Drottningen som kröntes till konung

 

 

Att bli krönt var förr en av de stora höjdpunkterna i en kungs liv. Akten bekräftade suveränens upphöjda ställning och hemlighetsfulla förbindelse med Gud. Än idag är kröningen(där den alls förekommer), ett stort evenemang som drar mängder av åskådare.[1] Även om ingen västeuropeisk medborgare väl i våra dagar på allvar ser konungen som ombud för en allvetande högre makt är det ändå något särskilt med de stora statsceremonierna – kungliga bröllop, dop, begravningar, öppnandet av riksdagen eller Nobelfestligheter i Blå hallen. Vi må klaga över kostnaderna för skattebetalarna men, handen på hjärtat, nog skulle vi sakna glansen! En enda europeisk suverän har förmodligen genomfört sin kröning med den mer eller mindre klart formulerade baktanken att snarast abdikera, Kristina av Sverige.

Kröningen i Storkyrkan 20 oktober 1650 var unik på flera sätt. Det var första gången en kvinna kröntes till svensk regent alltså som kung i sin egen rätt, inte drottning i egentlig mening eftersom en drottning förväntades vara gift med kungen och stå under honom.[2] Dessutom skedde kröningen i Stockholm, inte i Uppsala som brukligt var.[3] Valet av plats berodde delvis på att man inte hunnit göra allt i ordning i ärkebiskopsstaden. (Den svenska ekonomin var minst sagt svag efter det just avslutade trettioåriga kriget). Dessutom ansåg Kristina att det närmast ”gått troll” i vanan att kungar kröntes i Uppsala. Det var lika bra att göra slut på ”denna religion” och i stället förlägga ceremonin till den plats som under hennes fars regering definitivt blivit Sveriges administrativa centrum.[4]  Bortsett från de ovanliga inslagen kring själva kröningen förrättades den också mot en ovanligt mörk bakgrund. Både Frankrike och England skakades av inre oroligheter – I England hade monarkin till och med avskaffats och ersatts av Cromwells militärdiktatur. Karl I hade avrättats. Också i Sverige jäste missnöjet bland folket, inte så mycket med kungamakten som med adeln. De donationer av jord som tillfallit högadeln, dels som en följd av kriget på kontinenten dels på grund av drottningens önskan att belöna förtrogna gunstlingar, hade gjort att man nu ägde nära hälften av rikets areal. Vid den riksdag som hållits under sommaren och hösten hade bönderna rent ut förklarat att de fruktade livegenskap av samma slag som i de flesta länder i Europa. Drottningen hade utnyttjat den spända stämningen till att ge sig själv en vågmästarroll och på den vägen lyckats få adelsståndet att, i flera fall mot sin vilja, godkänna kusinen Karl Gustav som tronföljare. Det var således från en stärkt maktposition som Kristina nu gick att krönas.[5]   

Ett problem var hur man skulle göra med processionen. Normalt brukade resan till och från Uppsala vara ett tillfälle för rikets grädda att visa upp sig för undersåtarna. Lösningen blev att hovet en knapp vecka före kröningen åkte till Jakobsdal(nuvarande Ulriksdal), utanför Stockholm och så tillbaka igen tre dagar senare. En annan fråga gällde kröningskronan – skulle drottningen bruka den krona som tillverkats åt hennes mor vid bröllopet trettio år tidigare eller Erik XIV:s krona från 1561? Administratörerna tycks ha tagit det säkra före det osäkra och låtit restaurera båda kronorna inför det kommande evenemanget. Kristina besåg klenoderna och fann det mest passande att använda kung Eriks regallie. Än en gång: Hon var en suverän, inte en konungs maka.                

Både intåget i Stockholm 17 oktober och kröningen i Storkyrkan tre dagar senare blev lyckade. Ofrivilligt illustrerades dock att den nya svenska stormakten var en koloss på lerfötter: Triumfbågen i romersk stil som ställts upp på nuvarande Gustav Adolfs torg och som på avstånd tycktes vara gjord av sten var i själva verket gjord av trä med överdrag av tyg.[6]  Detta smått pinsamma faktum dränktes förmodligen i den allmänna festyran. Kanonsaluterna och fyrverkerierna var så kraftiga att det stod som en dimma över Stockholm. Kröningsceremonin tycks ha fortgått utan störningar. Ett slående inslag var den nya silvertron som drottningen fått i gåva av favoriten De la Gardie och som nu står i Rikssalen på Stockholms slott. Kröningspredikan hölls av Kristinas gamle vän och lärare, biskop Matthiae i Strängnäs, som erinrade om hur Salomo en gång blivit smord.[7]  Sedan Kristina genomgått smörjelse- och kröningsakten förkunnade härolden, en smula motsägelsefullt men högtidligt:

”Nu är drottning Kristina krönt konung över Svea och Göta landom och dess underliggande provinser, och ingen annan”.

Sedan alla svurit de eder till drottningen som på dem ankom begav man sig åter till slottet för kvällens(och nattens), festmåltid. Som alltid vid kröningar firade folket sin egen fest, med stekt oxe och vin sprutande ur särskilda fontäner. Det var bara början, för festligheterna fortsatte flera veckor efteråt. Det är ofta frestande för eftervärlden att spekulera över hur olika kungar upplevt och reagerat på sina kröningar. Sällan är väl frågan så laddad och spännande som i fallet Kristina: Hur upplevde hon sin kröning, vad tänkte hon? Var hon förväntansfull inför framtiden, orolig. Eller såg hon kröningen endast som ett steg på vägen mot befrielsen, abdikationen och konverteringen till katolicismen?[8]   

 

           

 

         

---

[1] Såvitt jag vet är det bara England(Storbritannien), som fortfarande i stort sett kröner sina kungar i gammal stil.

[2] Margareta kröntes faktiskt aldrig till regerande drottning, trots att hon utsågs till ”rikets fullmäktiga fru och husbonde” efter makens och sonens död.

[3] Senaste gången en kung hade krönts i Stockholm var 130 år tidigare, 1520 när Kristian Tyrann besteg svenska tronen, den akt som några dagar senare följdes av Stockholms blodbad. Kanske en och annan av de närvarande vid kröningsakten 1650 erinrade sig detta prejudikat och såg det som ett dåligt omen, särskilt sedan Kristina både abdikerat och konverterat till katolicismen. Med undantag för Karl XII(1697), skulle det dröja 70 år innan en kung/regent kröntes i Stockholm igen. Därefter blev huvudstaden i princip också svensk kröningsstad. Således kan den i sig ganska obetydlige och av eftervärlden illa ansedde Fredrik I åtminstone ta åt sig äran att ha satt trenden att svenska kungar kröns i Stockholm. 

[4] Ironiskt nog kom Kristinas abdikation knappt fyra år senare att ske i just Uppsala, huvudsakligen på grund av rädsla för pest i Stockholm. Det var som bekant också i Uppsala Karl X Gustav kröntes.

[5] Man kan med facit i hand tycka att ständerna, i synnerhet de adelsmän och andra som kände Kristina närmare, redan nu borde anat att hon planerade att abdikera. Vilken annan rimlig förklaring kunde finnas till att en regent på 24 år utsåg en obetydligt yngre släkting till sin efterträdare samtidigt som hon envist vägrade gifta sig? Att drottningens första försök följande år att abdikera kom som en chock måste bero på att man helt enkelt inte kunde tänka sig att en regent(särskilt inte en ung sådan), skulle abdikera. Så gör man bara inte!

[6] ”Potemkinkulisser” skulle vi säga idag.

[7] Underförstått jämställdes Gustav Adolf med kung David.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), kapitlet ”Krönt till kung”.

Mannen som blev kung på trots - Karl XIV Johans sista tid

 

 

För några veckor sedan hävdade jag att Sverige har två dynastigrundare som kan anses ”ha format sitt eget öde”, dvs. huvudsakligen blivit kungar på egen hand, baserat på egna meriter eller handlingar, Gustav Vasa och Karl Johan. Gustav Vasas eftermäle har i huvudsak varit positivt. Även om en senare tids historiker gärna framhåller hans mer brutala sidor står nog ändå bilden av ”Riksbyggaren” tämligen ohotad. Omdömena om Karl Johan tycks mer osäkra. Marskalk Bernadotte ingår inte heller i det allmänna historiemedvetandet på samma sätt som sin företrädare från 1500-talet – att Gustav Vasa gömde sig i Dalarna vet varje svensk, hur många kan rakt upp och ner ge namnet på ett eller flera fältslag där general/ marskalk Bernadotte lett sina trupper till seger? Ändå är hans liv minst lika spännande och växlingsrikt som Gustav Vasas.

Hos äldre historiker finns en tendens att nedvärdera den förste Bernadotte. Åke Ohlmarks ger i sin krönika över svenska kungars död en huvudsakligt mörk bild av honom: utdömd som fältherre av ”experten” Napoleon, ”än idag ansedd som förrädare av fransmännen, slug, skuggrädd och snål, fick aldrig nog av att samla på hög. Kunde ha lärt sig svenska om han gjort sig lite möda”. Blev visserligen, ”som alla kungar”, populär på ålderns höst men egentligen inte sörjd av någon, utom möjligen av hustrun. Tonen blir rent ut sagt lite smågnällig. Dessutom hävdar Ohlmarks, något egendomligt: ”Hur han en gång var som fältherre vet vi inte.”[1]

Om vi vet något är det väl just att sakförarsonen från Pau var en god fältherre. Bernadotte levde nämligen (i motsats till många fältherrar genom historien), i ett land och i en tid där enbart meriterna spelade roll för befordran. Även om de flesta fältherrar och generaler som fått namn av stora krigare också varit framgångsrika har det överväldigande flertalet varit av ”förnäm börd”. Även om flera adliga fältherrar(inte minst i Sverige), också visat genuin begåvning för sitt yrke, kvarstår det faktum att deras karriär ytterst styrts av deras ursprung. Marskalk Bernadotte började som vanlig simpel soldat i ett franskt infanteriregemente och slutade sin franska bana som general, furste med namn av prins och marskalk av Frankrike. En sådan karriär hade varit omöjlig utan revolutionen och ogenomförbar för någon som saknat kompetens och läggning för sitt yrke. Bernadotte gjorde sig bevisligen dessutom ett namn som ädelmodig mot besegrade fiender. Utan ryktet om hans humana behandling av de svenska fångarna vid Lübeck 1806 skulle marskalkens namn aldrig nått officerskretsarna i Sverige och aldrig lanserats som tänkbar tronföljare efter statsvälvningen tre år senare. Bernadotte var visserligen långt ifrån den ende av enkelt ursprung i sin tid som blev både furste och kung, men av Napoleons många generaler var han ensam om att grunda en dynasti som under de senaste 200 åren suttit orubbad på tronen, trots alla omvälvningar som skakat Europa under tiden. Man kan naturligtvis kalla Bernadotte förrädare eller sängkammarregent om man så önskar. En sak står emellertid klar: Obegåvad var marskalk Bernadotte inte, varken som fältherre eller statsman.         

Karl Johan själv såg naturligtvis sin gärning i en positiv dager. Då han mot slutet av sitt liv vid mitten av 1840-talet författade ett slags minnesruna över sig själv, förklarade han sig i tidens romantiska stil ha ”regerat över ett folk som vetat att försvara sina rättigheter och vars förfäder – de fornnordiska asagudarna – för att undgå det romerska tyranniet sökte en fristad här i Skandinavien. Varifrån de århundraden senare drog åstad för att i sin tur sätta skräck i romerska folk”.[2]  Kungens skildring av hur han en gång beslutat tacka ja till att bli svensk tronföljare är rolig läsning, oavsett sanningshalten. Karl Johan berättar att han i stort sett bestämt sig för att säga nej till Sveriges krona, då han fick veta att kejsar Napoleon haft ett samtal med marskalk Davout.[3] Angående Bernadottes kandidatur till Sveriges tron hade Napoleon sagt: ”Prinsen av Ponte Corvo tror sig om allt men han är inte där ännu”.

Att Napoleon på detta sätt mer eller mindre avskrev Bernadottes chanser att bli vald fick marskalkens alltid lättantända temperament att flamma upp: Om han blev vald skulle han minsann acceptera! Napoleon hade också(inte helt oriktigt sommaren 1810), varnat Bernadotte att svenskarna hoppades för mycket av honom. Han skulle aldrig bli lycklig i detta avlägsna land, sönderslitet av inre och yttre stridigheter. Även denna dystra förutsägelse hade stärkt Bernadotte i hans beslut att tacka ja till tronen.[4] Resultatet hade blivit en i praktiken 34 års regering och grundandet av en verklig dynasti, med en son och fyra sonsöner i tronföljden. Inte dåligt för en sakförarson från Pau, tänkte förmodligen Bernadotte där han satt och skrev sitt egenhändiga eftermäle. Som avslutning konstaterade kungen lite skrytsamt att ”Ingen fyllt en bana liknande min alltsedan den tid jorden steg upp ur kaos”.[5]      

De sista åren blev svåra, som de gärna blir för den som levt ett aktivt liv och känner sina krafter svika. Efter en lätt ridolycka 1838 blev det besvärligare för Karl Johan att rida men i det längsta fortsatte den gamle krigaren att bevista truppövningarna på Ladugårdsgärde till häst. Han led av ledgångsreumatism, håret glesnade så att han fick anlägga peruk, hans tänder lossnade. Till detta kom oppositionens allt högljuddare kritik, inte minst mot hans beroende av greve Magnus Brahe. Som alltid gjorde kritiken honom vred och ledsen: Hur kunde man anklaga honom för egennytta, han som gjort så mycket för sitt adoptivland! Svenskarna är emellertid när det kommer till kritan ett rojalistiskt  folk, vilket Karl Johan fick uppleva i februari 1843, då 25 år gått sedan han blivit kung.[6] Med ens tycktes all kritik som bortblåst. Det lär ha blivit rena folkfesten och man erinrade sig att den gamle kungen ändå uträttat mycket i sitt nya land, inte minst att han skänkt riket fred(ett tillstånd vi som bekant lyckats bevara in i vår egen tid). Ett knappt år senare, i januari 1844, drabbades Karl Johan av slag. Därefter var han i stort sett onåbar för omvärlden men kom ibland upp till ytan igen, dock inte alltid till omgivningens glädje: ”Ni är förrädare allesammans”, dundrade han till de församlade strax före slutet. En annan gång visade han det mod inför det oundvikliga som anstår en sann soldat: ”Jag varken önskar döden eller fruktar den”. På morgonen 8 mars viskade den gamle: ”Oscar, Oscar, Vi skall försvara oss”. Så var allt över.

Henrik Reuterdahl, som senare blev både ärkebiskop och ecklesiastikminister och som vid denna tid var universitetsbibliotekarie i Lund och huvudredaktör för Theologisk quartalskrift, sade senare apropå sin reaktion vid dödsbudet:

”Jag hör inte till dem som kritiklöst beundrade Karl Johan. Jag såg i honom en stor personlighet ehuru behäftad med stora svagheter. I Sverige satte man honom måhända till en början något för högt, men sedan nedsänkte man honom mycket för djupt”.[7]               

  

---

[1] Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut (1983), s. 106-08.

[2] Man kan undra om Karl Johan själv tänkt ut denna storstilade formulering

 eller om någon, kanske den trogne greve Brahe, givit ett och annat ”tips” hur det vore lämpligast att uttrycka sig.

[3] Davout var Bernadottes främste rival bland Napoleons generaler, möjligen med undantag för Bertier. Deras antipati för varandra hade vid minst ett tillfälle orsakat oreda i ordergivningen inför ett väntat fältslag.

[4] Man kan alltså säga att Bernadotte blev svensk tronföljare på rent trots.

[5] Det är tveksamt om detta stämmer. Redan Predikaren konstaterar som bekant att ”intet nytt sker under solen”. Om man däremot begränsar sig till kategorin svenska kungar är det riktigt att få om någon kan mäta sig med Karl Johan, i synnerhet med hänsyn till hans ursprung. Gustav Vasa är dock en svår konkurrent. Han var visserligen född adelsman men förlorade allt han ägde och riskerade att avrättas som upprorsman. Trots detta och mot alla odds blev han inte bara kung utan lyckades också regera oavbrutet i nära 40 år. Vi kan nöja oss med att konstatera att Karl Johan var en värdig (och överlägsen)? Efterföljare till ”riksbyggmästaren”.

[6] Då jag ovan hävdar att Karl Johan regerat i 34,( eller kanske snarare 33) år utgår jag från att hans regentskap i praktiken började redan 1810. Med utgångspunkt från Karl XIII:s död i februari 1818 regerade Karl XIV Johan i 26 år, en månad och tre dagar. 

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 85-86 och 88. Angående  Henrik  Reuterdahl, se Henrik Reuterdahl – Wikipedia.