Det första mötet

 

Det är ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att genast bedöma vikten av en enskild händelse i livet. Ett till synes viktigt möte med exempelvis en framstående politiker kan visa sig betydelselöst medan ett slumpartat sammanträffande vid en fest eller på en konsert visar sig bli livsavgörande. Så var det för adelsmannen Axel von Fersen och Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette i januari 1774.

De två ungdomarna var jämnåriga, 18 år. Fersen var son till en svensk greve, krigare och politiker som de senaste tjugo åren varit en av sitt lands främste. Sonen hade i tre år rest runt på sin Grand Tour i Europa för att fullborda sin utbildning till fulländad världsman. Han hade träffat furstar och kungar vid de många italienska och tyska hoven, studerat matematik, historia, språk, fäktkonst och fortifikation, besökt kyrkor, museer och utgrävningarna i Pompeji – till och med träffat den gamle Voltaire på hans gods vid franska gränsen mot Schweiz, där filosofen satt iförd sina antika kläder(á la Louis XIV), sitt ”mycket rynkiga ansikte” och ”synnerligen vackra ögon, som har ett mycket satiriskt uttryck” De talades vid i två timmar.[1] Överallt väckte Fersen beundran för sitt vackra ansikte, ståtliga figur och förnämt distanserade sätt. Gustaf Philip Creutz, svenska sändebudet i Paris, konstaterade senare att ingen av hans landsmän som besökt Frankrike smällt in så bra i Parissocieteten och vid hovet och att ingen heller kunde ha fört sig bättre och mer passande än riksrådet och FD lantmarskalken von Fersens äldste son. Toppbetyg över hela linjen med andra ord.

Om Axel von Fersen vid sin ankomst till Paris i slutet av 1773 var en adelsyngling som äntligen nått den plats han helst av allt ville besöka och där han kanske rentav kunde göra karriär, var den jämnåriga Marie Antoinette en visserligen gladlynt men frustrerad flicka med en allt starkare känsla att ha hamnat fel i tillvaron. Som yngsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia hade hon länge varit en av många i en stor syskonskara – inte så att hon medvetet försummats eller behandlats illa. Man räknade bara inte med henne som kandidat till något storslaget äktenskap. Med tiden dog dock flera av de äldre syskonen eller försvann på annat sätt ur räkningen och plötsligt, vid mitten av 1760-talet, stod ”Antoine”, som hon kallades i familjen, som enda kvarvarande kandidat till en äktenskapsallians med Frankrike.[2] Genast började utbildningen för den storslagna framtiden som drottning vid Europas främsta hov. Uppgiften visade sig svår. Flickan var långt ifrån obegåvad men hade svårt att verkligen fördjupa sig i ett ämne. Hon tyckte bättre om att dansa, skratta, leka och umgås med goda vänner än att sitta med näsan i någon tråkig bok om historia eller fransk geografi. Hon måste ha roligt för att det hon läste verkligen skulle sätta sig, konstaterade en fransk informator som hade skickats till Wien. När det gällde kunde hon dock föra sig – ingen gick med sådan värdighet eller dansade med sådan grace som Frankrikes tilltänkta drottning. Detta med bildningen fick väl ordna sig med tiden och konsten att föra sig var trots allt det viktigaste.     

Så avreste bruden till Frankrike, dit hon anlände i maj 1770. Bröllopet var visserligen storslaget men för den nya kronprinsessan var flyttningen omskakande. Från att ha varit den yngsta prinsessan vid Habsburgarnas hov blev hon nu första dam vid hovet i Versallies, eftersom kungen inte hade någon drottning. Som alltid vid ett hov blev nykomlingen strängt iakttagen och eftersom man i Versallies höll hårdare på etiketten än någon annanstans var det strängare än någonsin – bokstavligt talat varenda gest och handling var reglerad, från morgonuppstigning till sänggående. Att alliansen med Frankrikes gamle arvfiende Habsburg ogillades av de flesta vid hovet gjorde inte saken bättre – det var som om folk bara väntade på att prinsessan skulle göra något misstag eller begå någon överträdelse. Redan kallades Marie Antoinette ”Österrikiskan” bakom sin rygg, det skällsord som revolutionärerna snart skulle sprida i sina pamfletter och nidskrifter.

Den enda som inte intresserade sig för prinsessan var hennes make, Frankriks Dauphin prins Ludvig. Han var blyg och hämmad och hade säkert aldrig velat gifta sig överhuvudtaget, särskilt inte med någon som var så olik honom till sätt och utseende. Han var klumpig och fet och gjorde rent allmänt ett slarvigt intryck – pudret låg spritt över kläderna, jackornas knappar lossnade och han välte möbler när han gick genom slottets salar. Ändå var han inte dum – han läste gärna, särskilt historia och encyklopedisternas verk. Dessemellan sysslade han med smide, jagade eller åt goda måltider. Som godsägare på landet eller hertig vid något mindre hov hade han säkert gjort stor lycka. Som arvtagare till ett rike där kungen förväntades vara solen i sitt eget universum var han, uppriktigt sagt, en katastrof. Det är knappast förvånande att detta omaka par de första åren inte lyckades ha samlag med varandra. Det skulle ta sju år innan Marie Antoinette blev gravid.[3]  Prinsessan utsattes för ett starkt tryck, dels från modern som undrade varför ingenting positivt hände i det arrangerade äktenskapet, dels från sin närmaste omgivning i Versallies. Ambassadörer och hovmän iakttog nogsamt minsta skiftning och tecken inom kungliga familjen – vad betydde de fläckar som hittats på kronprinsparets lakan? Kronprinsen hade kysst sin hustru offentligt, var de på väg att förenas till slut? Men ingenting hände. Att kungens yngre bröder gifte sig med två systrar från Savojen hotade försvaga Marie Antoinettes ställning ytterligare och när den yngre av hennes svägerskor nedkom med en son 1775 blev stämningen snudd på fientlig. Skräniga torgmadamer, som hade rätt att sända representanter då en kunglighet låg i födslovåndor, förföljde sin nya drottning genom palatset med hånfulla frågor varför hon inte skänkte dem en tronarvinge. Den olyckliga kvinnan brast i gråt i sin kammare. I detta potentiellt hotfulla läge anlände den unge Axel von Fersen till Paris och Versallies.[4]      

Läser man skildringarna av det första mötet(eller snarare de första mötena), mellan Frankrikes blivande drottning och adelsmannen från Sverige, slås man av hur lite som egentligen händer. Unge Fersen besöker hovet flera gånger och träffar både den gamle kung Ludvig XV, hans älskarinna Madame du Barry och kronprinsparet. Inget tyder på något annat än att det rört sig om helt konventionella sammanträffanden. Det är på en bal med maskerade gäster på operan i Paris som något verkar ha inträffat.

Fersen har varit på operan tidigare och gjort ett antal damer sin kur. Vid ett tillfälle beklagar en av dem att han inte är hennes man, så att de kan ligga med varandra:

-          Jag svarade att det på inget sätt utgjorde något hinder men hon sprang sin väg.

Fersen hittar då en annan trevlig dam med flor för ansiktet som är mer tillmötesgående: - Jag tror att hon var sångerska, fast hon påstod att hon inte var det, skriver han i sin dagbok och tillägger: ”Hon var fortfarande mycket vacker när vi(Fersen och hans informator), lämnade balen klockan tre”.

30 januari 1774 besöker Fersen åter en operabal. Det är ovanligt många människor samlade och man kan knappt röra sig. Plötsligt närmar sig en ung maskerad dam – de börjar prata med varandra. Vad de säger får vi inte veta, bara att de talas vid ”en lång stund”. Efter ett tag märker Fersen att de är iakttagna. En grupp samlas runt dem och betraktar dem nyfiket. Kvinnan blir ängslig och drar sig undan men lyfter först sin mask. Det är kronprinsessan![5]

Loomis antar att den unge adelsmannen måste ha befunnit sig ”i en ganska animerad sinnestämning” över att oförhappandes möta och nästan på tu man hand konversera Frankrikes blivande drottning. Hur Fersen än reagerade och vad han än kände är det tydligt att Marie Antoinette bevarat minnet av den okände ädlingen i sitt hjärta, ty när Fersen drygt fyra år senare återvänder till Frankrike och presenteras för hovet utropar drottningen: ”å, det är ju en gammal bekant”! Ingen annan i familjen reagerar med ett ord.

Loomis vill tolka detta så att flera möten som vi inte känner till måste ha ägt rum mellan de två ungdomarna innan Fersen lämnade Paris i maj 1774. Teoretiskt är det naturligtvis möjligt, men med tanke på hur strikt reglerad tillvaron vid franska hovet var är det knappast troligt att något mer privat sammanträffande kan ha ägt rum utan att lämna spår i källorna. Något måste ha hänt under de korta, konventionella mötena i Versallies eller vid balen på operan i Paris som lämnat avtryck i Marie Antoinettes minne. Det är frestande att tala om ”kärlek vid första ögonkastet”, men kanske är det något betydligt trivialare och samtidigt mer betydelsefullt som inträffat.

Fersen var en ung, ståtlig ädling från ett avlägset land. Det innebar både att han omgavs av den air av hemlighetsfullhet som unga människor lätt attraheras av och att han, i motsats till adelsmännen i Versallies, inte kunde förvänta sig att få förmåner av den blivande drottningen. Under den korta stund i operasalen då Fersen inte visste vem den maskerade kvinnan var märkte kanske Marie Antoinette att denne man attraherades av henne i egenskap av kvinna! För första gången i livet såg någon henne enbart som människa och fann henne attraktiv och intressant att konversera. För en kunglighet, särskilt en ung kunglighet som länge upplevt besvikelser och förödmjukelser i sitt äktenskap och smygande fientlighet från sin omgivning, måste en sådan händelse, hur obetydlig den än kan förefalla, sätta outplånliga spår i minnet. Så inleddes, utan att vare sig Fersen eller Marie Antoinette just då anade det, det förhållande som skulle förläna ett skimmer av trakisk romantik även åt den blodiga franska revolutionen.[6]

  

                           

---

[1] Det är fascinerande hur många av sin tids, men också nästföljande generations stora eller legendariska personligheter Voltaire träffat. i 20årsåldern mötte han Karl XII:s beryktade rådgivare Görtz, som lär ha föreslagit honom att ta tjänst hos Karolinerkungen. Som god vän till Fredrik den store både kände och brevväxlade han med Sveriges drottning Lovisa Ulrika och hennes son Gustav III. Han lärde känna den blivande Madame Pompadour redan då hon var en ung flicka och spelade senare en viss roll i hennes väg till makten. Utan att veta det mötte han alltså även olycksdrottningen Marie Antoinettes stora kärlek, som skulle spela en så ödesdiger roll i den revolution han själv förutspått. Om han fått leva lite längre hade Voltaire mycket väl kunnat träffa Napoleon, som reste till Frankrike första gången samma år filosofen avled(1778). Napoleon var då 9 år.  

[2] Kejsarinnan Maria Teresia fick 16 barn på nitton år, av vilka hela nio var döttrar. Flera av flickorna fick dock smittkoppor, som antingen blev deras död eller antogs ha gjort dem sterila och därmed olämpliga för äktenskap. Den mest berömda av döttrarna utöver Marie Antoinette är hennes tre år äldre storasyster Maria Karolina, drottning av Neapel. Av de fem pojkarna blev två kejsare.

[3] Det har skrivits mycket om Marie Antoinette och Ludvig XVI och deras, bokstavligt talat fysiska, förhållande till varandra. Författare som Loomis och Zweig menar att kungen hade för trång förhud vilket gjorde själva den fysiska akten svår vid samlaget. De hävdar också att detta givit Ludvig mindervärdeskomplex och närmast gjort honom till ett redskap i sin hustrus händer. Fraser nämner å sin sida att det ryktats att kungen hade trång förhud men anser att detta i sig inte bör ha påverkat möjligheten till samlag. Ludvig var snarare blyg och oerfaren och dessutom upplärd från barnsben att hysa misstänksamhet mot habsburgare i allmänhet. Marie Antoinettes påstådda ”makt” över sin make ser Fraser som betydligt överdriven – delvis uppdiktad av drottningen själv, för som hon sade: ”Jag låter alla tro att jag har större inflytande än jag har, annars skulle jag ha ännu mindre”. Det kan tilläggas att äktenskap där parterna under flera år haft få eller inget samlag ingalunda är okända fenomen inom furstedynastier. Sju år är inte ens något ”rekord” i sammanhanget. De samtida Gustav III och Sofia Magdalena tog nio år på sig att fullborda äktenskapet, med viss hjälp av sin hovstallmästare. Därefter tog det ytterligare två år innan drottningen blev gravid. Ludvig XIII och Anna av Österrike var gifta 23 år innan Ludvig XIV föddes.    

[4] Ludvig XV avled i maj 1774 och efterträddes av sin äldste sonson. Scenen med de påstridiga torgmånglerskorna ägde alltså rum drygt 1,5 år efter Marie Antoinettes första möte med Fersen , men den antyder ändå i vilken pressad ställning hon befann sig vid hans ankomst.

[5] De sekundärkällor jag använt beskriver scenen något olika. Om man lägger ihop dem är ovanstående vad som i huvudsak tycks ha inträffat.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Stanley Lommis, Den farliga vänskapen, Marie Antoinette, Axel von Fersen och flykten till Varennes(svensk översättning 1973), främst s. 12-14 och 38-42, och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), främst s. 32-33. Hos Lindqvist ges en utförlig redogörelse för Fersens Grand Tour genom Europa 1770-73, inklusive det ovan omtalade mötet med Voltaire. Antonia Fraser ger en insiktsfull och medkännande beskrivning av Marie Antoinettes första år i Frankrike i sin biografi över drottningen från 2002 inberäknat mötet på operan i Paris (kapitel 5_8).