"Jag var med landet och det med mig väl tillfreds" - Per Brahe den yngre, greven som styrde Finland

 

Perioden från Karl IX:s död till Karl XI:s reduktion var högadelns gyllne tid i Sverige. Under dessa sjuttio år innehades de ledande posterna inom såväl förvaltningen som armén av medlemmar ur rikets förnämsta släkter. Genom de stora jorddonationer 1600-talets kungar gjorde till trogna ämbetsmän, officerare och gunstlingar ägde adeln vid mitten av seklet cirka 60 % av Sveriges jord, en utveckling som periodvis skapade oro bland bönderna och å andra sidan gav den nya stormaktens ledande män möjlighet att bygga ståtliga gods på landet och palats i Stockholm, som nu definitivt blivit rikets huvudstad. Flera av dessa slott står ännu kvar och ger eftervärlden en föreställning om en tid då ett lands politiska ledare inte bara tilläts utan förväntades äga bostäder som framhävde deras upphöjda position i samhället.

Bland denna tids svenska adelsmän intar tre män en särställning – de var alla för kortare eller längre tid rikets ledande män och kan med rätta betecknas som ”de tre stora”.[1] Av dessa tre är Axel Oxenstierna utan tvivel den mest kända i våra dagar, åtminstone i dåvarande Sveriges västra rikshalva. Han var inte bara rikskansler, Gustav Adolfs förtrogne och regeringens ledande man under Kristinas omyndighet – för en kort tid efter Lützen var han högste administrativ ledare för alla de protestantiska makterna i trettioåriga kriget. Politiker som Richelieu och Mazarin beundrade honom. Vår nutida förvaltning vilar fortfarande på den grund Oxenstierna lade för snart 400 år sedan. Han kan betecknas som ”Statsmannen” bland de tre adliga ledarna.

1600-talets andre ledande aristokrat var Magnus Gabriel De la Gardie, känd för sitt glansfulla levnadssätt, sitt genuina kulturintresse och sina storstilade politiska planer, vilka dock inte alltid visade sig genomförbara. Ingen överglänste honom när det gällde att representera sitt land, både hemma och utomlands. Genom giftermål blev han Karl XI:s farbror, vilket sorgligt nog inte räddade honom från kungens reduktion mot högadeln under 1680-talet. Av de tre aristokraterna var det utan tvivel De la Gardie som i slutänden fick det bittraste ödet, han dog i små omständigheter 1687. Honom kan vi kalla ”hovmannen”.

Sist men inte minst har vi Per Brahe den yngre – ”godsägaren”. Av de tre är Brahe förmodligen minst känd i dagens Sverige – Oxenstiernas namn känner de flesta till och den som är intresserad av äldre svensk kultur har förmodligen stött på De la Gardie i något sammanhang, kanske som slottsbyggare eller psalmdiktare. Brahe å andra sidan är främst ihågkommen i de trakter där han i huvudsak verkade – i sitt grevskap med centrum på Visingsö och(som vi skall se), i Finland. Ändå var Brahe faktiskt främst i rang av de tre adelsmännen. Han tillhörde Sveriges förnämsta ätt efter kungahuset och var nära släkt med vasarna. Hans farfar och farbror hade haft ställning som riksdrots, alltså rättens högste ansvarige i Sverige. Själv var Per Brahe född 1602 och hade efter den sedvanliga peregrinationsresan i Europa gjort tjänst som kammarherre hos kung Gustav Adolf. I den egenskapen stod han vid kungens sida såväl när denne sårades i strid mot polackerna som vid drottning Kristinas födelse. I slutet av 1620- och början av 1630-talet gjorde Brahe tjänst som lite av varje – överste för Smålands ryttare, chefsförhandlare med polackerna, lantmarskalk på Riddarhuset … Några månader före Lützen sändes han hem för att ta plats i riksrådet. Kanske ansåg Gustav Adolf att familjen Brahe redan gjorde nog nytta som krigare och att en av dem borde satsa på en civil karriär.[2] Förutom platsen i riksrådet var Brahe också bisittare i Svea hovrätt. I den egenskapen fick han klockan 8 30 på morgonen 8 december 1632 bud att genast komma ner i rådskammaren. Där fann han ”alla mäkta bedrövade”. Kungen hade stupat! Per Brahe var 30 år och nu började hans karriär på allvar. Den skulle sluta med hans död nära 50 år senare.

Vid den fördelning av ämbeten som genomfördes efter Gustav Adolfs död hoppades Brahe av allt att döma bli tilldelad posten som riksdrots, alltså dåtidens justitieminister. Dels skulle han därmed följa sina fäder i spåren, dels var posten som riksdrots ett av de fem riksämbetena, vilket gav bäraren en plats bland de ledande förmyndarna under Kristinas omyndighet.[3]  Brahe blev dock ”bara” riksråd och även om han inte gick i öppen opposition visade han under åren 1635-36 påtagligt ointresse för arbetet i Stockholm. Mest höll han till på sitt kära Visingsö, där han ledde arbetet att bygga om och bygga ut sina fäders borg. En session som sändebud vid omförhandlingarna av stilleståndsavtalet med Polen 1635 gav visserligen positivt resultat, men det mumlades att Brahe och de andra delegaterna varit för eftergivna då man återlämnat de preussiska hamnar som polackerna givit ifrån sig sex år tidigare.[4] Brahe återvände frustrerad till Visingsborg men återkallades sommaren 1637 för att utses till generalguvernör över Finland. Greven tackade ja, som det verkar med tillfredställelse.[5]

 

Trots att Finland inte var någon koloni eller erövrad provins utan en helt naturlig del av Sverige hade förhållandena där länge varit eftersatta av centralmakten i Stockholm. Redan Gustav Vasa hade noterat tendenser till korruption och fogdeförtryck och sökt lösa problemet genom att inrätta ett hertigdöme, något som olyckligtvis ”sabbats” av sönernas oförmåga att samarbeta. Mot slutet av 1500-talet hade den råbarkade Claes Fleming fört ett rent skräckregemente bland de finska bönderna, vilket slutat i uppror och inbördeskrig, det så kallade klubbekriget. Regeringen hade skickat en generalguvernör till Finland tidigare utan någon påtaglig effekt. Nu, sommaren 1637, sändes alltså Per Brahe, Sveriges förnämste adelsman, att ta ledningen av östra rikshalvan. Även om greven uttryckte tvivel på sin förmåga – han kunde ju inte finska, kan man gissa att han var glad – äntligen hade han en uppgift där han i stort sett var sin egen herre nästan som hemma på Visingsö, samtidigt som han tjänade sitt land och sin konung. I november 1637 anlände han till Åbo.

Brahe tillbringade två längre perioder i Finland; hösten 1637-sommaren 1640 och våren 1648-sommaren 1650, plus några månader våren och sommaren 1651.[6] Grevens goda eftermäle i östra rikshalvan har huvudsakligen sin grund i första periodens arbete, med grundandet av Åbo akademi som självklar höjdpunkt.[7]  Under sin tid i Finland genomförde Brahe flera resor. Han fann, som han skriver ”mycken oreda i alla saker”, men också ett vänligt folk som tog väl emot honom. Vad som främst felades var kontroll av de lokala fogdarna, som ofta var försumliga eller korupta. Det fanns också präster som snarare visade sina församlingsbor ”vägen till laster och odygder” än till ett sant kristet leverne. Landet var rikt på resurser, fortsatte greven, inte minst vattendragen och skogarna. Nyttjades dessa bara på rätt sätt kunde Finland väl mäta sig med andra mindre riken i Europa, exempelvis Preussen eller Holland. Brahe undrade vidare varför svenska adelsynglingar inte lärde sig finska snarare än franska eller italienska – med tanke på att Finland var en del av Sverige vore det betydligt nyttigare och det fanns ingen anledning att på något sätt se ner på finskan, tvärtom faktiskt. Per Brahe sökte kort sagt få svenskarna att inse vilket rikt och vackert område Finland var, ett land väl värt att satsa på. Guvernören gjorde själv vad han kunde. Han grundade städer som Tavastehus i Egentliga Tavastland Kristinestad och Brahestad i Österbotten och Kajana vid gränsen mot Ryssland.  Det var också Brahe som ”placerade” Helsingfors på den plats där det ligger idag.[8]

Vid slutet av sin första period i Finland konstaterade Brahe i en anteckning: ”Jag var med landet och det med mig väl tillfreds”. Och det tycks landet verkligen ha varit, att döma av dess sentida bedömning. Efter nära 400 år minns man fortfarande sin guvernör i namn på gator, skolor och till och med restauranger.[9]  Per Brahes verksamhet i Finland kring mitten av 1600-talet utgör ett klart exempel på att forna tiders högadel, minst lika mycket som våra dagars folkvalda politiker, utifrån sin tids värderingar strävade att göra sitt bästa för landet och folket.[10]

                  

      

  

 

                  

 

---

[1] Detta är skrivarens personliga gradering.     

[2] Av Brahes yngre bröder hade en avlidit i fältsjukan 1631. En annan bror, Nils, sårades svårt vid Lützen och avled efter några dagar.

[3] De fyra övriga riks ämbetena  var: kanslern, marsken(högste ansvarig för försvaret till lands). riksamiralen  och riksskattmästaren.. Enligt den regeringsform Oxenstierna upprättat efter Gustav Adolfs död skulle dessa fem ”departementschefer”, utgöra regering då regenten var omyndig eller på annat sätt oförmögen att styra riket.      

[4] I över 60 år befann sig Sverige i praktiken i latent krigstillstånd med Polen sedan Johan III:s son Sigismund 1598 drivits i exil av sin farbroder hertig Karl(Karl IX). Trots att stillestånd rådde sedan avtalet i Altmark 1629, slöts inte freden definitivt förrän i Oliva 1660 efter Karl X Gustavs polska krig.

[5] Eftervärlden är oense om bakgrunden till Brahes utnämning. Lindqvist ger bilden att Oxenstierna mer eller mindre förvisat en rival om makten, medan Petersson, med hänvisning till deras personliga brevväxling, menar att Brahe närmast sett kanslern som en fadersfigur(Brahe var drygt 20 år yngre än Oxenstierna).  Att det förekommit meningsskiljaktigheter mellan kanslern och Brahe, särskilt i samband med de polska förhandlingarna, tycks man å andra sidan enig om. Kanske de båda aristokraterna inledningsvis sett sig som rivaler för att med tiden utveckla en vänskaplig relation, i synnerhet efter Kristinas trontillträde i december 1644 då de båda haft henne som ”motspelare”.

[6] Under den första perioden omfattade guvernörskapet inte enbart dagens Finland utan också finska Karelen med Kexholms stad och län.

[7] Akademien har ännu i denna dag Braheättens vingar i sitt vapen.

[8] Tavastehus borg var naturligtvis mycket äldre, byggd på Birger Jarls tid. Men det var Brahe som gav platsen stadsrättigheter. Angående Kristinestad kan noteras att skrivaren först under utarbetandet av denna text upplystes att staden alls icke(som han i sin oskuld inbillat sig), vore uppkallad efter drottning Kristina utan efter generalguvernörens kära maka, Christina Katharina Stenbock Kristinestad – Wikipedia. Den omständigheten att grevinnan burit samma namn som drottningen har säkert underlättat, då det ju vore möjligt att tolka namnvalet som man behagade.  

[9] På Slottsgatan i Åbo ligger ”Greve Brahes källare” som varmt kan rekommenderas åt turister. Här hänger också grevens porträtt, med hans många titlar och egendomar återgivna på latin. Vid sitt besök försommaren 2025 upplystes skrivaren och hans sällskap att stället varit etablerat sedan1960-talet. 

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 350-55 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009), främst kapitlet ”Finland i grevens tid”.                                        

Den siste frillosonen - greve Gustav Carlson

 

Att Sverige inte är de kungliga bastardernas land har berörts här många gånger. Även om det naturligtvis förekommit, inte minst under Vasatiden, att svenska kungar och prinsar haft barn utom äktenskapet är det ytterst få av dem som gjort karriär politiskt i stil med länder som Frankrike eller England, där utomäktenskapliga kungabarn grundat mindre dynastier – någon gång till och med skapat egna kungahus.[1] Att svenska kungliga bastarder så sällan gjort lycka i sitt fädernesland beror delvis på ren otur – Erik XIV fick helt enkelt inga söner med sina frillor före Karin Månsdotter och hertig Johan(senare Johan III:s) söner utom äktenskapet avled alla tidigt.[2] De undantag som finns, som Gustav Gustafsson av Wasaborg), Gustav II Adolfs son med en holländsk borgarkvinna), har oftast inte lyckats särskilt bra med att skapa sig en ställning i Sverige, om det nu berott på egna fel eller motstånd från kungar eller andra myndighetspersoner. Kanske Sverige ansetts för litet, eller ”moraliskt högtstående”, att gynna resultaten av sina kungars snedsprång. Den i vår tid mest kände kunglige svenske frillosonen är utan tvekan Carl Carlsson Gyllenhielm, den blivande Karl IX:s son med en kyrkoherdedotter, som avled vid nära 80 års ålder 1650. Hans framgångsrika karriär som ämbetsman och politiker utgör det stora undantaget ifråga om Sveriges kungliga bastarder. 

Den siste svenske kunglighet i tidigmodern tid som höll sig med ”frillor” före äktenskapet var drottning Kristinas kusin, blivande Karl X Gustav. I motsats till de flesta kungar var det modern som utgjorde föreningsband till det land där han kom att härska. Hon var barnbarn till Gustav Vasa, dotter till Karl IX i första äktenskapet och beskrivs som en både varmhjärtad och klok kvinna. Fadern var en tysk småfurste, pfalzgreve Johan Kasimir och hade slagit sig ner i hustruns hemland sedan hans egendomar härjats i det begynnande trettioåriga kriget. Äldste överlevande sonen Karl Gustav föddes på Nyköpingshus 1622. Ingen kunde bestrida pojkens svenska härkomst men att fadern var utlänning låg honom ändå i fatet. Han ansågs nog förnäm att få sin uppfostran övervakad av självaste rikskansler Axel Oxenstierna, men inte utan vidare få ett ämbete inom den expanderande svenska förvaltningen. För ungdomar av småfurstesläkt återstod vid denna tid i stort sett bara krigaryrket och Karl Gustav visade sig kompetent för sin uppgift då han vid knappa tjugo år anslöt sig till svenska armén i Tyskland under fältmarskalken Torstensson. Han avancerade från ryttmästare till överste och så småningom till högste befälhavare för alla de svenska styrkorna på kontinenten.

Att denne soldat med kungligt påbrå gjorde sig ett visst namn som kvinnojägare förefaller historiskt sett ganska naturligt. Både Fredrik I och Karl XIV Johan gjorde militär karriär innan de besteg svenska tronen och tycks ha gjort en och annan erövring bland ”det täcka könet” under åren i fält – även om Fredrik I:s eskapader minst sagt gick till överdrift också efter tronbestigningen.[3]   Exakt hur många älskarinnor och utomäktenskapliga barn Karl Gustav hade vet man inte med säkerhet. Under sonsonen Karl XII:s regering ansåg sig en forskare med tillgång till arkiven kunna fastslå att den blivande kungen fått tre söner med tre kvinnor av skiftande stånd – han hade gjort såväl borgardöttrar som pigor sin kur.[4]  Den av pojkarna som nådde längst i karriären var Gustav Karlsson, som blev både krigare och adelsman. Han var det enda utomäktenskapliga barn som kungen officiellt erkände och definitivt den som hade förnämast ursprung – modern var dotter till en rådman i Stockholm som Karl Gustavs far hade nära affärer med. Hennes föräldrar, i synnerhet modern, såg noga till att slå mynt av sin dotters höga förbindelse, vilket man kan se i räkenskaperna. Pojkens mor skall ha fått arrende på en gård i Skåne 1655, alltså innan landskapet ännu införlivats med Sverige.

Gustav Karlsson föddes 1647, innan hans far blivit tronföljare. De första åren uppfostrades han av den gamle Carl Carlsson Gyllenhielm, vilken dock avled när pojken var tre år.[5] Senare togs han om hand av sin fars lärda vänner i Uppsala, som sände honom på den vanliga bildningsresan för adliga ungdomar i Europa, När Gustav kom hem hade fadern avlidit och den kunglige bastarden togs om hand av ingen mindre än sin ”styvmor”, änkedrottning Hedvig Eleonora, som sade sig göra detta ”till kärlig ihågkommelse av min salige herre”.[6] Gustav blev krigare liksom sin far och tjänstgjorde både i Sverige under halvbrodern Karl XI:s skånska krig och utomlands under olika fanor. Av särskilt intresse är att han 1689 tjänstgjorde i de trupper som under Wilhelm av Oranien invaderade Storbritannien i ”den ärorika revolutionen”.

Gustavs storhetstid i Sverige begränsade sig emellertid till Karl XI:s första tid på tronen.  1674 adlades han med namnet Carlson och upphöjdes i grevligt stånd.  I likhet med så många andra högadelsmän drabbades han dock hårt av halvbroderns reduktionsbeslut 1680. Grevskapen fråntogs honom, han nekades ett ämbete som riksråd. och fann för gott att lämna Sverige. Med tanke på att Karl XI var lika sträng mot sina övriga släktingar, inberäknat fastern Maria Eufrosyne, skall detta nog inte ses som personförföljelse utan ett utslag av ”Gråkappans” obönhörliga logik – ingen mannamån, lika för alla.[7]   

Den besvikne greve Gustav lämnade Sverige och slog sig ned på en av sina tyska egendomar. Här gjorde han sig känd för sin digra boksamling. Han avled vid dryga sextio års ålder efter ett barnlöst äktenskap.[8]

---

[1] Som Tudor i England.

[2] På kvinnosidan har de lyckats bättre. Både Erik XIV och Johan III efterlämnade utomäktenskapliga döttrar som genom förnämliga giften grundat egna släkter med förgreningar inom sentida svensk och finsk aristokrati, samt säkerligen med kopplingar till många icke adliga svenska och finska medborgare. Därtill kommer utomäktenskapliga ättlingar till sådana perifera kungligheter som Johan III:s yngre son, hertig Johan av Östergötland

[3] Ett i Sverige mindre känt exempel är den engelske medeltidskungen Edvard IV, som tidigt gjorde karriär som krigare och lär ha skrutit med att aldrig ha våldtagit någon av de kvinnor han haft kortare eller längre förhållanden med.

[4] I sitt program för SVT 1998 konstaterar Herman Lindqvist att antalet på Karl Gustavs utomäktenskapliga döttrar är obekant: ”Det var ingen som räknade”.

[5] Gyllenhielm tycks mer eller mindre haft tjänst som vårdare av familjens utomäktenskapliga barn, inte så underligt med tanke på hans eget ursprung.

[6] Med tanke på att Gustav vistats utomlands största delen av faderns regering, är detta ett indicium på att kungen verkligen brytt sig om sin son och kanske vid något tillfälle lagt hustrun på hjärtat att ta hand om honom om något skulle hända.

[7] Man kan misstänka att det var änkedrottning Hedvig Eleonora som förmådde sin son att göra halvbrodern till greve och att kungens inställning till Gustav med åren försämrats.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Ulf Sundberg, Kungliga släktband – kungar, drottningar, frillor och deras barn.(2004), s.123-26.

Den som förlorar i livet segrar ofta i döden

 

I inledningen till sin biografi över Karl X Gustav från 2009 reflekterar historiedocenten Björn Asker över hur det kan komma sig att den segerrike krigarkung som tågade över Stora Bält och gjorde Skånelandskapen till en del av Sverige blivit långt mindre omdebatterad av eftervärlden än sin otursförföljde sonson. Medan Karl XII:s öde ständigt diskuteras och omvärderas av såväl fackhistoriker som glada amatörer, är det i stort sett bara fackmän och personer med anknytning till de områden han erövrade som engagerat sig nämnvärt i den förste av de tre Karlarna av huset Pfalz. Asker finner själv en del av svaret i den skräck för ryssarna som uppstod i Sverige kring förra sekelskiftet och i vars skugga bland annat Karolinska förbundet bildades 1910.[1] Kungens egen framtoning, hans enkla levnadssätt och inte minst hans våldsamma, mystiska död har också bidragit att hålla Karl XII:s minne vid liv, menar Asker: ”Den välfödde och i största allmänhet mer normale Karl X Gustav, avliden på sjukbädden, har inte haft samma förmåga att tala till historieromantikernas hjärtan”.[2] De båda svenska krigarkungarna utgör emellertid långt ifrån det enda exemplet på att en förlorare väcker större intresse hos eftervärlden än en vinnare.

Paradoxalt nog är det kanske så att en förlorare har större chans att få sitt minne bevarat av historien än en segrare. Att segra innebär en ögonblicklig triumf, men när triumfen väl bleknat är det oftast inte mer att säga. Nya problem uppstår, nya strider utkämpas, nya segrar vinns av nya triumfatorer. De som förlorat är intressantare att fundera över – varför gick det snett? Kunde det ha gått annorlunda, begick den förlorande ett ödesdigert misstag eller var motståndaren för stark? Förluster och tragedier utgör också ett kärt tema inom dramatiken. Antalet dramer med sorgligt slut är med säkerhet fler än de som slutar med hjältens seger eller de älskandes lyckliga förening.[3] Det är också tragedierna som lättast gör avtryck i det kollektiva minnet – de flesta kan förmodligen, kanske utan att känna till ursprunget, citera en eller två repliker ur ”Hamlet” eller ”Romeo och Julia”, men kan samma person lika lätt recitera ”köpmannen i Venedig” eller ”Den inbillade sjuke”? Tragiska människoöden i historien är på motsvarande sätt betydligt vanligare som tema inom teatern, filmen eller poesin än de segerrika gestalterna – det finns fler dramer om Maria Stuart än om Elisabet, den ”vansinnige” Erik XIV är ett långt kärare ämne för skalder som Fröding eller Snoilsky än den segerrike krigaren Gustav Adolf.

 De framgångsrika historiska personer som ändå blivit odödliga är oftast de som fått kämpa för sina segrar eller hanterat svåra krissituationer på ett föredömligt sätt – Det är äventyren i Dalarna och ”motståndskampen mot Kristian Tyrann” som gjort Gustav Vasa till hjälte för flera generationer svenskar, inte reformationen eller krossandet av Nils Dacke. Elisabet I vann sin hjältegloria genom att visa mod inför hotet från Armadan och kanske också för sin olyckliga barndom. Maria Stuarts öde förblir å andra sidan en fläck på hennes rykte. De flesta allmänt kända kungar har fått sorgliga slut – hur lite man än kan om historia i allmänhet, så vet alla i vår del av världen vilka Ludvig XVI och Marie Antoinette var. Nikolaj II av Ryssland är kanske mindre känd i Sverige men hör utan tvivel till de mest kända europeiska monarkerna i historien.

Att förlora sitt imperium, sin krona eller rentav bli mördad är dock ingen garanti för odödlighet – man måste förlora ”med värdighet” eller åtminstone på ett spektakulärt sätt. Sigismund och Gustav IV Adolf berövades ju båda sin krona men väcker idag knappast något allmänt intresse utom hos de specifikt intresserade. Visst kan man känna medlidande och till och med sympati med deras öden, men ingen har mig veterligt hävdat att det skulle finnas något storslaget eller hjältemodigt över dem. Detta beror troligtvis på att den ene fortsatte vara kung i Polen medan den andre i stort sett blev utkastad ur Sverige och dömd till ett allt ensammare liv i exil. Det finns helt enkelt och simpelt inget av romantik, ”ingen stil ” i att bli bortkörd, som en inkompetent företagsledare eller bråkig skolelev. Bilden av den fängslade Erik XIV, som längtar efter hustru och barn och måste skriva med sotet från spisen, för att slutligen förgiftas på broderns befallning, inger en helt annan känsla av sorg blandad med vördnad.[4] ”Brodermördaren”, Johan III, tycks å andra sidan närmast bortglömd av dagens svenskar. Rektorn vid engelska elitskolan Eton lär 21maj varje år lägga en blomma på den plats i Londons Tower där skolans grundare, den fromme men psykiskt instabile Henrik VI, antas ha mördats våren 1471. Hans efterträdare och(åtminstone i moralisk mening), baneman, Edvard IV, är idag knappast ihågkommen som annat än kvinnojägare. Ibland kan ett traditionellt dåligt anseende närmast övergå i martyrskap. Rikard III av England, som i Shakespeares efterföljd länge framställts som tyrann och barnamördare, har idag minst ett sällskap som arbetar för att upprätta hans rykte som administratör och krigare. Begravningen av hans kvarlevor i Leicesters katedral 2015 blev en stor manifestation till det historiska minnet – med journalister, kungligheter och kulturpersonligheter från hela världen närvarande. Även om Rikards politiska gärning än idag är långt ifrån oomtvistad (vad hände egentligen med hans brorsöner)? är han i vilket fall långt mera känd av eftervärlden än sin besegrare och efterträdare Henrik VII(den förste kungen av ätten Tudor).        

En särskild kategori kungligheter ur den engelska historien utgörs av Henrik VIII:s sex gemåler. Kungen som halshögg sina hustrur hör till Europas mest ökända furstar. Trots att ”bara” två av hans drottningar verkligen blev avrättade, definieras Henrik mer eller mindre slentrianmässigt som ”hustrumördare” av eftervärlden. Att avgöra vilken av dessa sex drottningar som varit mest olycklig(ingen av dem kan på allvar sägas ha varit lycklig i sitt äktenskap), är inte lätt. Utgår man från kvinnornas olika ursprung och fortsatta liv, får nog Katarina av Aragonien sägas ha lidit det bittraste ödet. Sett till rang var hon den förnämsta – den enda som var av obestridligt kunglig härkomst. Som drottning var hon fulländad och förstod både att göra sig respekterad och älskad bland folket. Eftersom hon var Henriks första gemål lärde hon känna den blivande kungen i ungdomen, då han ännu var en vacker, glad, charmig pojke med romantiskt hjärta, oförstörd av maktbegär, egocentricitet och fetma. Att kungaparet länge verkligen älskat varandra står bortom tvivel. Desto grymmare blev omslaget när Henrik förälskade sig i Anne Boleyn och hävdade att äktenskapet med Katarina aldrig varit giltigt. Steg för steg fick drottningen uppleva hur allt fråntogs henne – makens kärlek, hennes sviter i de statliga palatsen, kontakten med dottern Maria, hennes värdighet som drottning, de kostbara smyckena och de flesta i hennes svit. Slutligen levde hon på det förfallna och obekväma Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England med endast tre tjänare, föga bättre än statsfånge. Under allt detta fortsatte Katarina envist hävda att hon var landets lagliga drottning och kung Henriks gemål. Ändå sade hon aldrig något ont om sin make och försäkrade i sitt sista brev till honom att ”Mina ögon åtrår er mer än allt annat”.

Efter sin död i februari 1536 begravdes Katarina i katedralen i Peterborough, omkring tre mil från Kimbolton. Jordfästningen blev efter omständigheterna ståtlig men det var en begravning för änkeprinsessan av Wales, inte drottningen av England.  Hennes vän den spanske ambassadören vägrade av den anledningen att delta.. Under de följande seklen genomgick graven skiftande öden, alltefter tidens konjunkturer men mot slutet av 1800-talet skedde den stora ”upphämtningen” i och med att ett nytt monument restes. Här anges hon som ”Katarina, drottning av England”, fast naturligtvis på engelska. Monumentets fanor var de som tillkom en spansk prinsessa och en engelsk drottning.[5] 1986 hölls en ”repris” på begravningen, då en ceremoniell kista fördes från Kimbolton till katedralen efter samma ritual som 450 år tidigare, denna gång dock med Spaniens ambassadör närvarande. Då restes också en minnestavla över drottningen, där Katarina prisas för sitt mod, sin lojalitet, gudfruktighet och medkänsla.[6] I våra dagar hålls årliga minnesstunder i katedralen till hennes ära och det lär alltid finnas färska blommor vid graven. Historikern Antonia Fraser konstaterar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(svensk översättning 1995), att Katarina av Aragonien ”segrat i döden så som hon inte lyckades göra i livet”. Som förhoppningsvis framgått av denna text är hon långt ifrån ensam om detta öde bland Europas historiska kungligheter.                              

---

[1] Som bekant har dagens krig i Ukraina också väckt minnet av stora nordiska kriget på såväl ukrainsk som rysk och(i någon mån), svensk sida

[2] Ordet ”Normal” bör nog här översättas med konventionell.

[3] I den rena sagovärlden är det å andra sidan regel att ”prinsen får prinsessan”.

[4] Ovanstående skall inte tolkas så att skrivaren personligen hyser förakt för vare sig Sigismund eller Gustav IV Adolf. I synnerhet den senare har tvärtom alltid väckt min djupaste medkänsla.

[5] Fanorna skänktes av den blivande Georg V:s gemål, prinsessan Mary av Teck .

[6] 2002 hölls motsvarande ”repris” på prins Arthurs av Walles begravning, Katarinas första gemål som avled 1502.  

Den sista kröningen

 

Det nya blandades med det gamla.

Den nye tsaren kom till Moskva med tåg men red i procession genom staden. Prästerna i sina långa skägg och gyllne skrudar såg ut som sina föregångare från medeltiden men på kröningsdagens kväll lystes Kreml upp av glödlampor. Det var maj 1896 och Nikolaj II skulle genomgå den uråldriga ceremoni som bekräftade hans upphöjelse till tsar.

De senaste två åren hade varit omskakande för den unge man som nu definitivt skulle bestiga tronen. I april 1894 hade han äntligen friat till sin stora kärlek, den hessiska prinsessan Alix. Efter några dagars vånda, som främst bottnade i religiösa betänkligheter, gav hon sitt ja och de ansågs trolovade. De hade tillbringat några underbara sommarveckor i England. Då han kom hem var tsar Alexander sjuk. Njurinflammation konstaterades och tsaren ordinerades en tids vila i sitt sommarressidens på Krim. Först tycktes han repa sig men snart blev han svagare. Tronföljarens fästmö kallades och anlände till Ryssland mer eller mindre som en vanlig kvinna, vilken som helst.[1] Hennes döende svärfar tog emot henne i sin sängkammare, värdigt i uniform. Men snart blev han sängliggande för gott. Tio dagar senare, 20 oktober 1894, var tsar Alexander III död.[2] Dödsfallet kom mer eller mindre som en chock för hovet. Inga förberedelser var gjorda för begravning och alla de ritualer som hör till då en självhärskare dör. Dessutom hade man ett ungt nyförlovat par som räknat med att i relativ stillhet fira bröllop till våren men som nu fortast möjligt måste passa in begravning, bröllop och ”inskolning” i rollen som självhärskare över 1/6 av Jorden – allt naturligtvis genomfört med de rätta ceremonierna och ritualerna - Det blev inte mycket tid för eftertanke eller privatliv. Den nye tsaren var nära att bryta samman: ”jag har tagit emot så många delegationer att jag måste gå ut i trädgården”, suckade han. ”Det går runt i huvudet”. Vid en bankett för de utländska gäster som kommit till begravningen av hans döde far var den 26årige Nikolaj nära gråten: ”Det var så svårt att se all ståt när min själ var så betryckt”, skrev han i dagboken. Hans fästmö fann det för sin del påfrestande att fira bröllop en vecka efter den döde tsarens begravning – ena dagen sorgdräkt, nästa bröllopskläder. ”Bröllopet var som en fortsättning på tsarens(Alexander III:s), begravning, skrev Alix till släkten i Tyskland och England. ”Enda skillnaden var att jag nu bar vitt och inte svart”. Det faktum att deras nya kejsarinna gjorde sin entré i Petersburg under ett begravningståg tolkades som ett ont omen: ”Hon kommer till oss bakom en likkista”, mumlade åskådarna. Alla dessa tragedier och påfrestningar ändrade emellertid inget i de nygiftas känslor: ”Om möjligt för det oss närmare varandra”, menade Alix

Ovanpå de officiella plikterna kom sådana problem som kan drabba även det enklaste nygifta par ur folket – hur sammanlever man med en dominerande mamma och en ung hustru som man älskar över allt annat och vad gör man som blyg nykomling i en familj där svärmor spelat första fiolen i nära 30 år, en svärmor som dessutom älskar att synas och höras. Snart uppstod kort sagt en konkurenssituation mellan svärmor och svärdotter. Att det i detta fall handlade om en ”avgående” och en tillträdande kejsarinna av Ryssland gjorde inte saken enklare – Vem hade mest rätt till kronjuvelerna?[3] Med tiden blev stämningen lite bättre, även om klyftan mellan Alix och hennes svärmor aldrig överbryggades helt. Att kejsarinnan blev gravid gjorde både föräldrarna och den blivande farmodern överlyckliga. Visserligen blev det bara en flicka, Olga, född i november 1895 men det var gott om tid att få en son och tronarvinge. Alix skötte sitt barn som vilken mamma som helst, ännu inte helt vanligt i hovkretsar, och stickade själv flickans tröjor och strumpor. I stort sett var det trots allt med tillförsikt det unga tsarparet såg fram emot sin kröning i Moskva i maj 1896.

Läser man Essad Beys biografi över Nikolaj II får man intryck att kröningen i stort var späckad med omen om de tragedier och katastrofer som skulle följa. Redan det faktum att tsaren enligt ryska kalendern kröntes 13 maj bådade ont, liksom också att han var den trettonde regenten i släkten Romanov.[4] På kvällen dagen före kröningen hackade en stor mängd fåglar sönder kontakterna till de nymodiga elektriska glödlamporna i Kreml osv.[5]

Senare historiker förmedlar snarare bilden av förväntan och feststämning. Läsaren kan nästan se för sig alla de ståtliga, färgsprakande dräkterna och höra ljudkulissen av musik, kyrkosång, kanonskott och klockringning - Sedan kan man välja att kalla det storslaget eller slösaktig utsugning av folket. Bland de många deltagarna fanns en officer på knappa 30 år av finlandsvensk adel med ett något skamfilat rykte därhemma, sedan han blivit relegerad från officersskolan i Fredrikshamn just som han stått i begrepp att ta examen. Fadern hade ruinerat sig på misslyckade affärer och modern i stort sett sörjt sig till döds. De flesta trodde tredje sonen var helt uträknad men han reste till Ryssland och studerade till officer där istället, något familjen knappast uppskattade. Vid denna tid tjänstgjorde han i Chevaljergardet och ansågs stå i särskild gunst hos den danskfödda tsarmodern Maria. Han hette Gustav Mannerheim och skulle låta tala om sig över ett halvsekel framåt, både som general och politiker - hemma i Finland och i Europa. Där han nu marscherade framför tsarens baldakin gjorde han intryck på åskådarna: ”Mannerheim såg Schangtil ut”, tyckte hans landsman, konstnären Albert Edelfält.     

Vad själva kröningsakten beträffar tycks det mesta ha gått enligt programmet.  Inget ödesdigert intermezzo som kunde tolkas som ett ont förebud verkar ha inträffat före eller i samband med ceremonin, om man undantar att en tjänsteande som hade till uppgift att ordna den nya kejsarinnans frisyr råkade sticka henne i huvudet med en hårnål. Ytterligare en förtretlighet var att tsaren tvingades bära den fyra kg tunna krona som en gång tillverkats åt Katarina den stora, istället för det enklare och framför allt lättare diadem från medeltiden han själv önskat. Följden blev att Rysslands nye självhärskare efter några timmar i sin tyngande ornat ådrog sig huvudvärk. Några få observerade också att st Andreasorderns kedja, som Nikolaj mottagit tillsammans med de kejserliga regalerna, gled ned från hans axel då han gick att mottaga sakramentet såsom ryskortodoxa kyrkans överhuvud. Detta var dock bara småsaker jämfört med den tragedi som inträffade dagarna efter kröningen.

Som brukligt är vid större kungliga evenemang, åtföljdes tsarens kröning av festligheter för folket. Några dagar efter akten samlades en mycket stor skara människor för att motta mat, dryck och souvenirer som gåva från tsaren. I äldre tid tycks sådana fester ha förföljts av något ont öde, för man läser ofta om hur de spårat ur och övergått i tragedi. Kanske det berodde på att hovarrangörerna förr i världen var minst sagt omedvetna om säkerhetskraven – det har gällt att ordna fester för folket. Riskerna då stora, upphetsade människomassor plötsligt samlas på en begränsad yta har man helt enkelt bortsett från på ansvarigt håll. Så skedde också i Moskva 1896.

Platsen för folkfesten var ett stort fällt utanför staden. I vanliga fall tjänstgjorde det som övningsplats för sappörer och var därför täckt med diken och gropar. Det var det största öppna området i trakten, så det hade kanske varit svårt att hitta något bättre ställe att hålla till på – men säkerhetsarrangemangen var uppenbart helt undermåliga. På morgonen 18 maj var uppemot en halv miljon människor samlade på ena sidan av fältet. Mittemot stod en paviljong med vagnar och kärror, där maten, drycken och gåvorna lagts ut. Exakt vad som hände är oklart men plötsligt gick allt över styr. Massan vällde fram, det blev kalabalik, människor föll ner i groparna och trampades till döds. Hur många som förlorade livet är osäkert. Tsar Nikolaj själv beräknade antalet till 1300 i sin dagbok. De officiella siffrorna lär gå på drygt 1400 men vissa böcker anger så höga siffror som omkring femtusen döda.[6]  

På eftermiddagen kom tsarparet till platsen och festen genomfördes som planerat, men naturligtvis var all glädje som bortblåst. Samma kväll var tsaren bjuden till franska ambassaden på bal. Instinktivt förklarade han att han tänkte avstå, men hans farbröder menade att det var omöjligt. För det första var detta ”bara” en olyckshändelse som inte borde få störa kröningsprogrammet. För det andra var Frankrike Rysslands främste allierade i Europa – de hade lagt ner oerhörda summor på den planerade festen. Tsaren kunde inte ignorera det för att några tusen bönder varit oförsiktiga och trampats ner. Hans yngre släktingar och finansministern Witte menade tvärtom att tsaren borde visa solidaritet med sitt folk och avstå från balen. Sorgligt nog följde Nikolaj sina farbröders råd - han åkte till balen. Det märktes att både han och hans hustru var skakade av vad som hänt. Kejsarinnans ögon var rödgråtna men de dansade och konverserade gästerna som de skulle. Några av de yngre storfurstarna var så upprörda att de demonstrativt gick sin väg när festen började: ”Där går Robespierres lärjungar”, mumlade en av farbröderna bittert och cyniskt.

Efteråt bekostade Nikolaj II offrens begravning ur egen kassa och familjerna som drabbats fick 10 000 rubel var. Order gavs att de döda skulle få egna gravar, inte en gemensam massgrav som brukligt var vid liknande olyckor. Tsaren och hans hustru besökte personligen de skadade på sjukhusen. Men skadan var skedd. Att tsaren deltagit i en fest samtidigt som hans undersåtar låg döda på ett fällt framstod som ett utslag av hjärtlöshet eller likgiltighet. För de vidskepliga var det inträffade ett omen om kommande olyckor – de skulle få mer än rätt. För revolutionärer och unga fritänkare var myndigheternas slarv inför folkfesten och tsarens agerande efteråt ett utmärkt exempel på maktens cyniskhet och förfall. Det som hänt skulle kasta sin skugga över Nikolaj II:s hela regeringstid fram till revolutionen 1917. Så slutade den siste tsarens kröning.[7]          

        

 

               

 

  

---

[1] De ansvariga vid ryska hovet var så upptagna med all den etikett som omgav den döende självhärskaren att man inte hann rangera med lämpligt färdmedel. Därför fick Rysslands blivande tsaritsa färdas med ordinarie tåg från Tyskland, genom Polen och Ryssland ned till Krim. Tyvärr blev detta den enda närmare kontakt kejsarinnan Alexandra Fedorovna kom att ha med ryska folket..

[2] Datum anges här enligt dåtida rysk tidräkning, som på 1800-talet låg 12dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska kalendern. Enligt denna avled Alexander III 1 november 1894.

[3] Att beteckna Alexander III:s änka som ”avgående kejsarinna” är egentligen anakronistiskt. Liksom i de flesta kungahus hade en rysk änkedrottning företräde framför den regerande kejsarens hustru vid alla officiella tillfällen. Att Maria Fjodorovna född prinsessan Dagmar av Danmark), var en dominant personlighet gjorde inte situationen lättare för hennes svärdotter. Med tiden kom Nikolaj II att i sin styrelse förlita sig mer på hustruns råd än moderns, vilket visade sig ödesdigert. Problematiken är långt ifrån unik för vare sig Nikolaj II eller för ryska härskare i allmänhet. Den i Sveriges historia kända osämjan mellan Gustav III och änkedrottning Lovisa Ulrika gick i stor utsträckning tillbaka på Gustavs giftermål med Sofia Magdalena och hans iver att, efter sitt trontillträde, markera hustruns företräde framför modern, trots att kungens förhållande till sin drottning i detta fall var långt ifrån friktionsfritt. Kanske gjorde Gustav III klokt att i sin regering förlita sig mer på förtrogna ”gunstlingar” än på rivaliserande familjemedlemmar     

[4] Medräknat alla officiellt upptagna ryska regenter under perioden 1613-1917, var Nikolaj II i själva verket 18de regent i släkten Romanov. Åtminstone fyra av dessa regenter har dock i praktiken knappast utövat makt(särskilt inte den utvecklingsstörde Ivan V eller spädbarnet Ivan VI). Det framgår inte hur vare sig tidens krönikörer eller Bey skall ha kommit fram till att den onekligen otursförföljde Nikolaj II  varit familjens 13de regent.   

[5]  Angående Essad Bey(pseudonym för Lev Nussimbaum), se Lev Nussimbaum - Wikipedia.

[6] Flera sekundärkällor använder formuleringen ”som ett slagfält” för att beskriva åsynen av de många massakrerade offren. Om siffran på femtusen dödsoffer är korrekt, kommer man onekligen ganska nära vad en armé förr i världen kunde förlora vid en mindre drabbning/svenskarna miste cirka 7 000 man i stupade vid Poltava). Som antytts ovan var tragedier av detta slag inget okänt fenomen då undersåtarna i äldre tid tog del i kungahusens festligheter. Av någon anledning tycks olyckorna särskilt förknippade med regenter som senare själva fått sorgliga styren och slut. Vid Gustav IV Adolfs födelse 1778uppstod liknande kaos vid den efterföljande festen som i Moskva 1896. Vid blivande Ludvig XVI:s bröllop med Marie Antoinette exploderade raketer på fel plats, varvid omkring 130 människor avled. Däremot omnämns inga liknande olyckor i samband med exempelvis Gustav II Adolfs eller Ludvig XIV:s kröning – okunskap hos eftervärlden eller bättre säkerhetsarrangemang?    

[7] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Essad Bey, Nikolaus II den siste tsaren(svensk översättning 1935), och Robert K. Massie, Nikolaus och Alexandra – en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969). Se Även Greg King, Den sista kejsarinnan(svensk översättning 1995), kapitel 14. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Mannerheims tid i Ryssland i sin biografi över marskalken från 2017.