Att Gustav
III hade ”en komplicerad relation” till sin hustru och både fysiska och
psykiska svårigheter att få kontakt med henne hör väl till de mer allmänt kända
sanningarna i Sveriges kungliga historia. Berättelsen om hur hans son kom till
världen är i vilket fall föremål för både forskares och skönlitterära
författares spekulationer och dramatik. Att kungen hade svårigheter i sitt
äktenskap innebar dock inte att han var oförmögen att umgås med kvinnor,
tvärtom. Både vid hovet och under sina utlandsresor sällskapade han gärna med
kulturellt begåvade, spirituella damer. Dessa kvinnor fick gärna vara äldre än
han själv – som grevinnan d’Egmont i Frankrike eller Helena Ribbing i Sverige.
Men var han någonsin förälskad? En kvinna som, åtminstone av en del historiker,
anses ha vunnit hans hjärta och kanske rentav haft en ”fullbordad” sexuell
relation med honom är friherrinnan Charlotte du Rietz
Charlotte
var nästan på dagen två år äldre än Gustav och född inom den anrika köp- och
adelsmannasläkten De Geer.[1]
Hennes far var både bruksägare och hovman men framförallt vetenskapsman i
frihetstidens anda med särskilt intresse för natur och insekter. Familjen
visade sig också som pionjärer för en ny tid genom att Charlottes mor (född
Ribbing), var den förste inom svensk adel som lät vaccinera sina barn mot
smittkoppor.[2]
Charlotte själv beskrivs som en bildad, nyfiken och spirituell ung dam med
intresse för kemi och metallurgi. Som seden bjöd giftes hon bort av familjen,
även om det dröjde tills hon blivit drygt tjugo år.
Den utvalde
var översten och politikern Rudolf du Rietz. Han hade slagits i hattarnas krig
mot både Ryssland och Preussen och hörde till det fåtal som under Pommerska
kriget på 1750-talet lyckades hedra de svenska färgerna med en framgångsrik insats.
Möjligen som en följd av sina erfarenheter vid fronten anslöt han sig sedan
till mössorna och blev under deras tid vid makten en relativt framstående
politiker, trots att han inte valdes in i riksrådet. Han var över tjugo år
äldre än Charlotte. I och för sig var detta inget ovanligt på den tiden – många
unga kvinnor(ibland också män), gifte sig eller giftes bort med äldre partner
utan att klaga och, som det verkar, utan att ha blivit särskilt olyckliga.
Äktenskap ingicks sällan av kärlek, även om den naturligtvis kunde uppkomma med
tiden. Vad unga fröken De Geer kände för sin man är osäkert men kanske var den
gamle krigaren och ämbetsmannen du Rietz inte tillräckligt spännande för att
attrahera en ung flicka med intresse för tidens nya vetenskaper. Två år efter
sitt giftermål tycktes Charlotte plötsligt stå inför möjligheten att nedlägga
ett betydligt intressantare byte – prins Gustav, Sveriges blivande kung.
Historiker
som under det senaste dryga halvseklet diskuterat, eller snarare noterat, vad
som nu följde – från Hennings(1957), till Nordland(2025), ger inga upplysningar
om hur, var eller när de båda ungdomarna först träffades eller om de kan ha
känt varandra redan som barn. Över huvud taget är de kortfattade omnämnanderna
mycket detaljfattiga. Vad vi har kvar är ett antal brev som växlats mellan
kronprins Gustav och Charlotte och som skrivits under dryga första halvåret
1768. Brev skrivna av kungligheter och adelsdamer, bevandrade i konsten att
uttrycka sig retoriskt och poetiskt, bör tas med viss reservation – det kan
vara svårt att skilja översvallande blomsterspråk från verklig känsla. Att
Gustav III sparat dessa papper i nära 25 år och uppenbart inte ålagt sina
förtrogna att förstöra dem efter sin död tyder ändå på att åtminstone han tagit
historien på allvar. Detta var ett minne han önskade bevara.[3]
Vid tiden
för deras relation var Charlotte 24 år, prins Gustav 22. Hur hennes förhållande
med överste du Rietz just då gestaltade sig vet vi som sagt inte mycket om men
Gustav befann sig i mer eller mindre permanent kris med en hustru han själv
inte bett om och som var minst lika blyg och hämmad som han själv. Med i spelet
fanns dessutom en mor/svärmor, som närmast skulle ha betraktat det som förolämpande
om sonen verkligen lyckats etablera ett stabilt förhållande med sin hustru.
Kort sagt – prinsens äktenskap hade kört fast.
Gustavs brev
till Charlotte kan tyda på att han verkligen blivit betagen i henne och kanske
till och med haft sex med henne. Han beklagar när de inte kan träffas och
skriver om hur han hoppats att ”få smaka i era armar nöjen som ni är den första
och enda kvinna som kommit mig att smaka och som min hustru kyler ned så
starkt”. Han beklagar att de inte kan bryta upp från sina misslyckade äktenskap
och gifta sig med varandra: ”då skulle det åtminstone finnas två lyckliga i
stället för fyra olyckliga, som vi nu är. Med viken hänförelse jag skulle
glömma sorgerna i era armar”. En annan gång kallar han henne ”mitt hjärtas och
min viljas härskarinna”. Charlottes svar är lika översvallande:
-
Min
käre och gudomlige prins. Ni har givit mig ett övernaturligt nöje med ert
förtrollande brev. Min gud, fanns det någonsin en prins mer älskad och tillbedd
av sin maitresse än ni är av mig. Kunde jag tala med er, omfamna er, kyssa till
och med era fotspår – min käre och ömme älskare och suverän, må ni, min prins,
förlåta er sorgsna och trogna älskarinna dessa kanske alltför ömma uttryck, men
jag skulle inte kunna hålla tillbaka mitt hjärtas känslor.
Den affekterade tonen får en sentida läsare att grubbla över vad som
egentligen ligger under – äkta kärlek, överspänt svärmeri eller vanlig
hovkurtis som gått en smula överstyr. Än mer undrande blir man av ett brev,
skrivet av Gustav till en av hans förtrogna i slutet av februari 1768 och
citerat av Nordland. I brevet berättar prinsen att han visserligen är förälskad
men ”den eld jag alltför mycket närmat mig har bara bränt en liten del av mitt
hjärta och jag är alltjämt tillräckligt förståndig för att inte ha låtit mig
förföras mer än jag vill”.
Det är självfallet tänkbart att Gustavs känslor blivit hetare under den
följande våren men vi talar om den oöverträffade mästaren i förställningskonst
bland svenska suveräner. Var alltså alltihop ett spel för gallerierna – men än
en gång, varför i så fall bevara dessa känslosamma brev i nära trettio år och
riskera att de lästes av eftervärlden?
I juli 1768 befinner sig Gustav på sitt slott Ekolsund i trakten av
Enköping. Charlotte kommer dit i sällskap med sin mor. Kronprinsen skriver till
sin yngre bror Karl:
-
Hon
är här, fräsch, glittrande, livlig och eggande just som ni har sett henne i
staden. Hennes mors närvaro dämpar hennes livlighet en smula, men hon vet att ta
skadan igen när modern inte ser henne.
Troligen ligger en del av svaret på gåtan i dessa ord. Det är i första
hand flickans personlighet, hennes livlighet och glättighet, som attraherat
Gustav och fått honom att känna sig förälskad. Det innebär inte att prinsen och
Charlotte måste ha haft samlag, snarare tvärtom. Troligtvis rör det sig om en
vänskaplig flirt som fått känslorna att svalla på båda sidor. Eldiga brev
växlas, fyllda av löften, kärleksbetygelser och drömmar – kanske man någon gång
rentav sökt fullborda en verklig kärleksakt, i så fall sannolikt med klent
resultat.[4]
Med tiden tycks Charlotte ha tröttnat på sin
upphöjde kavaljer, måhända de fröjder han bjudit henne inte varit lika givande
som hennes för honom. Till brodern Karl skriver Gustav att han ”fått se saker
och ting jag gärna velat slippa att se”. Resultatet blev att prinsen i oktober
1768 skrev till Charlotte och återfordrade sina brev. Samtidigt erkände han att
hon förändrat hans liv: ”Ni är den förste som fått mig att lämna denna
likgiltighet, som jag satte en ära i och som jag kanske hade gjort bäst i att
bevara”. Därmed var deras förbindelse avslutad. Kanske den blivande Gustav III
trots allt kände en viss tacksamhet mot den kvinna som ”fått honom att lämna
likgiltigheten” – han var inte oförmögen att attraheras av en kvinna.
Charlotte du Rietz avled i maj 1820, 76 år gammal. Hon lär en kort tid i
början av 1770-talet haft en förbindelse med ryska sändebudet, vilket vållat
skandal. Hennes man översten avled hösten 1792, några månader efter skottet på
maskeraden. Deras dotter, Jacquette, avled ung.[5]
[1] Gustav III föddes(enligt nya stilen), 24 januari 1746, Charlotte 25 januari 1744.
[2] Behandlingen gav resultat – av Charles De Geers åtta barn uppnådde alla vuxen ålder.
[3] Det är naturligtvis möjligt att kungen mot slutet av sitt liv, som ju i detta fall kom synnerligen oväntat, helt enkelt ”glömt bort” hela historien – inte helt otänkbart med tanke på de många privata och politiska stormarna han genomlevt. Att Gustav sedan förbindelsen upphört behållit både sina och ”älskarinnans” brev visar ändå att han just då önskade bevara ett vackert(?), minne.
[4] Enligt Hennings skall Charlotte, apropå kungens kunskaper i sexuella frågor, en gång ha konstaterat att denne var: ”ganska litet bevandrad”.
[5] Gustav III:s förbindelse med Charlotte du Rietz omnämns kortfattat i flera biografier över kungen och böcker om hans tid. Jag har främst använt mig av Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del V ”Nyttan och nöjet”(1996), s. 478-81 och Hugo Nordland, Överlevaren, en biografi om Gustav III(2025), s. 88-89
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar