Som diplomat
får man ibland uppgifter man helst skulle avstått från. Det kan handla om att
träffa någon obehaglig men politiskt viktig person eller ge sig ut på ett
uppdrag som inte är helt utan risker, kanske rentav livsfarligt. Andra gånger kanske
man sett fram emot att gå på ett party eller hälsa på hos någon av det
främmande landets verkliga pampar, för att efteråt ställa sig frågan: Vad i
helsicke hade jag där att göra! Sådana situationer har uppstått inom diplomatin
sedan antiken och gör det än idag. Här skall nu berättas dels om en fransk
UD-tjänstemans upplevelse av en svensk ”sommarvilla” och dess ägare från förra
delen av 1600-talet, dels om något jag själv upplevde för omkring tjugofem år
sedan, när jag i min mors sällskap besökte en marockansk parlamentsledamot i
Marrakech.
Våren 1635
vistades Claude de Mesme, greve d’Avaux i Sverige. Greven var både jurist och
diplomat och befann sig vid mitten av 1630-talet på en längre resa i de
nordiska länderna och Polen. Detta var mitt under trettioåriga kriget. Sverige
hade inträtt i konflikten fem år tidigare men efter de inledande stora
framgångarna råkat ut för flera svåra bakslag – först stupade kungen vid
Lützen, knappt två år senare led svenskarna nederlaget vid Nördlingen. Det låg
nu i det katolska Frankrikes intresse att Sverige fortsatte kampen mot
Habsburgkejsaren i Wien och att man inte stördes i detta av sina fientliga
grannar, Danmark och Polen. Ambassadör d’Avaux var alltså i Sverige för att
skapa goda relationer med landets ledande män(kanske också kvinnor).[1]
I ambassadörens följe ingick sekreteraren Charles Ogier . Precis som sin chef
hade han studerat och praktiserat juridik. De båda männen var dessutom lika
gamla, omkring fyrtio år och man kan gissa att de känt varandra ganska väl och
till och med varit goda vänner. Ogiers dagbok från vistelsen i Sverige används
ofta som källa av forskare kring tidig svensk stormaktstid.
Nu, en
vårvinterdag 1635, var den franska delegationen på besök hos en av tidens
ledande män, greven och riksmarsken Jakob De la Gardie. Den drygt femtioårige
generalen hade vid det här laget sin verkliga storhetstid som krigare bakom sig
och hans syn blev allt sämre. Han användes dock fortfarande för smärre uppdrag
och ingick i drottning Kristinas förmyndarregering vid Axel Oxenstiernas sida.
Framför allt följde han noga sitt stora byggprojekt i Stockholm – uppförandet
av ett ståtligt residens vid Strömmen. Ute på landet bodde han än så länge på
Järva gård med sin familj. Det var där han denna vårvinterdag tog emot de
franska diplomaterna.
Redan resan
ut till godset var uppskakande. Följet färdades i slädar över så svag is att
vattnet i Brunnsviken stod upp till benen på hästarna. Anblicken av den svenske
aristokratens lantställe höjde knappast stämningen: Här bodde en man som tjugo
år tidigare intagit Moskva och nästan lyckats göra sin konungs yngre bror till
rysk tsar. Han var dessutom av kungligt blod, om än på sidolinjen.[2] Fransmännen hade förmodligen tänkt sig att De
la Gardie skulle leva och bo som en av deras hertigar eller kungligheter även
”semestertid”, i ett ståtligt jaktslott med tillhörande vinodling och många
tjänare – De trodde inte sina ögon. Järva såg ut som helgstugan för någon
enklare hantverkare eller köpman utanför Paris. Naturen verkade totalt otämjd,
inga trädgårdsgångar eller vackra rabatter och bara sten, klippor och berg överallt.
Dessutom rann det smältvatten på grund av snösmältningen. Inomhus var stolarna
av trä och väggarna utan tapeter eller bonader. Den enda lite ståtligare
utsmyckningen var porträttet av en polsk adelsman som greve De la Gardie en
gång i tiden fört krig mot och lärt sig respektera. Förfriskningar i form av
konfekt och vin bars in på ett vackert fat men ställdes sedan på ett bord utan duk! Till råga på eländet
visade det sig att grevens hustru och närvarande dotter inte kunde (kanske inte
vågade), tala franska och naturligtvis inte heller latin. Lika självklart
talade ambassadören och hans följe inte svenska - Konversationen blev med andra
ord inte särskilt spirituell. Som tur var ingick en musiker bland gästerna,
varför såväl värdfolk som delegation fick avnjuta en stunds välljudande
underhållning. Det enda på platsen som fick verkligt högt betyg av fransmännen
var husets herre, greve De la Gardie själv: ”Under ett lågt och enkelt tak”,
skrev sekreterare Ogier, ”mötte vi en storsint ande, en övermåttan tapper man
och en älskvärd människa, en man som i historien ingalunda förvärvat sig ett
mindre rum än de som bott i palats av purpur och guld”. Hela felet var
naturligtvis att den nya uppkomlingsstormakten Sverige ännu inte riktigt hunnit
ikapp sig själv. Vi hade vunnit stora framgångar på slagfälten men de
manifesterade sig än så länge inte i några ståtliga gods eller värdefulla
krigsbyten.[3] Bara några år efter fransmännens besök på den
”primitiva” lantgården skulle i närheten stå det ståtliga slottet Jakobsdal,
numera Ulriksdal. Grevens hustru poängterade då i ett brev att man var särskilt
angelägen att visa utländska besökare att ”vi bo som folk även här i landet”.[4]
Förmodligen skulle Ogier och d’Avaux ha känt sig helt tillfreds om de skådat
detta nya slott. Kanske fick de höra om dess magnificens av någon landsman som
avlagt visit.[5]
När jag
läser de franska 1600-tals diplomaternas skildring av primitiviteten på ett
dåtida svenskt ”sommarställe”, minns jag mitt eget besök hos en marockansk
parlamentsledamot i Marrakech 1997. Min mor tjänstgjorde då som svensk
ambassadör i Marocko och vi var på besök i Marrakech både för nöjes skull och å
tjänstens vägnar. Landet hade just fått sina två första kvinnliga ledamöter i
parlamentet och min mor skulle som hastigast besöka en av dem för att markera
Sveriges uppskattning av Marockos nya steg på vägen mot ökad jämställdhet. Jag
och min assistent medföljde som excellensens inofficiella sällskap, mest för
rent nöje men kanske också i någon mån för att det ”ser bra ut” att en
ambassadör har någon med sig då den besöker en representant för värdlandet.
Damen bodde i eget hus med tillhörande trädgård i utkanten av staden. Eftersom
jag är rullstolsbunden hade vi hört oss för om eventuella svårigheter att komma
in: ”Inga problem”, försäkrade personalen. Vad vi kanske borde ha tagit med i
beräkningen var dels att dessa människor inte hade någon som helst erfarenhet
av rullstolsbundna besökare, dels att man i afrikanska kulturer aldrig skulle
drömma om att öppet medge eventuella svårigheter att ta emot gäster – särskilt
inte sonen till en utländsk diplomat: Det vore ju att förolämpa en högt uppsatt
gäst och kunde tolkas som en provokation mot Sverige!
Följaktligen
beredde vi oss att besöka den kvinnliga parlamentsledamoten. Det var någon gång
vid fyra-femtiden på eftermiddagen och varmt och stillastående luft som det
ofta är i Marocko under torrtiden. Tidiga eftermiddagen hade ägnats åt promenad
i Marrakech och så hem till hotellet för en kort andningspaus innan det var
dags för vår halvofficiella visit. Som ni kan förstå var vi alla tre, min mor,
assistenten och jag, ganska trötta och kanske inte på vårt piggaste och mest
uppspelta humör men vad gör man inte för Sverige! Vi satte oss i den buss som
vi under dessa år disponerade för längre resor och som införskaffats särskilt
för min räkning innan vi lämnade Sverige.[6]
Redan anblicken av huset gjorde oss
minst sagt betänksamma. Det var ungefär femton ganska branta trappsteg att ta
sig uppför för att komma in. Nu var det vår tur att visa god ton: man inhiberar
inte ett planerat besök ute på förstutrappan till en marockansk
parlamentsledamots bostad på grund av svårigheter att få in en rullstol. Jag
minns faktiskt inte hur min hjälpare lyckades med konststycket att transportera
både mig och stolen utan att vare sig stjälpa mig i backen, själv bryta ryggen
eller på annat sätt skada sig. Men det lyckades!
Därinne var
en sorts kombination av vardagsrum och hall med två soffgrupper med bord
framför. I den ena satt några släktingar till värdinnan och talade med varandra
på arabiska, förmodligen om personliga angelägenheter och hur som helst inget
vi tre gäster från fjärran land hade möjlighet att ta del i, såväl av språkliga
som rent praktiska skäl – vi hade ju ingen aning om vad de talade om. Betjäning
kom ut med förfriskningar i form av vatten och, om jag minns rätt, lite
smågodis. Det var för all del småtrevligt men problemet var att värdinnan lyste
med sin frånvaro. Marockanska kvinnor visar sig sällan för främmande gäster
utan står kvar i köket och hjälper till, även om de är parlamentsledamöter och
kämpar för jämlikhet mellan könen. Där satt alltså vi; tre svenskar trötta av
flera timmars promenerande, på besök i ett främmande hus med människor vi inte
kunde konversera för att träffa en kvinna som tydligen inte tänkte visa sig. Vi
kunde naturligtvis prata med varandra men det kunde vi ju lika gärna göra på
hotellet, förslagsvis liggande på sängen med en god bok. Dessutom måste vi
tänka på att få ner rullstolen för de många trappstegen när det väl var tid att
bryta upp. Det hela var lite pinsamt men roligt på samma gång. Smått absurda
situationer får ofta något humoristiskt över sig. När vi efter någon timme
bedömde att artighetens krav var uppfyllda kom värdinnan faktiskt ut och
hälsade. Uppriktigt sagt minns jag inte hur hon såg ut eller vad hon och min
mor sade till varandra, antagligen några konventionella fraser av den typ diplomater
slänger sig med när de helt kort träffar politiker från värdlandet. Så tog vi
oss nedför trappan utan missöden och åkte tillbaka till vårt hotell. Mitt besök
hos en marockansk parlamentsledamot var avslutat. Jag kan inte påstå att jag upplevde
mig ha träffat någon särskilt ”storsint ande” eller ”älskvärd människa” men ett
litet minne för livet fick vi trots allt alla tre.[7]
Undrar hur
pass jämställda kvinnliga parlamentsledamöter är idag i Marocko och vad sade de
franska diplomaterna egentligen till varandra efter besöket hos Jakob De la
Gardie?
[1] D’Avaux skulle senare medverka både till förlängningen av det svenska stilleståndet med Polen och till skapandet av Westfaliska freden.
[2] De la Gardie var utomäktenskaplig dotterson till Johan III och hade periodvis uppfostrats vid hans hov.
[3] Ett knappt år före de franska diplomaternas besök hos De la Gardie hade svenska riksrådet beslutat att inte bjuda in utländska gäster till kung Gustav Adolfs begravning. Ty ”komma dessa hit, se de vårt armod”.
[4] Jakob De la Gardie var gift med Ebba Brahe, Gustav II Adolfs ungdomskärlek.
[5] Ogiers berättelse omnämns i Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007), s. 91-93 och Peter Ullgren, En makalös historia, Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall(2015), s. 36-38.
[6] Min mor, Cecilia Malmsten, tjänstgjorde som ambassadör i Marocko 1996-2000.
[7] Det bör påpekas att denna händelse ägde rum för över tjugo år sedan. Vissa detaljer kan alltså vara felaktigt återgivna. Den exakta tidpunkten är också osäker men det måste ha varit 1997, eftersom vi senare bara hade marockanska assistenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar