henrik V. På sommaren 1440 utsågs York till ståthållare eller
guvernör i den del av Frankrike med centrum i Normandie som engelsmännen
ockuperat i cirka 30 år. Trots att han lyckades hålla fransmännen borta från
sina domäner fick han inte mycket hjälp från de styrande i London. Kungen och
hans medarbetare strävade vid denna tid efter någon form av uppgörelse med Karl
VII. Situationen för tanken till en nutida stormakt som kört fast i ett
krigsprojekt i Asien eller Mellanöstern och söker dra sig ur utan att förlora
alltför mycket prestige. Engelsmännen, eller snarare det styrande kotteriet
kring kungen, var beredda till vissa eftergifter men helst utan att de behövde
genomföras på allvar och om de verkligen måste genomföras borde det ske så sent
som möjligt och utan att någon egentligen märkte det. (Med en sådan agenda är
det inte konstigt att hela härligheten slutade i kaos och inbördeskrig).[7]
På sommaren
1444 hade man kommit så långt att en fransk brud utsetts åt kung Henrik. Detta
var den vanliga metoden att mäkla fred mellan furstar men ledde i regel till
fortsatt krig, åtminstone på sikt. Den utvalda var Margareta av Anjou, en
flicka på cirka femton år av förnäm börd men vars far i praktiken saknade egna
domäner, trots att han stod franska kungahuset nära och ståtade med många
fäderneärvda titlar.[8]
Normalt skulle bruden leverera hemgiften men denna gång blev det i praktiken
brudgummen som gjorde det. Engelsmännen lovade nämligen att återlämna de två
territorierna Anjou och Maine till brudens far, dock utan att offentliggöra
uppgörelsen för engelska parlamentet eller folket. När Margareta våren 1445
anträdde färden till England var det hertig Rikard av York som, i egenskap av
Normandies guvernör, tog emot henne på engelsk mark.[9]
Hertigen ogillade den eftergiftspolitik som London nu förde mot Frankrike och
hörde till ”hökarna”, som ansåg att man borde gå till förnyad offensiv i
”hundraårskriget”. Vid det första mötet med drottningen tycks dock allt ha
avlöpt väl. När det så småningom visade sig vad man lovat Frankrike i
”fästmansgåva” blev kritiken emellertid fruktansvärd och drottningen fick av
naturliga skäl klä skott för vad som hänt. När hovpartiet å andra sidan
förhalade löftet om att återlämna Anjou och Maine återupptogs krigshandlingarna
med påföljd att hela Normandie gick förlorat för engelsmännen år 1450. York
hade då förflyttats till Dublin för att överta posten som lordlöjtnant på
Irland och såg med stigande vrede hur ”vanstyret” i London förstörde såväl
rikets som kronans prestige.[10]
Vid nyheten att hertigen av Somerset(släkten Beauforts nya huvudman), trots
nederlag på slagfältet mottagits som hjälte vid sin hemkomst återvände York utan
tillstånd till England, fast besluten att straffa dem han såg som förrädare. Drottning
Margareta, som trots sin ungdom mycket snabbt fått inflytande över både kung
Henrik och regeringen, kom å sin sida snart att betrakta York som sin
farligaste fiende. Hon var övertygad om att han åtrådde kronan för egen del.
Inbördeskrig hotade.[11]
[1] Också för den som, i likhet med undertecknad, förvärvat en ganska utförlig kunskap om de större linjerna i konflikten, blir känslan av förvirring påtaglig då man söker fördjupa sig i ämnet. Beteckningen ”Rosornas krig” anses för övrigt ha tillkommit i efterhand, under 1500-talet.
[2] I förbigående kan nämnas att earl Cambridge år 1406 lett det följe som ledsagat Henrik IV:s dotter Filippa till Norden för giftermål med unionskungen Erik, i Sverige gemenligen kallad Erik av Pommern. Cambridge närvarade vid bröllopet i Lund Richard of York, Earl of Cambridge (c.1373-1415) [Richard of Coningsburgh] (luminarium.org).
[3] Det sades dock att den överviktige hertigen alls inte dött en ärofull död i strid utan snarare på grund av värmeslag eller hjärtattack i sin tunga rustning. Hos Shakespeare beskrivs tvärtom hur den tappre krigaren ”trenne gånger setts falla och trenne gånger resa sig och fäkta. Från hjälm till sporre var han idel blod”.
[4] Det var uttryckligen förbjudet att ha samlag innan kvinnan/flickan blivit tillräckligt vuxen. Någonstans mellan 14 och 16 år, när kvinnan fått mens, ansågs lagom.
[5] Henrik VI grundade Eton år 1440 och Kings Collage i Cambridge året efter.
[6] Släkten Beaufort härstammade från Henrik IV:s far John av Lancaster, vanligen kallad John av Gaunt. Denne hade mot slutet av sitt liv gift sig med sin älskarinna Katherine Swynford efter att i flera år ha haft förhållande med henne. Deras barn förklarades legitima men tilläts inte ärva tronen. Släktnamnet kom från ett slott i Frankrike som John en gång ägt. Förste Tudorkungen Henrik VII var en Beaufort genom sin mor. Ättlingar till Beauforts finns ännu idag på sidolinjen.
[7] Ett exempel på den valhänta politik som fördes under fredsförhandlingarna på 1440-talet gäller frågan om Henrik VI:s bruk av själva titeln ”kung av Frankrike”, som engelska regenter vid det laget hade fört i hundra år. Henrik hade av allt att döma i hemlighet låtit sin ”chefsförhandlare” kardinal Beaufort veta att han var redo att avstå denna titel om så krävdes för att få en uppgörelse till stånd. Kardinalen framförde detta erbjudande till sin motpart men då nyheten kom ut i England utsattes kungen för ett sådant tryck av oppositionen att han bröt sitt löfte och fortsatte att kalla sig ”kung av Frankrike”, vilket naturligtvis skadade hans trovärdighet, James Ross, Henry VI – a good simple and innocent man(2016), s. 47. Engelska och brittiska regenter fortsatte bruka denna titel ända till 1802. Henrik VI är dock ensam om att verkligen ha krönts till fransk kung, vilket skedde i Paris 1431.
[8] Reine av Anjou betecknades lite elakt (men fullt korrekt), som ”En man med många kronor men utan rike”.
[9] Man kommer att tänka på hur Marie Antoinette vid sin ankomst till Frankrike 1770 mottogs av den blivande kardinal Rohan, mannen vars inbladning i ”Halsbandsaffären” i så hög grad bidrog till att förstöra hennes rykte.
[10] Huruvida kung Henriks ministrar verkligen var så korrupta och inkompetenta som deras fiender och en del historiker påstått är svårt att avgöra. Att Henrik var eftergiven och gärna skänkte sina favoriter mark står klart men ingen skulle ha nekat att ta emot gåvor av kungen. Vad som i samtiden och för eftervärlden ser ut som inkompetens eller vanstyre kan lika gärna ha bottnat i svårigheter att hantera en brydsam situation, med krig i Frankrike och oroligheter hemma. Hur som helst uppfattades Henrik VI:s ministrar som inkompetenta av samtiden, vilket i längden var det viktiga.
[11] Denna
text bygger huvudsakligen på Allison Weir, Lancaster
and Work – The Wars of the Roses(2009(1995), kapitel 2-10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar