Oidipuskomplex
är ett allmänt känt begrepp, men hur många kan på rak arm historien bakom?
Kanske man vet att Oidipus var en mytisk kung i den grekiska antiken som sägs
ha mördat sin far och gift sig med sin mor. Men hur många känner till namnet på
Oidipus´ föräldrar, vad hans barn hette eller vilken statsstat han regerade?
Själva begreppet ”Oidipuskomplex” är för övrigt felkonstruerat – det
förutsätter att man åtrår sin mor och hyser aversion mot sin far. Konungen i
Sofokles´ drama har dock inga sådana känslor. Den man han i ett gräl vid
landsvägen råkar slå ihjäl är för honom en total främling och kvinnan han strax
efteråt gifter sig med är änkedrottning i det hemsökta Thebe, som Oidipus löser
ur förbannelsen. Till tack mottar han rikets krona och dess drottnings hand.
Att hon är hans mor framkommer först senare, liksom att mannen som han dräpt är
hans fader.[1]
Även den
katolska världen har emellertid sin egen Oidipusgestalt, sankt Julianus
Hospitator. Detta mytiska och sannolikt
påhittade helgon sägs ibland ha kommit till världen i dagens Frankrike, ibland
Belgien, ibland Italien. Det tycks också råda tvivel om hans födelsetid,
300-talet-700-talet e KR har angivits. Man är dock överens om att han var av
adlig börd och att familjen var rik. Då Julianus, som vi kanske kan misstänka
ursprungligen hette Julius eller Jules, föddes besöktes familjen enligt
legenden av tre häxor eller spåkvinnor som förklarade att pojken var dömd att
en dag döda sina föräldrar. Fadern beslöt då att döda sonen men hejdades av sin
hustru. Julianus fick leva och stanna kvar hos familjen. Han växte upp till en
vacker, ståtlig yngling men märkte tidigt att något inte stämde – modern hade
en tendens att börja gråta då hon såg på honom. Då han var tio år frågade
Julianus en dag sin mor vad som var fel. Hon berättade då sanningen om
förbannelsen. Pojken beslöt genast att fly och hamnade så småningom hos en
furste i dagens Frankrike eller möjligen Spanien.[2]
Med tiden blev han en god riddare och gifte sig med en förmögen änka. Åren gick.
En dag beslöt Julianus föräldrar att besöka sin son i hans nya hem. Efter en
lång vandring nådde de en stad där en kvinna, som visade sig vara deras
svärdotter, bjöd dem husrum. Hon berättade att hennes make var på jakt och
snart väntades hem. Överlyckliga att snart få träffa sin son lade sig
föräldrarna att sova. Detta visade sig ödesdigert. Riddar Julianus hade
nämligen under jakten i skogen mött en man som uppgav att hans hustru just
begick äktenskapsbrott med en främling, i hans egen bostad! Den rasande
krigaren störtade genast hem och fann, som han trodde, hustrun fridfullt
sovande vid en annan mans sida, varpå han utan betänkande omedelbart stack ihjäl
de båda gästerna.[3] Den
förfärade hustrun berättade då vilka de var – spådomen hade gått uppfyllelse!
Den
förtvivlade Julianus reste nu på pilgrimsfärd till Rom men stannade på vägen
vid en stor flod, där han tycks ha utkorat sig själv till ett slags kombination
av hotellvärd, läkare och färgkarl till tjänst för resande. Återigen går
berättelserna isär angående det fortsatta händelseförloppet. Enligt en version
skall djävulen åter ha uppenbarat sig för den stackars mannen och i skepnad av
en pilgrim slagit sönder hans ”hotell”, allt i avsikt att hindra Julianus att
få förlåtelse av Gud för mordet på föräldrarna. Då Jesus följande dag
uppenbarar sig, även han i en pilgrims skepnad, vägrar Julianus förstårligt nog
att släppa in honom. Sedan han väl igenkänt Frälsaren släpper han dock in denne
och erhåller så förlåtelse för sin synd. Enligt en annan version skall Julianus
istället ha tagit hand om en spetälsk under hans sista dagar, varpå dennes ande
lovat att inför Herren vädja för hans frälsning Hursomhelst, Julianus får i
båda fallen förlåtelse för föräldrarnas död.[4]
Det är svårt
att skilja myt från verklighet i denna berättelse. Den engelske
medeltidshistorikern Alison Weir avfärdar Julianus som med stor sannolikhet
helt mytisk. Icke desto mindre har detta helgon dyrkats sedan senmedeltiden särskilt
i Frankrike och Italien men även i Nederländerna. Han betraktas både som
barnlösa pars och vandrares beskyddare men också, med tanke på hans omtalade
jaktlycka, som jägarnas. Därtill är han även cirkusartisternas speciella helgon
och, kanske mer förstårligt, mördarnas. Hans dag i helgonkalendern är 12
februari.[5]
En av de
kungar som under medeltiden tycks ha hyst ett speciellt intresse för sankt
Julianus var den beryktade Rikard III av England. I en tidebok som tillhört
kungen finns en särskilt bön riktad till helgonet, antingen skriven av kungen
själv eller någon av hans förtrogna. Kungen ber helgonet att befria honom från ”de
lidanden, sorger, frestelser och svagheter” som plågar honom, att göra honom
delaktig av Guds nåd, och att avvärja fiendernas anslag.[6]
Rikard hade visserligen inte mördat sina föräldrar men beskylldes allmänt för
att ha stulit sin brorsons tron och för att ha låtit mörda både denne och hans
yngre bror i Towern. Under hans tid som protektor eller förmyndare för
brorsonen hade dessutom tal hållits med innebörden att den nyligen avlidne
Edvard IV inte skulle haft rätt till tronen eftersom hans mor varit otrogen med
en ofrälse. Dessa rykten var inte nya men gynnade onekligen Rikards försök att
tillskansa sig tronen efter broderns död. Var bönen till Julianus i tideboken
en självbekännelse om skuld? Om bakgrunden till detta skall berättas mer en
annan gång.
[1] I psykologiskt avseende vore det mer passande att uppkalla ett känslokomplex efter någon av figurerna i exempelvis ”Hamlet”.
[2] Som ofta i fråga om helgonlegender finns det olika versioner av förloppet. En version säger att Julianus fått veta sitt hemska öde av en hjort under en jakttur i skogen. Då hjortar sällan kan tala har jag föredragit berättelsen där modern avslöjar sanningen. I berättelsen om Oidipus befaller fadern att sonen skall dödats efter oraklets spådom, men en god herde för honom i stället till Korinth, vars kung uppfostrar pojken som sin son. Sedan oraklet i Delfi en dag avslöjat för Oidipus att hans öde är att döda sin far och äkta sin moder, flyr han Korinth och möter på vägen en man som han kommer i gräl med och dödar. Det visar sig vara hans far. Som synes finns det både stora likheter och skillnader mellan de två legenderna.
[3] Det framgår uppriktigt sagt inte på vilket sätt Julianus skall ha dödat sina föräldrar. Med tanke på omständigheterna anser jag det troligast att han stack eller möjligen högg ihjäl dem. I efterhand måste man säga att den gode krigaren handlade något överilat, kanske han just då led av ”en allvarlig psykisk störning”, som försvararna i vår tid brukar hävda i domstolen. En annan osäker punkt är i vilken skepnad djävulen uppenbarade sig för Julianus i skogen - kanske det återigen var i form av en hjort. Jag har dock föredragit det mer naturliga, en främmande man.
[4] Onekligen ett lyckligare öde än det som bestås Oidipus i Sofokles´ drama.
[5] Denna text bygger huvudsakligen på Julian the Hospitaller - Wikipedia. Jag vill också rikta ett speciellt tack till min lärde ”mejlvän” historikern Dick Harrison, som på förfrågan lärde mig helgonets svenska namn samt i vilken del av Europa han främst dyrkas.
[6] Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(2014), s. 131-32.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar