"Överlämna allt åt...", Peter den stores död

 

”Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin stjäl”, frågar Jesus retoriskt i Matteusevangeliet.[1] Detta tänkespråk är något som i synnerhet självhärskande despoter borde ta sig tid att begrunda, ty deras envåldsmakt och krav på fullständig underkastelse utestänger dem i längden från normal gemenskap med omgivningen. Även deras förtrogna och närmaste familj fruktar dem alltför mycket för att kunna ge eller ta emot verklig kärlek eller vänskap. Mitt i all sin framgång finner de att de i själva verket är ensammare och olyckligare än den ringaste av sina undersåtar. De må ha vunnit ära – eller åtminstone respekt, för egen del och rentav gjort sitt rike till ett mindre imperium men själva har de förlorat allt av verkligt värde. Så var det för tsar Peter(känd som den store), av Ryssland vid mitten av 1720-talet

Peter hade regerat i 35 år och burit titeln tsar i dryga fyrtio. Under den tiden hade Ryssland förvandlats i grunden – åtminstone på ytan. Stora delar av den baltiska östersjökusten hade övergått i rysk ägo. Finska Karelen med Viborg var också erövrat. En ny huvudstad hade grundats på tidigare svensk mark. En rysk östersjöflotta skapades och hade redan vunnit sina första segrar. Ryssland var den nya stormakten i östersjöområdet. Inom riket var kyrkans politiska makt krossad efter ungefär samma mönster som i Sverige och England 200 år tidigare. Man strävade att efterlikna de västeuropeiska hoven och dess aristokrati. Influenser från Europa var välkomna och kontakter med Väst ansågs nu vara något positivt. En förvaltning efter europeiskt(delvis svenskt), mönster började byggas upp. Efter sina segrar i kriget mot svenskarna hade Peter låtit utropa sig till imperator. Det verkligt väsentliga var emellertid att ingen fristående maktfaktor längre kunde bjuda staten motstånd – där tsaren fanns, där fanns makten.[2] Hans ombud i det väldiga riket lydde hans befallningar utan att knota – annars väntade i bästa fall knutpiska och förvisning till Sibirien, i värsta en utdragen plågsam död på Schavotten eller i tortyrkammaren. Peter den store var Rysslands obestridde härskare.

Den långa kampen hade emellertid haft sitt pris. På ett sätt som saknade motstycke i tidigare rysk historia påverkades hela samhället under Peter I av regentens politik. Tsarens iver att omforma Ryssland i allmänhet och hovet och aristokratin i synnerhet efter västeuropeiskt mönster var chockerande och fick många att betrakta sin härskare som antikrist personifierad.[3] Dessutom mobiliserades folkets alla fysiska och materiella resurser för det långa kriget med Sverige. Ingen kunde dra sig undan detta, varken livegna eller adel. Normalt sågs tsaren som något av en förkroppsligad gudom, högt ovan vanliga dödliga. Den nya politiken bar emellertid så tydligt Peters signet att han för folket kom att framstå som på en gång mer förmänskligad och mer frånstötande än sina föregångare och undersåtarna började knota. Rapporter berättade om bönder som öppet önskade att någon skulle döda den despotiske självhärskaren.    Även inom den närmaste familjen mötte Peter kraftig opposition. Hans första gemål hade kastats i kloster, eftersom hon inte ”passade in” i makens nya politik. Deras gemensamme son greps av sådan fruktan för sin far att han till slut rymde hemifrån och sökte asyl hos kejsaren i Wien. Med en blandning av hot och löften lockades prinsen hem igen, bara för att fängslas, berövas sin arvsrätt och stämplas som förrädare. Följden blev en process som kom att beröra såväl adeln som prästerskapet och (i någon mån), borgerskapet. Alla med minsta anknytning till tronföljaren förhördes, underkastades tortyr och många framstående personer avrättades brutalt. Också den suspenderade tronföljaren avled i fängelse, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far. En utländsk diplomat skrev i en hemlig rapport om stämningen i Ryssland efter tronföljarens död:

-          Miljoner människors suckar stiger mot himlen och hos varje människa döljer sig en gnista raseri som endast väntar att någon skall sätta fyr på brasan.

 

Men i praktiken vågade ingen längre opponera sig mot Peter. Oppositionen var effektivt tystad. Några år senare kunde tsaren låta kröna sin nya gemål Katarina(en livländsk kvinna av bondesläkt som först varit krigsfånge och sedan i tjugo år Peters älskarinna och hustru), till tsaritsa - en revolutionerande handling, både med tanke på hennes ursprung och att tsarens hustru normalt inte kröntes.[4] Det kunde verka som en total seger men vid mitten av 1720-talet tonade mörka moln upp sig på tsarens himmel.

 

Ingen av de söner Peter fått med Katarina hade överlevt barndomen. Endast två(noga räknat tre vid denna tid), döttrar var i livet. Sonsonen, en son till den döde tronföljaren, var knappt tio år gammal och tsaren var av förståliga skäl inte förtjust i tanken att låta en ättling av den ”suspenderade” sonen ärva tronen. Alltså fanns ingen självklar tronföljare. Peters egna krafter började dessutom svikta. Han led av njurproblem och variga sår dök upp på låren. Till råga på allt fick tsaren på hösten 1724 klart för sig att hans gemål, en av de få personer han helt litade på, dels trasslat in sig i en korruptionshärva, dels av allt att döma varit otrogen med en kammarherre, Willem Mons.[5] Även om man kan ifrågasätta påståendet att Katarina varit otrogen – skulle hon verkligen ha vågat ta en sådan risk, kom hon för en tid i svår onåd hos sin make. Den förtvivlat rasande Peter slog sönder speglar och hotade att behandla både sin hustru och hennes närmaste på samma sätt. Katarina skall dock ha förblivit lugn och stillsamt undrat om palatset verkligen kunde kallas vackert längre, så som Peter härjade med inredningen. Om det nu var detta lugn hos den anklagade som imponerade på tsaren, om han insåg att hon faktiskt var oskyldig till otrohet, eller att en process mot Katarina i praktiken kunde tolkas som en annullering av hela den politik han fört under huvuddelen av sin regering – någon officiell anklagelse riktades inte mot kejsarinnan.[6] Hon miste dock kontrollen över sin ekonomi och rätten att själv utfärda order. Efter en tid försonades paret men det märktes att Peter var tagen av vad som hänt. Den ende han verkligen litat på hade visat sig opålitlig.  

Ändå vägrade denna kraftnatur att ge allt förlorat. Han fortsatte sina dryckeslag och inspektioner av olika industrier och byggnadsarbeten och ofta tog han i gammal god stil själv del i hantverket.

 En dag i slutet av december 1724, då tsaren var på väg hem till Petersburg, såg han ett fartyg som gått på grund. Han kastade sig i vattnet och tog personligen befäl över räddningsarbetet. De nödställda tog sig iland men efter hemkomsten drabbades Peter av feber. Till än början låtsades han som det inte var något att bry sig om – julen firades som vanligt med böner, fester och supande. I början av januari intog tsaren sängen, men funderade fortfarande över landets framtid. Nu då kriget mot Sverige var slut, skrev han i ett brev, ville han koncentrera sig på Rysslands andliga utveckling, konst och vetenskap. Men nu var krafterna oåterkalleligen slut. Tsaren hade problem med urinblåsan och dessutom tycks han ha fått återfall i en venerisk sjukdom. Han plågades svårt och sade att det var som att ha ett hus på bröstet. Då besvären avtog biktade han och mottog nattvarden, försäkrande sin tro på Guds allsmäktighet och nåd. För omgivningen, möjligtvis med undantag av prästerskapet, var frågan om Peters själ och dess eventuella frälsning emellertid av sekundär betydelse. De väntade bara på en sak – Vem skulle tsaren utse som sin efterträdare, sonsonen, hustrun Katarina eller kanske någon av döttrarna. Då han tillfälligt hämtade sig så pass att han kunde utfärda order, gällde det dock andra frågor.[7] Så, eftermiddagen 27 januari 1725, grep Peter en penna och började skriva: ”Överlämna allt åt…”. Där tog krafterna slut och pennan föll till golvet. Efter en stund försökte han fortsätta men fick ett våldsamt krampanfall och föll själv till golvet, där han blev liggande. Vid 6tiden på morgonen nästa dag, 28 januari 1725, avled tsar Peter I, den store, av Ryssland, 52 år gammal.[8]

Efter att ha legat på lit de parade en dryg månad begravdes tsaren i Peter-Paulfästningens katedral 10 mars 1725, tillsammans med en yngre dotter som nyligen avlidit. Det blev en ståtlig jordfästning, med representanter från prästerskapet, armén och förvaltningen närvarande – plus naturligtvis utländska ambassadörer och en mängd nyfikna av folket. Predikan hölls av ärkebiskopen av Pskov, en av Peters främsta medarbetare inom kyrkan, som i storvulen ton talade om hur den döde ”höljt Ryssland med odödlig ära” och att han ”gjort det älskat av de goda och fruktansvärt för sina fiender”.

 

Så dog den man som på gott och ont gjort Ryssland till en europeisk makt att räkna med. 300 år senare har världen dessvärre ännu stora svårigheter med dem som försöker hålla Peters imperialistiska arv vid liv. Men vad man än i efterhand må tycka om Peter I och hans ”arvtagare”, utgör denne man, i likhet med sin svenske trätobroder Karl XII, en personlighet utöver det vanliga, ett ofrånkomligt bidrag till Europas historia.[9]                          

       

---

[1]  Matteus 16:26 enligt Bibeln 1917. Enligt Bibeln 2000 lyder citatet ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv”. En kvalificerad gissning är att den äldre versionen mer korrekt återger den ursprungliga innebörden av Jesu ord.

[2] I svenska översättningen från franska av Troyats bok(nyutgåva 1993), uppges en aning missvisande att Peter I erhöll titeln ”Kejsare” efter freden med Sverige 1721. Detta är förvirrande för en svensk eftersom orden kejsare och tsar båda har sitt ursprung i det romerska Caesar. I själva verket tilldelades Peter titeln imperator efter fredsslutet med Sverige. Som bekant har både det engelska emperor och franskans empereur sitt ursprung i denna romerska hederstitel för en segerrik general. Imperator ingick sedan bland de ryska härskarnas titlar fram till revolutionen men tsar förblev deras ”vardagliga” beteckning..

[3] Det mest kända exemplet är den så kallade ”skäggskatten”. Tsaren såg de långa ryska skäggen som ett uttryck för barbari och krävde att den som önskade behålla sitt skägg skulle erlägga en summa i vederlag. I annat fall skulle skäggen klippas med våld. För den som aspirerade på en tjänst vid hovet eller i förvaltningen blev det snart omöjligt att vara skäggig. För ryssar i allmänhet var skägget å andra sidan en symbol för vem man var – att man var en god ortodox kristen, precis som de skäggiga profeterna i Bibeln. Visst vårdade man sitt skägg men tanken att klippa av det var närmast ett helgerån. Man blev som en hedning

[4] Detta hade i själva verket bara inträffat en gång tidigare, då den polska furstedottern Marina gifte sig med den förste ”falske Dimitri” under Stora oredan i början av 1600-talet.  

[5] Mons var född i Ryssland men av holländsk släkt. Som extra krydda i dramat hade hans äldre syster Anna en gång varit älskarinna åt tsar Peter, som övervägt att gifta sig med henne. Anna hade emellertid inlett ett förhållande med en utländsk diplomat och avpolletterats som kejserlig mätress. (Man kan kanske förvåna sig att hon inte råkade värre ut). Anna gifte sig med sin diplomat och avled i tuberkulos 1714.    

[6] Det är också påfallande att Mons ”bara” blev halshuggen, inte lemlästad eller på annat sätt plågad till döds som man kunde vänta sig när en undersåte haft fräckheten att inleda en kärleksaffär med tsarens gemål. Det finns å andra sidan liknande exempel i historien. När Henrik VIII:s kammartjänare Thomas Culpeper 1541 anklagades för att ha haft samlag med kungens femte drottning, blev han endast halshuggen medan en annan man, som haft förhållande med drottningen innan hon gifte sig, rådbråkades till döds.

[7] Bland annat befallde Peter att straffångar och desertörer skulle benådas. Sådant hörde till god sed då en konung låg för döden. Svenske kungen Johan III förkunnade på sitt yttersta 1592 att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan förskonas må frigivas”.

[8] Datum anges här efter dåvarande rysk tidräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den gregorianska. Enligt den senare avled Peter I 8 februari 1725. Vid denna tid gällde dock den julianska tidräkningen ännu i Sverige.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning1981, nyutgåva 1993). Främst s. 301-13. För flera texter om Peter den store hänvisas till Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. och Dynastihistoria: Katarina I del I. Katarina och Peter.

Attentat i Versallies

 

En kväll i början av januari 1757 steg kung Ludvig XV ut ur slottet i Versallies för att åka till det mindre Trianon längre bort i parken. Det var i Trianon han helst höll till. Det var inte bara bekvämare och trevligare än det stora slottet – som i stort sett bara var en representationsbyggnad för Konungen, inte en bostad för en enskild man. Dessutom var det betydligt enklare att hålla värmen i Trianon, vilket var av särskilt värde så här på vintern. Då kungen med sitt sällskap kom ut på slottsgården samlades en mängd människor kring honom vilket inte var ovanligt, även om kungen helst undvek större folksamlingar och bara umgicks förtroligt med en snäv krets av rådgivare och vänner. Plötsligt i trängseln kände kungen att någon knuffade till honom och i nästa ögonblick rann en varm ström av blod ned för hans högra sida. Någon hade huggit honom med en kniv.

Ludvig XV blev skräckslagen:

”Jag är mördad”, ropade han. ”Det var mannen i hatt, där! Döda honom inte”!

En mindre panik uppstod, människor sprang och skrek. Kungen fördes hastigt till sin sängkammare i slottet, medan attentatsmannen omedelbart greps.

Eftersom kungen planerat att tillbringa natten i Trianon var bokstavligt talat ingenting förberett i Versallies – inga lakan i sängen, ingen av kungens personliga tjänare på plats, varken läkare eller präster tillstädes.[1] Trots att man snart gjorde bedömningen att skadan knappast var allvarlig, var kungen så skakad av vad som hänt att han var säker på att han skulle dö. Attentat mot kungar och ledande politiker var i och för sig inte någon alldeles unik företeelse i fransk historia. Under religionskrigens tid hade två kungar i rad mist livet genom knivdåd. Ludvig XIII:s förmyndare hade också mördats i ett attentat 1617. Dessa händelser låg emellertid mer en 100 år bakåt i tiden och hade ägt rum före Solkungens tid. Tanken att någon med berått mod på öppen gata, eller snarare slottsgård, skulle anfalla ”den alldrakristligaste kungen”, Ludvig XIV:s ättling och efterträdare, var så otrolig att ingen på allvar kunde föreställa sig den. Detta var mer än ett angrepp på en enskild individ – det var ett angrepp på en princip, närmast ett helgerån.[2]  

Attentatsmannen hette Robert Damiens. Han gjorde ett allmänt förvirrat intryck men hävdade att hans avsikt inte varit att döda kungen. Han menade att Ludvig XV fattade dåliga beslut och leddes av dåliga rådgivare. Med sitt angrepp hoppades han förmå kungen att slå in på en ny kurs. Till professionen var han betjänt och hade tjänstgjort i flera adliga och borgliga familjer med anknytning till Parisparlamentet – den domstol som bland annat hade till uppgift att registrera nya lagar och på så sätt ge dessa sitt godkännande. Oftast var parlamentet samarbetsvilligt men var medlemmarna missnöjda kunde de utgöra en farlig härd för revolt mot kungamakten. Sådant hade hänt förr, inte minst under Fronden vid mitten av 1600-talet. På senare tid hade kungens relationer med parlamentet varit minst sagt ansträngda. En viktig faktor var, paradoxalt nog som det kan tyckas, en femprocentig inkomstskatt om var avsedd att inte enbart drabba bönderna utan också adel och borgare och som tagits ut för att bekosta Frankrikes krig både i Europa och mot engelsmännen på världshaven. Varken de rika borgarna eller kyrkans högste kunde tåla en sådan reform, varför parlamentet vägrat godkänna den med efterföljande oroligheter till resultat. Krigen var inte bara dyra – de gav inte heller den utdelning man hoppats på, trots att armén skördat framgångar på slagfältet. Dessutom fanns en religiös faktor med i bilden. Kungen och kyrkan hade länge motarbetat jansenismen som å andra sidan fått stor spridning just bland borgarna i Parisparlamentet. Nyligen hade biskopen av Paris förklarat att den som inte kunde visa intyg på att ha biktat sig för en ”ortodox” katolsk präst inte heller fick motta nattvarden på dödsbädden. Detta upprörde Paris borgerskap – ingen hade rätt att neka någon sista smörjelsen inför slutet.[3] Den (i religiöst avseende, om också inte alltid i sitt leverne), fromme katoliken Ludvig XV ställde sig på kyrkans sida. Därmed var han en fiende och tyrann i jansenisternas ögon. Den yttersta orsaken till missnöjet låg dock sannolikt hos Ludvig XV själv. Enkelt kan man säga att han fordrade lydnad men själv inte förde sig som en kristen kung borde göra. 1757 hade Ludvig regerat i nära 35 år och varit kung i 47. Vid det här laget var han mera känd för sina utsvävningar(verkliga och uppdiktade), än för sina framgångar som statsman eller krigare. Han betraktades allmänt som ett viljelöst redskap i händerna på sina mätresser, med Madame Pompadour i spetsen. Att det i grund och botten handlade om en ensam, blyg och osäker människa som sökte trygghet i sin förtvivlade strävan att klara en uppgift han inte var vuxen, hade opinionen varken praktisk möjlighet eller psykologisk förmåga att förstå. De såg bara en man som fordrade deras krafter och pengar till krig och slottsbyggen, medan han själv levde som sultanen i något muslimskt harem. Folket började helt enkelt tröttna. En ny tid med en ny syn på vad en kung borde göra och representera närmade sig alltmer. Den hade i själva verket redan inträtt, även om det skulle ta 30 år till innan den bröt ut i revolution. För den som ville se var attentatet en allvarlig varning.[4]

 

Kungen låg nu alltså sjuk. Även om såret efter kniven, som redan nämnts, visat sig vara ytligt var Ludvig fortfarande säker att han skulle dö. Långa stunder låg han instängd med präster och biktade sina synder. Enligt kutym måste en döende kung som önskade bereda sig för nästa värld visa god vilja genom att sända bort sin älskarinna. Om han sedan tillfrisknade fick hon inte återvända. Att först be Gud om förlåtelse för ett utomäktenskapligt förhållande och sedan återuppta det på nytt ansågs väl magstarkt även för en kung av Frankrike.[5] Nu förväntades att Madame de Pompadour skulle lämna hovet. Efter tolv åt ”i tjänsten” var hon visserligen mer av väninna och rådgivare än sexpartner åt kungen, men hon var hans Maitraise en titre och symboliserade i mångas ögon Ludvigs ”syndfullhet”.[6] Pompadour hade hållit sig borta från kungen sedan attentatet inträffat. Hon satt i sin våning i Versallies och väntade på slutet – eller på att kallas till kungen. Många som avundades hennes ställning sökte upp henne för att, som de trodde, njuta av hennes kommande fall. En av kungens döttrar bad till och med mätressen att självmant dra sig tillbaka ”för kungens bästa”. Ett tag var hon inställd på att resa till sitt hus i Paris men andra, som kände Pompadour och visste hur mycket hon betydde för Ludvig, rådde henne att stanna kvar. Kungen skulle säkert ta kontakt med henne. Detta intrigspel pågick en dryg vecka, varpå kungen plötsligt steg upp från sin bädd och lämnade sin svit, iförd en kappa han lånat av en av sina förtrogna. När han kom tillbaka verkade han lugn och avspänd. Alla var säkra på att han varit hos Pompadour. Exakt vad som hänt är osäkert men vänner till mätressen beskriver det som att hon tröstat kungen och hjälpt honom att komma över vad som hänt. Ludvig hade fått ny kraft att fortsätta leva. Istället för att Pompadour förvisades befalldes två av hennes ledande fiender att lämna hovet. Mätressen hade ridit ut stormen.

För Robert Damiens fanns dock ingen storm att rida ut. Eftersom han förgripit sig på kungen – nästan på Gud själv, kunde hans öde bara bli ett. Trots att han redan torterats svårt och bland annat fått fotsulorna brända dömdes han till en utdragen och fasansfull död, där man efter att ha utsatt den olycklige mannen för fruktansvärda plågor med hjälp av eld, sökte slita sönder hans kropp mellan hästar. När det inte lyckades högg man av hans lemmar, en i taget. Hela tiden var han vid medvetande.[7]  

Som de flesta suveräner, kungar eller despotiska politiker, tog Ludvig XV attentatet som bevis för att lagarna måste stramas åt – inte som symtom på behovet av reformer. Skrifter som ”spred oro” och ”uppeggade folket” belades med dödsstraff(författaren). Den som tryckte dylika skrifter fängslades. Som alltid visade sig åtgärderna på sikt meningslösa. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tysta opinionen med våld. En trösterik tanke i vår egen oroliga tid.[8]                                              

 

---

[1] Dessa båda kategorier yrkesmän hade så att säga varsin livsavgörande uppgift i en krissituation – läkarna skötte kungens fysiska, prästerna hans andliga välbefinnande.  

[2] Utländska besökare lär ha förvånats över hur lätt det var att komma in i Versallies. Också efter attentatet mot Ludvig XV stod slottet i princip öppet för alla, under förutsättning att de var något så när anständigt klädda. När ett uppbåd av missnöjda parisare tågade mot Versallies i oktober 1789 visade det sig att slottsgrindarna rostat igen och inte kunde stängas. Den stora anläggningen med många hemlighetsfulla gångar och lönntrappor, omgiven av en mindre stad där människor ur alla samhällsklasser dagligen rörde sig fullt öppet och lagligt, måste i praktiken ha varit omöjlig att bevaka effektivt. Dessutom var det praxis att undersåtarna hade rätt att se sin kung. Man kan säga att franske kungen på 1700-talet levde avskilt från folket men inte folket från kungen. Som bekant gick Gustav III i stort sett ensam på maskeradbalen 1792, trots varningar och trots den pågående revolutionen i Frankrike. En förklaring kan vara att insikten om en ny tid, där kungens person inte längre var okränkbar, helt enkelt inte ”hunnit sätta sig”. Som vi vet har svenska politiker mördats även i vår tid, vilket väckt både skräck och förvåning.  

[3] Jansenismen var en avart inom katolska kyrkan som fått sitt namn efter sin grundare, den Holländske teologen Cornelius Jansen, under 1600-talets första hälft. I likhet med Calvin hävdade man att människan, såsom ohjälpligt fallen i synd, endast kan undfå frälsning genom Guds särskilda nåd. Medlemmarna, som hade hela kloster i sin ägo, bedrev flaggelantism(självspäkning), för att frälsa sig och föll ofta i extas. Jansenismen hade förbjudits av påven 1713 men rörelsen levde envist vidare. Det är att märka att Hugenotterna under 1500-talet på motsvarande sätt hade sitt starkaste fäste inom borgerskapet-    

[4] Om någon enskild person skall klandras för det spända opinionsläget årtiondena kring revolutionen, är det snarare Ludvig XIV än Madame Pompadour, Marie Antoinette eller dessa kvinnors respektive kungar. Solkungen byggde ett system där allt fokuserade på kungen av Guds nåde. Duktiga ministrar fanns naturligtvis – Ludvig XIV saknade inte begåvning att bedöma människor. Det fick dock aldrig råda tvivel om var den egentliga makten låg: hos Konungen . Så ordnade han det eftersom detta styrelseskick passade honom. Efterträdarna tänkte han inte på.

[5] Till och med Madame de Maintenon hade visats bort då Ludvig XIV låg på sitt yttersta 1715, trots att hon sannolikt var kungens morganatiska hustru sedan nära trettio år. Inte desto mindre hade Ludvig XV år 1744 berett sig att återta sin dåvarande mätress, som han förvisat under en svår sjukdom. Damen hade emellertid själv avlidit innan hon hann återkallas. Det är därför inte förvånande att försiktiga hovmän då kungen åter låg för döden 1774 beredde sig att uppsöka Madame du Barry(Ludvigs sista mätress), om hon till äventyrs skulle sändas efter på nytt. Den gången avled emellertid majestätet som förväntat var.   

[6] Madame Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette Poisson, hade i stort sett samma ställning i Frankrike som furst Potemkin i Ryssland. Från att ha varit sin härskares älskare/älskarinna, blev de deras främste rådgivare och i praktiken en sorts premiärminister. Båda har i historien kommit att symbolisera den maktfullkomlige kungaälskaren och båda var utan tvivel sin suveräns stora kärlek i livet. Detta hindrade givetvis varken Ludvig XV eller Katarina den stora att samtidigt unna sig andra, ytligare förhållanden.   

[7] Notera att Anckarström 34 år senare ”bara” pryglades tre dagar i rad och att man vid avrättningen högg av huvudet och handen samtidigt. Kroppen sönderhackades först efter att den dömde avlidit. Pinan var här inte en del av straffet på det sätt som varit fallet i Frankrike 1757. Å andra sidan innehåller avrättningen av livländaren Patkul 1707(dömd för förräderi mot Karl XII), flera inslag som känns igen från straffet av Damiens. Även dödstraff speglar sin tid.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvists biografi Madame de  Pompadour, intelligens, skönhet, makt(2008), kapitlet ”attentatet mot Ludvig XV”.