Bedräglig kungaättling skandaliserar fransk drottning - Halsbandsaffären 1785-86

 

Versaliles   var fullt av folk - det var det förstås alltid eftersom kungen och rikets administration höll till där. Men idag var Marie himmelfärds dag. Eftersom det också var drottningens namnsdag var helgen dubbelt viktig.[1] I vaktrummet utanför Konungens våning stod, bland många andra, hans Eminens Louis de Rohan - biskop av Strasbourg, kardinal och medlem av en av Frankrikes äldsta och inflytelserikaste familjer, redo att läsa mässan i slottskyrkan inför kungligheterna. Plötsligt hände något. En lakej visade sig och bad kardinalen stiga in till kungen, som önskade träffa honom genast. Den värde kyrkofursten lydde befallningen och fann sig plötsligt stå inför Ludvig XVI, drottning Marie Antoinette, samt baron de Breteuil, tidigare fransk diplomat med tjänstgöring i bland annat Stockholm och numera hovminister.[2] Alla tre såg på honom med bistra blickar – drottningen gjorde inte ens det. Hon stod med bortvänt ansikte och hopknipna läppar.

Kungen började:

-          Ni har köpt ett diamanthalsband i drottningens namn.

Kardinalen ryckte till.

-          Sire – Jag förstår att jag blivit lurad men själv är jag oskyldig.

-          Om så är har ni inget att oroa er för, min kusin, genmälde kungen, men detta måste redas ut.[3]

Kardinalen berättade nu, först skriftligt sedan muntligt, att en kvinna som kallade sig ”grevinnan de Lamotte Valois” hade bett honom att på drottningens vägnar köpa ett visst diamanthalsband, som hovets ledande juvelerare redan flera gånger erbjudit henne men som hon lika envist nekat ta emot. Rohan visade också upp ett brev som sades vara signerat av drottningen, men så iögonfallande klumpigt att ingen(vid det här laget inte ens kardinalen), kunde fatta att han någonsin gått på knepet. Drottningen utbrast:

-          Hur kan ni tro att jag bakom kungens rygg skulle låna mig till sådana bedrägerier och dessutom använda ER av alla som mitt ombud – jag har inte sagt er ett ord sedan ni kom hit från Wien för åtta år sedan.

Kardinalen stod förstummad.

Kungen konstaterade, strängt men behärskat:

-          Min herre: I denna situation kan jag inte underlåta att göra rannsakan i ert hem och försäkra mig om er person. Drottningens namn är mig dyrbart och det har vanhedrats. Jag hoppas att ni kan rättfärdiga er men måste göra min plikt som konung och make.

Rohan försökte få kungen att vänta med häktningen, åtminstone tills efter mässan men inget hjälpte. Kardinalen gick ut åtföljd av hovministern, som då de kom ut i vaktrummet högt förkunnade:

-          Kardinalen skall häktas på konungens befallning!

En chockad tystnad, eller kanske ett upprört sorl, följde dessa ord. Det var den 15 augusti 1785 och denna scen blev upptakten till en av de största hovskandalerna i Frankrikes historia. På sitt sätt bidrog den till franska revolutionens utbrott fyra år senare.[4]   

Vid tiden för detta upprörda samtal var Marie Antoinette nära 30 år och hade bott i Frankrike halva sitt liv. Hennes giftermål med dåvarande franske kronprinsen, som innebar en tydlig markering av Ludvig XV:s nya förbund med de österrikiska habsburgarna, hade aldrig varit populärt i hovkretsarna. Trots att många beundrade nykomlingens charm och grace framstod hon fortfarande som representant för en fientlig makt. Detta, kombinerat med de rykten som snart började gå om kronprinsens(senare Ludvig XVI:s), oförmåga att ”göra sin plikt i sängkammaren” utgjorde utmärkt grogrund för bilden av Marie Antoinette som sedeslös, slösaktig och utan moral. Att hon dessutom föredrog att umgås i en intim inre krets, där flera av de enligt hierarkin ledande hovherrarna och damerna var uteslutna gjorde inte saken bättre.[5]  Den övriga kungafamiljens maktambitioner, adelns önskan att utöka sin makt på kungamaktens bekostnad, borgerskapets hat mot privilegiesamhället - som uteslöt dem från all verklig makt trots att de oftast var rikare än aristokratin, ett ansträngt ekonomiskt läge, de nya idéer upplysningen och amerikanska frihetskriget skapat – allt detta tillsammans gav vid mitten av 1780-talet grogrund för en stämning där Frankrikes godhjärtade, vänfasta om också en smula lättsinniga drottning, av smädeskrivarna framställdes som personifikationen av i stort sett alla rikets olyckor. Detta hindrade dock inte att många inom adeln fortfarande drömde om att bli hennes förtrogna. En av dessa adliga lycksökare var kardinal Louis de Rohan, kungens förste allmoseutdelare och biskop av Strassbourg .

 

Som redan nämnts tillhörde kardinalen en av Frankrikes förnämsta och äldsta släkter, med ursprung i Bretagne från tidig medeltid. I familjen, eller snarare bland släktgrenarna, fanns såväl biskopar som krigare och ämbetsmän. Louis föddes hösten 1734 och var alltså drygt 20 år äldre än den drottning han så olyckligt kom att förknippas med. Eftersom han var en yngre son i familjen stod det snart klart att den prästerliga banan skulle utgöra hans kall. Vid tjugofem års ålder utsågs han till koadjutor, dvs. en sorts medhjälpare eller assistent, åt sin farbror den dåvarande ärkebiskopen av Strasbourg. I denna egenskap kom han ironiskt nog att bli den förste högre dignitär som mottog Marie Antoinette vid hennes ankomst till Frankrike våren 1770. Det visade sig emellertid snart att den unge mannen hade större läggning för ett bohemiskt liv i Paris salonger än som värdig prelat. Strax efter kronprinsens giftermål med den habsburgska prinsessan sändes han som ambassadör till hennes födelsestad Wien, där han förde ett sådant leverne med både överdåd och kvinnor att den värda kejsarinnan Maria Teresia indignerat avfärdade honom som: ”en förskräcklig typ, helt utan moral”. Hon fordrade att denna förtappade varelse omedelbart måtte sändas hem till Frankrike, vilket också skedde. Detta missöde hindrade på intet sätt hans karriär därhemma. Med tiden blev han både förste allmoseutdelare och kardinal och så småningom var det dags att överta farbroderns biskopsstol. Sedan tidigare var han medlem av Franska akademien, trots att hans meriter för denna ställning är mycket oklara. Ändå var Rohan inte nöjd. En underbar dröm hägrade för honom – att bli erkänd som medlem i drottningens vänkrets i Petit Trianon. Men ack! Hennes Majestät var kallsinnig. Hur än Louis kämpade för att ställa sig in ignorerade hon honom med den stolthet som endast en sann habsburgare kan visa. Den stackars mannen suktade. Vad skulle han göra! Då dök plötsligt en mystisk dam upp i hans väg – ”grevinnan de Lamotte Valois”. Var hon måhända den som kunde öppna vägen till drottningens gunst?

 

”Grevinnan de Lamotte Valois” är en av dessa bedragare som inte undgår att väcka viss beundran, just tack vare storslagenheten och djärvheten i deras bedräglighet. Hon måste onekligen haft en viss charm. Hon hette Jeanne de Saint-Remy och var vid tiden för den process som för alltid förknippas med hennes namn 29 år. Trots att hon vuxit upp som en fattig tiggerska rann förnämligaste blod i hennes ådror. Hennes far härstammade från en utomäktenskaplig son till kung Henrik II av dynastin Valois, som regerade Frankrike vid mitten av 1500-talet.[6]  Som så mången utfattig man av förnämt ursprung var han oerhört stolt över sin härstamning och manade sin dotter att minnas att hon var av kungligt blod – en maning Jeanne var fast besluten att följa. Genom att be om allmosor hos de rätta personerna lyckades hon med tiden bli omhändertagen i en klosterpension, som hon senare rymde från. Vid tjugofyra års ålder gifte sig Jeanne med en lågadlig gardesofficer vid namn dr Lamotte, som snart började kalla sig ”greve de Lamotte Valois”. Med hjälp av lån och krediter lyckades de leva på relativt stor fot i Paris – blev fordringsägarna för svåra var det bara att återigen visa sig på offentlig plats, beklagande hur skamligt det var att en så förnäm person som en grevinna Valois hade det så knapert. Genast kom det nya bidrag från godtrogna aristokrater. Så långt som att presenteras för Marie Antoinette nådde Jeanne emellertid aldrig. Risken att bli avslöjad var kanske för stor.[7] Äventyrerskan kom dock i kontakt med andra förnäma personer – med tiden även kardinal de Rohan. Jeanne insåg snart att denne mans högsta önskan var att komma i Marie Antoinettes nåd och lät honom förstå hur nära hon själv – en ättling av huset Valois! stod sin ”kära kusin” drottningen. Jeanne inledde nu ett minst sagt vågat spel – där falska brev i drottningens namn sändes till kardinalen, i vilka Hennes Majestät lovade honom sin vänskap fast hon ännu inte kunde visa det öppet. Vid ett tillfälle anordnades till och med ett möte i Versailles  trädgårdar, där en ung flicka från Paris som officiellt försörjde sig som modist men åtminstone till hälften lär ha varit prostituerad, visades upp för kardinalen iförd en vit klänning av det slag som Marie Antoinette brukade bära. Eftersom hon var mycket lik drottningen till ansiktsdragen var det lätt att dra den stackars fursten vid näsan. Flickan viskade till honom att han nu kunde ”hoppas att allt det gamla är förlåtet”, och avlägsnade sig sedan hastigt efter att ha stuckit en ros(en av drottningens favoritblommor), i hans hand. Nu var Rohans eventuella misstankar stillade. Från och med detta ögonblick fanns det ingenting han nekade Madame de Lamotte. Jeanne fick råd att köpa en lantegendom i Bar-sur Aube i Champagne och levde nu verkligen som en aristokrat ur högsta klassen. Att detta fräcka bedrägeri kunde pågå i omkring två år utan att avslöjas måste ha berott på dels att kardinalen ville tro på det, dels att han sällan var i Paris eller vid hovet. Oftast vistades han i sitt biskopsdöme i Elsass. Han var fullt nöjd med att då och då få ett brev från ”drottningen”, där denna betygade honom sin vänskap och utbad sig små tjänster(oftast pengar), åt sin ”väninna, grevinnan de Valois”.[8] Så följde det sista bedrägeriet, det som slutligen bragte skandalen till offentlighet och gav den dess historiska namn – Halsbandsaffären.

Den främste juveleraren i Paris åren före revolutionen hette Auguste Bohemer. Bland hans förnämligaste kunder ingick naturligtvis Frankrikes drottning men även andra kungligheter, både i Frankrike och andra länder. Trots sin ickekristna börd hade han gott rykte bland sina klienter, om det nu berodde på att hans yrke och religion av tradition förknippades med varandra eller att ”börden” inte ansågs spela någon roll. Vid mitten av 1780-talet kämpade Bohemer och hans medhjälpare med ett svårt problem. Drygt tio år tidigare hade de lagt ned stora investeringar i ett halsband med diamanter, avsett för Madame du Barry, Ludvig XV:s sista mätress. Kungen hade emellertid dött innan collien var klar att levereras och där stod juvelerarna med sin dyrbara klenod, som ingen verkade intresserad av längre. De hade försökt sälja den till Marie Antoinette flera gånger men hon sade hela tiden nej, om det berodde på priset eller att hon faktiskt inte ville ha halsbandet.[9] Juvelerarna försökte sälja dyrbarheten till sänkt pris hos någon annan kunglighet – ingen nappade. Fick de inte snart ut sina pengar skulle de göra konkurs. De vände sig åter till Versalies – samma nekande svar. Då dök ”grevinnan Valois” och kardinal Rohan upp på scenen. Grevinnan såg sin chans att komma över ett dyrbart smycke och lyckades övertala kardinalen att köpa det på avbetalning löpande på två år fördelat på fyra terminer(naturligtvis för ”drottningens” räkning).[10] Rohan fick också en fullmakt på saken, signerad ”Marie Antoinette de France”.[11] Avtalet gjordes upp 29 januari 1785 och tre dagar senare överlämnades halsbandet till grevinnan. Enligt planerna skulle första avbetalningen ske sex månader därefter men nu visade sig ”grevinnan” ha gått för långt. Hennes man gardesofficeren och sekreteraren Vilette försökte skaffa pengarna genom att bryta ut några av stenarna och sälja dem både i Paris och London. De var så desperata att myndigheterna förstod att här måste en hund ligga begraven. Inga pengar kom in och både juvelerarna och kardinalen undrade varför drottningen ännu inte burit halsbandet. Grevinnan försökte rädda situationen genom att ändra villkoren, åter på ”drottningens” önskan. Juvelerarna gick med på saken men skrev för säkerhets skull till Marie Antoinette och berättade vad de hade gjort. De nämnde också hur glada de var att ”världens vackraste diamantsmycke skulle komma att stå till tjänst hos den största och bästa av drottningar”.

Marie Antoinette mottog detta brev 12/7 1785 och förstod naturligtvis ingenting. Vad var det nu för ett smycke Bohemer talade om. Var det samma diamanthalsband igen? Tänk att den där karlen aldrig gav upp! Hon sade till Madame Campan, sin första kammarfru som stod henne nära, att hon hade fått nog av diamanter. Det skulle hon säga nästa gång Bohemer dök upp. Så brände hon brevet – det gjorde drottningen för det mesta med sin korrespondens och sådana här dumheter var då ingenting att spara!

3 augusti 1785, två dagar efter att första avbetalningen för halsbandet skulle göras, sökte juveleraren upp Madame Campan och frågade varför drottningen inte svarat på hans brev.

-          Hon brände det, svarade kammarfrun.

-          Det är omöjligt, skrek den stackars juveleraren. Drottningen är skyldig mig pengar!

Så berättade han om halsbandet som kardinal de Rohan köpt i drottningens namn.

-          Det kan inte stämma, hon har ju inte sagt ett ord till honom de senaste åren!

Nu var förvirringen total. Frågan överlämnades till hovminister Breteuil och några till i drottningens närhet. Tråkigt nog tänkte dessa herrar, som ofta är fallet då en högt uppsatt hovman råkat i blåsväder, mera på att komma åt Rohan än på att försöka reda ut vad som faktiskt hade hänt och hur det bäst borde hanteras, För drottningen var det mest upprörande att någon tydligen förfalskat hennes namn. Efter en tid var hon säker – det måste vara den där förfärlige Rohan, han som betett sig så illa hos hennes mor i Wien, som låg bakom! Han hade antagligen försökt utnyttja hennes namn för att komma över pengar eller liknande! Att hon skulle ha undertecknat en fullmakt med ”Marie Antoinette de France” var så ”uppåt väggarna” att ingen vettig människa kunde ha gått på det – särskilt inte en medlem ur franska högadeln.[12] Alltså måste kardinalen själv ligga bakom förfalskningen, Följden blev det upprörda mötet i kungens våning på Marie himmelfärds dag och kardinalens efterföljande arrestering. 

När rättegången upptogs i Parisparlamentet(den domstol där mål mot rikets högre dignitärer brukade avgöras och där också alla lagar måste registreras för att bli giltiga), var parternas syfte åter snarare att komma åt varandra än att klargöra fakta. Trots att kardinalen hunnit bränna en del papper innan hans hus i Paris rannsakades hade tillräckligt av bakgrunden kommit fram för att flera inblandade skulle gripas – utom Madame de Lamotte och hennes sekreterare också den stackars flickan som spelat drottningens roll vid mötet i Versalliesparken. Marie Antoinette försökte få den delen av materialet struken, ty hon visste hur pamflettskrivarna skulle tolka den pikanta episoden. Så skedde olyckligtvis inte. Drottningen framträdde inte själv i domstolen men opinionens ljus var fokuserat på henne och de olika parternas berättelser om vad son hänt var rena bestsellers i Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet. De flesta trodde att drottningen hade bett kardinalen köpa halsbandet i hemlighet, att hon inte kunnat betala och nu sökte skydda sitt rykte bakom sin ”väninnas” och kardinalens ryggar. ”Grevinnan” dömdes till livstids fängelse och till brännmärkning, ett straff hon mottog under starkt fysiskt motstånd. Efter några veckor lyckades hon(inte helt klart med vems hjälp), fly till England, där hon tillbringade de närmaste åren med att sprida giftdrypande historier om Marie Antoinette och kardinal Rohan. Om hon inte begått självmord under ett anfall av psykisk sjukdom hade hon troligen blivit ett vittne i tribunalets rättegång mot drottningen under revolutionen.  Flickan som spelat Marie Antoinette i parken frikändes. Det allmänna intresset riktades dock mot kardinalens dom – hur brottslig ansågs han vara? Att han trott sig ha ett hemligt rendeveous med Frankrikes drottning och sedan agerat som hennes hemliga verktyg bakom kungens rygg borde klassas som majestätsbrott. I anat fall blev domen en underförstådd kritik av drottningens ”omoraliska leverne”. Bilden av vad som nu hände skiljer sig mellan sekundärkällorna. Enligt Zweig frikändes Rohan ”utan varje tadel” av parlamentet i maj 1786 – han kunde inte lastas för sin uppfattning om drottningens vanor och seder. Att kungen senare förvisade honom från Paris var ett lamt försök att släta över hovets moraliska nederlag. Enligt Fraser ådömdes kardinalen å andra sidan att be om ursäkt för sin förmätenhet att tro sig ha ”lustvandrat” med Marie Antoinette i en park. Han var förvisad från hovet, skulle nedlägga sina franska ämbeten och ge en summa till de fattiga. Däremot var han inte juridiskt brottslig och försattes således på fri fot. (Med Zweigs synsätt skulle en sådan dom närmast ha varit att se som en seger för drottningen och hennes sak).[13] Båda är dock ense om att Marie Antoinette var djupt upprörd över att Rohan kommit så lindrigt undan. ”Det finns ingen rättvisa i Frankrike”, utbrast hon till kammarfrun Madame Campan. ”Om en drottning inte har lagens skydd, vad kan då en vanlig undersåte vänta sig”! Rohan kom att ingå i nationalförsamlingen under revolutionens tidiga år men kom i onåd då han vägrade svära trohet mot de nya lagarna om franska prästers oberoende av Rom och påvestolen. Han slog sig ner inom sina domäner på tysk mark och avled i staden Ettenheim i nuvarande Baden-Würtemberg 1803, 68 år gammal. Den stackars Bohemer och hans medhjälpare gjorde konkurs. Långt in på 1800-talet försökte deras efterlevande få kardinalens arvingar att betala hans ”skuld” för halsbandet, vilket slutligen lyckades.

Den som verkligen förlorade på affären var drottning Marie Antoinette. Efter processen i parlamentet var hon lovligt villebråd för smädeskrivarna. Ingen brydde sig längre om att iaktta diskretion i hatkampanjen mot ”Österrikiskan”. De närmaste årens dåliga skördar och skenande statsskuld gjorde stämningen alltmer upphetsad och när ständerförsamlingen möttes i Versallies i maj 1789 för att försöka reda ut problemen, gick revolutionen inte längre att hejda. Efter tre år var monarkin avskaffad och ytterligare några månader senare var Ludvig XVI avrättad. Marie Antoinette själv dömdes till döden och giljotinerades i oktober 1793. Rättegången hölls i Justitiepalatset i Paris, samma byggnad där Parisparlamentet fällt sin dom nära sju och ett halvt år tidigare.[14]                                               

  

                

                

 

          

---

[1] Marie himmelsfärd är fortfarande en av Frankrikes stora helgdagar och firas 15 augusti varje år. Populärhistorikern och författaren Herman Lindqvist berättar i en av sina kåserisamlingar hur han en morgon vaknade full av energi redo att göra allt man aldrig hinner, bara för att till sin blygsel upptäcka att det var Marie himmelsfärd. Det var varken möjligt att ringa veterinären eller storhandla. Dagen gjordes till helgdag i samband med att Ludvig XIII:s drottning väntade sitt första barn. Genom att ära Maria hoppades man försäkra sig om en son, vilket också blev fallet. Det postrevolutionära Frankrike firar således än idag indirekt ”Solkungens” födelse med en särskild helgdag.

[2] Breteuils officiella titel var(på svenska), ”minister för de kungliga husen”, vilket i praktiken innebar att han var fransk inrikesminister.

[3] Att Ludvig XVI betecknade kardinalen som ”kusin” är ett bevis på familjen Rohans höga status och den sensation, för att inte säga chock, det måste ha inneburit att en av dem häktades – därtill i samband med en offentlig ceremoni där han själv spelade en ledande roll.   

[4] Replikerna i scenen ovan återges huvudsakligen efter Zweig, s. 138-40. Uppgiften att kardinalen vid mötet visat kungen brevet med den fatala signaturen finns dock bara hos Fraser. Vissa ord och formuleringar har av skrivaren bytts ut och förändrats, utan att innebörden påverkats.

[5] Det bör noteras att samtiden i det närmaste förutsatte att en otillfredsställd drottning skulle ta sig en älskare och kanske rentav försöka ta makten i makens rike. Både Rysslands kejsarinna och Danmarks drottning levde under sena 1700-talet öppet med en eller flera älskare. Katarina den stora hade dessutom avsatt sin gemål. Gustav III:s fysiska och psykiska svårigheter i sitt äktenskap med en dansk prinsessa och hovstallmästare Muncks(föreställda och verkliga), insats i sammanhanget var kanske inte allmänt kända i Europa men en visa vid svenska hovet. Spanske kungen Karl IV, vars regering inleddes strax före franska revolutionen, styrdes av sin hustru(en dotterdotter till Ludvig XV), och hennes älskare, gardesofficeren och premiärministern Godoy. Det var helt enkelt ”på modet” med otrogna drottningar vid Europas hov mot slutet av 1700-talet.  Med tanke på de många år som gått innan Ludvig XVI(om av fysiska eller psykiska skäl kan diskuteras), lyckats avla barn, är det begripligt att pamflettskrivarna frågade sig varför Marie Antoinette skulle vara annorlunda.  

[6] Valois utgjorde liksom Bourbon en förgrening av den franska Kungadynastin Capet. Valois regerade Frankrike 1328-1589, då de ersattes av Henrik IV av huset Bourbon. Liksom de flesta kungadynastier efterlämnade Valois många utomäktenskapliga barn, med  efterföljande ättlingar.

[7] När Halsbandsaffären blev var mans egendom och Jeannes porträtt spreds i massupplaga i Paris, bad Marie Antoinette att få ett exemplar för att se om hon kände igen kvinnan. Inför revolutionsdomstolen några dagar före sin avrättning hävdade drottningen bestämt att hon aldrig träffat Madame de Lamotte.  

[8] Dessa brev, eller ”biljetter” var i själva verket skrivna av en viss Rétaux de Vilette, som ingick i Jeannes hushåll som hennes ”förstesekreterare” Han anses också ha varit hennes älskare.   

[9] Zweig ger intrycket att drottningen mycket väl kunde tänkas ha önskat köpa halsbandet, om inte kungen - för en gångs skull, sagt ifrån att det kostade för mycket, medan Fraser menar att det helt enkelt var urmodigt och att halsband över huvud taget inte var i drottningens smak. ”Vi har större behov av fartyg än av diamanter”, skall hon ha sagt sedan juveleraren än en gång hört av sig med böner att hon skulle köpa halsbandet. För egen del ville hon hellre investera i de egendomar hon nyligen förvärvat för sin och barnens räkning. 

[10] Priset var 1 600 000 livres

[11] Det är detta brev som åsyftas i början av denna text – vid skildringen av mötet mellan kungen och kardinalen.

[12] Kungligheter skriver sig än idag enbart med förnamn. Vår nuvarande kung skriver sig ”Carl Gustaf” inte ”Carl Gustaf av Sverige”. Lika lite gjorde 1700-talets kungligheter det.. Om Marie Antoinette alls undertecknade sina brev var det med enbart ”Antoinette”, eller möjligen ”Marie Antoinette”, inte ”Marie Antoinette av Frankrike”, något hon också påpekade i brev till släkten när ”Halsbandsaffären” kom i dagern.

[13] Överhuvudtaget finns en påtaglig skillnad mellan Zweigs och Frasers syn på Marie Antoinette. Zweig, som verkar se historien enbart ur sitt hemlands synpunkt, framställer Maria Teresia som den kloka, eftertänksamma modern och Marie Antoinette som den visserligen godhjärtade men ack så obetänksamma flickan, som varken förstår sitt eget kall eller vad tiden kräver och som, styrd av nycker, ”gör den viljelöse kungen till sin slav”. Först de sista svåra åren visar hon verklig kraft ”och blir lika stor som sitt eget öde”. (En sak i drottningens liv som väcker författarens fulla gillande är å andra sidan kärlekshistorien med Axel von Fersen). Hos Fraser är drottningen istället ett offer för habsburgarnas politiska ränker och Versalies fientlighet. För sin familj var hon främst ett redskap för Habsburgs intressen och just detta vållade henne svårigheter i Frankrike. Att hon skulle ha lett kungen ”som en slav” är helt fel. Han gav henne Petit Trianon och andra dyrbara presenter, men var alltför misstänksam mot hennes habsburgska ursprung för att ge henne verklig politisk makt. Inte förrän de sista åren(efter Halsbandsaffären), kom de varandra verkligt nära. Även Fraser är övertygad om drottningens kärlek till Fersen. 

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Stefan Zweigs och Antonia Frasers biografier över Marie Antoinette(svensk översättning i nyutgåva 1989 respektive 2002). Zweig ägnar tre kapitel åt Halbandsaffärens olika stadier(s. 130-165), medan Fraser i huvudsak upplåter kapitel 15 i sin biografi åt skandalen(s.220-237). Se även Louis de Rohan – Wikipedia.  

Despotisk frihetshjälte - tsar Alexander I, hans liv och död

 

 

Det är inte alltid den rent fysiska åldern som avgör hur gammal man i realiteten är. Hösten 1825 var tsar Alexander I av Ryssland ännu till synes en lång och ståtlig man i sena 40årsåldern men andligt och i realiteten också fysiskt var han en bruten åldring.  Det har sagts att hans regering var fylld av motsatser men så var också tiden och frågan är om inte Alexander I i vissa avseenden var den mest splittrade av det sena 17- och tidiga 1800-talets europeiska furstar.

Hans far, Paul I, var en häftig, våldsam, obalanserad och psykiskt instabil man, ständigt rädd för konspirationer och maniskt fixerad vid soldatexercis. Mest fruktade han sin mor kejsarinnan Katarina, som avsatt(kanske mördat) sin make och sedan tillskansat sig tronen i sonens ställe – om nu Paul verkligen var son till Peter III.[1] Snart uppstod en rent hatisk stämning mellan mor och son. Även om mycket var fernissa och teater för att stänga ute den verkliga världen, var ändå Katarinas hov en plats där upplysningstidens tankar diskuterades lika fritt som i Paris salonger eller vid något hov i Västeuropa. Sonens ”hov” var en kasern där allt var disciplin och exercis. Pauls äldste son Alexander uppfostrades främst av farmodern men besökte ändå regelbundet sin far och sökte, så gott möjligt var, anpassa sig till de olika atmosfärerna.[2] Som så många andra furstar i sin tid(inte minst Sveriges Gustav III), fascinerades Alexander länge av upplysningstidens idéer om förnuft och mänskliga rättigheter. Den unge Schweizaren La Harpe, som Katarina anställt som sonsonens lärare i franska, blev snart pojkens favorit och lärde honom allt om sitt hemlands demokratiska styre. ”Allt jag måhända inom mig har av värde är jag skyldig herr de La Harpe”, skulle Alexander en dag säga om sin forne läromästare. En frisinnat uppfostrad yngling, blivande tronföljare i ett av världens mest auktoritära riken där de flesta bönder fortfarande var livegna. En farmor uppfödd i Västeuropa som på lediga stunder flirtade med upplysta filosofer, en kolerisk far maniskt fixerad vid preusseri och ständigt rädd för konspirationer – Redan detta vore nog att irritera nerverna på en ung man och värre skulle det bli.

Katarina den stora, som aldrig kunnat dra jämnt med sin son, planerade länge att åsidosätta denne som tronföljare till förmån för sonsonen Alexander. Ett manifest med denna innebörd skall också ha upprättats, men innan det hann offentliggöras avled kejsarinnan i november 1796. Hon efterträddes av Paul. Efter fyra år av misstänksamhet och tyranni hade en grupp officerare fått nog. De bröt sig in i tsarens rum och anmodade honom att abdikera. Han vägrade och försökte fly men blev då strypt till döds. Alexander var inte direkt inblandad i överfaller på fadern men kände flera av anstiftarna och var, åtminstone delvis införstådd med deras planer. Till sin gamle lärare La Harpe hade han framkastat tanken att helt sonika överge Ryssland och emigrera till Västeuropa. Nu tvingades han efterträda en far som blivit mördad av hans egna vänner. Oavsett hans känslor för Paul var detta ovedersägligen ett brott mot både Guds och människors lagar. Varje kommande motgång tolkades av Alexander som ett straff för faderns öde.[3]  Som kejsare drömde Alexander länge om reformer för att liberalisera Ryssland men hans egen, liksom en del rådgivares, ovilja att på allvar genomföra de förändringar i styrelseskicket som i så fall vore oundgängliga, gjorde dessa drömmar till föga mer än vackra hugskott framförda i envåldshärskarens privata ”diskussionsklubbbb” över en kopp kaffe eller ett glas vin. Mycket få, om några, konkreta politiska reformer genomfördes i själva Ryssland under Alexanders regering.[4]          

Alexanders förhållande till Napoleon var komplicerat. Samtidigt som han upprördes över korsikanens förmätenhet att utropa sig till fransk kejsare och chockerades av hertigens av Enghien öde, kunde han inte undgå att fascineras av denne mans framgångar på slagfältet och hans förmåga att i det närmaste samla ett helt folk kring sig. Alliansen med Frankrike efter nederlagen vid Austerlitz och Friedland väckte å andra sidan ont blod hos ryska adeln, som hotfullt mumlade att Alexander ”borde minnas sin fars öde”.

Sedan Napoleon invaderat Ryssland 1812 och Tillsitalliansen därmed brutit samman, tog Alexander, med visst understöd av den före detta franske marskalken Bernadotte(numera Sveriges kronprins Karl Johan), ledningen i kampen mot ”det korsikanska vidundret”. Efter Paris fall våren 1814 visade sig emellertid de allierade misstänksamma mot tsaren, som upplevde sig bli orättvist och otacksamt behandlad, inte minst av den nye franske kungen Ludvig XVIII. Inte heller vid kongressen i Wien lyckades Alexander få gehör för sina planer för Europa – Österrike under furst Metternich ledning tog över rollen som Europas ledande makt.[5]

Att Alexander under sådana förhållanden kände sig sviken och bitter är inte märkligt. De sista åren for han nästan oavbrutet runt i sitt stora rike, utan att stanna för att fördjupa sig i några lokala angelägenheter. Gärna vistades han i något kloster, där han aktivt deltog i munkarnas andliga liv. Hans tidigare umgänge med attraktiva damer ersattes med samtal med munkar och ”heliga gudsmän” av det slag som är så typiska för det förrevolutionära Ryssland. Han talade ofta om att abdikera och dra sig undan som eremit eller att gå i kloster.  Hans svärmeri för upplysningens idéer tycktes som bortblåst och ändå låg det något vacklande i hans förhållningssätt. Då hösten 1820 ett antal soldater i ett av tsarens elitregementen protesterade mot en sadistisk överstes metoder – något som inte alls hade med revolutionära idéer att göra, dömdes flera av dem till prygelstraff som i praktiken innebar döden. Övriga inblandade sändes till slavarbete i Sibiriens gruvor. De återstående bataljonerna av regementet sändes bort från Petersburg. När å andra sidan verkligt revolutionära strömningar uppdagades inom officerskåren – särskilt bland yngre som under kriget i väst kommit i kontakt med idéerna från Frankrike, suckade Alexander resignerat: ”Jag har en gång själv delat, till och med uppmuntrat dessa förvillelser. Det är inte min sak att döma någon”. Inga åtgärder vidtogs mot radikalerna.[6] Faderns vålnad förföljde ständigt Alexander. När Petersburg i november 1824 drabbades Petersburg av en fruktansvärd översvämningskatastrof. När tsaren hörde folket säga att detta var straffet för deras synder, genmälde han: ”Nej, det är straffet för mina synder”.

I denna stämning av depression och dysterhet reste tsaren hösten 1825 till Taganrog vid Svarta havet för att, efter vad som sades, vårda sin och hustruns hälsa. Han verkade trött och helt ointresserad av statsangelägenheterna.[7] Väl framme vid målet bodde de två i ett enkelt borgarhus och förde till synes en idyllisk tillvaro men stämningen var dov. Tsaren fick rapporter om nya revolter och misstänkte också att någon försökte mörda honom. Under en resa till Krim för att inspektera befästningsverk blev tsaren förkyld och återvände till Taganrog i ett försvagat tillstånd. Senare sades det att han fått både malaria och infektion i gallblåsan. Några dagar höll han sig uppe och arbetade vid skivbordet men efter att en morgon ha svimmat vid uppstigningen låg han mestadels medvetslös. Han hann dock bikta sig inför Taganrogs ärkebiskop. Tsar Alexander I avled vid 48 års ålder, enligt dåvarande rysk datering 19 november, enligt västeuropeisk 1 december 1825.[8] Svårigheten att genomföra en regelrätt balsamering gjorde att kroppen snabbt ruttnade och inte, som traditionen bjöd, kunde visas upp för folket under färden hem. Detta ledde till envisa rykten att tsaren i själva verket rymt och levde som kringvandrande munk i Sibirien.[9] Alexanders mor, Paul I:s änka, var dock säker på sin sak: ”Visst är det Alexander. Ack, så mager han blivit! Tsaritsan Elisabet avled några månader senare, i maj 1826.[10]          

---

[1] Länge ansågs det att officeren Sergej Saltykov, Katarinas förste officielle älskare, var tsar Pauls biologiske far. Dagens historiker tycks dock benägna att erkänna Peter III som barnafadern. Man påpekar bland annat att han och Paul hade flera karaktärsdrag gemensamma inte minst det obalanserade psyket och den både maniska och barnsliga förtjusningen i soldatlivet. Det är naturligtvis också möjligt att den osunda omgivningen vid ryska hovet med intriger, supande och misstänksamhet, alstrat likartade karaktärer, oberoende av den rent biologiska släktskapen.  

[2] Paul I fick tio barn i sitt andra äktenskap, av vilka nio levde till vuxen ålder. Av de fyra sönerna blev två ryska tsarer. Pauls dotter Maria var mormor till kejsar Vilhelm I:s dotter Louise av Baden, som i sin tur var mor till Gustav V:s drottning Victoria. Carl XVI Gustaf är således ättling i sjunde led till Paul I.

[3] Paul I mördades i mars 1801.

[4] I kejsardömets gränsområden fördes å andra sidan en delvis annorlunda politik. Detta gäller inte minst Finland, som efter erövringen 1809 i det stora hela fick behålla sina svenska lagar och privilegier. Herman Lindqvist kallar det dåtida Finland för ”tsarens experimentlabboratorium  i reformpolitik” Å andra sidan fick  inget tvivel råda om att Finland nu var en del av det ryska imperiet, Den åtstramning av politiken som kännetecknade Alexanders styre mot slutet av hans liv drabbade även storfurstendömet, vilket(enligt Ekman), inte tycks ha rubbat den övervägande ljusa bilden av Alexander I i finsk historieskrivning.

[5] Den ironiska följden av detta blev att Alexander efter Napoleonkrigen hade bättre kontakt med Napoleons gamla medarbetare och kejsarinnan Josephines familj än med Talleyrand eller Metternich. Maximilian av Leuchtenberg, yngste son till Napoleons styvson Eugëne(och yngre bror till drottning Josephine av Sverige), gifte sig 1839 med Alexanders brorsdotter Maria.  

[6] De revolutionära drömmarna fick sedermera sin urladdning i den kända ”dekabristrevolten” efter Alexanders död 1825. Ett antal officerare och soldater reste sig, skenbart till stöd för storfurst Konstantins kandidatur till tronen, men i realiteten i förhoppning om att starta en revolution och avskaffa eller begränsa tsarmakten. Revolten slogs ned efter några timmar och flera inblandade dödades eller förvisades till Sibirien.      

[7] Alexander I var gift med prinsessan Louise av Baden(i Ryssland Elisabet), en äldre syster till Gustav IV Adolfs hustru Fredrika. Paret hade länge i praktiken levt separata liv men försonades under den sista tiden. De fick endast döttrar av vilka ingen uppnådde vuxen ålder.

[8] Ryssland följde den julianska kalendern fram till revolutionen.

[9] En eremit med ovanlig språkbegåvning och älskvärt sätt som dök upp några år senare har länge misstänkts vara identisk med den ”förrymde Alexander I.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Torsten Ekmans bok Alexander I, kejsare och fosterland(2011). Främst kapitel 2, 15 och 16.

En oväntad kejsarinna

 

Den österrikiska kejsarinnan Elisabet (i historien känd som Sisi), älskade julen, vilket var fullt naturligt eftersom hon var född då. På senare år erinrade hon sig särskilt julfesten på faderns landställe Possenhofen(eller ”Possi”, som familjen sade), 1847, då hon fyllde tio år. Possenhofen låg vid Starnbergsjön i Bayern och var(om vi skall tro vad som sägs), mer likt en större lantgård än ett slott för en furste. Kanske var det därför ”Sisi” och de andra barnen tyckte så mycket om godset – de kunde leka och rasa ut bland hästarna och hundarna utan att bry sig om den etikett och det distingerade sätt som åvilar den som lever på ett slott tyngt av historia och traditioner. Att leka och roa sig var för övrigt vad som främst engagerade Sissi, i alla fall mer än studierna och hon skulle som sagt alltid minnas den där julen 1847 – slädfärderna genom skogen, ljusen i fönstren, doften från brasorna och doften av äpplen, ljusen i granarna och bönderna som dansade medan fadern spelade Cittra. Att Elisabet mindes just den julen så tydligt är på sätt och vis betecknande – den firades nämligen mot bakgrund av en uppseglande revolution som skulle skaka flera länder och städer(inklusive Stockholm), under 1848. Elisabets liv fortsatte i liknande banor – glans och romantik mot en mörk bakgrund, som ofta fick överhanden och drog ner både henne själv och familjen i förtvivlan.  Ändå dominerar det romantiska inslaget eftervärldens bild av Sisi(särskilt i Ungern).

När hon föddes julafton 1837, som andra dotter till hertig Maximilian och hans hustru Ludovika, kunde ingen tro att Sisi en dag skulle bli kejsarinna av Österrike. Banden till habsburgarna var visserligen starka eftersom Ludovikas äldre syster Sophie var gift med kejsar Ferdinands yngre bror Frans Karl, men familjen var knappast särskilt framstående. Maximilian, eller Max, var en ”konstnärssjäl”, mer intresserad av estetik och nöjesliv än att ta hand om barn och hushåll. Titeln ”hertig” var mest ett sken som han mottagit i samband med sitt giftermål för att inte stå alltför mycket i skuggan av sin hustru, kung Maximilian Josefs av Bayern yngsta överlevande dotter.[1]  Deras äktenskap präglades av gräl, långa separationer och försoningar som alltid tycks ha resulterat i att ännu ett barn kom till världen.[2] Det var med andra ord modern som i praktiken hade det högsta ansvaret för Sissis uppfostran.

På sitt håll i Wien satt Ludovikas äldre syster Sophie och försökte hålla liv i den domnande habsburgdynatiin. Hennes man var yngre son till kejsar Frans I och hennes svåger, kejsar Ferdinand, en bräcklig och svag man, lika mycket i händerna på Österrikes starke man furst Metternich som fadern hade varit. Sophies stora mål var att föda en arvtagare till habsburgarnas tron och att se till att denna tron överhuvudtaget bevarades. Eftersom hov vanligen speglar sina ledare, var hovet i Wien vid 1800-talets mitt en plats med åldrande bräckliga män, till synes ur stånd att fatta konstruktiva beslut som kunde föra utvecklingen framåt. Det sades mer eller mindre öppet att Sophie var ”den ende mannen” i familjen. När hon och Frans Karl efter sex års äktenskap fick sin Frans(senare kejsar Frans Josef), viskades det om att pojken kanske var son till någon annan än den officiella fadern.[3]

Den revolutionära våg som svepte över Europa 1848 skakade tillvaron i sina grundvalar för båda de bayerska kungadöttrarna. I Ludovikas fall var krisen övergående – det räckte med att hennes äldre bror avskedade en påflugen mätress och sedan abdikerade till förmån för sin son för att vågorna skulle lägga sig.[4] Kejsarfamiljen å sin sida tvingades fly från Wien och revolutionen skakade också kejsardömets två andra huvudstäder – Prag och Budapest. Även de italienska besittningarna hotades av rebeller. Ett regelrätt inbördeskrig utbröt och först efter något år var läget någorlunda stabilt. Ur ärkehertiginnans Sophies synpunkt hade omvälvningarna ändå det goda med sig att furst Metternich äntligen tvingades avgå och att den sjuklige svågern Ferdinand abdikerade till förmån för hennes äldste son Frans Josef, som vid 18års ålder kröntes till kejsare. Trots att Sophie alltså inte var och aldrig hade varit kejsarinna, var det nu i praktiken hon som styrde vid hovet. Hon behandlades som änkedrottning med en sådans upphöjda status och var de facto rikets första dam.  Naturligtvis ville hon också avgöra vilken prinsessa den unge kejsaren skulle gifta sig med. På den punkten visade sig emellertid Frans Josef, som annars mest framstod som en stel, tillknäppt man främst fascinerad av parader och uniformer, i högsta grad äga en egen vilja.

Som första kandidat till posten som Österrikes kejsarinna och sin egen svärdotter tänkte sig Sophie någon av de Preussiska prinsessorna. En av hennes många systrar var gift med Fredrik Vilhelm IV och även om de inte hade några barn, borde drottningen vara i en sådan ställning att hon kunde understödja sin systers planer. Bismarck lade emellertid in sitt veto – inga fler allianser med habsburgarna på Preussens bekostnad! Sophie vände då blicken mot det lilla hovet på Possenhoffen. Ludovikas äldsta dotter Helene var 18 år vid det här laget och hade ”legat i träning” för en framtida karriär som drottning, kanske rentav kejsarinna. Hon ansågs både vacker och värdig. Hennes tre år yngre syster var det ingen som tänkte på. Elisabet hade ett romantiskt hjärta och onekligen en viss charm, men kejsarinna – nej, knappast. Dessutom var ju Helene äldst och den äldsta prinsessan får förstås det finaste giftermålet. När ärkehertiginnan Sophie på sonens vägnar bad sin syster och hennes dotter Helene att besöka dem på den kurort i Oberösterreich där de brukade tillbringa somrarna, bestämdes ändå att Sissi skulle följa med, mest som sällskap åt Helene när nu ”hertig Max” trilskades och inte ville komma – han hade aldrig gillat Sophie. Då sällskapet gav sig iväg från Bayern i augusti 1853, visste alla att det i stort sett bara gällde att officiellt bekräfta en trolovning som redan var ingången. Snart skulle ytterligare en medlem av huset Wittelsbach bli kejsardömet Österrikes första dam! Så blev också fallet men inte på det sätt man planerat.

Resan till kejsarens ”semesterparadis” blev besvärlig och tidskrävande. När man äntligen kom fram var det bara en halvtimme kvar tills Frans Josef förväntades dyka upp och dessutom var gästerna svartklädda, på grund av sorg i släkten. Ett sådant omen! Men inget var att göra. De fick mötas med bruden svartklädd första gången. Så kom kejsaren. Han hälsade Helene och konverserade henne som han skulle. Men alla märkte snart att det var hennes yngre syster han såg på. Det var någonting i Sissis kastanjebruna hår, blicken i hennes ögon och hennes naturligt glada sätt som attraherade den sju år äldre Frans Josef särskilt mycket och inom kort förstod de närvarande vad som höll på att ske. Mamma Sophie blev förbluffad:

-          Det är väl inte möjligt att han kan se något hos den där ungen, utbrast hon. Vilket struntprat!

 

Men nästa morgon överflödade hennes son i lovord över Sisi - Så vacker hon var, vilken ljuvlig blick, vilka mjuka läppar, vilken grace, vilket naturligt sätt! Så ”uppåt” och glädjestrålande hade ärkehertiginnan aldrig sett sin pojke. Det hjälpte inte vad Sophie än sade om Helenes företräden i värdighet och stil. Från och med nu var det bara Sisi som gällde för Frans Josef. Några dagar senare, 19 augusti 1853, tillkännagavs förlovningen mellan kejsar Frans Josef och prinsessan Elisabet av Bayern. Hennes förhållande till systern Helene blev aldrig riktigt detsamma igen.[5]   

Så inleddes ett på en gång mycket lyckligt och mycket sorgligt äktenskap som skulle vara i i 45 år och så blev den obetydliga flickan i en sidogren av ett stort furstehus, som föddes julafton 1837, en av Europas mäktigaste och mest legendariska kvinnor.[6]

God Jul kära följare!                                   

  

      

---

[1] Kurfurst Maximilian Josef hade erhållit kungavärdighet av Napoleon 1805. Och genom att ”sadla om” i tid lyckats behålla denna värdighet efter 1814-15. Maximilian Josef fick 13 barn i två äktenskap. Ludovika var yngsta överlevande dotter i det andra. Hennes mor(”Sisis” mormor), Karolina av Baden, var äldre syster till Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs drottning. En annan syster, Louise, var gift med Alexander I av Ryssland. Amalia av Baden kunde med rätta ha kallat sig ”Europas svärmor”, den beteckning som senare tillkom Kristian IX:s hustru.

[2] Ludovika och ”hertig Max” fick nio barn, av vilka åtta levde till vuxen ålder.

[3] Om detta, se Dynastihistoria: Ärkehertiginnan och tronpretendenterna.

[4] Kung Ludvig I av Bayern. se Ludvig I av Bayern – Wikipedia.

[5] Helene, som i familjen kallades ”Nene”, gifte sig några år senare istället med  arvprins Maxilian av Thurn und Taxis.

[6]] Denna text bygger huvudsakligen på de fyra första kapitlen av Joan Haslips bok Den ensamma kejsarinnan, en biografi över Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968).