Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna

 

”Rosornas krig” är den vedertagna beteckningen för den konflikt och maktkamp som präglade England, eller åtminstone dess övre skikt, vid mitten av 1400-talet. Striden stod mellan rikets två ledande släkter, Lancaster(Röda rosen), och York(Vita rosen), och gällde frågan om makt och inflytande men ytterst rätten till tronen.

På senare år har historiker och författare påpekat att den klassiska benämningen egentligen är sentida och att ingen när det begav sig talade om ”ett krig mellan rosor”.  Även om dessa symboler ingick i familjernas heraldiska vapen, användes de inte som något särskilt utmärkande kännetecken för respektive släkt. Det var först på 1500-talet, när Tudors enhetsros – röd på utsidan, vit på insidan, skapades som föreställningen att en rosornas kamp utkämpats infördes i propagandan till förmån för den nya, enande dynastin.[1]

En samtida beteckning på stridigheterna skall istället ha varit ”Kusinkriget”(”theCousin War”. Det stämmer visserligen att detta inbördeskrig fördes mellan släktingar men uttrycket säger inte mycket – de flesta krig i Europa under medeltid och renässans fördes eller styrdes av personer vilka alla var mer eller mindre släkt med varandra och som råkat i gräl om något markområde, handelsprivilegier eller rätten att resa ett tronanspråk. En tredje, såvitt jag vet hittills oanvänd beteckning för senmedeltidens engelska konflikt vore ”the Women war”, ”kvinnornas krig”. Det är nämligen ett faktum att ”Rosornas krig” aldrig skulle blivit vad det var utan sina kvinnliga aktörer.

När Henrik VI av huset Lancaster drabbades av periodisk sinnessjukdom var det drottning Margareta av Anjou som övertog styret och ledde kampen mot motståndarna av huset York. För anhängarna var hon en hjältinna, för fienderna en falsk och grym varggina. När hertigen av York stupat i strid vid nyår 1460 lät hon pryda hans huvud med en papperskrona och spetsa det på stadsmuren i York. När hennes styrkor kort därefter besegrades i det blodiga slaget vid Towton flydde drottningen utomlands men fortsatte i tio år att kämpa för sina och familjens rättigheter.

Den nye kungen, Edvard IV av huset York, vann sin tron med hjälp av sitt svärd och understöd från inflytelserika adelsmän. Till sin oerhörda harm fick dessa emellertid uppleva hur ”deras kung” några år senare på eget initiativ gifte sig med en inhemsk adelsdam, Elisabet Woodville, vars familj dessutom tidigare hade stött Lancaster. Den nya drottningens omfångsrika släkt övertog snabbt inflytandet i riket varvid de forna rådgivarna trängdes ut. Detta gav upphov till nya oroligheter, som först tvingade kung Edvard till fångenskap sedan exil innan han 1471 i triumf kunde återta sin tron. Både Margareta och Elisabet fick sorgliga slut – de dog ensamma och bortglömda, den ena i landsflykt, den andra i kloster. De söner de fått med sina kungar hade mördats eller stupat i strid. Elisabet levde visserligen vidare genom sin dotters giftermål med den nye kung Henrik av huset Tudor, men hennes egen dynasti var krossad. Båda dessa drottningar efterlämnade emellertid minnet av starka beslutsamma kvinnor som eftersträvat att forma sitt eget öde, vilket inre alltid var så populärt i samtiden. Båda har också gjorts odödliga genom Shakespeares verk.

Utöver dessa huvudgestalter uppvisar ”Rosornas krig” också ett antal perifera men därför inte mindre fascinerade kvinnoöden. Vi har Katarina av Valois, Henrik V:s änka som efter kungens död gifte om sig med den Walesiske hovmannen Owen Tudor och därmed visade sig ge upphov till en ny dynasti, Margaret Beaufort, adelsdamen av kunglig härkomst som efter Rikard III:s kuppartade trontillträde tog kontakt med Edvard IV:s änka för att arrangera äktenskapet mellan hennes dotter och sin son– den överenskommelse som på sikt gjorde det möjligt för Henry Tudor att samla en armé av Rikards motståndare och på slagfältet vinna sin krona. Och så, den kanske mest bortglömda och ändå märkligaste av dem alla – Jacquetta av Luxemburg.

Jacquetta kom från en furstefamilj som på 12- 1300-talen med hjälp av kloka giftermål och investeringar varit en av de inflytelserikaste släktena i Centraleuropa. En anfader, Karl IV, var tyskromersk kejsare vid mitten av 1300-talet.  När Jacquetta föddes, omkring 1415, hade familjens inflytande emellertid minskat och hennes gren var nu vasaller till hertigen av Burgund. Det hindrade inte att man var stolta över sitt storslagna förflutna – man ansåg sig till och med ha gudomligt blod i ådrorna. Enligt sägnen härstammade huset Luxemburg från en hednisk vattengudinna som skulle ha förfört en riddare och avlat barn med honom. Då mannen upptäckt hustruns sanna identitet hade hon återvänt till sitt rätta element men kunde i familjens ödesstunder kommunicera med sina jordiska ättlingar.[2]

Oavsett detta mytiska ursprung var Jacquettas far greve av Saint-Pol i våra dagars norra Frankrike vid gränsen mot Belgien. Grevens faster, Jeanne av Luxemburg, var en framstående kvinna som bland annat lagt sig ut för Jeanne d’Arc då denna en tid efter sitt fängslande hållits i förvar hos en annan av hennes brorsöner. Furstinnan försökte hindra att flickan utlämnades till engelsmännen, där hennes öde bara kunde bli ett. Det visade sig lönlöst men Jacquettas gammelfaster var hur som helst en furstinna i sin egen rätt vars exempel visade flickan att en kvinna mycket väl kunde ha egen vilja och höja sin röst mot männen, även om det på papperet var männen som styrde den politiska världen. Jacquetta måste ha känt sin äldre kvinnliga släkting och kan mycket väl ha träffat Jeanne d’Arc under hennes fångenskap.

År 1433, då Jacquetta var omkring 18 år, giftes hon bort med hertig John av Bedford, farbror till Englands omyndige kung Henrik VI. Hertigen var då högste styresman över den del av Frankrike som engelsmännen ockuperat under de senaste årens framgångar i ”Hundraårskriget”.[3] Eftersom Bedford var äldst av krigarkungen Henrik V:s två kvarvarande bröder, blev hans nya hustru inte bara det engelskockuperade Frankrikes första dam utan också förnämst i rang vid engelska hovet. Hertigen avled emellertid efter två års äktenskap utan att paret fått några barn. Enligt all konvenans borde änkan nu ha dragit sig tillbaka i väntan på att förmyndarregeringen avgjorde vem hon lämpligen borde ingå nytt äktenskap med – kanske någon av Englands franska allierade eller någon ledande person inom regentskapet. Istället gifte sig Jacquetta 1436 - helt på eget initiativ, utan kungens tillstånd och i hemlighet med en av sin döde makes medarbetare – officeren och väpnaren Richard Woodville. Han var visserligen adelsman och både han och hans far hade vunnit sina sporrar i den engelska armén. Men han var definitivt inget passande parti för en kvinna i släkt med tyskromerska kejsare och medlem av engelska kungafamiljen. Till straff för sitt självsvåld fick paret betala 1000 pund i böter men summan efterskänktes inom kort, kanske därför att man inte ville göra sig ovän med en duktig soldat med tanke på det brydsamma läget i Frankrike. Dessutom blev Henrik VI myndig vid denna tid – han tyckte om sin ingifta faster och hade överhuvudtaget svårt att neka sina närstående något.[4]

De nygifta slog sig ned på godset Grafton i Northhamptonshire. I mellersta England. Inom loppet av 21 år, 1437-58, föddes fjorton barn i äktenskapet av vilka tretton uppnådde vuxen ålder, mycket ovanligt på medeltiden. Under många år tjänade de troget huset Lancaster och både Richard och Jacquetta stod kungaparet nära.[5] När vinden ohjälpligt vände till Yorks fördel 1461 slog de emellertid om och övergick i Vita rosens tjänst. Det var deras äldsta dotter Elisabet som 1464 under dunkla omständigheter och med bistånd av sin mor gifte sig med kung Edvard IV av England, ett äktenskap minst lika skandalomsusat som när Jacquetta gifte sig med sin fattige riddare nästan trettio år tidigare – fast tvärtom så att säga. Senare anklagades Jacquetta inte mindre än två gånger(en gång i livet, en gång postumt), för att ha brukat trolldom i syfte att få dotterns äktenskap till stånd. Hon avled hur som helst i relativt lugn i maj 1472 vid 56-57 års ålder. Hennes man hade dock avrättats(i praktiken mördats), några år tidigare i de stridigheter som alltjämt rasade i det politiskt oroliga England. Förhoppningsvis dog hon i tron på en ny ljus framtid för familjen. Kungaparet hade nyligen fått sin äldste son, Edward, som en dag skulle efterträda sin fader på tronen. Jacquettas barnbarn skulle bli kung av England.[6]

 

Romanförfattaren och historikern Philippa Gregory har skrivit en bok om denna kvinna: The Lady of the Rivers(Den blå hertiginnan)svensk översättning 2014). Den sträcker sig från Jacquettas ungdomstid hos släktingar i Frankrike på 1430-talet till dottern Elisabets första möte med Edvard IV 1464. Läsaren får tidens dramatiska händelser skildrade genom berättarjagets ögon, från bålbränningen av Jeanne d’Arc 1431 till det blodiga slaget vid Towton nästan på dagen 30 år senare.[7]

Det märks att författaren fascineras av sägnen om sin hjältinnas gudomliga ursprung. Jacquetta får av sin gammelfaster, grevinnan av Luxemburg, lära sig konsten att spå framtiden i kort och visar sig väl förtrogen med de rätta formlerna för att vinna en mans hjärta, en konst hon beredvilligt delger sin dotter. Inte heller sviker anmodern henne – så snart fara hotar ”sjunger floden” budskapet för henne. Hennes första man, hertigen av Bedford, har också uttryckligen valt Jacquetta för hennes jungfrulighet och förmodade förmåga att avslöja framtiden genom spegelskådning. (Hur egendomligt det än kan verka är det inte helt osannolikt att giftermålet verkligen skedde av dessa orsaker).[8] Hennes siargåva visar sig regelbundet – både genom syner i vaket tillstånd och i drömmar. I krislägen drar sig Jacquetta(trots hennes nye makes skepsis), inte för att på magisk väg söka utläsa framtiden, både för hovets och sin familjs räkning.

Ändå är det ingen renodlad ”häxa” vi möter i romanen. Gregorys huvudperson är framför allt en kvinna som vill forma sitt eget öde och bli älskad för sin egen skull. Inget bereder henne större sorg än insikten att hennes förste make aldrig har älskat och aldrig kommer att älska henne som kvinna och aldrig är hon så lycklig som då hon vilar i sin älskade Richard Woodvilles famn, ett gift par som älskar varandra och ingenting annat. Vad består för övrigt ”magi” i, frågar Jacquetta en gång retoriskt sin äldsta dotter: Är det kanske bara att inse vad man önskar, anpassa sig efter det och försöka nå målet eller(ännu svårare), inse att det kanske aldrig kommer att uppnås. När du förlagt ett föremål, tänker efter och kommer ihåg var det ligger – är det inte också ett slags magi? 

Överförd till svensk litteraturtradition kan Gregory ses som en kombination av Anna Sparre, med sina romanporträtt av medeltidens och Vasatidens kvinnliga historiska gestalter och Elisabet Nemert, vars ståndaktiga och rättsinnade kvinnliga hjältar i historisk tid i slutändan överlever sina prövningar, inte minst med hjälp av mystiska gåvor.

När man läst ”Den blå hertiginnan” går det alldeles utmärkt att ta sig an samma författares ”Den vita drottningen”, som handlar om Elisabet Woddvilles stormiga men ändå lyckliga äktenskap med Edvard IV och hennes kamp för att överleva efter hans död. Boken om dottern börjar precis där berättelsen om modern slutar – med Elisabets första möte med sin blivande make.[9] Jacquetta deltar naturligtvis i handlingen och hjälper på mer än ett sätt till att förena paret. Tillsammans berättar dessa böcker, om än i fiktiv form, historien om två av Englands mest fascinerande kvinnoöden. Att Jacquetta av Luxemburg och Elisabet Woodville är anmödrar till både Elisabet I av England och Maria Stuart av Skottland framstår som fullt logiskt.    

                    

      

                               

 

---

[1] Se till exempel Conn Igguldens historiska kommentar till sin roman Stormfågel(2013).och Terry Brevertons biografi över Henrik VII(2016, nyutgåva 2019).

[2] Melusine - Wikipedia. Enligt efterordet till Gregorys roman ägde Jacquetta ett exemplar av Melusinasagan 

[3] Detta område omfattade stora delar av dagens norra Frankrike, med Paris och Normandie. Därtill kom Calais med omnejd som erövrats vid mitten av 1300-talet och ”hertigdömet Akvitanien” i sydvästra Frankrike, som tillhört England sedan Högmedeltiden.

[4] 80 år senare skulle prinsessan Mary, yngre syster till Henrik VIII och ättling i tredje led till Jacquetta och Ricard, Woodville, efter ett kort äktenskap med Frankrikes kung på eget initiativ gifta sig med Charles Brandon, hertig av Suffolk och broderns vapendragare. Detta par ålades att betala hela 2400 pund i böter men togs liksom sina anfäder till nåder igen. Överhuvudtaget framstår händelserna vid Henrik VIII:s hov, med kungens minst sagt vidlyftiga kärleksliv, som mindre svårbegripliga med hänsyn till motsvarande förvecklingar under Rosornas krig.      

[5] Richard Woodville tilldelades 1448 den visserligen inte helt okända men mycket ovanliga titeln baron Rivers. Delvis kanske tack vare att Jacquetta var släkt med den nya drottningen, Margareta av Anjou. Anspelar namnet Rivers måhända på Jacquettas härstamning från den mytiska vattengudinnan? Se Richard Woodville, 1st Earl Rivers - Wikipedia 

[6] Så blev det inte. Jacquettas båda dottersöner är identiska med de olyckliga ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördade på order av sin farbror, Rikard III. I gengäld blev hennes dotterdotter drottning av England, stammoder för huset Tudor och anmoder till alla Englands och Storbritanniens följande regenter

[7] Jeanne d’Arc brändes på bål 30 maj 1431. Slaget vid Towton stod 29 mars 1461.

[8] På svenska Wikipedia uppges att hertig John av Bedford skall ha gift sig med Jacquetta av Luxemburg med det för tiden fullt normala syftet att ”öka Englands inflytande på kontinenten”(se Jacquetta av Luxemburg – Wikipedia). Alison Weir uppger å andra sidan i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), att hertigen av Burgund(med vars syster Bedford tidigare varit gift), blivit mycket förargad över det nya äktenskapet och att det verksamt bidragit till hans övergång till franska sidan i Hundraårskriget. Weir betecknar i sin tur Jacquetta som ”vacker(beautiful”), och antyder med andra ord att Bedford varit ”tänd” på den 25 år yngre flickan, Det är i och för sig inte orimligt med tanke på tidens seder i kungliga familjer men skulle hertigen av Bedford, av eftervärlden allmänt ansedd som en klok och eftertänksam politiker, på grund av en tillfällig lidelse ingått ett äktenskap som kunde befaras skada hans relation till sin förre svåger och därmed på sikt rasera grunden för Englands närvaro i Frankrike? Om Bedford, som i Gregorys roman, hoppats kunna utnyttja Jacquettas ”gåvor” för sina egna och Englands syften vore det däremot begripligt, om än kanske svår förståeligt våra sekulariserade och mindre vidskepliga ögon.

[9] Lustigt nog men inte alls ologiskt skrevs ”The White Queen” före ”The Lady of The Rivers”. Gregory berättar i efterordet till svenska översättningen av ”den blå hertiginnan” att det var under arbetet med romanen om Edvard IV:s drottning som intresset för hennes mor väcktes.  

Trolldom vid kungens hov - processen mot hertiginnan av Gloucester 1441

 

I vår tid är trolldom och häxeri ett spännande inslag i sagor och fantasyberättelser. Ingen i vår del av världen blir idag på fullt allvar anklagad för att försöka skada sina medmänniskor med hjälp av svart magi och den som eventuellt själv säger sig syssla med det blir nog närmast betraktad som psykfall. Men för 3-400 år sedan kunde misstankar om trolldom få fruktansvärda följder även i Västeuropa. Vissa människor troddes äga särskilda förmågor och hade man otur blev man utpekad som häxa eller trollkarl, i förbund med djävulen. I Sverige förknippas denna företeelse med vad som kallas ”Det stora oväsendet” på 1660-70-talen, då ett stort antal kvinnor dömdes för häxeri och brändes på bål. Den vanligaste anklagelsen under denna masspsykos var att ha flugit till djävulen i Blåkulla på nattliga fester med kidnappade barn, som ofta själva berättade om vad de upplevt – detaljerade beskrivningar av vidriga utsvävningar med sexualitet och drickande. Vissa barn angav till och med sina egna mödrar. Sådana historier är naturligtvis rena fantasifoster och de som drabbades var oftast kvinnor av lägre status – utslagna, förvirrade eller bondkvinnor ur den stora massan. Någon gång kanske borgarkvinnor som ansågs ha varit ovanligt framgångsrika eller som på annat sätt ”stack ut” i mängden. Däremot var det inte så vanligt att verkligt förnäma kvinnor utpekades på 1600-talet – ju finare bakgrund, desto större chans att någon ingrep för att stoppa vansinnet. I äldre tid hände det däremot att personer ur samhällets högsta skikt misstänktes för att ha bedrivit svartkonst och sådana anklagelser var, och är i någon mån än idag, svårare att motbevisa eftersom gränsen mellan ordinär läkekonst och magi är svår att urskilja under medeltiden. Till och med kungligheter kunde drabbas. Som i det tidiga 1400-talets England.

Sommaren och hösten 1441 rådde panikstämning vid engelska hovet. Några anställda hos hertiginnan av Glouchester, faster till kung Henrik VI, hade gripits misstänkta för att genom trolldom ha försökt mörda kungen. Även hertiginnan själv var misstänkt.        

England var då om inte ett land i gungning så åtminstone en stat i djup politisk kris. Det krig man sedan Edvard III:s dagar ett sekel tidigare - med avbrott för kortare fredsperioder, fört i Frankrike och som ytterst handlade om rätten till den franska tronen, gick nu allt sämre. Under krigarkungen Henrik V hade man lagt under sig stora delar av norra Frankrike med Paris och Normandie. Den engelske kungen hade till och med lyckats bli erkänd som tronarvinge efter den sinnessjuke Karl VI. Sedan föll dråpslaget – Kung Henrik avled plötsligt 31 augusti 1422 vid 35 eller 36 års ålder.[1] Ett barn på nio månader ersatte en krigshjälte på tronen. Den högsta makten fördelades mellan den dödes två kvarvarande bröder - John, som var hertig av Bedford, tog hand om de franska besittningarna medan Humphrey av Glouchester blev högste ansvarig för styret hemma i England.

De första åren gick allt tämligen väl, med hänsyn till de motsättningar som fanns under ytan. Den engelska hären i Frankrike fortsatte också att skörda vissa framgångar. En viktig vändpunkt blev Jeanne d’Arcs uppdykande på scenen 1429. Engelsmännen måste ha gripits av fasa: En bondkvinna, knappt mer än en flicka, uppenbarar sig hos fransmännen, lyckas ena de splittrade viljorna, häver belägringen av Orléans och besegrar den segerrika engelska armén i slag efter slag, Vad var detta! Ett verk av djävulen eller ett tecken att Gud vänt sitt ansikte ifrån dem?[2] Jeanne greps visserligen efter något år och brändes på bål men pendeln i kriget hade vänt en gång för alla. Från 1429 och framåt hade fransmännen övertaget. Engelsmännens inställning till kvinnor ”med gåvor” bör ha påverkats av detta.

Motsättningarna inom förmyndarregeringen blev med åren allt större och tydligare. Hertig Humphrey var en motsägelsefull karaktär – å ena sidan lärd humanist, tapper soldat och allmänt känd för sitt älskvärda sätt. Å andra sidan maktlysten, oerhört mån om sin värdighet, lynnig och obetänksam. Han hade bland annat gift sig i hemlighet med grevinnan av Hainaut trots att denna på papperet fortfarande var gift med hertigen av Bretagne, som hon flytt ifrån då han varken lyckats försvara hennes arvsrättigheter eller visat sig som god äkta man.[3] Vad kriget i Frankrike beträffade ansåg hertig Humphrey att det obetingat måste föras till ett segerrikt slut – allt annat vore en skymf mot den döde hjältekungens minne.

Hertigens främste rival i rådet var kardinal Henry Beaufort. Dessa herrar var totalt oförmögna att samarbeta, vilket delvis sannolikt berodde på deras gemensamma om ock i kardinalens fall något hemlighetsfulla härkomst. Beaufort var i själva verket halvfarbror till hertigen av Glouchester.[4] Som många utomäktenskapliga barn hade Beaufort förstått att med eget nit vinna den framgång han inte utan vidare kunde vinna genom börd. Förutom sin höga ställning inom kyrkan hade hans sinne för affärer gjort honom rik: Han hade ofta bekostat kronans utgifter ur egen ficka. Att bli rik på handel garanterade visserligen inflytande men var inte särskilt populärt inom högadeln, som såg med misstänksamhet och avsky på dessa ”uppkomlingar”, som nått sin ställning genom eget bedrivande och inte genom anor. När sakskälen tröt kunde man alltid slå kardinalen i ansiktet med hans ”oäkta” börd. Att kardinalen dessutom förordade kompromisser och fred med Frankrike, där hertigen förordade krig, gjorde ingalunda deras förhållande bättre. Unge Henrik VI var slutligen den ende som kunde förmå de båda stridstupparna att sluta käbbla och istället koncentrera sig på rikets affärer. Personligen visade Henrik å sin sida en tendens att föredra kardinalen framför hertigen.[5] 

Hösten 1437 förklarades Henrik VI myndig och tillträdde regeringen, utan att företa några större förändringar i det forna regentskapsrådet. Samtidigt stod det allt klarare att en uppgörelse måste ske i frågan om Frankrike. Hertigen av Bedford, en klok statsman som förstått att göra sig omtyckt i sina provinser, hade avlidit två år tidigare och fransmännen hade gått till förnyad offensiv. Paris var förlorat och Normandie tycktes stå i begrepp att falla. Alltfler röster på engelska sidan talade för fred. Å andra sidan var det omöjligt att offentligt erkänna att man förlorat kriget, vilket skulle innebära ett medgivande att hela denna satsning, som kostat många liv och stora pengar under ett sekel, varit ett meningslöst misstag. Resultatet blev att regeringen utåt i stort sett låtsades att allt var bra i de franska provinserna, samtidigt som man vägrade skicka förstärkningar dit och i hemlighet sökte utvägar att dra sig ur hela soppan med något så när bibehållen prestige. Hertigen av Gloucester vägrade emellertid hårdnackat att höra sådant tal – Kriget måste fortsätta och segern vinnas, punkt! För kung Henrik och hans parti blev den forne lordprotektorn alltmer en belastning. Antingen måste han röjas ur vägen eller neutraliseras politiskt. Det var här som talet om häxeri kom in i bilden.

Hertigen hade sedan flera år låtit annullera sitt äktenskap med den belgiskfranska grevinnan och istället äktat en av hennes hovdamer Eleanor Cobham, en dam ur engelska lågadeln som hertigen – helt i enlighet med huset Lancasters traditioner, haft ett förhållande med medan han ännu var gift med sin första hustru.[6] Hertigparet samlade kring sig ett litet hov av lärda vittra män och kvinnor, vilket var helt i enlighet med deras rang och värdighet. Eleanor var dock ytterst ärelysten och medveten om att hon hade goda utsikter att bli drottning. Så länge kung Henrik inte var gift(vem visste förresten om denne bleksiktige krake ens var i stånd att få barn), stod hennes man närmast i tronföljden efter sin brorson.  Hertiginnan hade i sitt hov också ett antal astrologer och stjärntydare. Trots att de flesta furstar ägnade sig åt denna medeltida vetenskapsgren som ett bekvämt sätt att förutsäga framtiden, var kyrkan kluven i sin inställning till astrologi. Det var kanske inte direkt förbjudet, men såg man inte upp kunde följderna bli allvarliga.

Bland hertiginnans bekanta fanns även en kvinna med det nordiskklingande namnet Margery Jourdemayne. Hon var, efter vad man tror sig veta, omkring 30 år gammal men kan ha varit något yngre eller äldre vid tiden för den process som blev hennes öde.[7] Margery var känd för sin kunskap angående örter och växter och anlitades gärna av kvinnor som antingen önskade bli havande eller tvärtom göra slut på en oönskad graviditet. Hon rådfrågades även när det gällde att brygga kärleksdrycker. Kundkretsen var stor och hon kom snart i beröring med samhällets högsta kretsar. En del sade att hon också var synsk – Hon skall sålunda ha förutspått hertigen av Somerset, en brorson till kardinal de Beaufort, att han skulle komma att dödas ”vid en borg(under the Castle”). Så länge han stred på öppna fältet fanns dock intet att frukta.[8]  

Redan i början av 1430-talet hade myndigheterna haft ögonen på Margery, som hållits fängslad på Windsor Castle en tid anklagad för häxeri och trolldom. Den gången kom hon undan med blotta förskräckelsen mot löfte att icke vidare ägna sig åt svartkonst. Men, som Harrison skriver: ”Inget tyder på att hon höll löftet”.[9] Nio år senare fanns ingen nåd att få. Sommaren 1441 arresterades Margery på nytt och sattes i Towern. Samtidigt fängslades ett antal medlemmar i hertigens av Glouchester hushåll, bland dem hans hustrus kaplan och sekreterare. Hertiginnan själv greps mitt i middagen i sitt Londonresidens.

De gripna anklagades för att ha sökt döda Henrik VI med hjälp av svart magi. Hertiginnans kaplan, en man vid namn Bolingbroke som var känd för sina kunskaper i astrologi, sades dels ha förutsagt kungens död genom ett horoskop, dels tillverkat en vaxbild av kungen som han sedan antingen låtit bränna eller stuckit nålar i. För sådant fanns ingen nåd. Margery Jourdemayne brändes på bål i oktober 1441 och den stackars kaplanen hängdes, rådbråkades, hackades i bitar, samt blev halshuggen, allt i levande tillstånd.[10] Med hänsyn till hennes höga börd undkom hertiginnan Eleanor med livet men förvisades från hovet och fick illbringa resten av sitt liv på allt ensligare platser, bland annat på Isle of Man. Dessförinnan hade hon visats upp utanför tre kyrkor i London, barfota med tänd ljus i handen, sig själv till nesa och androm till skräck och varnagel. Hon avled 1452.

Syftet med allt detta var som förut nämnts att tysta Eleanors make, hertigen av Gloucester, vars inställning till kriget i Frankrike inte längre stämde med de styrande kring kungen. Detta mål uppnåddes också. Hertigen satt visserligen kvar i rådet men hans politiska inflytande var krossat för alltid. Han avled i februari 1447, 56 år gammal. Rivalen kardinal Beaufort, som sannolikt satt igång hela historien för att komma åt sin fiende, fick inte mycket tid att njuta av sin seger. Han avled själv i april samma år. Den som vill kan se denna häxprocess som en vändpunkt i Englands medeltidshistoria i allmänhet och Henrik VI:s liv i synnerhet. Under hans förmyndartid hade de styrande trots allt drivits av en gemensam önskan att hålla ihop landet. Efter processen var inget sig likt. De närmaste 40 åren skulle präglas av split, osämja, inbördeskrig, statskupper, mord. Först med en ny dynasti på tronen, familjen Tudor, skulle arbetet att åter ena England politiskt påbörjas.[11] 

    

                                                    

---

[1] Karl VI avled i oktober 1422, knappt två månader senare.

[2] Att det helt enkelt kunde röra sig om en ung människa uppfylld av en önskan att rädda sitt land var dåtidens människor främmande. Varje individ förväntades fylla sin uppgift i den samhällshierarki som ytterst var skapad av Gud själv. En person av enkelt ursprung som höjde sig över sitt stånd måste i princip antingen vara ett helgon eller stå i de mörka makternas tjänst. Det är därför inte underligt att Jeannes anhängare tillskrev henne diverse underbara förmågor(som att i ungdomen ha varit i stånd att locka till sig fria fåglar och göra dem tama), medan fienderna kallade henne en förtappad häxa.   

[3] Hainaut var ett grevskap i Tyskromerska riket på gränsen mellan dagens Frankrike och Belgien. Mons och Valenciennes var dess viktigaste städer. Edvard III:s hustru Fillipa, stammoder till släktena Lancaster och York, kom från Hainaut. 

[4] Kardinalen var son till John av Gaunt i dennes utomäktenskapliga(dock senare legaliserade), förhållande med Catherine Swynford och alltså halvbror till Henrik IV, hertig Humphreys far. Hertigen härstammade liksom Henrik V från John av Gaunts äktenskap med Blanche av Lancaster, medan kardinalen var en frukt av det tredje och som sagt född före giftermålet. Angående släkten Beauforts väg till makten, se Dynastihistoria: Konsten att legitimera kungliga bastarder. (bosonshistoria.blogspot.com).       

[5] Shakespeare återger just ett sådant gräl med kungen som medlare i första delen av sitt drama ”Henrik VI”. Med tanke på att kungen knappast var känd för sin förmåga att utöva auktoritet, snarare tvärtom, kan man gissa att dessa ingripanden i det långa loppet inte haft större verkan.

[6] Hertig Humphrey hade två barn, sonen Arthur och dottern Antigone. Forskningen är dock osäker på om båda dessa barn varit en frukt av hertigens äktenskap med Eleanor Cobham. Äktenskapet med grevinnan av Hainaut var barnlöst. Se Eleanor, Duchess of Gloucester - Wikipedia.

[7] Engelska Wikipedia anger Margerys födelseår till ”before 1415”. Hennes make tillhörde en välbärgad familj av bondesläkt och efternamnet antas komma från franskans jour de main, ett äldre ord för daglönare, jordarbetare. Om det stämmer, vore onekligen intressant att utforska huruvida detta ord i sin tur har normandiskt – nordiskt, ursprung: ”jordman”. Se Margery Jourdemayne - Wikipedia.

[8] Somerset stupade sedermera i envig under det första slaget vid St Allbands 22 maj 1455, den strid som anses utgöra inledningen till ”Rosornas krig”. Enviget stod utanför ett värdshus vars skylt föreställde en borg: dess namn var ”the Castle”. Då hertigen upptäckte detta insåg han att spelet var förlorat, sänkte värjan och lät sig dödas. Spådomar är som bekant ofta dubbeltydiga I författaren Conn Igguldens roman Trinity(Solvargsvensk översättning 2015, uppläsare Torsten Wahlund), är det dock en romsk spåkvinna(zigenerska), som på en marknad i den blivande hertigens ungdom avger spådomen. Weir talar om ”a soothsayer”, ,en siare.   

[9] Med tanke på att Margery tydligen bedrivit sin praktik i minst tio år då hon greps 1441, har man nog rätt att förmoda att hon som senast föddes 1412, troligen tidigare.

[10] Man kan föreställa sig den skräck som spreds vid engelska hovet då Henrik VI några år efter processen drabbades av psykisk sjukdom och i över ett år var onåbar för omgivningen, utan att efteråt ha något minne av mellantiden. Inte ens att han fått en son, Att som dömd förrädare hackas i bitar var för övrigt ett etablerat straff under senmedeltid och renässans. Jöran Persson, Erik XIV:s sekreterare, är ett känt svenskt exempel.

[11] Motsättningarna inom Henrik VI:s förmyndarregering och händelserna de första åren efter hans makttillträde skildras av Alison Weir i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), kapitel 5-6. Dick Harrison berör kortfattat processen mot hertiginnan Eleanor i sin bok Häxprocesserna(2021), kapitlet ”Medeltidens häxor”.

Lärd diplomat blir påve - Benedictus XI

 

Inte många svenskar kan namnet på en eller flera påvar, möjligen med undantag för den påve som sitter nu och hans närmaste föregångare. En relativt känd påve ur historien är Alexander VI - Rodrigo Borgia, som regerade kring 1500. Han används ibland som avskräckande exempel på katolska kyrkans korruption och skörlevnad. Är man intresserad av reformationen och tiden däromkring så kanske man hört namn som Leo X eller Clemens VII. Den som studerat drottning Kristina vet möjligen att Alexander VII var påve när hon kom till Rom.[1] Men detta är undantag som bekräftar regeln – Påvarnas historia är inget huvudämne för en ordinärt intresserad svensk. En påve som nog inga andra än nördar och medeltidshistoriker hört talas om är Benedictus XI, som var påve ett drygt halvår 1303-04. Han avled under inte helt klarlagda omständigheter 7 juli 1304.

Benedictus hette egentligen Nicolaus Bocasini och kom från staden Treviso i nordöstra Italien, ungefär tre svenska mil norr om Venedig.[2] Familjen tycks ha varit av lägre borglig härkomst, med fadern anställd som notarie i förvaltningen och modern som tvätterska eller annan typ av tjänsteande vid dominikanerklostret i staden. En farbror var präst. Uppenbart hade man gott anseende i klerikala kretsar, ty år 1246, då fadern avled och Nicolaus var sex år, tilldelades änkan och hennes barn ett legat av en dominikanerbroder, med en klausul om att sonen skulle erhålla en större del av beloppet på villkor att han själv inträdde i predikobrödernas(dominikanernas), orden.[3] Tydligen var det inget att diskutera: Nikolaus skulle inträda i det andliga ståndet. Farbror prästen fick tjänstgöra som förste lärare i det kommande kallet.

Vad pojken än tyckte och tänkte, visade han sig ha hamnat på rätt plats i livet. Efter att vid 14 års ålder ha gjort sitt inträde i orden, blev han snart själv lärare för ungdomar med andliga framtidsplaner. Under kommande år tjänstgjorde han vid flera olika konvent. Från 1268-86, alltså från 28 till 46 års ålder, blev han alltid utsedd till högste ansvarig för utbildningen vart ha än kom inom dominikanerorden, trots att han aldrig studerat vid universitet. 1286 utsågs han till prior, högste föreståndare, för dominikanerna i Lombardiet. Skrivarsonen från Treviso hade uppnått en verklig maktposition. Ytterligare tio år senare utsågs Nikolaus till mästare för hela dominikanerorden. Han var 56 år.

Katolska kyrkan befann sig just då i ett brydsamt läge. Ett drygt år tidigare, i december 1294, hade påve Celestinus V, en olärd men djupt from eremit som valts till påve då man inte lyckats hitta någon bättre, abdikerat från sitt ämbete och efterträtts av en mycket lärd och till ursprunget förnäm men också stolt och högmodig man, Bonifacius VIII. Dennes krav på absolut lydnad under påvestolen av såväl bonde som konung liksom hans behandling av sin företrädare, som han låtit internera, hade redan väckt kritik inom kyrkan. Nu utfärdade dominikanernas nye ordensmästare förbud för sina bröder att kritisera den Helige faderns utnämning eller handlingar. Belöningen kom två år senare: I december 1298 utsågs Nicolaus Bocasini till kardinalspräst vid dominikanernas kyrka sankta Sabina på Aventinen i Rom. Efter ytterligare något år blev han kardinalbiskop av Ostia och dekanus i Kurian – alltså uppsyningsman inom den påvliga förvaltningen. Än en gång hade Bocasini fått det högsta förtroende man kunde tänka sig i hans ställning. Han sändes dock snart som legat, dvs. påvlig ambassadör, både till Ungern och till Frankrike.  Kanske var syftet med det senare uppdraget att gjuta olja på vågorna i det minst sagt infekterade gräl som sedan några år rasade mellan franska kronan och påvedömet. I så fall misslyckades Bocasini grovt. I september 1303 överfölls påve Bonifacius i sitt hem utanför Rom av trupper, dels under fransk ledning, dels med stöd av den påvefientliga familjen Colonna. Kardinal Bocasini var en av de få som förblev Bonifacius trogen i denna svåra stund. Han hölls därför fängslad några dagar men släpptes snart och återvände med den svårt chockade påven till Rom. Någon månad senare var Bonifacius död.

På rekordkort tid – en enda dag, beslutade konklaven att välja Bocasini till påve. Det verkar som om syftet varit att få en påve som inte skulle vara alltför hätsk mot den franske kungen, trots kardinalens obrottsliga lojalitet mot Bonifacius. Bocasini tillträdde sitt ämbete 22 oktober 1303 och antog namnet Benedictus XI.

Det blev, som vi redan sett, inte något långlivat pontifikat. Den nye påven skyndade sig att lyfta den bannlysning som Bonifacius lagt på Frankrikes kung Filip men bannlyste å andra sidan alla dem som aktivt deltagit i överfallet på hans företrädare. Benedictus hann också arrangera fred mellan England och Frankrike i det krig som länderna de senaste åren fört angående rätten till furstendömet Akvitanien i sydvästra Frankrike. Så mycket mer hann den gamle diplomaten och dominikanläraren inte uträtta innan han plötsligt avled i Perugia i mellersta Italien 7 juli 1304 - för 720 år sedan. Det sades att påve Bonifacius gamle fiende, franske kungens minister Nogaret, skulle ha låtit mörda Benedictus med hjälp av förgiftade fikon som hämnd för att denne lyst honom i bann. Eftervärlden tycks varken vilja bekräfta eller avskriva dessa uppgifter. (Med kännedom om vad denne man annars visat sig i stånd till är tanken åtminstone inte omöjlig).[4] Påve Benedictus var hur som helt död. Efter honom inleddes den epok som betecknas som ”påvarnas babyloniska fångenskap” i Avignon, en nedgångsperiod för kyrkans anseende.

Benedictus XI förklarades salig 1773 nära 470 år efter sin död. Hans minnesdag, 7 juli, firas både av katolska kyrkan och av hans älskade dominikanerorden.[5]             

       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

    

           

---

[1] Leo X(Giovanni de' Medici), var påve 1513-21, känd för sin samling av antika manuskript. Bar det högsta ansvaret för bannlysningen av Sten Sture den yngre. Clemens VII(Giulio de' Medici), påve 1523-34, bevittnade Roms förstörelse 1527 och betraktades länge som ett verktyg i Karl V:s händer, trots att han sökte inta en neutral hållning i tidens världsliga och religiösa stridigheter. Alexander VII(Fabio Chigi(, påve 1655-67, även känd som författare av poesi och dramer. Var Vatikanens representant vid förhandlingarna om Westfaliska  freden och mottog, som nämnts ovan, drottning Kristinas konvertering till katolicismen    

[2] Namnen återges med svensk namnform..

[3] ”Svartbröder” är ett populärt namn i Sverige.

[4] I romanen Rekviem(2009), låter författaren Robyn Young mycket riktigt Filip den Skönes hänsynslöse minister Nogaret mörda påve Benedictus med hjälp av förgiftade fikon.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Benedictus XI – Wikipedia och Pope Benedict XI - Wikipedia. Angående den i texten nämnde Celestinus V, se Dynastihistoria: Den motvillige påven.. (bosonshistoria.blogspot.com)