Attentat i Versallies

 

En kväll i början av januari 1757 steg kung Ludvig XV ut ur slottet i Versallies för att åka till det mindre Trianon längre bort i parken. Det var i Trianon han helst höll till. Det var inte bara bekvämare och trevligare än det stora slottet – som i stort sett bara var en representationsbyggnad för Konungen, inte en bostad för en enskild man. Dessutom var det betydligt enklare att hålla värmen i Trianon, vilket var av särskilt värde så här på vintern. Då kungen med sitt sällskap kom ut på slottsgården samlades en mängd människor kring honom vilket inte var ovanligt, även om kungen helst undvek större folksamlingar och bara umgicks förtroligt med en snäv krets av rådgivare och vänner. Plötsligt i trängseln kände kungen att någon knuffade till honom och i nästa ögonblick rann en varm ström av blod ned för hans högra sida. Någon hade huggit honom med en kniv.

Ludvig XV blev skräckslagen:

”Jag är mördad”, ropade han. ”Det var mannen i hatt, där! Döda honom inte”!

En mindre panik uppstod, människor sprang och skrek. Kungen fördes hastigt till sin sängkammare i slottet, medan attentatsmannen omedelbart greps.

Eftersom kungen planerat att tillbringa natten i Trianon var bokstavligt talat ingenting förberett i Versallies – inga lakan i sängen, ingen av kungens personliga tjänare på plats, varken läkare eller präster tillstädes.[1] Trots att man snart gjorde bedömningen att skadan knappast var allvarlig, var kungen så skakad av vad som hänt att han var säker på att han skulle dö. Attentat mot kungar och ledande politiker var i och för sig inte någon alldeles unik företeelse i fransk historia. Under religionskrigens tid hade två kungar i rad mist livet genom knivdåd. Ludvig XIII:s förmyndare hade också mördats i ett attentat 1617. Dessa händelser låg emellertid mer en 100 år bakåt i tiden och hade ägt rum före Solkungens tid. Tanken att någon med berått mod på öppen gata, eller snarare slottsgård, skulle anfalla ”den alldrakristligaste kungen”, Ludvig XIV:s ättling och efterträdare, var så otrolig att ingen på allvar kunde föreställa sig den. Detta var mer än ett angrepp på en enskild individ – det var ett angrepp på en princip, närmast ett helgerån.[2]  

Attentatsmannen hette Robert Damiens. Han gjorde ett allmänt förvirrat intryck men hävdade att hans avsikt inte varit att döda kungen. Han menade att Ludvig XV fattade dåliga beslut och leddes av dåliga rådgivare. Med sitt angrepp hoppades han förmå kungen att slå in på en ny kurs. Till professionen var han betjänt och hade tjänstgjort i flera adliga och borgliga familjer med anknytning till Parisparlamentet – den domstol som bland annat hade till uppgift att registrera nya lagar och på så sätt ge dessa sitt godkännande. Oftast var parlamentet samarbetsvilligt men var medlemmarna missnöjda kunde de utgöra en farlig härd för revolt mot kungamakten. Sådant hade hänt förr, inte minst under Fronden vid mitten av 1600-talet. På senare tid hade kungens relationer med parlamentet varit minst sagt ansträngda. En viktig faktor var, paradoxalt nog som det kan tyckas, en femprocentig inkomstskatt som var avsedd att inte enbart drabba bönderna utan också adel och borgare och som tagits ut för att bekosta Frankrikes krig både i Europa och mot engelsmännen på världshaven. Varken de rika borgarna eller kyrkans högste kunde tåla en sådan reform, varför parlamentet vägrat godkänna den med efterföljande oroligheter till resultat. Krigen var inte bara dyra – de gav inte heller den utdelning man hoppats på, trots att armén skördat framgångar på slagfältet. Dessutom fanns en religiös faktor med i bilden. Kungen och kyrkan hade länge motarbetat jansenismen som å andra sidan fått stor spridning just bland borgarna i Parisparlamentet. Nyligen hade biskopen av Paris förklarat att den som inte kunde visa intyg på att ha biktat sig för en ”ortodox” katolsk präst inte heller fick motta nattvarden på dödsbädden. Detta upprörde Paris borgerskap – ingen hade rätt att neka någon sista smörjelsen inför slutet.[3] Den (i religiöst avseende, om också inte alltid i sitt leverne), fromme katoliken Ludvig XV ställde sig på kyrkans sida. Därmed var han en fiende och tyrann i jansenisternas ögon. Den yttersta orsaken till missnöjet låg dock sannolikt hos Ludvig XV själv. Enkelt kan man säga att han fordrade lydnad men själv inte förde sig som en kristen kung borde göra. 1757 hade Ludvig regerat i nära 35 år och varit kung i 47. Vid det här laget var han mera känd för sina utsvävningar(verkliga och uppdiktade), än för sina framgångar som statsman eller krigare. Han betraktades allmänt som ett viljelöst redskap i händerna på sina mätresser, med Madame Pompadour i spetsen. Att det i grund och botten handlade om en ensam, blyg och osäker människa som sökte trygghet i sin förtvivlade strävan att klara en uppgift han inte var vuxen, hade opinionen varken praktisk möjlighet eller psykologisk förmåga att förstå. De såg bara en man som fordrade deras krafter och pengar till krig och slottsbyggen, medan han själv levde som sultanen i något muslimskt harem. Folket började helt enkelt tröttna. En ny tid med en ny syn på vad en kung borde göra och representera närmade sig alltmer. Den hade i själva verket redan inträtt, även om det skulle ta 30 år till innan den bröt ut i revolution. För den som ville se var attentatet en allvarlig varning.[4]

 

Kungen låg nu alltså sjuk. Även om såret efter kniven, som redan nämnts, visat sig vara ytligt var Ludvig fortfarande säker att han skulle dö. Långa stunder låg han instängd med präster och biktade sina synder. Enligt kutym måste en döende kung som önskade bereda sig för nästa värld visa god vilja genom att sända bort sin älskarinna. Om han sedan tillfrisknade fick hon inte återvända. Att först be Gud om förlåtelse för ett utomäktenskapligt förhållande och sedan återuppta det på nytt ansågs väl magstarkt även för en kung av Frankrike.[5] Nu förväntades att Madame de Pompadour skulle lämna hovet. Efter tolv åt ”i tjänsten” var hon visserligen mer av väninna och rådgivare än sexpartner åt kungen, men hon var hans Maitraise en titre och symboliserade i mångas ögon Ludvigs ”syndfullhet”.[6] Pompadour hade hållit sig borta från kungen sedan attentatet inträffat. Hon satt i sin våning i Versallies och väntade på slutet – eller på att kallas till kungen. Många som avundades hennes ställning sökte upp henne för att, som de trodde, njuta av hennes kommande fall. En av kungens döttrar bad till och med mätressen att självmant dra sig tillbaka ”för kungens bästa”. Ett tag var hon inställd på att resa till sitt hus i Paris men andra, som kände Pompadour och visste hur mycket hon betydde för Ludvig, rådde henne att stanna kvar. Kungen skulle säkert ta kontakt med henne. Detta intrigspel pågick en dryg vecka, varpå kungen plötsligt steg upp från sin bädd och lämnade sin svit, iförd en kappa han lånat av en av sina förtrogna. När han kom tillbaka verkade han lugn och avspänd. Alla var säkra på att han varit hos Pompadour. Exakt vad som hänt är osäkert men vänner till mätressen beskriver det som att hon tröstat kungen och hjälpt honom att komma över vad som hänt. Ludvig hade fått ny kraft att fortsätta leva. Istället för att Pompadour förvisades befalldes två av hennes ledande fiender att lämna hovet. Mätressen hade ridit ut stormen.

För Robert Damiens fanns dock ingen storm att rida ut. Eftersom han förgripit sig på kungen – nästan på Gud själv, kunde hans öde bara bli ett. Trots att han redan torterats svårt och bland annat fått fotsulorna brända dömdes han till en utdragen och fasansfull död, där man efter att ha utsatt den olycklige mannen för fruktansvärda plågor med hjälp av eld, sökte slita sönder hans kropp mellan hästar. När det inte lyckades högg man av hans lemmar, en i taget. Hela tiden var han vid medvetande.[7]  

Som de flesta suveräner, kungar eller despotiska politiker, tog Ludvig XV attentatet som bevis för att lagarna måste stramas åt – inte som symtom på behovet av reformer. Skrifter som ”spred oro” och ”uppeggade folket” belades med dödsstraff(författaren). Den som tryckte dylika skrifter fängslades. Som alltid visade sig åtgärderna på sikt meningslösa. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tysta opinionen med våld. En trösterik tanke i vår egen oroliga tid.[8]                                              

 

---

[1] Dessa båda kategorier yrkesmän hade så att säga varsin livsavgörande uppgift i en krissituation – läkarna skötte kungens fysiska, prästerna hans andliga välbefinnande.  

[2] Utländska besökare lär ha förvånats över hur lätt det var att komma in i Versallies. Också efter attentatet mot Ludvig XV stod slottet i princip öppet för alla, under förutsättning att de var något så när anständigt klädda. När ett uppbåd av missnöjda parisare tågade mot Versallies i oktober 1789 visade det sig att slottsgrindarna rostat igen och inte kunde stängas. Den stora anläggningen med många hemlighetsfulla gångar och lönntrappor, omgiven av en mindre stad där människor ur alla samhällsklasser dagligen rörde sig fullt öppet och lagligt, måste i praktiken ha varit omöjlig att bevaka effektivt. Dessutom var det praxis att undersåtarna hade rätt att se sin kung. Man kan säga att franske kungen på 1700-talet levde avskilt från folket men inte folket från kungen. Som bekant gick Gustav III i stort sett ensam på maskeradbalen 1792, trots varningar och trots den pågående revolutionen i Frankrike. En förklaring kan vara att insikten om en ny tid, där kungens person inte längre var okränkbar, helt enkelt inte ”hunnit sätta sig”. Som vi vet har svenska politiker mördats även i vår tid, vilket väckt både skräck och förvåning.  

[3] Jansenismen var en avart inom katolska kyrkan som fått sitt namn efter sin grundare, den Holländske teologen Cornelius Jansen, under 1600-talets första hälft. I likhet med Calvin hävdade man att människan, såsom ohjälpligt fallen i synd, endast kan undfå frälsning genom Guds särskilda nåd. Medlemmarna, som hade hela kloster i sin ägo, bedrev flaggelantism(självspäkning), för att frälsa sig och föll ofta i extas. Jansenismen hade förbjudits av påven 1713 men rörelsen levde envist vidare. Det är att märka att Hugenotterna under 1500-talet på motsvarande sätt hade sitt starkaste fäste inom borgerskapet-    

[4] Om någon enskild person skall klandras för det spända opinionsläget årtiondena kring revolutionen, är det snarare Ludvig XIV än Madame Pompadour, Marie Antoinette eller dessa kvinnors respektive kungar. Solkungen byggde ett system där allt fokuserade på kungen av Guds nåde. Duktiga ministrar fanns naturligtvis – Ludvig XIV saknade inte begåvning att bedöma människor. Det fick dock aldrig råda tvivel om var den egentliga makten låg: hos Konungen . Så ordnade han det eftersom detta styrelseskick passade honom. Efterträdarna tänkte han inte på.

[5] Till och med Madame de Maintenon hade visats bort då Ludvig XIV låg på sitt yttersta 1715, trots att hon sannolikt var kungens morganatiska hustru sedan nära trettio år. Inte desto mindre hade Ludvig XV år 1744 berett sig att återta sin dåvarande mätress, som han förvisat under en svår sjukdom. Damen hade emellertid själv avlidit innan hon hann återkallas. Det är därför inte förvånande att försiktiga hovmän då kungen åter låg för döden 1774 beredde sig att uppsöka Madame du Barry(Ludvigs sista mätress), om hon till äventyrs skulle sändas efter på nytt. Den gången avled emellertid majestätet som förväntat var.   

[6] Madame Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette Poisson, hade i stort sett samma ställning i Frankrike som furst Potemkin i Ryssland. Från att ha varit sin härskares älskare/älskarinna, blev de deras främste rådgivare och i praktiken en sorts premiärminister. Båda har i historien kommit att symbolisera den maktfullkomlige kungaälskaren och båda var utan tvivel sin suveräns stora kärlek i livet. Detta hindrade givetvis varken Ludvig XV eller Katarina den stora att samtidigt unna sig andra, ytligare förhållanden.   

[7] Notera att Anckarström 34 år senare ”bara” pryglades tre dagar i rad och att man vid avrättningen högg av huvudet och handen samtidigt. Kroppen sönderhackades först efter att den dömde avlidit. Pinan var här inte en del av straffet på det sätt som varit fallet i Frankrike 1757. Å andra sidan innehåller avrättningen av livländaren Patkul 1707(dömd för förräderi mot Karl XII), flera inslag som känns igen från straffet av Damiens. Även dödstraff speglar sin tid.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvists biografi Madame de  Pompadour, intelligens, skönhet, makt(2008), kapitlet ”attentatet mot Ludvig XV”.