Maria
Eleonora hör till de mest utskällda drottningarna i Sveriges historia. När
Gustav Adolfs änka mer eller mindre rymde från Sverige i det tidiga 1640-talet,
därtill med hjälp från arvfienden Danmark, rasade Axel Oxenstierna inför
riksdagen att inte ens en bondhustru skulle överge sitt hem på detta sätt,
mycket mindre då ”någon dam av kvallitet”. Hennes namn blev omedelbart struket
ur kyrkobönen för kungahusets medlemmar. Senare tiders historiker har snarare
hängt upp sig på hennes ”hysteriska” sorg efter makens död vid Lützen. Hon har
betecknats som slösaktig, överspänd till och med galen. Så var det inte då hon
första gången kom till Sverige på senhösten 1620.
Gustav II
Adolf tillträdde tronen i ett osäkert läge. Sverige var försvagat efter år av
inbördes och utrikes konflikter, där bland annat viktiga fästen som Kalmar och
Älvsborg erövrats av danskarna. Att bekosta den lösepenning danskarna krävde
för det senare fästet var under flera år statskassans viktigaste uppgift.
Samtidigt var det naturligtvis viktigt att skaffa Sverige starka bundsförvanter
på kontinenten och som vanligt var ett passande giftermål för regenten den
naturligaste vägen. En intressant makt i sammanhanget var kurfurstendömet Brandenburg
i nordöstra delen av dagens Tyskland med säte i Berlin. Liksom Hansburgarna mot
slutet av medeltiden gjort i Nederländerna och Spanien, hade familjen
Hohenzollern under 1500-talet genom giftermål och andra former av allianser
börjat bygga sig en maktsfär vid den tyska östersjökusten. Kurfurst Johann
Sigismund hade på 1590-talet gift sig med dottern till hertigen av Preussen,
vilket gav Brandenburg möjlighet att på sikt ärva både detta hertigdöme och
hertigdömet Kleve.[1] Å andra
sidan medförde dessa släktförbindelser att Brandenburg hamnade i ett
komplicerat läge till Polen, som enligt feodala rättigheter var länsherre i
Preussen. Eftersom Polens kung också var svensk tronpretendent, sökte Gustav
Adolf och kansler Oxenstierna vid flera tillfällen under 1610-talet locka
kurfursten till en allians i form av giftermål mellan den svenske kungen och
kurfurstens andra dotter, Maria Eleonora.
Delvis på
grund av att Sverige ännu inte hade någon fungerande utrikesförvaltning med
fast anställda diplomater men även för att hemlighålla vad man sysslade med och
undvika att skada landets prestige vid eventuellt avslag, använde sig
svenskarna av utlänningar vid sina kontakter med Brandenburg. En av dem var en
tysk adelsman som tjänat vasafamiljen i trettio år och med gamla förbindelser
vid hovet i Berlin. Han hade under åren i Sverige ofta anlitats just för
kungahusets giftermålsaffärer, även om hans ansträngningar inte alltid fallit
väl ut.[2]
Sändebudet uppmanades att för kurfursten framhålla nyttan av att ha Sverige som
flankskydd visavi Polen men även om tanken på ett svenskt giftermål väckte
anklang i inflytelserika kretsar i Berlin, tvekade man ändå att ta ett steg som
kunde leda till definitiv brytning med Polen. Ju svårare uppgiften verkade,
desto ivrigare blev emellertid Gustav Adolf. Flera sändebud skickades och
slutligen, våren 1620, reste kungen själv till Berlin. Bilden av hur han
mottogs varierar. Kurfurst Johann Sigismund hade nyligen avlidit och
efterträtts av sonen Georg Vilhelm. I fråga om prinsessornas giftermål var det
dock av tradition flickornas mor som hade sista ordet i Brandenburg. Lindqvist
nämner visserligen att änkefurstinnan Anna ”tidigare bromsat” ett svenskt
giftermål, men ger ändå i stort intrycket att hon helhjärtat varit med på att
göra sin dotter till svensk drottning. Wetterberg hävdar att hon först var
kallt avvisande och gick så långt att hon i brev hävdade att hon hellre såg sin
dotter död än gift med Gustav Adolf.[3]
Maria Eleonora blev hur som helst betagen i sin nordiske friare och lär, då
kungen efter några dagar fortsatte sin resa, ha bönfallit modern att ändra sig.
Brodern, kurfursten, fick för sin del veta att Gustav Adolf hellre skulle dö än
gifta sig med någon annan. Om det nu var dotterns böner eller, vilket är
troligare, politiska saksjäl som fällde avgörandet – när Gustav Adolf efter
några veckors rundresa i de tyska furstendömena återvände till Berlin, mottogs
han med största glädje av både svärmor och hustru in spe.
Sedan
festfolket utväxlat sina löften reste kungen hem, varpå hans kansler åkte till
Tyskland för att ordna de praktiska detaljerna med hemgift och annat. Efter
någon tid träffade Oxenstierna Maria Eleonora och konstaterade att Gustav Adolf
bara var att gratulera:
”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige
konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål”, skrev han och
uttryckte sin förvissning att detta äktenskap skulle bidra till ”kungafamiljens
konservation och fäderneslandets välfärd”. Med facit i hand kan man undra om
Oxenstierna på ålderns höst mindes dessa ord med ironisk bitterhet. Den unga
furstinna han förde hem till sin kung hösten 1620 skulle tjugo år senare fly i
lönndom, till Sveriges vanära, det enda barn kungaparet fick, dottern Kristina,
abdikerade och skänkte bort sin tron till släktingarna av huset Pfalz.[4]
Men hösten 1620 låg allt detta i
framtiden. I november samma år stod bröllopet Mellan kung Gustav Adolf och
Maria Eleonora av Hohenzollern. Sverige hade tagit ett viktigt steg mot att
bryta sin utrikespolitiska isolering.[5]
[1] Noga räknat Ostpreussen med Königsberg(nuvarande Kaliningrad).som främsta stad. Denna del av Preussen hade på 1460-talet genom fredsfördrag tillfallit tyska orden med Polen som länsherre, medan den större västra delen med Danzig(nuvarande Gdansk). direkt tillfallit Polen. Kleve(noga räknat Julich-Kleve-Berg), i dagens Nordrhein-Westfalen), var ett hertigdöme i tyskromerska riket. Tvisten om dess tillhörighet sedan den siste hertigen avlidit höll på att sluta i ett större krig, vilket dock avvärjdes 1610. Vi ser hur tilltrasslade maktförhållandena var i det feodala och tidigmoderna Europa och hur en till synes obetydlig tvist potentiellt kunde leda till allmänt krig, ett fenomen som dessvärre visat sig seglivat i våra dagar om än med andra förtecken.
[2] Denne man, Hieronymus von Birckholtz, lyckades i själva verket med konststycket att tjäna fyra Vasakungar i följd utan att vare sig förlora huvudet eller drivas i landsflykt, en bragd som i sig förtjänar hedersomnämnande. Dessutom var han gift med en dotter till Erik XIV:s forna frilla Agda Persdotter, även om flickan var född i Agdas senare äktenskap med en svensk adelsman.
[3] Det är anmärkningsvärt att såväl Gustav Adolf som Maria Eleonora hade dominerande mödrar som var minst sagt engagerade i frågan vem deras barn skulle gifta sig med. Änkedrottning Kristina hade aktivt hindrat sin äldste sons giftermål med Ebba Brahe och kurfurstinnan Anna skall inte ha tvekat att döma ut sin make som senil, när han ville genomföra ett giftermål som riskerade Brandenburgs goda relationer till Polen. Sedan Gustav Adolf blivit kung kämpade änkedrottningen för sin yngre sons handlingsfrihet i egenskap av hertig Och Anna verkade på motsvarande sätt för sin yngre sons rätt till hertigdömet Ostpreussen, mot kurfurst Georg Vilhelms önskan.
[4] Den största skymfen blev Oxenstierna dock besparad att uppleva, Kristinas konvertering till katolicismen.
[5] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1(2002), s. 282-91. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 3 ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 108-15 och Moa Matthis, Maria Eleonora, drottningen som sa nej(2010), s.17.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar