Det är inte
alltid den rent fysiska åldern som avgör hur gammal man i realiteten är. I
december 1825 var tsar Alexander I av Ryssland ännu till synes en lång och
ståtlig man i sena 40årsåldern men andligt och i realiteten också fysiskt var
han en bruten åldring. Det har sagts att
hans regering var fylld av motsatser men så var också tiden och frågan är om
inte Alexander I i vissa avseenden var den mest splittrade av det sena 17- och
tidiga 1800-talets europeiska furstar.
Hans far,
Paul I, var en häftig, våldsam, obalanserad och psykiskt instabil man, ständigt
rädd för konspirationer och maniskt fixerad vid soldatexercis. Mest fruktade
han sin mor kejsarinnan Katarina, som avsatt(kanske mördat) sin make och sedan
tillskansat sig tronen i sonens ställe – om nu Paul verkligen var son till
Peter III.[1]
Snart uppstod en rent hatisk stämning mellan mor och son. Även om mycket var
fernissa och teater för att stänga ute den verkliga världen, var ändå Katarinas
hov en plats där upplysningstidens tankar diskuterades lika fritt som i Paris
salonger eller vid något hov i Västeuropa. Sonens ”hov” var en kasern där allt
var disciplin och exercis. Pauls äldste son Alexander uppfostrades främst av
farmodern men besökte ändå regelbundet sin far och sökte, så gott möjligt var,
anpassa sig till de olika atmosfärerna.[2]
Som så många andra furstar i sin tid(inte minst Sveriges Gustav III),
fascinerades Alexander länge av upplysningstidens idéer om förnuft och
mänskliga rättigheter. Den unge Schweizaren La Harpe, som Katarina anställt som
sonsonens lärare i franska, blev snart pojkens favorit och lärde honom allt om
sitt hemlands demokratiska styre. ”Allt jag måhända inom mig har av värde är
jag skyldig herr de La Harpe”, skulle Alexander en dag säga om sin forne läromästare.
En frisinnat uppfostrad yngling, blivande tronföljare i ett av världens mest
auktoritära riken där de flesta bönder fortfarande var livegna. En farmor uppfödd
i Västeuropa som på lediga stunder flirtade med upplysta filosofer, en kolerisk
far maniskt fixerad vid preusseri och ständigt rädd för konspirationer – Redan
detta vore nog att irritera nerverna på en ung man och värre skulle det bli.
Katarina den
stora, som aldrig kunnat dra jämnt med sin son, planerade länge att åsidosätta
denne som tronföljare till förmån för sonsonen Alexander. Ett manifest med
denna innebörd skall också ha upprättats, men innan det hann offentliggöras
avled kejsarinnan i november 1796. Hon efterträddes av Paul. Efter fyra år av
misstänksamhet och tyranni hade en grupp officerare fått nog. De bröt sig in i
tsarens rum och anmodade honom att abdikera. Han vägrade och försökte fly men
blev då strypt till döds. Alexander var inte direkt inblandad i överfaller på
fadern men kände flera av anstiftarna och var, åtminstone delvis införstådd med
deras planer. Till sin gamle lärare La Harpe hade han framkastat tanken att
helt sonika överge Ryssland och emigrera till Västeuropa. Nu tvingades han
efterträda en far som blivit mördad av hans egna vänner. Oavsett hans känslor
för Paul var detta ovedersägligen ett brott mot både Guds och människors lagar.
Varje kommande motgång tolkades av Alexander som ett straff för faderns öde.[3]
Som kejsare drömde Alexander länge om
reformer för att liberalisera Ryssland men hans egen, liksom en del rådgivares,
ovilja att på allvar genomföra de förändringar i styrelseskicket som i så fall
vore oundgängliga, gjorde dessa drömmar till föga mer än vackra hugskott
framförda i envåldshärskarens privata ”diskussionsklubbbb” över en kopp kaffe
eller ett glas vin. Mycket få, om några, konkreta politiska reformer
genomfördes i själva Ryssland under Alexanders regering.[4]
Alexanders
förhållande till Napoleon var komplicerat. Samtidigt som han upprördes över
korsikanens förmätenhet att utropa sig till fransk kejsare och chockerades av
hertigens av Enghien öde, kunde han inte undgå att fascineras av denne mans
framgångar på slagfältet och hans förmåga att i det närmaste samla ett helt
folk kring sig. Alliansen med Frankrike efter nederlagen vid Austerlitz och
Friedland väckte å andra sidan ont blod hos ryska adeln, som hotfullt mumlade
att Alexander ”borde minnas sin fars öde”.
Sedan
Napoleon invaderat Ryssland 1812 och Tillsitalliansen därmed brutit samman, tog
Alexander, med visst understöd av den före detta franske marskalken
Bernadotte(numera Sveriges kronprins Karl Johan), ledningen i kampen mot ”det
korsikanska vidundret”. Efter Paris fall våren 1814 visade sig emellertid de
allierade misstänksamma mot tsaren, som upplevde sig bli orättvist och
otacksamt behandlad, inte minst av den nye franske kungen Ludvig XVIII. Inte
heller vid kongressen i Wien lyckades Alexander få gehör för sina planer för
Europa – Österrike under furst Metternich ledning tog över rollen som Europas
ledande makt.[5]
Att
Alexander under sådana förhållanden kände sig sviken och bitter är inte
märkligt. De sista åren for han nästan oavbrutet runt i sitt stora rike, utan
att stanna för att fördjupa sig i några lokala angelägenheter. Gärna vistades
han i något kloster, där han aktivt deltog i munkarnas andliga liv. Hans
tidigare umgänge med attraktiva damer ersattes med samtal med munkar och
”heliga gudsmän” av det slag som är så typiska för det förrevolutionära
Ryssland. Han talade ofta om att abdikera och dra sig undan som eremit eller
att gå i kloster. Hans svärmeri för
upplysningens idéer tycktes som bortblåst och ändå låg det något vacklande i
hans förhållningssätt. Då hösten 1820 ett antal soldater i ett av tsarens
elitregementen protesterade mot en sadistisk överstes metoder – något som inte
alls hade med revolutionära idéer att göra, dömdes flera av dem till
prygelstraff som i praktiken innebar döden. Övriga inblandade sändes till
slavarbete i Sibiriens gruvor. De återstående bataljonerna av regementet sändes
bort från Petersburg. När å andra sidan verkligt revolutionära strömningar
uppdagades inom officerskåren – särskilt bland yngre som under kriget i väst
kommit i kontakt med idéerna från Frankrike, suckade Alexander resignerat: ”Jag
har en gång själv delat, till och med uppmuntrat dessa förvillelser. Det är
inte min sak att döma någon”. Inga åtgärder vidtogs mot radikalerna.[6]
Faderns vålnad förföljde ständigt Alexander. När Petersburg i november 1824
drabbades Petersburg av en fruktansvärd översvämningskatastrof. När tsaren
hörde folket säga att detta var straffet för deras synder, genmälde han: ”Nej,
det är straffet för mina synder”.
I denna
stämning av depression och dysterhet reste tsaren hösten 1825 till Taganrog vid
Svarta havet för att, efter vad som sades, vårda sin och hustruns hälsa. Han
verkade trött och helt ointresserad av statsangelägenheterna.[7]
Väl framme vid målet bodde de två i ett enkelt borgarhus och förde till synes
en idyllisk tillvaro men stämningen var dov. Tsaren fick rapporter om nya
revolter och misstänkte också att någon försökte mörda honom. Under en resa
till Krim för att inspektera befästningsverk blev tsaren förkyld och återvände
till Taganrog i ett försvagat tillstånd. Senare sades det att han fått både
malaria och infektion i gallblåsan. Några dagar höll han sig uppe och arbetade
vid skivbordet men efter att en morgon ha svimmat vid uppstigningen låg han
mestadels medvetslös. Han hann dock bikta sig inför Taganrogs ärkebiskop. Tsar
Alexander I avled vid 48 års ålder, enligt dåvarande rysk datering 19 november,
enligt västeuropeisk 1 december 1825.[8]
Svårigheten att genomföra en regelrätt balsamering gjorde att kroppen snabbt
ruttnade och inte, som traditionen bjöd, kunde visas upp för folket under
färden hem. Detta ledde till envisa rykten att tsaren i själva verket rymt och
levde som kringvandrande munk i Sibirien.[9]
Alexanders mor, Paul I:s änka, var dock säker på sin sak: ”Visst är det Alexander.
Ack, så mager han blivit! Tsaritsan Elisabet avled några månader senare, i maj
1826.[10]
[1] Länge ansågs det att officeren Sergej Saltykov, Katarinas förste officielle älskare, var tsar Pauls biologiske far. Dagens historiker tycks dock benägna att erkänna Peter III som barnafadern. Man påpekar bland annat att han och Paul hade flera karaktärsdrag gemensamma inte minst det obalanserade psyket och den både maniska och barnsliga förtjusningen i soldatlivet. Det är naturligtvis också möjligt att den osunda omgivningen vid ryska hovet med intriger, supande och misstänksamhet, alstrat likartade karaktärer, oberoende av den rent biologiska släktskapen.
[2] Paul I fick tio barn i sitt andra äktenskap, av vilka nio levde till vuxen ålder. Av de fyra sönerna blev två ryska tsarer. Pauls dotter Maria var mormor till kejsar Vilhelm I:s dotter Louise av Baden, som i sin tur var mor till Gustav V: drottning Victoria. Carl XVI Gustaf är således ättling i sjunde led till Paul I.
[3] Paul I mördades i mars 1801.
[4] I kejsardömets gränsområden fördes å andra sidan en delvis annorlunda politik. Detta gäller inte minst Finland, som efter erövringen 1809 i det stora hela fick behålla sina svenska lagar och privilegier. Herman Lindqvist kallar det dåtida Finland för ”tsarens experimentlabboratorium i reformpolitik” Å andra sidan fick inget tvivel råda om att Finland nu var en del av det ryska imperiet, Den åtstramning av politiken som kännetecknade Alexanders styre mot slutet av hans liv drabbade även storfurstendömet, vilket(enligt Ekman), inte tycks ha rubbat den övervägande ljusa bilden av Alexander I i finsk historieskrivning.
[5] Den ironiska följden av detta blev att Alexander efter Napoleonkrigen hade bättre kontakt med Napoleons gamla medarbetare och kejsarinnan Josephines familj än med Talleyrand eller Metternich. Maximilian av Leuchtenberg, yngste son till Napoleons styvson Eugëne(och yngre bror till drottning Josephine av Sverige), gifte sig 1839 med Alexanders brorsdotter Maria.
[6] De revolutionära drömmarna fick sedermera sin urladdning i den kända ”dekabristrevolten” efter Alexanders död 1825. Ett antal officerare och soldater reste sig, skenbart till stöd för storfurst Konstantins kandidatur till tronen, men i realiteten i förhoppning om att starta en revolution och avskaffa eller begränska tsarmakten. Revolten slogs ned efter några timmar och flera inblandade dödades eller förvisades till Sibirien.
[7] Alexander I var gift med prinsessan Louise av Baden(i Ryssland Elisabet), en äldre syster till Gustav IV Adolfs hustru Fredrika. Paret hade länge i praktiken levt separata liv men försonades under den sista tiden. De fick endast döttrar av vilka ingen uppnådde vuxen ålder.
[8] Ryssland följde den julianska kalendern fram till revolutionen.
[9] En eremit med ovanlig språkbegåvning och älskvärt sätt som dök upp några år senare har länge misstänkts vara identisk med den ”förrymde Alexander I.
[10] Denna
text bygger huvudsakligen på Torsten Ekmans bok Alexander I, kejsare och fosterland(2011). Främst kapitel 2, 15 och
16.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar