"Jag var med landet och det med mig väl tillfreds" - Per Brahe den yngre, greven som styrde Finland

 

Perioden från Karl IX:s död till Karl XI:s reduktion var högadelns gyllne tid i Sverige. Under dessa sjuttio år innehades de ledande posterna inom såväl förvaltningen som armén av medlemmar ur rikets förnämsta släkter. Genom de stora jorddonationer 1600-talets kungar gjorde till trogna ämbetsmän, officerare och gunstlingar ägde adeln vid mitten av seklet cirka 60 % av Sveriges jord, en utveckling som periodvis skapade oro bland bönderna och å andra sidan gav den nya stormaktens ledande män möjlighet att bygga ståtliga gods på landet och palats i Stockholm, som nu definitivt blivit rikets huvudstad. Flera av dessa slott står ännu kvar och ger eftervärlden en föreställning om en tid då ett lands politiska ledare inte bara tilläts utan förväntades äga bostäder som framhävde deras upphöjda position i samhället.

Bland denna tids svenska adelsmän intar tre män en särställning – de var alla för kortare eller längre tid rikets ledande män och kan med rätta betecknas som ”de tre stora”.[1] Av dessa tre är Axel Oxenstierna utan tvivel den mest kända i våra dagar, åtminstone i dåvarande Sveriges västra rikshalva. Han var inte bara rikskansler, Gustav Adolfs förtrogne och regeringens ledande man under Kristinas omyndighet – för en kort tid efter Lützen var han högste administrativ ledare för alla de protestantiska makterna i trettioåriga kriget. Politiker som Richelieu och Mazarin beundrade honom. Vår nutida förvaltning vilar fortfarande på den grund Oxenstierna lade för snart 400 år sedan. Han kan betecknas som ”Statsmannen” bland de tre adliga ledarna.

1600-talets andre ledande aristokrat var Magnus Gabriel De la Gardie, känd för sitt glansfulla levnadssätt, sitt genuina kulturintresse och sina storstilade politiska planer, vilka dock inte alltid visade sig genomförbara. Ingen överglänste honom när det gällde att representera sitt land, både hemma och utomlands. Genom giftermål blev han Karl XI:s farbror, vilket sorgligt nog inte räddade honom från kungens reduktion mot högadeln under 1680-talet. Av de tre aristokraterna var det utan tvivel De la Gardie som i slutänden fick det bittraste ödet, han dog i små omständigheter 1687. Honom kan vi kalla ”hovmannen”.

Sist men inte minst har vi Per Brahe den yngre – ”godsägaren”. Av de tre är Brahe förmodligen minst känd i dagens Sverige – Oxenstiernas namn känner de flesta till och den som är intresserad av äldre svensk kultur har förmodligen stött på De la Gardie i något sammanhang, kanske som slottsbyggare eller psalmdiktare. Brahe å andra sidan är främst ihågkommen i de trakter där han i huvudsak verkade – i sitt grevskap med centrum på Visingsö och(som vi skall se), i Finland. Ändå var Brahe faktiskt främst i rang av de tre adelsmännen. Han tillhörde Sveriges förnämsta ätt efter kungahuset och var nära släkt med vasarna. Hans farfar och farbror hade haft ställning som riksdrots, alltså rättens högste ansvarige i Sverige. Själv var Per Brahe född 1602 och hade efter den sedvanliga peregrinationsresan i Europa gjort tjänst som kammarherre hos kung Gustav Adolf. I den egenskapen stod han vid kungens sida såväl när denne sårades i strid mot polackerna som vid drottning Kristinas födelse. I slutet av 1620- och början av 1630-talet gjorde Brahe tjänst som lite av varje – överste för Smålands ryttare, chefsförhandlare med polackerna, lantmarskalk på Riddarhuset … Några månader före Lützen sändes han hem för att ta plats i riksrådet. Kanske ansåg Gustav Adolf att familjen Brahe redan gjorde nog nytta som krigare och att en av dem borde satsa på en civil karriär.[2] Förutom platsen i riksrådet var Brahe också bisittare i Svea hovrätt. I den egenskapen fick han klockan 8 30 på morgonen 8 december 1632 bud att genast komma ner i rådskammaren. Där fann han ”alla mäkta bedrövade”. Kungen hade stupat! Per Brahe var 30 år och nu började hans karriär på allvar. Den skulle sluta med hans död nära 50 år senare.

Vid den fördelning av ämbeten som genomfördes efter Gustav Adolfs död hoppades Brahe av allt att döma bli tilldelad posten som riksdrots, alltså dåtidens justitieminister. Dels skulle han därmed följa sina fäder i spåren, dels var posten som riksdrots ett av de fem riksämbetena, vilket gav bäraren en plats bland de ledande förmyndarna under Kristinas omyndighet.[3]  Brahe blev dock ”bara” riksråd och även om han inte gick i öppen opposition visade han under åren 1635-36 påtagligt ointresse för arbetet i Stockholm. Mest höll han till på sitt kära Visingsö, där han ledde arbetet att bygga om och bygga ut sina fäders borg. En session som sändebud vid omförhandlingarna av stilleståndsavtalet med Polen 1635 gav visserligen positivt resultat, men det mumlades att Brahe och de andra delegaterna varit för eftergivna då man återlämnat de preussiska hamnar som polackerna givit ifrån sig sex år tidigare.[4] Brahe återvände frustrerad till Visingsborg men återkallades sommaren 1637 för att utses till generalguvernör över Finland. Greven tackade ja, som det verkar med tillfredställelse.[5]

 

Trots att Finland inte var någon koloni eller erövrad provins utan en helt naturlig del av Sverige hade förhållandena där länge varit eftersatta av centralmakten i Stockholm. Redan Gustav Vasa hade noterat tendenser till korruption och fogdeförtryck och sökt lösa problemet genom att inrätta ett hertigdöme, något som olyckligtvis ”sabbats” av sönernas oförmåga att samarbeta. Mot slutet av 1500-talet hade den råbarkade Claes Fleming fört ett rent skräckregemente bland de finska bönderna, vilket slutat i uppror och inbördeskrig, det så kallade klubbekriget. Regeringen hade skickat en generalguvernör till Finland tidigare utan någon påtaglig effekt. Nu, sommaren 1637, sändes alltså Per Brahe, Sveriges förnämste adelsman, att ta ledningen av östra rikshalvan. Även om greven uttryckte tvivel på sin förmåga – han kunde ju inte finska, kan man gissa att han var glad – äntligen hade han en uppgift där han i stort sett var sin egen herre nästan som hemma på Visingsö, samtidigt som han tjänade sitt land och sin konung. I november 1637 anlände han till Åbo.

Brahe tillbringade två längre perioder i Finland; hösten 1637-sommaren 1640 och våren 1648-sommaren 1650, plus några månader våren och sommaren 1651.[6] Grevens goda eftermäle i östra rikshalvan har huvudsakligen sin grund i första periodens arbete, med grundandet av Åbo akademi som självklar höjdpunkt.[7]  Under sin tid i Finland genomförde Brahe flera resor. Han fann, som han skriver ”mycken oreda i alla saker”, men också ett vänligt folk som tog väl emot honom. Vad som främst felades var kontroll av de lokala fogdarna, som ofta var försumliga eller korupta. Det fanns också präster som snarare visade sina församlingsbor ”vägen till laster och odygder” än till ett sant kristet leverne. Landet var rikt på resurser, fortsatte greven, inte minst vattendragen och skogarna. Nyttjades dessa bara på rätt sätt kunde Finland väl mäta sig med andra mindre riken i Europa, exempelvis Preussen eller Holland. Brahe undrade vidare varför svenska adelsynglingar inte lärde sig finska snarare än franska eller italienska – med tanke på att Finland var en del av Sverige vore det betydligt nyttigare och det fanns ingen anledning att på något sätt se ner på finskan, tvärtom faktiskt. Per Brahe sökte kort sagt få svenskarna att inse vilket rikt och vackert område Finland var, ett land väl värt att satsa på. Guvernören gjorde själv vad han kunde. Han grundade städer som Tavastehus i Egentliga Tavastland Kristinestad och Brahestad i Österbotten och Kajana vid gränsen mot Ryssland.  Det var också Brahe som ”placerade” Helsingfors på den plats där det ligger idag.[8]

Vid slutet av sin första period i Finland konstaterade Brahe i en anteckning: ”Jag var med landet och det med mig väl tillfreds”. Och det tycks landet verkligen ha varit, att döma av dess sentida bedömning. Efter nära 400 år minns man fortfarande sin guvernör i namn på gator, skolor och till och med restauranger.[9]  Per Brahes verksamhet i Finland kring mitten av 1600-talet utgör ett klart exempel på att forna tiders högadel, minst lika mycket som våra dagars folkvalda politiker, utifrån sin tids värderingar strävade att göra sitt bästa för landet och folket.[10]

                  

      

  

 

                  

 

---

[1] Detta är skrivarens personliga gradering.     

[2] Av Brahes yngre bröder hade en avlidit i fältsjukan 1631. En annan bror, Nils, sårades svårt vid Lützen och avled efter några dagar.

[3] De fyra övriga riks ämbetena  var: kanslern, marsken(högste ansvarig för försvaret till lands). riksamiralen  och riksskattmästaren.. Enligt den regeringsform Oxenstierna upprättat efter Gustav Adolfs död skulle dessa fem ”departementschefer”, utgöra regering då regenten var omyndig eller på annat sätt oförmögen att styra riket.      

[4] I över 60 år befann sig Sverige i praktiken i latent krigstillstånd med Polen sedan Johan III:s son Sigismund 1598 drivits i exil av sin farbroder hertig Karl(Karl IX). Trots att stillestånd rådde sedan avtalet i Altmark 1629, slöts inte freden definitivt förrän i Oliva 1660 efter Karl X Gustavs polska krig.

[5] Eftervärlden är oense om bakgrunden till Brahes utnämning. Lindqvist ger bilden att Oxenstierna mer eller mindre förvisat en rival om makten, medan Petersson, med hänvisning till deras personliga brevväxling, menar att Brahe närmast sett kanslern som en fadersfigur(Brahe var drygt 20 år yngre än Oxenstierna).  Att det förekommit meningsskiljaktigheter mellan kanslern och Brahe, särskilt i samband med de polska förhandlingarna, tycks man å andra sidan enig om. Kanske de båda aristokraterna inledningsvis sett sig som rivaler för att med tiden utveckla en vänskaplig relation, i synnerhet efter Kristinas trontillträde i december 1644 då de båda haft henne som ”motspelare”.

[6] Under den första perioden omfattade guvernörskapet inte enbart dagens Finland utan också finska Karelen med Kexholms stad och län.

[7] Akademien har ännu i denna dag Braheättens vingar i sitt vapen.

[8] Tavastehus borg var naturligtvis mycket äldre, byggd på Birger Jarls tid. Men det var Brahe som gav platsen stadsrättigheter. Angående Kristinestad kan noteras att skrivaren först under utarbetandet av denna text upplystes att staden alls icke(som han i sin oskuld inbillat sig), vore uppkallad efter drottning Kristina utan efter generalguvernörens kära maka, Christina Katharina Stenbock Kristinestad – Wikipedia. Den omständigheten att grevinnan burit samma namn som drottningen har säkert underlättat, då det ju vore möjligt att tolka namnvalet som man behagade.  

[9] På Slottsgatan i Åbo ligger ”Greve Brahes källare” som varmt kan rekommenderas åt turister. Här hänger också grevens porträtt, med hans många titlar och egendomar återgivna på latin. Vid sitt besök försommaren 2025 upplystes skrivaren och hans sällskap att stället varit etablerat sedan1960-talet. 

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 350-55 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009), främst kapitlet ”Finland i grevens tid”.                                        

Den siste frillosonen - greve Gustav Carlson

 

Att Sverige inte är de kungliga bastardernas land har berörts här många gånger. Även om det naturligtvis förekommit, inte minst under Vasatiden, att svenska kungar och prinsar haft barn utom äktenskapet är det ytterst få av dem som gjort karriär politiskt i stil med länder som Frankrike eller England, där utomäktenskapliga kungabarn grundat mindre dynastier – någon gång till och med skapat egna kungahus.[1] Att svenska kungliga bastarder så sällan gjort lycka i sitt fädernesland beror delvis på ren otur – Erik XIV fick helt enkelt inga söner med sina frillor före Karin Månsdotter och hertig Johan(senare Johan III:s) söner utom äktenskapet avled alla tidigt.[2] De undantag som finns, som Gustav Gustafsson av Wasaborg), Gustav II Adolfs son med en holländsk borgarkvinna), har oftast inte lyckats särskilt bra med att skapa sig en ställning i Sverige, om det nu berott på egna fel eller motstånd från kungar eller andra myndighetspersoner. Kanske Sverige ansetts för litet, eller ”moraliskt högtstående”, att gynna resultaten av sina kungars snedsprång. Den i vår tid mest kände kunglige svenske frillosonen är utan tvekan Carl Carlsson Gyllenhielm, den blivande Karl IX:s son med en kyrkoherdedotter, som avled vid nära 80 års ålder 1650. Hans framgångsrika karriär som ämbetsman och politiker utgör det stora undantaget ifråga om Sveriges kungliga bastarder. 

Den siste svenske kunglighet i tidigmodern tid som höll sig med ”frillor” före äktenskapet var drottning Kristinas kusin, blivande Karl X Gustav. I motsats till de flesta kungar var det modern som utgjorde föreningsband till det land där han kom att härska. Hon var barnbarn till Gustav Vasa, dotter till Karl IX i första äktenskapet och beskrivs som en både varmhjärtad och klok kvinna. Fadern var en tysk småfurste, pfalzgreve Johan Kasimir och hade slagit sig ner i hustruns hemland sedan hans egendomar härjats i det begynnande trettioåriga kriget. Äldste överlevande sonen Karl Gustav föddes på Nyköpingshus 1622. Ingen kunde bestrida pojkens svenska härkomst men att fadern var utlänning låg honom ändå i fatet. Han ansågs nog förnäm att få sin uppfostran övervakad av självaste rikskansler Axel Oxenstierna, men inte utan vidare få ett ämbete inom den expanderande svenska förvaltningen. För ungdomar av småfurstesläkt återstod vid denna tid i stort sett bara krigaryrket och Karl Gustav visade sig kompetent för sin uppgift då han vid knappa tjugo år anslöt sig till svenska armén i Tyskland under fältmarskalken Torstensson. Han avancerade från ryttmästare till överste och så småningom till högste befälhavare för alla de svenska styrkorna på kontinenten.

Att denne soldat med kungligt påbrå gjorde sig ett visst namn som kvinnojägare förefaller historiskt sett ganska naturligt. Både Fredrik I och Karl XIV Johan gjorde militär karriär innan de besteg svenska tronen och tycks ha gjort en och annan erövring bland ”det täcka könet” under åren i fält – även om Fredrik I:s eskapader minst sagt gick till överdrift också efter tronbestigningen.[3]   Exakt hur många älskarinnor och utomäktenskapliga barn Karl Gustav hade vet man inte med säkerhet. Under sonsonen Karl XII:s regering ansåg sig en forskare med tillgång till arkiven kunna fastslå att den blivande kungen fått tre söner med tre kvinnor av skiftande stånd – han hade gjort såväl borgardöttrar som pigor sin kur.[4]  Den av pojkarna som nådde längst i karriären var Gustav Karlsson, som blev både krigare och adelsman. Han var det enda utomäktenskapliga barn som kungen officiellt erkände och definitivt den som hade förnämast ursprung – modern var dotter till en rådman i Stockholm som Karl Gustavs far hade nära affärer med. Hennes föräldrar, i synnerhet modern, såg noga till att slå mynt av sin dotters höga förbindelse, vilket man kan se i räkenskaperna. Pojkens mor skall ha fått arrende på en gård i Skåne 1655, alltså innan landskapet ännu införlivats med Sverige.

Gustav Karlsson föddes 1647, innan hans far blivit tronföljare. De första åren uppfostrades han av den gamle Carl Carlsson Gyllenhielm, vilken dock avled när pojken var tre år.[5] Senare togs han om hand av sin fars lärda vänner i Uppsala, som sände honom på den vanliga bildningsresan för adliga ungdomar i Europa, När Gustav kom hem hade fadern avlidit och den kunglige bastarden togs om hand av ingen mindre än sin ”styvmor”, änkedrottning Hedvig Eleonora, som sade sig göra detta ”till kärlig ihågkommelse av min salige herre”.[6] Gustav blev krigare liksom sin far och tjänstgjorde både i Sverige under halvbrodern Karl XI:s skånska krig och utomlands under olika fanor. Av särskilt intresse är att han 1689 tjänstgjorde i de trupper som under Wilhelm av Oranien invaderade Storbritannien i ”den ärorika revolutionen”.

Gustavs storhetstid i Sverige begränsade sig emellertid till Karl XI:s första tid på tronen.  1674 adlades han med namnet Carlson och upphöjdes i grevligt stånd.  I likhet med så många andra högadelsmän drabbades han dock hårt av halvbroderns reduktionsbeslut 1680. Grevskapen fråntogs honom, han nekades ett ämbete som riksråd. och fann för gott att lämna Sverige. Med tanke på att Karl XI var lika sträng mot sina övriga släktingar, inberäknat fastern Maria Eufrosyne, skall detta nog inte ses som personförföljelse utan ett utslag av ”Gråkappans” obönhörliga logik – ingen mannamån, lika för alla.[7]   

Den besvikne greve Gustav lämnade Sverige och slog sig ned på en av sina tyska egendomar. Här gjorde han sig känd för sin digra boksamling. Han avled vid dryga sextio års ålder efter ett barnlöst äktenskap.[8]

---

[1] Som Tudor i England.

[2] På kvinnosidan har de lyckats bättre. Både Erik XIV och Johan III efterlämnade utomäktenskapliga döttrar som genom förnämliga giften grundat egna släkter med förgreningar inom sentida svensk och finsk aristokrati, samt säkerligen med kopplingar till många icke adliga svenska och finska medborgare. Därtill kommer utomäktenskapliga ättlingar till sådana perifera kungligheter som Johan III:s yngre son, hertig Johan av Östergötland

[3] Ett i Sverige mindre känt exempel är den engelske medeltidskungen Edvard IV, som tidigt gjorde karriär som krigare och lär ha skrutit med att aldrig ha våldtagit någon av de kvinnor han haft kortare eller längre förhållanden med.

[4] I sitt program för SVT 1998 konstaterar Herman Lindqvist att antalet på Karl Gustavs utomäktenskapliga döttrar är obekant: ”Det var ingen som räknade”.

[5] Gyllenhielm tycks mer eller mindre haft tjänst som vårdare av familjens utomäktenskapliga barn, inte så underligt med tanke på hans eget ursprung.

[6] Med tanke på att Gustav vistats utomlands största delen av faderns regering, är detta ett indicium på att kungen verkligen brytt sig om sin son och kanske vid något tillfälle lagt hustrun på hjärtat att ta hand om honom om något skulle hända.

[7] Man kan misstänka att det var änkedrottning Hedvig Eleonora som förmådde sin son att göra halvbrodern till greve och att kungens inställning till Gustav med åren försämrats.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Ulf Sundberg, Kungliga släktband – kungar, drottningar, frillor och deras barn.(2004), s.123-26.