Svenska
politiker brukar ofta framställa det allmänna läget i övervägande positiv
dager. Om det till äventyrs skulle se illavarslade ut beror detta främst på den
förra regeringen eller(om det rör sig om en oppositionspolitiker), den
nuvarande och kan åtgärdas genom nyval eller, om talaren representerar
regeringen, genom att alla ställer upp på den förda politiken. Uttrycket ”vår
beredskap är god”, som Per Albin fällde 1939, är väl fortfarande det klassiska
exemplet på svenska politikers vana att försöka se världen i så ljusa färger
som möjligt hur svårt läget än kan vara. Tanken är säkert att få opinionen att
känna förtröstan och ork att utstå svårigheterna, men kanske blir tonen ibland
för optimistisk. Annat var det på 1600-talet.
Axel
Oxenstierna anses ännu efter nära 400 år vara Sveriges främste statsman genom
tiderna. En kort period var han det protestantiska Europas ledande gestalt och
en av den dåtida världens mäktigaste män, fullt i klass med samtida kolleger
som Richelieu i Frankrike eller Cromwell i England. Det är berättigat att kalla
denne man vår förste professionelle heltidspolitiker. Familjen sökte sitt
ursprung i Småland och hade under medeltiden tillhört de främsta svenska
adelssläkterna, med både riksföreståndare och ärkebiskopar bland förfäderna.[1]
I början av 1500-talet var dock släkten på väg att utslockna och efter Kristian
II:s utrensningar 1520 återstod endast den späde Gabriel Kristersson som sista
skott på stamträdet. Denne visade sig emellertid vara en både seglivad och
duktig man som vid sin död 1585 efterlämnade såväl en stor mängd gods som en
riklig skara barn och barnbarn, fullt beredda att på nytt hölja släktens
vapensköld med ära. Den följande generationen hade turen att uppnå
aktningsvärda ställningar som hovmän och militärer utan att direkt stå i den
politiska hetluften, varför Oxenstiernorna undgick det sorgliga öde som under
vasasönernas regeringstid drabbade flera medlemmar av ätter som Sture, Bielke
och Banér.[2]
Kring sekelskiftet 1600 kunde den sextonårige Axel Gustavsson, som tyvärr
nyligen förlorat sin far, lugnt fara på bildningsresa i Europa, huvudsakligen
till olika tyska universitet. Efter fyra års bortovaro återvände han till
Sverige och tog tjänst vid Karl IX:s hov. Han ingick i flera beskickningar till
främmande hov och till de nya svenska besittningarna i Baltikum. Mot slutet av
Karl IX:s regering utsågs Axel till riksråd och framstod alltmer som en
ledargestalt inom den nya unga generationen svensk adel. I oktober 1611 avled
Karl IX på Nyköpingshus och 6 januari följande år, alltså på Trettondagen 1612,
utsågs Axel Oxenstierna till den nye kung Gustav Adolfs rikskansler. Han var 28
år.[3]
Det var knappast
i ett ljust läge den nye kanslern tillträdde sitt ämbete. Sverige hade nästan
konstant befunnit sig i krigstillstånd sedan nordiska sjuårskrigets dagar
femtio år tidigare. Nu hade danskarna åter förklarat krig och på kort tid
förhärjat Småland och erövrat Kalmar. Nästa mål kunde befaras vara Älvsborg. Om
så blev fallet skulle Sverige förlora sin nyckel till västerhavet. Eftersom
Sigismund Gustav Adolfs kusin, som avsatts från sin svenska tron av farbrodern
Karl, alltjämt var kung i Polen, var de båda länderna i krig med varandra.
Bortsett från den i sig allvarliga släktfejden stred man också om inflytandet i
Baltikum. Som om detta inte räckte hade Sverige också dragits in i den maktkamp
som rasade i Ryssland(stora oredan). Karl IX:s minst sagt hårdhänta handlag med
sina inrikespolitiska motståndare hade lett till inbördes splittring som nätt
och jämt hunnit lösas genom att den nye kungen gjort eftergifter gentemot
adeln, men hur länge skulle det hålla? Mot denna bakgrund skrev Axel
Oxenstierna våren 1612 på rådets vägnar ett betänkande till kungamodern
Kristina, Karl IX:s änka, under rubriken ”Om rikets farliga ställning och
utblottade tillstånd, samt de utvägar som kunna anlitas för att stärka
försvarskrafterna”. Aktstycket var uppdelat i tio punkter och målade
sannerligen inte situationen i alltför ljusa färger.[4]
Oxenstierna
inleder sitt aktstycke med att frankt konstatera att ”alla våra grannar äre
våra fiender, vilket i praktiken innebär att ingen del av Sverige är säker för
angrepp. Av allt att döma anser kanslern Polen utgöra ett särskilt allvarligt
hot, eftersom han specifikt poängterar svårigheten eller omöjligheten att få
till stånd en bestående fred med detta land. I nästa punkt konstateras att
Sverige ”have platt inge vänner, som vår olägenhet går till hjärtat”. Även om
det kanske finns riken och makter som ”icke voro oss obevågne”, menar kanslern,
”så är dock ingen hjälp eller undsättning av dem att förmoda”(underförstått, om
verklig fara hotar). Alla de fientligt sinnade rikena är dessutom, eller anser
sig åtminstone vara, starkare än Sverige och, fortsätter Oxenstierna, i det
läge som råder finns egentligen ingen orsak att motsäga det.
I de
följande sex punkterna konstateras i stort sett att Sverige är utblottat på
alla resurser, såväl ekonomiskt som materiellt. Folket är så pass barskrapat
att skattehöjningar knappast skulle lösa problematiken: Att tynga undersåtarna
ytterligare ”är odrägligt och orådsamt”, hävdar Oxenstierna.[5]
Beträffande tillståndet i den östra riksdelen och de nya baltiska områdena sägs
att ”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde” så att ”därifrån
icke heller någon hjälp är hit till Sverige att förmoda”. Småland och Västergötland är antingen
utplundrat eller erövrat av danskarna ”Norrlanden” är i stort förbrukade som
försörjningsområde genom den mängd soldater som redan förlagts där.[6]
I praktiken är det således
mälarlandskapen som får bära tyngden att i denna kristid försörja kronan med
livsmedel och andra resurser och den samlade potentialen därifrån ”gör
näppeligen fyllest för ett gott furstendöme”, anser kanslern. Dessutom måste
man räkna med att också dessa trakter i sinom tid kommer att invaderas. Att
Sveriges kreditvärdighet under sådana omständigheter inte står särskilt högt
säger närmast sig självt. Oxenstierna säger sig slutligen ”uti denne vår
olägenhet” ha velat underrätta änkedrottningen om det faktiska läget ”EM:t(Ers
majestät), att överväga”. Det hela tycks
enligt Wetterberg utmynna i en hemställan att änkedrottningen måtte acceptera
att tills vidare betala tull på den handel hon själv bedriver i utlandet, trots
att både hon och adeln undantagits från sådana förpliktelser i de nya
privilegierna.
Vilket
huvudsyftet med dokumentet än varit, kan sammanfattande konstateras att den
allmänna lägesbilden minst sagt bedöms som mörk. En sentida läsare får närmast
intrycket att Sverige när som helst kommer att gå under. Med tanke på att
mannen som skrivit betänkandet inom fyrtio år skulle bygga upp en effektiv
förvaltning som till sin kärna finns kvar i denna dag, vara med om att grunda
vår första tidning, öppna de första gymnasierna, återstarta Uppsala universitet,
grunda ett postverk, förhandla med Europas ledande politiker på jämställd fot, tilltalas
”min kusin” av Frankrikes konung mm, måste man säga sig att både Axel
Oxenstierna och Gustav Adolf uträttat mycket med det svaga obetydliga land de
fått att styra över i början av 1610-talet. Lite mer praktisk handling och
mindre ”stora ord” vore kanske ett framgångsrecept för våra dagars politiker.[7]
[1] Familjenamnet kommer av den oxpanna(stirn på tyska), med horn som finns avbildad på vapenskölden. Ordagrant översatt till svenska skulle släkten alltså hetta ”Oxpanna” eller ”Oxhuvud”. Det är begripligt att man föredrog det onekligen mer ståtligt klingande ”Oxenstierna”. Namnet användes dock inte som egennamn förrän under 1500-talet.
[2] Dvs. att bli avrättade. Wetterberg konstaterar sammanfattande om Axel Oxenstiernas far och farbröder att de ”sällan var mer framstående än som var hälsosamt för dem”.
[3] Oxenstierna uppehöll denna post till sin död 42 år senare, 1654.
[4] Wetterberg anger inte den exakta tidpunkten när aktstycket skrivits, bara att det skedde ”några månader” efter att Oxenstierna tillträtt sitt ämbete. Då det framgår av texten att Älvsborg fortfarande är i svenska händer, måste betänkandet ha satts upp någon gång under senvintern eller förvåren 1612, som allra senast i början av maj detta år Älvsborgs lösen – Wikipedia.
[5] En åsikt mången nutida svensk skattebetalare säkerligen instämmer i.
[6] Det framgår inte tydligt vad begreppet ”Norrlanden” avses innefatta. Lappland räknas rimligen inte dit, då det i stort ännu var outforskat och frågan om vart det egentligen hörde var en av orsakerna till det pågående kriget med Danmark. Förmodligen menas vad vi i dag betecknar som södra Norrland, vilket dock är min privata gissning. Vi bör komma ihåg att stora delar av nuvarande Sydsverige liksom också de norska provinserna Jämtland och Härjedalen ännu tillhörde Danmark.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterbergs bok Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid, del 1(2002), främst s. 160-63.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar