I februari
1710 – samtidigt som Karl XII förhandlade med turkiske sultanen om ett förbund
mot Ryssland och general Stenbock beredde sig till ett avgörande slag mot de
invaderande danska trupperna i Skåne, anlände en kurir till Stockholm med ett
hemlighetsfullt uppdrag. Budbäraren var en man på ungefär 45 år som faktiskt
var svensk till börden, därtill av en visserligen nyadlad men ändå förnäm
bergsmannasläkt med trådar tillbaka till Sveriges vid denna tid alltmer
legendariska historia. Mannen hette Conrad von Ranck och var ättling i fjärde
led till Anders Persson på Rankhyttan, Gustav Vasas gamle stridskamrat(senare
ett av hans offer), från befrielsekriget mot Kristian Tyrann.[1]
Nu var han dock i tjänst hos en av det tyska rikets många furstar – arvprins Fredrik
av Hessen-Kassel, son till lantgreve Karl. Rancks ärende var att för sin herres
räkning fria till prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s yngre syster just
fyllda 22 år. Sändebudet var ingen främling vid hovet i Stockholm – en av hans
systrar var hovfröken hos den tilltänkta bruden. Han blev därför väl mottagen
och hans muntra, glada sätt var i sig nog för att väcka intresse hos
värdfolket. Än så länge var det emellertid bara fråga om sonderingar.
Arvprinsen var för tillfället upptagen i spanska tronföljdskriget och det
dröjde till våren innan han personligen hörde av sig med ett friarbrev som
troligen har världsrekord i sirligt framförda artigheter:
”Madame”,
skrev arvprinsen bland annat. ”Jag bekänner för eder att jag är i en slags
förvirring, då jag ser mig hänvisad till nödvändigheten att taga min tillflykt
till pennan, allt medan jag ivrigt önskar att den tjänst i vilken jag är
engagerad och som oundgängligt kräver min närvaro i detta land (Flandern),
kunde tillåta mig att komma personligen för att ödmjukast förklara för eder
muntligen den stora vördnad, som jag har fattat för eder person…. Men som mitt
öde hitintills har berövat mig denna utomordentliga lycka, må det icke misshaga
Eder att jag tager den väg som återstår för mig att försäkra Eder med all
tänkbar respekt om min ivriga tillgivenhet, bedjande Eder mycket ödmjukt, att
det må behaga Eder att giva mig en nådig förklaring om jag får fortsätta i mina
uppriktiga känslor utan att misshaga”... och så vidare och så vidare.[2]
Inte heller
prins Fredriks familj var främmande för svenska hovet. Lantgrevarna av
Hessen-Kassel hade stridit på protestanternas sida under trettioåriga kriget
och greve Karl hade sitt namn efter karl X Gustav, som stått fadder vid hans
dop.[3]
Fredrik var lantgrevens äldste överlevande son och tolv år äldre än Ulrika
Eleonora. I sin ungdom hade han rest mycket i Europa och ansågs både för en
belevad världsman och duktig krigare. Han var nu barnlös änkling efter en
dotter till kung Fredrik av Preussen.[4]
Arvprinsens karriär på ”den allierade sidan” i tronföljdskriget visade omkring
1710 tecken på att köra fast – samtidigt led svenskarna det förödande
nederlaget vid Poltava. En krigarkung på defensiven utan bröstarvingar med en
ogift syster som enda släkting i sin egen generation – här fanns en chans för
Fredrik! Ranck skickades till Stockholm.
Även om
Ulrika Eleonora tycks ha blivit smickrad av sin friares översvallande
komplimanger var det Karl XII:s sak att ge sitt samtycke och varken han eller
rådet hemma i Stockholm hade riktigt tid att engagera sig i giftermålsplaner –
mitt i allt elände med invaderande fiender, arméer som måste stampas fram ur
marken, en grasserande pestepidemi och förhandlingar med turkiske sultanen, Det
kom att dröja till 1711 innan kungen underrättades om vad som var på gång och
ytterligare tre år innan han mer utförligt yttrade sig i frågan. Under hela
denna tid fortsatte Ranck att upprätthålla kontakten med Stockholm och besökte
till och med Karl XII i Turkiet, där han efter kalabaliken i Bender närmast
levde i fångenskap. Ulrika Eleonora väntade allt otåligare på broderns svar,
samtidigt som hon accepterat rådets önskan att delta i dess sammanträden.
Arvprinsen hade inte gett upp hoppet och förberedde sig sommaren 1714 att själv
resa till Sverige, trots att inget tydligt godkännande kommit från Porterns
rike – ”Mina stövlar äro smorda och jag beror av den ojämförligas(Ulrika
Eleonoras), order”, förklarade han för Ranck. Så kom det förlösande beskedet. I
det brev kungen avfattade till sin syster 2/9 1714 och där han omtalade sin
förestående hemresa, nämnde han också arvprinsens och lantgrevens frieri: ”Jag
önskar det(att), deras begäran vunne framgång och ville gärna vara behjälplig att
därom anhålla”, skrev han. Det enda som krävdes var att Ulrika Eleonora själv
gav sitt samtycke. ”Jag hoppas snart få höra att min kära syster täckes fatta
sin resolution däröver och att jag lär bekomma en svåger”, fortsatte Karl XII
med en liten förtrolig blinkning. Det behövde inte sägas två gånger – Prinsessans
resolution var redan given och nu var frieriet äntligen godkänt!
Det blev
dock Karl XII som först träffade Fredrik av Hessen. Denne anlände till
Stralsund i svenska Pommern strax efter att kungen själv kommit dit efter den
långa ritten genom Europa. De blivande svågrarna verkade komma bra överens.
”Hans Majestät kan knappt släppa honom(Fredrik)”, skrev ett ögonvittne. Karl
XII insåg att här fanns en passande befälhavare för trupperna henna i Sverige
medan han själv koncentrerade sig på att leda försvaret av den hotade staden.[5]
Sedan fördrag om hessiska trupper i svensk tjänst och de olika detaljerna i
giftermålskontraktet gjorts upp, fortsatte Fredrik mot Sverige.
Efter en
inte helt odramatisk färd, där danska fartyg varit nära att uppbringa dem, landsteg
Fredrik slutligen i Karlshamn vid årsskiftet 1715. Kungen hade gett order om
att hans nu de facto svåger under sin resa till huvudstaden skulle bemötas och
trakteras som det anstod en svensk kunglighet på resa genom landet – alla
skulle uppföra sig som det vore kungen själv som for förbi. Trots landets svåra
läge tycks allt ha gått till belåtenhet och när prinsen anlände till Stockholm
över Hornstull och Liljeholmen morgonen 14 januari 1715, stod alla de kungliga
råden(alltså regeringsledamöterna), samlade för att hylla honom. Allt var
tydligen väl förberett – för en stor folkmassa hade samlats efter kortegens väg
och det lyste ur alla fönster. För första gången på länge – gissningsvis sedan
nyheten om Stenbocks seger vid Helsingborg fem år tidigare, rådde det verklig
feststämning i staden. Ett hopp om en ljusare tid hade visat sig. Stockholms
borgerskap till häst och fot hade ställt upp sig på centrala platser utefter
vägen till Riddarholmen, där kungafamiljen ju bodde efter slottsbranden nästan
tjugo år tidigare. Deras parad syntes behaga Fredrik och åskådarna jublade i
sin tur åt den ståtlige och älskvärde krigaren från Europas slagfällt.[6] Den trogne Ranck hade låtit hyra ett av
Riddarholmens finaste palats för sin herres räkning – förre kanslipresidenten
Bengt Oxenstiernas bostad mittemot kungafamiljens provisoriska tillhåll i Wrangelska
palatset. Det var hos Oxenstierna de tagit kvarter de första nätterna efter
branden 1697. Nu höll Fredrik officiell mottagning där till dånet av kanoner
från Brunkeberg, innan han fortsatte till första mötet med änkedrottningen och
sin blivande hustru.[7]
Fredrik konverserade först med änkedrottningen(Karl X Gustavs änka Hedvig
Eleonora), i en kvart innan hon ledsagade honom till prinsessans våning.[8]
Nu följde
två månader av idel fest och glädje. Ulrika Eleonora, som senaste tiden verkat
ganska stressad och deprimerad över både sin egen och Sveriges brydsamma
situation, piggnade till för varje dag. Hon tycktes djupt förälskad i sin
blivande make. Bröllopet stod slutligen 24 mars 1715 i Kungshuset på
Riddarholmen. Ärkebiskop Steuchius förrättade vigseln i en enkel men högtidlig
ceremoni, där bara de kungliga råden med fruar och de förnämsta ämbetsmännen i
riket var inbjudna och så förstås Fredriks trogne dalkarl Konrad von Ranck ,som
kommit med första frieriet fem år tidigare. Nästa dag var det stor bankett för
flera hundra gäster, designad av ingen mindre än Nicodemus Tessin den yngre som
höll på att planera kungens nya slott, även om det dröjde nära 40 år till innan
det stod inflyttningsklart. Även om stormakten Sverige befann sig i sin
skymningstid var man fortfarande i stånd att hålla storslagna fester. De
kungliga drog sig tillbaka vid tolvtiden på natten men balen fortsatte till
klockan två. Ulrika Eleonora hade fått sin make och Karl XII bekommit en svåger.[9]
[1] Anders Perssons ättlingar hade inte tagit skada av sin anfaders olyckliga öde utan fortsatt sin tillvaro som privilegierade bergsmän i Dalarna. Racks far(, Sven Andersson( Anders Perssons sonsonson),, hade vunnit sina sporrar i trettioåriga kriget blivit adlad och bland annat varit förste svenske kommendant både i Kristianstad och på Bohus fästning. Han avled som landshövding i Halland 1684.
[2] Man kan fråga sig om Ulrika Eleonora själv orkat läsa igenom hela denna flod av underdåniga komplimanger och hur mycket hon i så fall begripit. I vår tid skulle en hälsning avfattad i samma stil förmodligen tolkas som att brevskrivaren blivit galen.
[3] Gissningsvis genom ombud.
[4] När Preussens dåvarande konung(arvprinsens före detta svåger), år 1720 fick en dotter, döptes flickan till det halvsvenska namnet Lovisa Ulrika efter Ulrika Eleonora. Tanken var att hon småningom skulle giftas bort med den kronprins svenska kungaparet väntades få. Som vi vet blev Lovisa Ulrika mycket riktigt svensk drottning med tiden, även om hon gifte in sig i en annan dynasti. Att både Fredrik I:s far och Gustav III:s mor fick namn efter svenska regenter trots att de var tyskar, visar att Sverige årtiondena kring 1700 var en fullt etablerad och accepterad ”medspelare” på den västeuropeiska kontinenten.
[5] Stralsund hade under Stora nordiska kriget belägrats flera gånger av fienden. Hösten 1715 inleddes en ny belägring som slutade med stadens fall i december samma år. Karl XII stannade sin vana trogen kvar i det längsta men seglade natten till 12 december över till Skåne.
[6] Som vi vet skulle svenskarnas känslor för Fredrik I med tiden svalna ganska påtagligt.
[7] Fredrik I skänkte senare Oxenstiernas hus till sin älskarinna Hedvig Taube och deras gemensamma söner. Det bytte då namn till Hessensteinska palatset. I likhet med Wrangelska palatset, som på Fredriks tid kallades Kungshuset, tillhör det idag Svea hovrätt.
[8] Änkedrottning Hedvig Eleonora avled 24 november 1715, på dagen åtta månader efter sondotterns bröllop.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Walfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), frömst kapitel sju och tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar