De flesta så
kallat ”historiska personer” är ihågkomna för vad de uträttat eller för något
de förknippas med, positivt eller negativt. En del människor är dock,
paradoxalt nog, spännande därför att de INTE satt några egentliga spår i
historien. Denna kategori är vanligast just inom kungliga dynastier, i
synnerhet om det rör sig om ett arvrike. Att vara född tronarvinge innebär att
vara förutbestämd att spela en roll. Detta gäller oavsett om monarken har makt
eller inte; en monark spelar alltid någon form av roll i sitt land. Hur denna
roll utformas beror sedan dels på landets styrelseskick, dels på bärarens egen
personlighet men ingen monark går helt spårlöst förbi. Den som är född till en
tron vet på förhand att hans/hennes liv kommer att bedömas av eftervärlden. Om
tronen eller dynastin faller ändras förutsättningarna å andra sidan totalt för
arvingarna, den födde kronprinsen kan sluta som tiggare. Det är spännande att
fundera över dessa prinsar utan arv, vilken roll skulle de ha spelat om
utvecklingen gått sin gilla gång och de bestigit tronen som planerat? Ju mindre
de uträttat, desto mer spännande blir det att spekulera kring dem och att
studera deras liv.[1]
Ett i dag
förmodligen ganska okänt exempel på en sådan kunglighet är prins Edvard av
Westminster. Förutom professionella engelska historiker eller skönlitterära
författare med inriktning på medeltiden är det antagligen bara stora
Shakespearebeundrare med detaljkännedom som känner till eller funderar över
denne prins i vår tid. Edvard var ende son till kung Henrik VI och hans
drottning Margareta.[2] På grund
av faderns regelbundet återkommande sinnessjukdom befann sig England vid hans
födelse 1453 i ett politiskt mycket turbulent läge. Då pojken var sju år togs
fadern i förvar av Yorkfalangen inom den engelska adeln och Edvard och hans mor
tvingades fly till Skottland och därefter till Frankrike. 1470 vände emellertid
den politiska vinden åter till Lancasters fördel och drottning Margareta och
hennes son landsteg i England, beredda att åter ta sitt rike i besittning. Vid
det laget hade deras anhängare dock redan besegrats och spelet var i praktiken
förlorat. Prins Edvard stupade i slaget vid Tewkesbury 4 maj 1471. Han blev 17
år (https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_of_Westminster,_Prince_of_Wales).
Vem, eller
snarare vilken sorts människa, var denne engelske tronarvinge? Vi vet inte.
Shakespeare, som skrev sina krönikespel under Tudorernas tid, låter den
blivande Rikard III, som närmast skryter med sin egen ondska, beskriva honom som
den ädlaste och mest godhjärtade människa i världen. Det är självfallet också
Rikard som dödar den ädle tronföljaren av huset Lancaster, med samma hjärtlöshet
som han senare låter mörda sina egna brorsöner i Towern. Efter Edvards död
friar han lika cyniskt till den sörjande änkan, mitt under begravningsprocessionen
med prinsens lik.[3] De fåtaliga samtida uppgifter som finns om
Edvard av Westminster ger en något mer nyanserad bild av hans karaktär. Han ska
vid 7-års ålder ha förespråkat att anhängare till huset York borde halshuggas
och ett vittnesmål från en diplomat under exilen i Frankrike beskriver honom
som mycket krigslysten och högst medveten om sin ställning som rättmätig
arvtagare till Englands tron.[4] Inget av detta säger egentligen något om den
unge prinsen. Man kan bara spekulera över vilket Edvards och Englands öde hade
blivit om han återtagit Henrik VI:s tron. Det kan synas utan värde ur historisk
synpunkt men visst är det spännande att fundera över?
[1] Det bör
kanske förtydligas att jag här åsyftar kungligheter som förlorat sitt arv genom
någon form av omvälvning, inte genom naturlig död. Beteckningen ”prinsar”
omfattar givetvis också kvinnor med arvsrätt till tronen.
[2] Ej att förväxla
med den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern” med samma namn. Pojkarna
Edvard och Ritchard, som försvann i Towern 1483, var söner till Edvard IV av
York och tillhörde alltså ”vita rosen” i kampen om den engelska tronen på
1400-talet. Edvard av Westminster tillhörde ätten Lancaster” röda rosen”.
Benämningen ”av Westminster” kommer av att prinsen föddes i Westminsterpalatset
i London. Kungligheter och prinsar av blodet fick ofta benämningar efter den
plats där de fötts, antagligen för att undvika förväxling. Huset Lancasters grundare
kallades exempelvis ”John av Gaunt, eftersom han fötts i staden Gent i dagens Belgien.
Henrik VI:s arvinge fick, som alla engelska tronarvingar den officiella titeln ”Prins
av Wales”- .
[3] Edvard
av Westminster var gift med Anne Neville, dotter till earlen av Warwick, som först
varit en av Yorkfalangens främsta anhängare men sedan bytt sida av personliga
skäl. För att bekräfta sitt nya förbund med Lancaster gifte han bort sin
14-åriga dotter med prins Edvard i december 1470. Efter Edvards död gifte sig
Anne med dåvarande hertig Ritchard av Gloucester, yngre bror till Edvard IV av
huset York och senare kung Rikard III. De båda kände varandra sedan barndomen,
trots att Rickard var fyra år äldre. Det finns inget som tyder på att hertigen
skulle ha ”förfört” Anne i ont uppsåt. Tvärtom framstår han som något av en
riddare, vilken gifte sig med en ung
flicka som blivit cyniskt behandlad av sin far; en flicka han dessutom
kände väl (https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville).
Med tanke på att Anne varit gift med prins Edvard mycket kort tid är det
knappast troligt att hon älskat honom särskilt högt. Det kan tilläggas att
svenska radiodramatiseringar av Shakespeares ”Rickard III” låter hertigen fria
till Anne vid begravningen av hennes svärfar, Henrik VI. Inte vid Edvards
begravning.
[4] Man kan
misstänka att drottning Margareta ingivit sin son sådana tankar och känslor, eller kanske ännu troligare, intalat honom vad han skulle säga. Med tanke på att Henrik VI:s fromma ödmjukhet och blidhet endast lett till
inbördeskrig och en förlorad tron vore det förstråligt om hon predikat
stränghet och skoningslöshet mot en lika hård och skoningslös fiende för
Edvard.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar