I dessa
tider, när västvärlden förfasar sig över Rysslands- Putins försök att, som det
verkar, återskapa det rysksovjetiska imperiet, kan det vara värt att minnas att
också Sverige en gång i tiden närde drömmar om att återupprätta en förlorad
stormakt på andra sidan Östersjön. Ännu nära hundra år efter Poltava åberopade
svenska ledare bestämmelserna i Westfaliska freden för att motivera Sveriges
rätt att medverka vid fredsförhandlingar på europeisk nivå under Napoleonkrigen
och tjugo år efter stora nordiska krigets slut gjorde Sverige ett allvarligt
menat försök att återta vad man förlorat i Nystadfreden.
Tidpunkten
var på sätt och vis den rätta. I Sverige trädde en ny generation ledare fram,
politiker som inte själva upplevt karolinernas fälttåg i Polen och Ryssland
eller åtminstone var för unga att ha deltagit vid fronten. De hade hört
berättelserna om den tappre kung Karl och önskade nu återuppliva svenskarnas
kränkta ära, samtidigt som de drömde om att i merkantilistisk anda göra landet
självförsörjande inom så många sektorer som möjligt. Det var dessa män som vid
slutet av 1730-talet bildade det så kallade hattpartiet. Även på kontinenten
stod man inför en generationsväxling inom det ledande skiktet. Under decenniet
1730-40 avled ett stort antal europeiska kungligheter, vilket i flera fall gav
upphov till stridigheter och rena krigshandlingar kring tronföljden.[1] I Ryssland avled kejsarinnan Anna och Sverige
hade sporadiska kontakter med en av de kandidater som gjorde anspråk på tronen
om möjligheten att återfå något av vad man förlorat, för den händelse att
vederbörande blev vald.[2]
Det blev dock ryssarna som genom sitt agerande gav svenskarna den ”psykologiska
anledningen” att gå till anfall. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet
Sinclair på österrikisk mark under en resa från Turkiet, där han varit för att
få till stånd en allians med ”höga porten”. Mördarna var ryska agenter som
sänts ut för att undersöka vad som var i görningen och oskadliggöra
ambassadören. [3] Självklart förnekade ryssarna all inblandning
i vad som hänt men lika självklart väckte mordet stark ryssfientlighet i
Sverige. En stor mängd soldater sändes till Finland och i juli följande år
inkallades ständerna till riksdag. Adelsmannen, konstsamlaren, diplomaten och
politikern Carl Gustaf Tessin, som vid denna tid sänts till Paris, bland annat
i syfte att utröna Frankrikes hållning till Ryssland, skrev i ett brev hem om
den ömsesidiga misstänksamhet som nu rådde mellan de båda östersjömakterna och
konstaterade med en i våra dagar sorgligt aktuell formulering ”…mellan grannar
som misstror varandra framkallar misstron snart hat”.[4]
Vid
riksdagen 1740-41 var majoriteten av ständerna avgjort för krig med Ryssland.
Man använde rent bibliska formuleringar och talade om hur ”Abels blod” ropade
på hämnd. Om detta syftade på revanschlyssnad för förlusterna tjugo år tidigare
eller enbart mordet på Sinclair är osäkert. Oppositionen fanns huvudsakligen
inom prästeståndet men också bland bönderna. De senare ändrade dock åsikt när
kung Fredrik uttalade sitt stöd för krigsplanerna. När det dessutom visade sig
att medlemmar av mösspartiet hade misstänkta kontakter med ryska representanter
i Stockholm tystades krigskritikerna överlag. Man var uppenbart inte säker på
vilka målen med kriget var, utom att de var storslagna. I första hand ville man
återta alla de baltiska besittningarna från 1600-talet. Om det inte gick kunde
man nöja sig med de delar av Finland som förlorats i Nystadfreden och den nya
ryska huvudstaden Petersburg med kringliggande landområden. Hur man skulle nå
dessa ambitiösa mål var inte utformat i detalj, det fick man se. Om båda dessa scenarion visade sig ouppnåeliga
fick man inkalla en ny riksdag för att se vad som var att göra.[5] Den gamle karolinen Arvid Horn, som tjänat
Karl XII troget i många år men sedan i egenskap av kanslipresident med all flit
sökt bevara freden för det sargade Sverige, hade inför sitt fall 1738 varnat för
vad som var på gång. Han påpekade att även ett framgångsrikt krig är till
olycka för ett folk och talade om ”huru många tusende människors liv, välfärd
och egendom därigenom kastas i fara och fördärv”. Vidare kunde man vänta
ytterligare katastrofer ”såsom pest, hunger och dylikt”. Sådant tal vann föga genklang
i svensk politik tre år senare. 28 juli 1741 utfärdades krigsförklaringen mot
Ryssland. Något senare talade man i sekreta utskottet om hur ”Vår Herre
ögonskenligen leder allting efter riksens ständers åstundan”.[6]
Det skulle
inte förbli så länge. Under de två år ”hattarnas krig” varade skulle Horns
spådom om dess olyckliga följder med råge infrias. Många skulle dö i sjukdomar
och fältslag och Sverige stå på randen till inbördeskrig. Inget av de
storståtliga mål man satt upp på förhand uppnåddes. Istället var Sverige en
hårsmån från att bli en rysk vasallstat. Drömmen att återskapa något av det
svenska stormaktsväldet var ändå inte utslocknad. Det skulle dröja till den
slutgiltiga förlusten av Finland 1809 innan de sista förhoppningarna om ett
svenskt östersjövälde definitivt försvunnit. Det är i sanning beklagligt att
Ryssland i våra dagar inte tycks ha lärt sig motsvarande läxa.[7]
[1] Exempelvis vid kejsar Karl VI:s död 1740(österrikiska tronföljdskriget).
[2] Peter den stores dotter Elisabet. Sedan hon väl blivit rysk härskare, dock inte genom val eller arv utan genom statskupp, visade hon sig föga benägen att återlämna något av faderns baltiska erövringar. Istället blev det hon som dikterade freden för svenskarna och tvingade dem att utse den tyske småfursten Adolf Fredrik till svensk tronföljare.
[3] Mordet skedde i Schlesien i dagens södra Polen, som då tillhörde tyskromerska riket. Formuleringen ”på Österrikisk mark” används här för enkelhetens skull.
[4] Carl Gustaf Tessin i Paris konst och politik brevväxling med Carl Hårleman, kungliga slottets arkitekt – inledning, tolkning och kommentar av Gunnar von Proschwitch(2002). s. 97. Alla de återgivna breven är dock inte skrivna till eller av Hårleman. Ovanstående citat är hämtat ur ett betänkande som Tessin författat till kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Kanslipresidenten var den dåtida motsvarigheten till våra dagars statsminister.
[5] Man kan undra om dagens ryska statsledning haft liknande tankar vid planeringen av invasionen i Ukraina.
[6] Sekreta utskottet hade under frihetstiden till uppgift att vid riksdagarna handlägga frågor som bedömdes kräva sekretess. Främst gällde detta utrikes- och försvarspolitik men utskottet hade själv befogenhet att avgöra när också anda frågor borde inkluderas. Under frihetstidens första del, 1719-42 satt i princip inga bönder med i utskottet vilket dock var fallet 1741, förmodligen med hänsyn till den allvarliga frågan om krig mot Ryssland. Periodvis, inte minst under riksdagen 1755-56, utgjorde sekreta utskottet i praktiken en oberoende maktfaktor vid sidan av de övriga ständerna och rådet. Sekreta utskottet – Wikipedia.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på den svenska historien band 8 Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general Sten Carlsson "Hattpartiets uppkomst och seger" och "Hattarnas krigspolitik 1739-1743"(1978, nyutgåva/1980).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar