tisdag 28 juni 2016

Röda rosens arvinge


De flesta så kallat ”historiska personer” är ihågkomna för vad de uträttat eller för något de förknippas med, positivt eller negativt. En del människor är dock, paradoxalt nog, spännande därför att de INTE satt några egentliga spår i historien. Denna kategori är vanligast just inom kungliga dynastier, i synnerhet om det rör sig om ett arvrike. Att vara född tronarvinge innebär att vara förutbestämd att spela en roll. Detta gäller oavsett om monarken har makt eller inte; en monark spelar alltid någon form av roll i sitt land. Hur denna roll utformas beror sedan dels på landets styrelseskick, dels på bärarens egen personlighet men ingen monark går helt spårlöst förbi. Den som är född till en tron vet på förhand att hans/hennes liv kommer att bedömas av eftervärlden. Om tronen eller dynastin faller ändras förutsättningarna å andra sidan totalt för arvingarna, den födde kronprinsen kan sluta som tiggare. Det är spännande att fundera över dessa prinsar utan arv, vilken roll skulle de ha spelat om utvecklingen gått sin gilla gång och de bestigit tronen som planerat? Ju mindre de uträttat, desto mer spännande blir det att spekulera kring dem och att studera deras liv.[1]  

Ett i dag förmodligen ganska okänt exempel på en sådan kunglighet är prins Edvard av Westminster. Förutom professionella engelska historiker eller skönlitterära författare med inriktning på medeltiden är det antagligen bara stora Shakespearebeundrare med detaljkännedom som känner till eller funderar över denne prins i vår tid. Edvard var ende son till kung Henrik VI och hans drottning Margareta.[2] På grund av faderns regelbundet återkommande sinnessjukdom befann sig England vid hans födelse 1453 i ett politiskt mycket turbulent läge. Då pojken var sju år togs fadern i förvar av Yorkfalangen inom den engelska adeln och Edvard och hans mor tvingades fly till Skottland och därefter till Frankrike. 1470 vände emellertid den politiska vinden åter till Lancasters fördel och drottning Margareta och hennes son landsteg i England, beredda att åter ta sitt rike i besittning. Vid det laget hade deras anhängare dock redan besegrats och spelet var i praktiken förlorat. Prins Edvard stupade i slaget vid Tewkesbury 4 maj 1471. Han blev 17 år (https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_of_Westminster,_Prince_of_Wales).

Vem, eller snarare vilken sorts människa, var denne engelske tronarvinge? Vi vet inte. Shakespeare, som skrev sina krönikespel under Tudorernas tid, låter den blivande Rickard III, som närmast skryter med sin egen ondska, beskriva honom som den ädlaste och mest godhjärtade människa i världen. Det är självfallet också Rickard som dödar den ädle tronföljaren av huset Lancaster, med samma hjärtlöshet som han senare låter mörda sina egna brorsöner i Towern. Efter Edvards död friar han lika cyniskt till den sörjande änkan, mitt under begravningsprocessionen med prinsens lik.[3]  De fåtaliga samtida uppgifter som finns om Edvard av Westminster ger en något mer nyanserad bild av hans karaktär. Han ska vid 7-års ålder ha förespråkat att anhängare till huset York borde halshuggas och ett vittnesmål från en diplomat under exilen i Frankrike beskriver honom som mycket krigslysten och högst medveten om sin ställning som rättmätig arvtagare till Englands tron.[4]  Inget av detta säger egentligen något om den unge prinsen. Man kan bara spekulera över vilket Edvards och Englands öde hade blivit om han återtagit Henrik VI:s tron. Det kan synas utan värde ur historisk synpunkt men visst är det spännande att fundera över?                         



[1] Det bör kanske förtydligas att jag här åsyftar kungligheter som förlorat sitt arv genom någon form av omvälvning, inte genom naturlig död. Beteckningen ”prinsar” omfattar givetvis också kvinnor med arvsrätt till tronen.

[2] Ej att förväxla med den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern” med samma namn. Pojkarna Edvard och Ritchard, som försvann i Towern 1483, var söner till Edvard IV av York och tillhörde alltså ”vita rosen” i kampen om den engelska tronen på 1400-talet. Edvard av Westminster tillhörde ätten Lancaster” röda rosen”. Benämningen ”av Westminster” kommer av att prinsen föddes i Westminsterpalatset i London. Kungligheter och prinsar av blodet fick ofta benämningar efter den plats där de fötts, antagligen för att undvika förväxling. Huset Lancasters grundare kallades exempelvis ”John av Gaunt, eftersom han fötts i staden Gent i dagens Belgien. Henrik VI:s arvinge fick, som alla engelska tronarvingar den officiella titeln ”Prins av Wales”- .
[3] Edvard av Westminster var gift med Anne Neville, dotter till earlen av Warwick, som först varit en av Yorkfalangens främsta anhängare men sedan bytt sida av personliga skäl. För att bekräfta sitt nya förbund med Lancaster gifte han bort sin 14-åriga dotter med prins Edvard i december 1470. Efter Edvards död gifte sig Anne med dåvarande hertig Ritchard av Gloucester, yngre bror till Edvard IV av huset York och senare kung Rickard III. De båda kände varandra sedan barndomen, trots att Rickard var fyra år äldre. Det finns inget som tyder på att hertigen skulle ha ”förfört” Anne i ont uppsåt. Tvärtom framstår han som något av en riddare, vilken gifte sig med en ung  flicka som blivit cyniskt behandlad av sin far; en flicka han dessutom kände väl (https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville). Med tanke på att Anne varit gift med prins Edvard mycket kort tid är det knappast troligt att hon älskat honom särskilt högt. Det kan tilläggas att svenska radiodramatiseringar av Shakespeares ”Rickard III” låter hertigen fria till Anne vid begravningen av hennes svärfar, Henrik VI. Inte vid Edvards begravning.        
[4] Man kan misstänka att drottning Margareta ingivit sin son sådana tankar och känslor, eller kanske ännu troligare, intalat honom vad han skulle säga. Med tanke på att Henrik VI:s fromma ödmjukhet och blidhet endast lett till inbördeskrig och en förlorad tron vore det förstråligt  om hon predikat stränghet och skoningslöshet mot en lika hård och skoningslös fiende för Edvard.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar