Peter II - Den okände pojktsaren

 

De olyckligaste kungarna är utan tvivel de som aldrig varit något annat än ett verktyg i andras händer. Förklaringarna till varför det blivit så kan vara många – sjukdom, svag karaktär, låg ålder. En del av dessa furstar blir ihågkomna av eftervärlden, särskilt om de fallit offer för revolutioner. Varken Ludvig XVI av Frankrike eller Nikolaj II av Ryssland kan med bästa vilja kallas framstående eller kompetenta härskare, men deras namn har åtminstone förblivit odödliga. Sett till den rent personliga sidan av saken framstår båda dessa män också som hederliga, strävsamma och omtänksamma. De må ha misslyckats som regenter men ingen kan betvivla deras ärlighet och rättskaffenhet. Deras kärlek till sina familjer är också omvittnad. Samtidigt som de väcker medlidande kan man inte undgå att känna respekt inför det stoiska lugn de alltsomoftast visat inför sina olyckor. Kungligheter som i praktiken aldrig haft en chans att utveckla sin egen personlighet inger å andra sidan på sin höjd medlidande men blir i regel bortglömda av eftervärlden. Av någon anledning, men kanske inte så underligt med tanke på landets genom historien minst sagt stränga politiska kultur,  uppvisar Ryssland ett ovanligt stort antal pojkar som till namnet innehaft  högsta makten men aldrig varit annat än marionetter i omgivningens händer. Det mest upprörande exemplet utgörs av Ivan VI, spädbarnet som blev tsar vid ett års ålder för att efter några månader kastas i fängelse, där han fick tillbringa cirka tjugo år för att slutligen mördas under ett uppror. Ett minde känt exempel är Peter II.      

Peter föddes i oktober 1715 som son till tronföljaren Alexej och en dotter till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Eftersom hennes syster var gift med kejsar Karl VI hade Ryssland nu en viktig förbindelse med habsburgarna, liksom också med kurfursten av Sachsen, tsarens allierade i kriget mot svenskarna. Sorgligt nog men inte särskilt förvånande med tanke på parets minst sagt olikartade kulturella bakgrund, blev äktenskapet olyckligt. De fick ändå två barn, dottern Natalia och sonen Peter. Bara några dagar efter Peters födelse avled modern på grund av en olycka och en följande svår förlossning. Några månader senare rymde tronföljaren Alexej hemifrån av rädsla för sin far, tsar Peter I(den store).[1]  Sedan Alexej lockats hem fängslades han, förhördes och avled småningom i fångenskap, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far.[2] Unge Peter stod alltså föräldralös vid knappa tre års ålder och eftersom tsaren betraktade sitt första äktenskap och den livsfrukt som kommit därav som ett misslyckande vilket helst borde glömmas redan idag, intresserade sig ingen på allvar för sonsonens uppfostran. Hans första ”lärare” var borgarkvinnor från den förort utanför Moskva där västerlänningar brukade bosätta sig. En av dessa kvinnor var hustru till en vinhandlare, något som kanske bidrog att tidigt ge pojken smak för alkohol.[3] Med åren, allteftersom det blev tydligt att Peter en dag kanske skulle bestiga tronen, tog de ledande rådsherrarna itu med att försöka organisera hans utbildning till något så när funktionsduglig härskare. Det visade sig emellertid att pojken redan utvecklat stark motvilja mot studier – något han aldrig helt kom över under sitt korta liv. De snabba kast och ommöbleringar som präglade Rysslands politiska toppskikt vid mitten av 1720-talet gjorde det också svårt att åstadkomma och genomföra en fast utbildningsplan, byggd på rutin – vilket kotteri styrde Ryssland för närvarande och vilka planer hade de för prinsen?                 

I maj 1727 avled kejsarinnan Katarina, Peter den stores änka. Hon efterlämnade endast döttrar, av vilka den äldre dessutom nyligen gift sig med hertigen av Holstein-Gottorp, en systerson till Karl XII. I synnerhet de gamla bojarsläkterna, som sett sin makt kraftigt beskuren under gamle tsar Peter, önskade hans 11-årige sonson och namne till tronarvinge i förhoppning om en återgång till forna tider.  Furst Menshikov, en av den gamle tsarens närmaste medarbetare, hade emellertid, redan före Katarinas död, sett till att få pojken trolovad med sin äldsta dotter Maria och räknade därför med att lugnt kunna regera Ryssland under tsarens omyndighet - kanske även senare.[4] De första månaderna hade han också total kontroll över både styret och Peter II och förde sig som Rysslands verklige herre. Menshikovs ohämmade maktfasoner irriterade dock så gott som hela hovet och adeln och även unge Peter, som i likhet med många svaga härskare kompenserade sin underlägsenhet med stark medvetenhet om sin upphöjda ställning och känslighet för allt som kränkte den. Efter en tids frånvaro på grund av sjukdom fann Menshikov vid sin återkomst kuppen mot honom i stort sett redan fullbordad. I sluter av oktober 1727 arresterades han och fördes till allt avlägsnare delar av riket, för att slutligen avlida i en liten sibirisk ort i november 1729.[5]      

Den egentliga makten i Ryssland övertogs nu av familjen Dolgorukij – en gammal bojarsläkt med anor tillbaka till Ruriks dagar på 900-talet. Dess nuvarande huvudman Aleksej hade, åtminstone till namnet, tjänst som tillförordnad lärare eller ”guvernör” hos den omyndige tsaren. Hans son, Ivan, var en elegant adelssprätt på tjugo år som snabbt blivit god vän med Peter och nu följde honom mellan fester och jaktpartier, där den knappt tonårige pojken lär ha fört sig som ”den simplaste av ryssar” - fullt i klass med de orgier farfadern brukade ägna sig åt när andan föll på, dock utan att äga dennes begåvning och mångsidiga intressen.

   För att garantera sin framtida maktställning, kanske också för att avvärja en homosexskandal, sammanförde familjen Dolgorukij Peter med Ivans syster Katarina och lät proklamera deras förlovning. Efter första tidens förtjusning verkade tsaren måttligt intresserad, men familjen gav sig inte. Efter att en sen afton ha arrangerat ett möte mellan de unga tu steg plötsligt flickans far, furst Aleksej, fram och förklarade sig kränkt å sin dotters och familjens vägnar – förlovningen bekräftades vid en högtidlig ceremoni i ett av Moskvas palats vintern 1729. Men Peter verkade fortfarande inte riktigt med på noterna – han var tyst och dyster. Allt tycktes stå och väga. Då, i januari 1730, insjuknade Peter plötsligt i vad som först antogs vara förkylning efter en ceremoni vid Neva på trettondagen.[6] Efter några dagar visade det sig att pojken fått smittkoppor, en på den tiden så gott som dödlig sjukdom. Efter tre svåra veckor avled Peter II, 30 januari 1730, den dag då hans giftermål med Katarina skulle ha ägt rum. Peter blev 14 år. Familjen Dolgorukij försökte först förfalska ett testamente där Peter gav tronen till sin fästmö. Den illa förberedda kuppen misslyckades och flera medlemmar av familjen deporterades, på samma sätt som de själva några år tidigare deporterat Menshikov, Både furst Aleksej och Peters vän Ivan avled i exilen medan Katarina hann bli benådad och slutade som hovdam hos kejsarinnan Elisabet, faster till den döde tsaren.[7]

Peter II ”regerade”, om det nu är en korrekt benämning, Ryssland i två år och 8 månader. Han kan sannerligen beskrivas som ett verktyg i andras händer.[8]             

---

[1] Ironiskt nog flydde Alexej till den döda hustruns svåger, kelar Karl VI.

[2] Angående tsrevitj Alexejs dramatiska och olyckliga liv, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. Och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland"..

[3] Att en sjöman lär ha undervisat prinsen i navigation, om än bara helt ytligt, kan möjligen tyda på att Peter den store trots allt hyst visst intresse för sin sonson(navigation var ju ett av tsarens stora intressen). 

[4] Det var samme Menshikov som en gång för rysk räkning lett kapitulationsförhandlingarna vid floden Dnepr med de besegrade svenskarna efter slaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Turkiet.

 

[5] Det skall kanske i rättvisans namn påpekas att den forne statsmannen och generalen – som en gång börjat som bagarbiträde, visat sig tapper i sitt elände. När hans grannar i den sibiriska byn trakasserade familjen skall han ha ropat: ”Slå gärna mig men låt kvinnorna vara”.  Hans dotter Maria, tilltänkt tsaritsa av Ryssland, avled liksom han själv och hans hustru i exilen. Övriga barn befriades  av senare regenter och fortsatte familjens karriär vid hovet.    

[6] Som bekant är trettondagen inom ortodoxa kyrkan den dag då gåvor utdelas till åminnelse av de tre konungarnas ankomst till Betlehem – alltså motsvarigheten till de västliga kyrkornas högtidlighållande av Juldagen eller Julafton.    

[7] Familjen Dolgorukij fortsatte att vistas nära tronen. Då tsarfamiljen 1917 fördes till Sibirien ingick en furst Dolgorukij i deras följe. Han följde med till Jekaterinburg men fördes sedan bort och avrättades av allt att döma före massakern i Jepatjevs hus.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på tredje kapitlet Henri Troyarts bok Fantastiska furstinor(svensk översättning 1999). Se även Peter II of Russia - Wikipedia.

Rysk envåldshärskare besöker London

 

Så har London fått celebert besök! USA:s nuvarande president lär vara det första nordamerikanska statsöverhuvud som besökt Storbritannien två gånger. Historiskt sett är ju detta med gästande stadschefer och presidenter någonting nytt. Fram till 1700-talet hände det nästan aldrig att kungar och likställda besökte varandra, inte ens när man förde viktiga förhandlingar om krig och fred.[1] Dess mer uppskakande slog nyheten ned då Rysslands tsar Peter i december 1696 för rikets ledande män, såväl världsliga som andliga, tillkännagav sin avsikt att företa en längre resa(”en ambassad)” genom Västeuropa, med särskild betoning på Nederländerna, England och Tyskromerska riket.  Om det var ovanligt för en västeuropeisk härskare att lämna sitt rike var bara tanken närmast hädisk för en ryss – det innebar ju att umgås med hedningar, äta deras mat, kanske till och med(hemska tanke), anlägga västerländsk klädedräkt eller raka av sig skägget! En ryss som reste utomlands betraktades kort sagt som suspekt av sina landsmän. Tsar Peter, vid denna tid en ung man på 24 år och långt ifrån någon ”Peter den store”, hade emellertid redan hunnit sätta sig tillräckligt i respekt för att ingen skulle drista sig att ifrågasätta hans beslut, i alla fall inte rakt upp och ner, och alltså beredde sig förvåren 1697 ett följe på nära 250 personer för sin långa färd till ”det barbariska västerlandet”.[2] I följet fanns diplomater, adelsmän, tjänare mm och dessutom en grupp unga män som betecknades ”volontärer”. De hade till uppgift att under färden ta kontakt med framstående personer på de platser man besökte och rent allmänt bekanta sig med västerlandets kultur och seder. Bland dessa ynglingar fanns en man som kallade sig Pjotr Michajlov(ibland med tillägget ”timmerman”). Det var ingen annan än tsaren, som under denna resa officiellt ville framstå som en vanlig, enkel man i sitt eget följe. Att på något sätt avslöja vem ”timmermannen” var lär i princip ha varit belagt med dödstraff – men naturligtvis visste alla, både i följet och de ansvariga i de städer man gästade, hur det låg till.[3]

Resan blev i praktiken ett slags kombination av bidningsresa, upptäcktsfärd, yrkesutbildning och spionresa. Tsaren ville lära sig mer om europeisk militär- och byggteknik och knyta viktiga kontakter med Europas ledande män, både politiskt och intellektuellt, men samtidigt få kunskap om olika rikens och städers försvarsanläggningar. Detta senare var inte minst fallet i svenska Baltikum. Den gamle guvernör Erik Dahlberg, en man med egen erfarenhet av spionverksamhet från Karl X Gustavs dagar, blev minst sagt misstänksam då hans ryska ”gäster” tecknade av Rigas befästningar och mätte djupet i vallgravarna. ”timmerman Pjotr” tyckte för sin del att svenskarna visade sig ohövliga när de inte utan vidare lät honom och hans följe gå omkring hur som helst i staden. I brev hem hävdade Peter att han och de andra behandlats ”som slavar”, samtidigt som han helt skamlöst med osynlig skrift återgav uppgifter om stadens garnison och försvar och konstaterade att svenskarna var ”föga tillmötesgående”.[4]             

Färden fortsatte och kom att omfatta allt från suporgier till lärda, politiska samtal ned kurfurstinnan av Hannover. På ett varv i Amsterdam byggde tsaren egenhändigt en fregatt och fick betyg som ”skicklig timmerman”. Han antastade borgarkvinnor på öppen gata och studerade döda kroppar i Amsterdams anatomiska teater. Efter några månader fortsatte Peter mot England, som ofta enbart följd av sina närmaste förtrogna.         

Vistelsen i England präglades av den säregna blandning av rå hänsynslöshet och genuin nyfikenhet på främmande kulturer och seder som var karaktäristisk för den man som på gott och ont lade grunden till det moderna Ryssland. När Kung Vilhelm III, som skickat tsaren sin egen lustjakt för överfarten till England, besökte sin gäst i det ståtliga borgarhus i London där han inkvarterats, var Peters rum så inpyrt med dåliga odörer att kungen bad att få öppna fönstret. Å andra sidan tillbringade tsaren en dag i Överhuset och anmärkte att det inte var så dumt att undersåtarna hade rätt att säga sin mening: ”På den punkten borde vi ta efter England”.[5] Tsaren uppförde sig delvis som en ordinär turist – han besökte Towern i London och universitetet i Oxford men hyste ett särskilt intresse för skeppsvarv och andra former av industrier – bland annat besöktes en likkistfabrik. En av tidens ledande kyrkomän, biskop Burnet av Salisbury som träffade Peter vid flera tillfällen, konstaterade att denne hade större begåvning och kunskaper än man skulle tro om en man med hans bakgrund. Hans temperament och anlag för grymhet var emellertid sådana att den djupt fromme prelaten förundrade sig över att Gud ”upphöjt en så våldsam man till en så hög maktposition över en så stor del av världen”. 

I trots av den höge gästens många besvärande egenheter uttryckte kung Vilhelm vid tsarens avfärd sin lycka ”att ha fått motta en man av sådan kvalitet” och utbad sig ynnesten att Peter skulle sitta modell för hovmålaren Kneller, vilket också skedde. De båda furstarna utbytte gåvor – Peter fick en fregatt medan britternas konung förärades en oslipad diamant. Vare sig kung Vilhelms omdöme om tsaren dikterades av äkta känslor eller av lättbad att bli av med en påfrestande besökare, var den amiral i förstaden Deptford vid Themsen som fick den tvivelaktiga äran att några månader hysa Peter i sitt hus(tsaren hade lämnat sin Londonbostad), knappast angelägen om ett återbesök. Efter ryssarnas avfärd fann han bostaden fullkomligt förstörd – fönster och dörrar krossade eller borttagna, tapeterna nerspydda, parkettgolvet uppbrutet, dyrbara målningar använda som måltavlor för pistolskjutning, trädgården demolerad. Det blev nödvändigt att bygga om huset. Kostnaderna betalades ur engelska statskassan.

Vad man än må anse om USA:s nuvarande president: kung Charles behöver åtminstone inte bygga om Windsor efter det nyligen genomförda statsbesöket.[6]     

---

[1]  Den ende svenske kung efter Kalmarunionens fall och före Gustav III som själv lett en förhandlingsdelegation är Gustav Vasa under förhandlingarna med Danmark 1524. Karl X Gustav var ännu ”bara” Kristinas kusin och presumtive fästman då han deltog i förhandlingarna efter trettioåriga kriget.

[2] Tsaren kom att stanna borta i nära 1,5 år.

[3] Att använda ”pseudonym" var i och för sig inte ovanligt för en prins eller kung på resa, vare sig det nu skedde av försiktighet eller längtan efter spänning. Gustav II Adolf kallade sig ”överste Gustav Carlsson” då han for på friarfärd i Tyskland. De flesta tilldelade sig själva mer eller mindre egenkonstruerade grevetitlar – som ”greven av Haga”(Gustav III), eller greve von Falkenstein(kejsar Josef II). Att beteckna sig som hantverkare var något unikt. Översatt till svenska kallade sig tsaren ”timmerman Peter Mikaelsson”.   

[4] Vi ser att ryska ledares åsikt att omvärlden utan knot bör acceptera deras expansionspolitik har djupa rötter. Å andra sidan bör vi minnas att det på Peters tid inte fanns något allmänt accepterat regelsystem eller överstatliga institutioner med uppgift att reglera staternas och folkens förhållande till varandra.

[5] Troyat ifrågasätter, säkerligen med rätta, huruvida Peter verkligen menat allvar med sina ord. Det bör också noteras att det var överhuset tsaren besökte. Inget sägs om att han skulle varit varit så djärv att han besökt underhuset, den verkliga ”folkförsamlingen” i Storbritannien.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyats biografi över Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), kapitel 6, främst s. 93-99.

Henry Fitzroy, hertig av Richmond - Henrik VIII:s bastard

 

Kungars utomäktenskapliga söner är sällan allmänt kända av eftervärlden. Ofta vet man inte ens med säkerhet hur många barn en kung har utom äktenskapet, eftersom det långtifrån är säkert att alla blivit erkända. Det är inte heller säkert att en ”kunglig bastard” tillåts göra karriär vid hovet eller inom förvaltningen. De utomäktenskapliga – eller naturliga barn som man ibland säger, som fått en plats i historien är i regel just de som gjort en framgångsrik karriär. I Sverige intar Carl Carlsson Gyllenhielm en särställning. Som son till den blivande Karl IX och en prästdotter vid namn Karin gjorde han en både lång och framgångsrik karriär som ämbetsman och avled vid nära 80 års ålder som en av rikets främsta män 1650. En utomäktenskaplig kunglighet som varken gjorde karriär eller levde särskilt länge var Henry Fitzroy hertig av Richmond, son till Henrik VIII och hovdamen Bessie Blount. Att Henry ändå blivit ganska känd beror kanske på att hans mor lyckades ha ett kortare förhållande med kung Henrik utan att vare sig gifta sig med honom eller bli avrättad. I trots av sin ”oäkta börd” tilldelades Henry också flera betydelsebärande titlar och det är inte uteslutet att kungen en tid övervägt att göra honom till tronföljare.    

Henry Fitzroy föddes sommaren 1519, troligen någon gång i början av juni, i ett kloster i Essex dit misstress Blount hade förts för att föda sitt barn utom synhåll för hovets blickar.[1] Kungen hade inlett sitt förhållande med henne då drottning Katarina av Aragonien varit gravid med, vilket man som vanligt utgick från, en son och tronarvinge.[2]  Under senhösten 1518 nedkom Katarina emellertid med en dotter som snart avled. Man kan förmoda att Henrik VIII känt viss bitterhet då han ett drygt halvår senare mottog nyheten att han fått en välskapt och av allt att döma frisk son med en kvinna som inte var hans hustru och som därför vare sig kunde bli drottning av England eller överföra tronanspråk på sina söner – Varför lät Gud Englands kung få friska bastarder men livsklena prinsar och prinsessor? Ännu så länge var det dock inte tal om att förskjuta den av hovet såväl som folket och kung Henrik själv djupt respekterade drottningen, inte heller att köra Bessie Blount och hennes son på porten. Henrik VIII erkände genast faderskapet och lät sin trogne rådgivare kardinal Wolsey vara gudfar vid dopet. Till tecken på sin värdighet som kungason gavs gossen faderns förnamn och tillnamnet Fitzroy(son till kungen). Medan modern giftes bort med en riddare av lägre rang uppfostrades Henry som det furstebarn han var, periodvis kanske till och med vid hovet.

Det var dock först vid sex års ålder, sommaren 1525, som Henry på allvar kom i hovets och diplomatins blickfång. Först upptogs han i den ärevördiga Strumpebandsordern och satt vid kungens sida under ordrenskapitlet i Windsor. Några dagar senare upphöjdes han vid en stor ceremoni till hertig av Richmond och Sommerset samt earl av Nottingham och tilldelades dessutom, trots sin ringa ålder, titeln engelsk lordamiral.[3] I adelsbrevet förklarades att Richmond skulle ha högre rang än alla andra hertigar i riket – bortsett från de söner inom äktenskapet kungen kunde tänkas få i framtiden.[4]  Visserligen tilldelades flera kungliga släktingar ståtliga utmärkelser och äretitlar vid samma tillfälle, men för samtiden var signalen tydlig – kungen sökte på smygvägar lansera sin utomäktenskaplige son som blivande tronarvinge! ”Han(Richmond), står nu närmast under kungen i rang och kan lätt förberedas för högre uppgifter”, konstaterade Venedigs ambassadör.[5] Drottning Katarina lär ha blivit djupt upprörd över ”styvsonens” upphöjelse, som hon såg som ett hot mot dottern Marias anspråk på tronen.  Henry hade också, naturligtvis på papperet, utsetts till högste ansvarige för bevakningen av skotska gränsen, vilket gav ett utmärkt svepskäl att placera honom på visst avstånd från hovet på godset Sheriff Hutton i Yorkshire. Här hade Richmond ett eget litet hov på uppemot 250 personer och behandlades som den kungason han var – han höll audiens sittande under en baldakin. Pojken delade sin fars intresse för friluftsliv och musik, men det visade sig bli en aning för mycket jakt och sport och för lite intellektuella studier. Kungen anställde därför humanisten och Cambridgeläraren John Palsgrave, som ansågs vara expert på att få skoltrötta ungdomar att intressera sig för sina studier: ”Palsgrave”, deklarerade Henrik VIII: ”Jag överlämnar min jordiska juvel i era händer. Bibringa honom dygd och lärdom”.   Informatorn löste problemet genom att blanda lek och studier ”så att de som ser på ibland inte vet om vi leker eller studerar”. Resultatet blev att hertigen åter fann intresse i sina studier och visade sig lika begåvad ”som någon annan pojke”. Ett tag vistades Richmond i Cambridge där han studerade tillsammans med andra adelsynglingar. Vilka planer kungen egentligen hade för sin son är osäkert. Weir tycks mena att han allvarligt övervägt att göra ”bastarden” till sin arvinge, medan Fraser anser att han på sin höjd lekt med tanken, vilket väl trots allt är mest sannolikt.[6] En kort tid tycks man ha funderat på att göra Fitzroy till härskare över ett nyupprättat irländskt kungadöme(naturligtvis under engelsk överhöghet). Kungens rådgivare skall emellertid ha varnat för de problem ett sådant arrangemang kunde vålla i framtiden. Planerna skrinlades. Vilka planer Henrik än haft förändrades allt då hans passion för hovdamen Anne Boleyn inleddes. Hertigen, som nu blivit 14 år, giftes hösten 1533 bort med Mary Howard, en kusin till den nya drottningen. Äktenskapet tycks dock aldrig ha fullbordats. Richmonds roll tycks i tonåren mest ha inskränkt sig till att närvara vid officiella tillfällen(inklusive avrättningar).[7] Detta innebar dock inte att han kommit i onåd. Han bodde vid hovet och hade eget residens i London. När processen mot drottning Anne inletts anklagades hon(bland annat), för att ha försökt mörda både kungens dotter från första äktenskapet och Henry Fitzroy. ”Gudskelov att du undkommit den skamlösa kvinnan som planerade att förgifta dig”, utbrast kungen snyftande och omfamnade sin son efter Annes fängslande. Den 17årige hertigen av Richmond var verkligen sjuk, vilket kanske delvis förklarar hans minskade betydelse vid 1530-talets mitt. Av allt att döma led Richmond av Tuberkulos. Han avled 22 eller 23 juli 1536 i St James Palace i London, nyss fyllda 17 år. Eftersom kungen ännu inte hade någon son inom äktenskapet fanns nu ingen manlig tronföljare . Efter att först ha jordfästs i ett kloster i Norfolk fördes hertigens kvarlevor till familjen Howards församlingskyrka, St Michael, Framlingham Suffolk. Graven kan ännu beskådas..8]                   

---

[1] Ordet misstress betyder i detta sammanhang helt enkelt fröken och skall inte ses som någon anspelning på Bessies förhållande med kungen.

[2] Det ansågs inte lämpligt att ha samlag med en havande kvinna, vilket enligt tidens sed gav mannen, åtminstone om han var kung, rätt att inleda ett utomäktenskapigt förhållande.

[3] Richmond var det earldöme som tillhört Henry Tudor innan denne besteg tronen som Henrik VII efter slaget vid Bosworth 1485. Sommerset förknippades med familjen Beaufort, Henrik VIII:s farmors släkt. För övrigt kan noteras att Carl Carlsson Gyllenhielm faktiskt utsågs till svensk Riksamiral, dock först sedan han gott och väl blivit vuxen och inte av sin far, Karl IX utan av halvbrodern Gustav Adolf..

[4][ Utöver Richmond fanns vid mitten av 1520-talet två engelska hertigar –  Charles Brandon av Suffolk och familjen Howard av Norfolk.

[5] Alison Weir, Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), s. 253. översättningen till svenska är min egen, liksom översättningarna nedan.

[6] Att utropa en utomäktenskaplig son till tronarvinge kunde lätt ha väckt liv i tronanspråken hos släkter som Howard eller Courtnay, båda med släktband till tidigare engelska kungar . Dessutom skulle drottning Katarina av Aragonien och hennes habsburgska släktingar knappast ha accepterat att prinsessan Marias rättigheter åsidosattes på ett så flagrant sätt.

[7] Richmond bevittnade bland annat Anne Bokeyns avrättning i maj 1536.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok(se not 5 och där gjorda sidhänvisningar). Se även Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), och där gjorda sidhänvisningar och Henry FitzRoy, Duke of Richmond and Somerset - Wikipedia.

En drottning kommer hem

 

En regents första intåg i sin huvudstad eller ankomst till sitt rike brukar förknippas med fest och glädje. Och visst låg det både fest och förväntan i luften när Maria Stuart för första gången på tretton år landsteg i Skottland och gjorde sitt intåg i Edinburgh i augusti 1561. Ändå låg från början något mörkt och olycksbådande över den unga kvinnans återkomst till fäderneslandet. Tidens store kyrkoman John Knox, en av hennes hätskaste motståndare, noterar att solen inte lyste på fyra dagar – två dagar före, två dagar efter drottningens ankomst: ”Himlen visade tydligt vad för slags lycka hon skulle föra till detta land – tårar, sorg smärta, mörker och allehanda ogudaktighet. Gud varnade oss; men, tyvärr, de flesta var blinda”.[1]

Också för Maria Stuart själv måste det första mötet med Skottland ha varit omskakande kanske rent deprimerande – om man betänker vad hon var van vid. Hon kom från det glansfulla, kulturellt högtstående franska hovet, där dikt och höviskhet angav tonen. Vid sin avfärd en knapp vecka tidigare hade hon hyllats av adelsmän och skalder. Vid ankomsten till Leith utanför Edinburgh möttes hon av ”en dimma så tät som sommartid sällan lägger sig över dessa nordliga kuster”, Eftersom ingen väntat henne så tidigt tvingades hon ta kvarter hos en köpman vid hamnen innan halvbrodern väl hunnit fram med eskorten. Bortsett från den rent materiellt och kulturellt sämre levnadsstandarden för en skotsk drottning jämfört med en fransk, anlände Maria Stuart också till Skottland i en tid då nästan allt hon representerade utsattes för kritik, för att inte säga förföljelse. Såväl drottningen själv som hennes föräldrar tillhörde katolska kyrkan. Modern kom av den franska familjen Guise, som intog en ledande ställning vid hovet i Paris. Marias far, kung Jakob V, hade dött bara några dagar efter flickans födelse 1542 och hon hade som enda arvinge genast bestigit tronen naturligtvis med ett regentråd. Maria hade mycket nära trådar till engelska tronen och i en situation då arvingar saknades kunde hennes kandidatur inte utan vidare avvisas.[2] På engelsk sida hägrade möjligheten att genom giftermål mellan den späda skotska drottningen och kung Henriks son prinsen av Wales äntligen fullborda den förening av de båda rikena som Englands kungar eftersträvat sedan normandernas dagar. Ett avtal om framtida giftermål kom också till stånd men misstro och osäkerhet på båda sidor ledde till att Skottland invaderades av engelska trupper.[3]  Som en följd av detta hade flickan vid sex års ålder skickats till tryggheten hos moderns franska släktingar och kort efteråt förlovats med Frankrikes tronföljare. Där tillbringade hon 13 i stort sett lyckliga år, orubbligt övertygad om kungamaktens okränkbarhet och att ingen utom Gud(och möjligen även påven), hade rätt att ifrågasätta en furstinnas göranden och låtanden. Vad beträffar Skottland och dess invånare såg hon i bästa fall dem som sina undersåtar, men knappast som sitt folk. Hon var trolovad med Frankrikes tronarvinge och de skulle en dag tillsammans regera sina riken. Hennes verkliga hemland var Frankrike, inte Skottland. Medan Maria Stuart växte upp förändrades emellertid det religiösa och politiska läget i Skottland avsevärt.     

Liksom i andra länder i Nord och Centraleuropa vann reformationen mark i Skottland vid 1500-talets mitt. Här fick den också karaktär av frigörelse från utländskt inflytande. Under Maria Stuarts omyndighet och vistelse i Frankrike hade hennes mor Marie av Guise långa perioder varit skotsk regent. Hennes(moderns), bröder intog en ledande ställning vid franska hovet och det var huvudsakligen med hjälp av franska trupper skotska kungafamiljen höll sig kvar vid makten. Detta väckte å andra sidan opposition inom aristokratin. Liksom man 200 år tidigare fruktat att uppslukas av England, tycktes man nu på väg att bli en fransk provins och då 1300-talets skotska ledare sökt stöd i Frankrike, vände sig deras efterföljare nu till England. Därtill kom ett allmänt missnöje med katolska kyrkan och krav på reformer i protestantisk riktning, 1557 gick några av rikets ledande aristokrater som (översatt till svenska).kallade sig ungefär ”adelsmän av Jesu Kristi förbund” samman i det uttryckliga syftet att göra protestantismen, med tydlig dragning åt kalvinismen, till skotsk statsreligion.[4] Marie av Guise försökte först förhandla och kompromissa med ”de förbundna”, men deras bildstormande, brutala metoder skrämde henne och ledde till att fler franska trupper inkallades. Därmed var den onda spiralen igång – ju fler utländska trupper, dess populärare blev protestantismen.[5] Förbundets ställning stärktes också avsevärt genom att två av Skottlands ledande män slöt sig till dem – den ene var earlen av Moray, halvbror till Maria Stuart och politiskt mycket slipad, den andre folkpredikanten John Knox, som efter flera års landsflykt återvänt hem med sin tro härdad genom flera års slit på franska galärer och undervisning av läromästaren Calvin själv. Att den protestantiska prinsessan Elisabet i november 1558 efterträdde sin katolska halvsyster som drottning av England, gjorde de skotska trosbrödernas övertag närmast orubbligt.

Marie av Guise fann sig snart överflyglad. Engelska trupper anföll hennes franska garnisoner och på våren 1560 berövades hon sitt regentskap. Kort därefter avled hon. Makten övertogs av ett råd aristokrater, som officiellt verkade i Maria Stuarts namn men i praktiken tagit över styrelsen. Under sommaren 1560 genomfördes en process i två steg, där lorderna slöt en vänskapspakt med England och erkände Elisabet som detta rikes regent, varefter protestantismen förklarades för skotsk statsreligion, allt i den frånvarande katolska drottningens namn. Det sades till och med att Maria Stuart skulle avsättas som skotsk drottning och efterträdas av sin halvbror Moray. Därav blev emellertid intet.[6] 

Medan allt detta hände i Skottland hade Maria Stuarts ställning i Frankrike allvarligt naggats i kanten. Efter kung Henrik II:s död i en olyckshändelse sommaren 1559 hade hon, knappt 17 år gammal, blivit drottning av Frankrike som gemål till den nye kungen Frans II. Den tonårige ynglingen led emellertid av många krämpor och efter ett drygt år på tronen avled även han i december 1560. Den praktiska makten i Frankrike övertogs nu av drottning Katarina, Henrik II:s änka, som varken av personliga eller politiska skäl hade något intresse av att stötta Maria Stuart eller låta henne stanna i Frankrike. Hon eftersträvade en uppgörelse med rikets egna protestanter och ett gott förhållande till Englands nya drottning Elisabet. Hennes misstro mot Maria Stuarts franska familj, vilken i sin tur ofta visat Katarina förakt för hennes ”låga ursprung”, gjorde inte saken bättre och 13 augusti 1561 avseglade Maria Stuart till Skottland. Hon landsteg I Leith sex dagar senare.[7]                           

Det sägs att den knappt 19åriga drottningen vid sin avfärd snyftande skall ha upprepat: ”Farväl, Frankrike, farväl! Jag kommer aldrig att se dig mer”. Även om Alison Weir menar att detta är överdrivet och att Maria Stuart måste ha varit nyfiken på sitt nygamla fädernesland och ivrig att själv bli regent i sin egen rätt, kände drottningen sig säkert också beklämd vid åsynen av detta dimmiga mörka och fattiga land med en upprorisk aristokrati och en ny dominerande religion(kalvinismen), som inte var hennes och vars förkunnare, med John Knox i spetsen, snart skulle bli hennes hätskaste fiender. Ändå gick Maria Stuarts återkomst till Skottland inte enbart i dysterhetens tecken. Edinburghs borgare hälsade henne med sång, musik och fyrverkerier. Även protestanterna var nyfikna på sin nya drottning och ingen undgick att påverkas av hennes skönhet, charm och värdighet(hela sitt liv skulle hon besitta en särskild förmåga att charma omgivningen med sin karisma, även om sådana som John Knox alltid var kritiska). Det var alltså i en känsla av både beklämning och förväntansfullhet, på båda sidor, som Maria Stuart i praktiken tillträdde sitt ämbete som drottning av Skottland. Detta blev början på en lång kedja av händelser – på en gång vackra, sorgliga, blodiga och spännande, som skulle sluta med Maria Stuarts avrättning på Fotheringhay Castle i England i februari 1587. Men i augusti 1561 anade man ingenting av detta. Nu såg alla, skottarna och deras drottning, med förväntan mot framtiden.[8]      

  

---

[1] Alison Weir, Mary Queen of Scots And the Murder of Lord Darnley (2003), s.25. Översättningen till svenska är min egen.

[2] Maria Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.

[3] Detta krig benämndes av samtiden galghumoristiskt som ”Det hårdhänta frieriet”.

[4] ”The Lords of the Congregation”. Huruvida dessa män i första hand handlat av övertygelse eller maktlystnad får lämnas därhän. 1500-talets skotska lorder var ökända för att(i en tid då statsmakten på många håll i Europa fått ett allt fastare grepp om styrelsen), fortfarande som på medeltiden i första hand se till egen fördel på kungamaktens bekostnad En fransk diplomat från tiden klagade att det närmast var löjligt att diskutera begrepp som ”trohet och pliktkänsla” med skotska aristokrater. Historikern Hans Villius har i modern tid betecknat dem som ”en skara rovfåglar, färdiga att hacka ögonen ur varandra inför utsikt till byte”.

[5] Ironiskt nog mötte Maria Stuarts svärmor, den franska änkedrottningen Katarina av Medici), liknande svårigheter då hon under 1560-talet sökte få till stånd en uppgörelse mellan franska katoliker och kalvinister. Katarina hyste dock(och inte helt utan skäl), misstro mot familjen Guise ambitioner vid franska hovet, medan de i sin tur såg med visst förakt på ”köpmansdottern” från Florens. Följden blev att Maria Stuart sedan hon tillträtt regentskapet i Skottland inte fick de goda råd och stöd som den mer erfarna och politiskt skolade Katarina kunnat bistå med.   

[6] Med största sannolikhet var det Moray själv som bromsade. Jakob V:s utomäktenskaplige son i förhållandet med adelsdamen Margaret Erskine kände alltför väl maktens fallgropar för att vilja beröva sin halvsyster kronan. Han föredrog att utöva den egentliga makten bakom tronen framför att bära maktens attribut. Denna förtänksamhet förskaffade honom ytterligare tio år som Skottlands ledande protestantiske adelsman, innan han slutligen mördades 1570, något år efter Maria Stuarts avsättning. 

[7] Ironiskt nog var det en kusin till Maria Stuart, Henri de Guise, som 11 år senare bistod Katarina av Medici vid mordet på amiral Coligny och de efterföljande massakerna under Bartolomeinatten. Om detta och om Henri de Guises senare öde, se  Dynastihistoria: Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling? Och Dynastihistoria: "Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588.. 

[8] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 1-2 av Alison Weirs bok(se not 1), och på kapitel 3-4 av Stefan Zxeigs biografi över Maria Stuart(svensk översättning 1935, nyutgåva 1990).

Konung skottskadad, Gustav Adolf vid Dirschau 1627

 

Att stupa i strid är en av de saker som genom historien närmast garanterat kungars odödlighet. De flesta svenskar vet att Karl XII föll för en kula vid Fredrikstens fästning i Norge 30 november 1718. Och vi vet också att Gustav Adolf stupade vid Lützen 6 november 1632. Däremot vet inte så många vid vilken tid på året dessa kungar föddes, än mindre det exakta datumet. Enbart verkliga nördar på Karl XII och Gustav Adolf kan förmodligen utan vidare ange flera datum för viktiga händelser i deras liv(möjligen vet de initierade att slaget vid Poltava stod 28 juni 1709). Ett faktum är att berömda krigarkungars dödsdagar, åtminstone i Sverige), genom tiderna firats betydligt mera målmedvetet än samma kungars namn- eller födelsedagar. Vad som i vanliga fall skulle stämma till sorg och kontemplation tog sig under 18- och det tidiga 1900-talet uttryck i manifestationer som nästan hade karaktär av folkfester.[1]   Syftet med dessa ”jubelfester”, som Strindberg lite ironiskt kallar dem, har inte varit att glädjas åt kungarnas död utan just att fira, eller snarare högtidlighålla, deras minne. Även om ”firandet” i stort sett upphört i vår tid, är det fortfarande många svenskar (exempelvis undertecknad), som med glädje tar sig en Gustav Adolfs bakelse varje 6 november.

Gustav III:s minne högtidlighålls på liknande sätt. Han stupade visserligen inte i strid men blev som bekant skjuten under en maskeradbal på Operan. Kanske är det därför hans minne vanligen firas med större betoning på just högtidlighållande – att mördas av en fanatiker inbjuder knappast eftervärlden till festligheter eller förtärande av bakverk vilket däremot en ”ärofull död för Fäderneslandet” kan tänkas göra. Det är samtidigt betecknande att vår tids Gustavianer samlas till högtidsstund i Riddarholmskyrkan i Stockholm på kungens dödsdag(29 mars eller dagarna däromkring), inte 19 augusti(dagen för statskuppen 1772), som var Gustavs stora segerdag. Det är döden vi minns vid tanken på våra kungar, inte de stora triumferna.[2]

En dag som kunde ha blivit Gustav II Adolfs dödsdag var 8 augusti 1627. Kungen befann sig då med sin här vid staden Dirschau i polska Ostpreussen (idag Tzcew i norra Polen). Inte så långt från Danzig(Gdansk). Här hade kungen sin bas för anfallen mot den fria handelsstaden som han önskade erövra.[3] Det handlade både om att få tillgång till de polska hamnarna vid Östersjön och om att få till stånd ett avgörande i det krig med Polen som mer eller mindre pågått sedan Gustav Adolfs far Karl IX omkring trettio år tidigare berövat brorsonen Sigismund den svenska tronen och tvingat honom att fly till sitt andra rike Polen, där han alltjämt regerade utan något tecken att vilja ge upp sina svenska anspråk.

Kriget med Polen hade förts på flera fronter – i Baltikum och till och med i Ryssland, där båda Vasagrenarna på stora oredans tid sökt bemäktiga sig moskoviternas tron. Nu befann man sig alltså i Ostpreussen. Det hade inte varit något lyckat fälttåg för kungen personligen. Då han en natt i slutet av maj deltog i ett anfall för att erövra en viktig skans träffades Gustav Adolf i buken av en kula. Vare sig det berodde på chock eller något annat var kungen fast övertygad att skadan var livshotande. Dåvarande kammarherren Per Brahe den yngre, som senare blev både riksråd och riksdrots, berättar att Gustav Adolf släppte styret(anfallet gjordes i båt), satte sig och lät Brahe ta över – vilket han gjorde ”mycket sorgset och illa tillfreds för den gode Konungen, vilken befallde sig Gud och sade sig icke mera vilja hava ned världen att göra, befallde mig strax styra tillbaka igen”. Den skadan var emellertid inte så allvarlig. Det räckte med några dagars vila för att kungen skulle hämta sig igen.[4] Vad Gustav Adolf kände eller erfor vid anfallet mot skansen - feg var han bevisligen inte ty mindre än tre månader senare, 8 augusti 1627, sårades han åter av en kula då han betraktade fiendetruppernas rörelser genom fältkikare från en kulle vid Dirschau.[5] Denna gång träffade kulan i höger skulldra och fortsatte in i bröstbenet, mycket nära strupen. Återigen fick Brahe ingripa och stötta den sårade. Också kanslern skyndade till och kungen återfördes till lägret. Nu fruktade alla det värsta, men kungen repade sig på nytt. Kulan gick inte att ta ut men Gustav Adolf var nöjd: ”Må den sitta, som minne av en levnad som ej förflutit i sysslolöshet och veklighet”, förklarade han stolt, Kungen gav också order om att de kläder han burit vid Dirschau skulle föras hem och utställas till allmänhetens beskådan. Så grundades Livrustkammaren, som idag finns på Stockholms slott.

Den nya skottskadan hade rubbat motoriken i kungens högra hand. Två fingrar var obrukbara, vilket vållade besvär när han skrev brev. Att kulan satt och skavde mot bröstbenet gjorde också att Gustav Adolf i fortsättningen inte kunde bära harnesk. Detta visade sig ödesdigert vid Lützen fem år senare. Även från detta tillfälle finns föremål bevarade på Livrustkammaren i Stockholm.[6]          

 

         

---

[1] Detta gäller särskilt Gustav-Adolf firandet i Göteborg.

[2] Hur många vet numera att Gustav II Adolf segrade vid Breitenfeldt 7 september 1631

[3] Danzig var en fri statsrepublik men hörde nominellt under Polen. Själva provinsen Ostpreussen styrdes å andra sidan av Brandenburgs kurfurste, Sigismunds vasall och Gustav Adolfs svåger.

[4] För många år sedan, det bör ha varit 1987 eller 88, hörde jag i radioprogrammet ”Almanackan” journalisten och radiokåsören Anders Pontén citera ett brev av rikskansler Oxenstierna, där kungens närmaste man oförblomerat förklarade att skottskadan blivit lindrig eftersom ”lodet är fastnat uti det feta” Jag har inte kunnat finna detta brev igen. Lindqvist skriver finkänsligt att ”kungens fetma kanske räddade honom”. Något brev nämns dock inte.    

[5] Alla stormaktstidens svenska kungar, från Karl IX till Karl XII, ledde vid flera tillfällen sina trupper i strid och var bevisligen alla nära att omkomma vid minst ett tillfälle. Två av dem stupade också, i strid eller under krigsoperationer. Karl XII, som eftervärlden så gärna klandrar för oförsiktighet och till och med  ibland beskyller att ha försökt ”smita” från sitt ansvar genom självmord, följde alltså bara  en väl etablerad svensk tradition för kungar i krig.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 158-59 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009),, s. 61-63.