söndag 7 maj 2023

Borde kriget ha slutat efter Breitenfeld - två röster och egna reflektioner.

 

På morgonen den 8 september 1631 kunde de svenska soldaterna(i synnerhet generalerna), när de såg ut över de blodbestänkta fälten kring byn Breitenfeld utanför Leipzig, med glädje och kanske också med viss ödmjuk förvåning konstatera att segern var deras. Den kejserliga armén var i praktiken krossad. I tretton år hade de tyska protestanterna pressats tillbaka av en kraft som verkade oövervinnerlig. Delar av Danmark hade ockuperats av Wallenstein och Tilly efter kung Kristians misslyckade försök att blanda sig i konflikten. Varför Sverige år 1630 valde att följa danskarnas exempel och bli en del av vad som senare kom att kallas trettioåriga kriget har debatterats i stort sett sedan dess. Kung Gustav Adolf själv valde att framhålla behovet av att skydda protestanterna mot ”det katolska oket”, liksom risken för en möjlig invasion om Habsburgs kejsare vann kriget – Som en medlem i bondeståndet sade efter att ha hört argumentationen: ”Det är bättre att vi binder våra hästar vid fiendens gärdsgårdar än att han binder sina vid våra”.  

Sagt och gjort. Vid midsommartid 1630 landsteg svenskarna i Pommern, vilket ledde till att det tyska kriget ingick i en ny fas. Det första året var motigt för Gustav Adolf. Även om städer som Stettin och Frankfurt an der Oder intogs, var de protestantiska furstarna obenägna att sluta förbund med Sverige – vem visste hur detta äventyr skulle sluta! Men så stod slaget vid Breitenfeld och allt förändrades. Över hälften av den kejserliga armén förintades eller togs till fånga och den ”oövervinnerlige” Tilly fick närmast fly från slagfältet, sårad i bröstet. Därmed var de mål Gustav Adolf sagt sig ha med sitt ingripande i Tyskland uppnådda – de tyska protestanternas religionsfrihet var garanterad och de katolska habsburgarnas möjligheter att hota Sverige tycktes utraderade. Ändå fortsatte kriget ytterligare 17 år, till stort lidande för Tyskland och alla de människor i Europa som på olika sätt påverkades av striderna. Borde Sverige ha dragit sig ur kriget efter segern vid Breitenfeld och kanske därigenom bidragit till ett tidigare fredsslut?

För historikern Peter Englund finns inget tvivel om svaret. Utan att på något sätt fördöma 1600-talets politiska ledare som utpräglat tyranniska eller krigsgalna, är saken ändå klar – Sverige borde (och kunde)? ha dragit sig ur kriget efter Breitenfeld. Uttryckssättet för att illustrera hur framtiden kunde ha gestaltat sig och vad som i realiteten hände är synnerligen uttrycksfullt och målande:

”De svenska knektarna hade kunnat resa hem igen för att gråna bak plog och årder allt medan de berättade historier för barn och barnbarn om det vidunderliga äventyr de tagit del av. … Här hade allt kunnat ta slut”. Istället fortsatte kriget:

”… krukan bars på nytt till vattnet och skulle snart brista. Och knektarna skulle aldrig komma hem igen utan skulle sluta med ögonen brustna, håret i lorten och inälvorna ute i det fria. Och barnen och barnbarnen skulle aldrig födas och den vidunderliga äventyrsberättelsen skulle mörkna till en skräcksaga. För Gustav Adolf fattade nu ett beslut som skulle få ohyggliga konsekvenser både för tyskarna och för svenskarna, både för det Tyska riket och för Sverige”.[1]    

Populärhistorikern Herman Lindqvist menar att detta sätt att resonera i stor utsträckning bygger på efterklokhet av människor som vet hur allt slutade. Gustav Adolf och hans generaler hade varken ett facit att titta i eller ens full kunskap om sin motståndares ställningar - Att de segrat här och nu, det visste de, men hur pass besegrad var fienden och vad skulle denne nu göra. Om drabbningen utkämpats i vår tid, skriver Lindqvist, ”hade slaget förmodligen direktsänts i TV med omedelbara kommentarer efteråt från Wien och Stockholm”. Nu dröjde det länge innan de styrande i huvudstäderna fick veta vad som hänt.[2] Dessutom var det angeläget att beröva kejsaren hans möjligheter att återställa sin skadskjutna här, vilket man bäst gjorde genom att hemsöka hans arvländer och de rika katolska områdena i Bayern. Därtill kom att svenskarna själva måste söka kvarter inför den stundande vintern: Alltså fortsatte marschen genom Tyskland och kriget tog ny fart.[3]    

Vilket av dessa synsätt ligger närmast den faktisktpraktiska verkligheten, såsom den bör ha gestaltat sig för Sveriges kung och hans män(med betoning på krigsledningen), i september 1631? Englunds resonemang bygger på vad man skulle kunna kalla ”fredens logik”, tanken att freden är det normala och logiska tillståndet medan kriget är abnormt och destruktivt. Enligt denna logik söker den som av någon anledning ”tvingats” börja krig alla tänkbara möjligheter att återvända till freden. Att ha förmånen att tänka så bygger i sin tur på den 200-åriga fred som Sverige haft lyxen att åtnjuta efter förlusten av Finland och napoleonkrigens slut 1814-15. Samtidigt har kriget i sig blivit alltmer destruktivt. Dess potential att åstadkomma obotlig ödeläggelse är nu, nära 400 år efter Breitenfeld, flera tusen gånger kraftigare än vad någonsin Gustav Adolfs lättrörliga kanoner var i stånd att göra. Att mot denna dubbla bakgrund framhålla freden som det allt överskuggande idealet är i sig fullt logiskt.

Lindqvist å andra sidan bygger sitt resonemang på krigets faktiska logik, en enskild seger utgör ingen garanti för hållbar fred, hur stor den än må vara. Man måste skaffa sig en så stark position som möjligt innan det är tid att förhandla om fred. Detta synsätt är sannolikt framsprunget ur författarens personliga erfarenheter. Vi bör minnas att Lindqvist levt i skuggan av kriget nästan från sitt första andetag, först i det krigshärjade Finland åren efter stilleståndet, sedan som journalist i många länder, ofta bokstavligen med döden för ögonen. Med en sådan bakgrund är kriget i sig säkert lika destruktivt som för vem som helst annan men därför inte nödvändigtvis onaturligt eller värt att undfly till varje pris.

För Gustav Adolf och hans män var det otvivelaktigt krigets logik som gällde. Englund skriver själv att 1600-talets politiska ledare i allmänhet betraktade krig som en ofrånkomlig del av tillvaron – det kunde finnas krig som var mer eller mindre rättfärdiga men kriget i sig kom man inte ifrån.  (Kanske bottnade detta synsätt, som Englund menar, åtminstone delvis i det faktum att de styrande tillhörde adeln, vilken betraktade kriget som sin naturliga sysselsättning. Några fasta institutioner med uppgift att lösa tvister på fredlig väg fanns ju heller inte).[4] Med en sådan grundsyn är det hur som helst knappast förvånande att Gustav Adolf valde, (om det är rätt ord), att fortsätta kriget efter segern vid Breitenfeld. Både säkerheten och äran fordrade det. Ännu 400 år efteråt är det dessutom berättigat att fråga sig huruvida kejsar Ferdinand II utan vidare funnit sig i att en utländsk, ”kättersk” kung besegrat hans elitarmé i ett enda slag, för att sedan helt sonika ”gå hem” med rikt krigsbyte på fickan. Kanske det varit möjligt att avpressa kejsaren en för Sverige fördelaktig fred i ögonblickets nederlag. Allt talar dock för att man i en inte alltför avlägsen framtid avkrävt svenskarna revansch – den avtvingade freden hade följts av nya krig.[5]   

Det var beslutet att gå med i kriget i Tyskland som var ödesdigert och kan diskuteras och bedömas, positivt eller negativt allt efter forskarens personliga bedömning. Sedan man väl inträtt i spelet fanns knappast möjlighet att dra sig ur innan en allmän fred slutits.   

 

       

             



[1] Peter Englund, Ofredsår, om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt(1993), s. 114.

 

[2]  I skrivande stund, maj 2023, då ytterligare nära tretio år förflutit, hade slaget säkert följts på sociala medier.

[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 264-66.

[4] De första ansatserna att skapa sådana i Europa uppkom i själva verket till följd av trettioåriga kriget. Angående tidens syn på krig, se Englund, s. 69-71.

[5] Om Ferdinand II som person, se Ferdinand II (tysk-romersk kejsare) – Wikipedia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar