Att bli
krönt var förr en av de stora höjdpunkterna i en kungs liv. Akten bekräftade
suveränens upphöjda ställning och hemlighetsfulla förbindelse med Gud. Än idag
är kröningen(där den alls förekommer), ett stort evenemang som drar mängder av
åskådare.[1]
Även om ingen västeuropeisk medborgare väl i våra dagar på allvar ser konungen
som ombud för en allvetande högre makt är det ändå något särskilt med de stora
statsceremonierna – kungliga bröllop, dop, begravningar, öppnandet av riksdagen
eller Nobelfestligheter i Blå hallen. Vi må klaga över kostnaderna för
skattebetalarna men, handen på hjärtat, nog skulle vi sakna glansen! En enda
europeisk suverän har förmodligen genomfört sin kröning med den mer eller
mindre klart formulerade baktanken att snarast abdikera, Kristina av Sverige.
Kröningen i
Storkyrkan 20 oktober 1650 var unik på flera sätt. Det var första gången en
kvinna kröntes till svensk regent alltså som kung i sin egen rätt, inte
drottning i egentlig mening eftersom en drottning förväntades vara gift med
kungen och stå under honom.[2]
Dessutom skedde kröningen i Stockholm, inte i Uppsala som brukligt var.[3]
Valet av plats berodde delvis på att man inte hunnit göra allt i ordning i
ärkebiskopsstaden. (Den svenska ekonomin var minst sagt svag efter det just
avslutade trettioåriga kriget). Dessutom ansåg Kristina att det närmast ”gått
troll” i vanan att kungar kröntes i Uppsala. Det var lika bra att göra slut på ”denna
religion” och i stället förlägga ceremonin till den plats som under hennes fars
regering definitivt blivit Sveriges administrativa centrum.[4]
Bortsett från de ovanliga inslagen kring
själva kröningen förrättades den också mot en ovanligt mörk bakgrund. Både
Frankrike och England skakades av inre oroligheter – I England hade monarkin
till och med avskaffats och ersatts av Cromwells militärdiktatur. Karl I hade
avrättats. Också i Sverige jäste missnöjet bland folket, inte så mycket med
kungamakten som med adeln. De donationer av jord som tillfallit högadeln, dels
som en följd av kriget på kontinenten dels på grund av drottningens önskan att
belöna förtrogna gunstlingar, hade gjort att man nu ägde nära hälften av rikets
areal. Vid den riksdag som hållits under sommaren och hösten hade bönderna rent
ut förklarat att de fruktade livegenskap av samma slag som i de flesta länder i
Europa. Drottningen hade utnyttjat den spända stämningen till att ge sig själv
en vågmästarroll och på den vägen lyckats få adelsståndet att, i flera fall mot
sin vilja, godkänna kusinen Karl Gustav som tronföljare. Det var således från
en stärkt maktposition som Kristina nu gick att krönas.[5]
Ett problem
var hur man skulle göra med processionen. Normalt brukade resan till och från
Uppsala vara ett tillfälle för rikets grädda att visa upp sig för undersåtarna.
Lösningen blev att hovet en knapp vecka före kröningen åkte till
Jakobsdal(nuvarande Ulriksdal), utanför Stockholm och så tillbaka igen tre
dagar senare. En annan fråga gällde kröningskronan – skulle drottningen bruka
den krona som tillverkats åt hennes mor vid bröllopet trettio år tidigare eller
Erik XIV:s krona från 1561? Administratörerna tycks ha tagit det säkra före det
osäkra och låtit restaurera båda kronorna inför det kommande evenemanget.
Kristina besåg klenoderna och fann det mest passande att använda kung Eriks
regallie. Än en gång: Hon var en suverän, inte en konungs maka.
Både intåget
i Stockholm 17 oktober och kröningen i Storkyrkan tre dagar senare blev lyckade.
Ofrivilligt illustrerades dock att den nya svenska stormakten var en koloss på
lerfötter: Triumfbågen i romersk stil som ställts upp på nuvarande Gustav
Adolfs torg och som på avstånd tycktes vara gjord av sten var i själva verket
gjord av trä med överdrag av tyg.[6]
Detta smått pinsamma faktum dränktes
förmodligen i den allmänna festyran. Kanonsaluterna och fyrverkerierna var så
kraftiga att det stod som en dimma över Stockholm. Kröningsceremonin tycks ha
fortgått utan störningar. Ett slående inslag var den nya silvertron som
drottningen fått i gåva av favoriten De la Gardie och som nu står i Rikssalen
på Stockholms slott. Kröningspredikan hölls av Kristinas gamle vän och lärare,
biskop Matthiae i Strängnäs, som erinrade om hur Salomo en gång blivit smord.[7]
Sedan Kristina genomgått smörjelse- och
kröningsakten förkunnade härolden, en smula motsägelsefullt men högtidligt:
”Nu är
drottning Kristina krönt konung över Svea och Göta landom och dess
underliggande provinser, och ingen annan”.
Sedan alla
svurit de eder till drottningen som på dem ankom begav man sig åter till
slottet för kvällens(och nattens), festmåltid. Som alltid vid kröningar firade
folket sin egen fest, med stekt oxe och vin sprutande ur särskilda fontäner.
Det var bara början, för festligheterna fortsatte flera veckor efteråt. Det är
ofta frestande för eftervärlden att spekulera över hur olika kungar upplevt och
reagerat på sina kröningar. Sällan är väl frågan så laddad och spännande som i
fallet Kristina: Hur upplevde hon sin kröning, vad tänkte hon? Var hon
förväntansfull inför framtiden, orolig. Eller såg hon kröningen endast som ett
steg på vägen mot befrielsen, abdikationen och konverteringen till
katolicismen?[8]
[1] Såvitt jag vet är det bara England(Storbritannien), som fortfarande i stort sett kröner sina kungar i gammal stil.
[2] Margareta kröntes faktiskt aldrig till regerande drottning, trots att hon utsågs till ”rikets fullmäktiga fru och husbonde” efter makens och sonens död.
[3] Senaste gången en kung hade krönts i Stockholm var 130 år tidigare, 1520 när Kristian Tyrann besteg svenska tronen, den akt som några dagar senare följdes av Stockholms blodbad. Kanske en och annan av de närvarande vid kröningsakten 1650 erinrade sig detta prejudikat och såg det som ett dåligt omen, särskilt sedan Kristina både abdikerat och konverterat till katolicismen. Med undantag för Karl XII(1697), skulle det dröja 70 år innan en kung/regent kröntes i Stockholm igen. Därefter blev huvudstaden i princip också svensk kröningsstad. Således kan den i sig ganska obetydlige och av eftervärlden illa ansedde Fredrik I åtminstone ta åt sig äran att ha satt trenden att svenska kungar kröns i Stockholm.
[4] Ironiskt nog kom Kristinas abdikation knappt fyra år senare att ske i just Uppsala, huvudsakligen på grund av rädsla för pest i Stockholm. Det var som bekant också i Uppsala Karl X Gustav kröntes.
[5] Man kan med facit i hand tycka att ständerna, i synnerhet de adelsmän och andra som kände Kristina närmare, redan nu borde anat att hon planerade att abdikera. Vilken annan rimlig förklaring kunde finnas till att en regent på 24 år utsåg en obetydligt yngre släkting till sin efterträdare samtidigt som hon envist vägrade gifta sig? Att drottningens första försök följande år att abdikera kom som en chock måste bero på att man helt enkelt inte kunde tänka sig att en regent(särskilt inte en ung sådan), skulle abdikera. Så gör man bara inte!
[6] ”Potemkinkulisser” skulle vi säga idag.
[7] Underförstått jämställdes Gustav Adolf med kung David.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), kapitlet ”Krönt till kung”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar