söndag 10 juli 2016

Rickard III, vem är ond?


Det är sällan en enskild individ betecknas som ”ond”. Anledningen till detta är naturligtvis att det är svårt att definiera vad ondska egentligen är och ännu svårare att definiera ”godhet”, vilken är en förutsättning om vi utgår från att något sådant som total ondska existerar. Som regel brukar den mänskliga karaktären anses utgöra en blandning av positiva och negativa egenskaper. I vissa fall dominerar den förra sortens karaktärsdrag, i andra fall den senare. Ifråga om historiska gestalter är det ofta frestande att sätta en stämpel på karaktären: ju större roll en person har spelat i sin tid, desto angelägnare att definiera vederbörandes egenskaper. Ändå är det ganska sällsynt att en verklig människa helt enkelt placeras inom kategorin ”ond”, respektive ”god”, i synnerhet i vår ”nyanserade” tid. Ett modernt exempel på en ”ond” människa får väl anses vara Adolf Hitler, även om han lär ha varit i stånd att visa omtanke gentemot sin närmaste omgivning. För den som kan och älskar sin Shakespeare finns det med säkerhet ytterligare en alltigenom ond historisk gestalt, kung Rickard III av England.

I författarens pjäs framstår denne regent verkligen som en personifikation av ondskan själv. Inte nog med att han begår mord och uppträder allmänt bedrägligt, han närmast skryter med sin grymhet och känslokyla. Endast inför den sista striden visar han tecken på dåligt samvete. Som i alla bra berättelser får skurken till slut sitt straff; den gode Henrik Tudor dräper tyrannen och inför äntligen fred i England. I Sverige utgör ”Kristian Tyrann” och Gustav Vasa en sorts motsvarighet till Rickard och Henrik i nästa generation, även om ingen skald varit mäktig att skildra dramat med samma klass som den store mästaren. Liksom Kristian är kung Rickard en historisk gestalt och bör bedömas därefter. Bland de många förbrytelser som Shakespeare och äldre krönikörer tillskrivit honom är det särskilt mordet på de två ”prinsarna i Towern” som väcker avsky. Frågan huruvida kungen verkligen mördade sina unga brorsöner har i vår tid diskuterats på juridisk nivå https://sv.wikipedia.org/wiki/Prinsarna_i_Towern. Underförstått: Om Rickard är skyldig är motståndarnas negativa bild av kungen historiskt riktig. Frågan är om detta stämmer. Naturligtvis är barnamord ett brott som upprört människor i alla tider, vilket just eftervärldens syn på Rickard är god illustration till men innebär det eventuella mordet verkligen att han var en ”ond” människa?

Ingen kan bedömas utan hänsyn till sin samtid. Ritchard Plantagenet, yngre son till hertigen av York, föddes och växte upp under en osäker tid i Englands historia. Kung Henrik VI var en välmenande men psykiskt sjuklig man som periodvis var ur stånd att styra riket. Ritchards far var i sådana lägen den naturlige regenten med hänsyn till hans nära släktskap med kungahuset Lancaster. Huset York var i sin tur nära lierat med adelssläkten Neville, vilken genom ingiften skaffat sig tillgång till stora egendomar runtom i landet. Hertigen var själv gift med en Neville. Kungens återkommande svaghetsperioder i kombination med rivaliteten mellan olika kotterier inom högadeln ledde till stark oro, vilket stundtals urartade i regelrätt inbördeskrig. 1460 stupade hertigen av York i strid och förklarades för förrädare av kung Henriks drottning. Kort därefter vände lyckan emellertid på nytt och hertigens äldste son utropades till kung under namnet Edvard IV. En stor del av det politiska arbetet bakom detta utfördes av Ritchard Neville, earl av Warwick, i historien känd som ”kungamakaren”. Henrik VI förklarades avsatt och spärrades så småningom in i Towern. Han behandlades relativt väl och den nye kungen tycks ha varit angelägen att hans företrädare inte skulle lida någon materiell nöd.[1] Några år efter sitt trontillträde tog kung Edvard det vågade steget att gifta sig med en engelsk adelsdam av relativt låg börd, Elisabet Woodwille. Kungen var känd för sina otaliga kvinnohistorier men denna gång var det allvar. Den unga kvinnan, som kände till Edvards rykte, lär då han gjort närmanden ha sagt: ”Min herre och konung. Jag är inte värdig att bli er hustru men alldeles för god att bli er älskarinna”. Edvard äktade henne omedelbart.[2] Äktenskapet väckte ovilja av flera skäl. Inte nog med att Elisabets familj stått på Lancasters sida i det nyss avslutade inbördeskriget. Hennes talrika släkt trängde också ut familjen Neville från deras tidigare position som kungens närmaste rådgivare och drottningen gifte dessutom bort sina anförvanter med framstående adelsmän, utan hänsyn till åldersskillnad eller parternas egna åsikter. Svårast var nog chocken för kungamakare Warwick själv: Här hade han strävat för att göra Edvard av York till kung och skaffa honom en passande gemål och så gick han och gifte sig efter eget huvud utan ett ord till sin närmaste förtrogne. Den frustrerade Warwick gjorde uppror mot Edvard flera gånger och drog sig tillslut inte för att liera sig med den avsatte Henrik VI:s familj, vilket ledde till att Edvard tvingades gå i exil och Henrik en kort tid återkom på tronen. Med i detta intrigspel var också kung Edvards yngre bror; hertig George av Clarance, som pendlade mellan broderns och Warwicks parti lite som det föll sig. George gifte sig 1469 med Warwicks dotter Isabella. I slutänden valde han dock att återvända till broderns parti, vilket ledde till Warwicks nederlag och död. 1471. Senare samma år besegrades Lancasters armé och Edvard IV återkom till London och sin tron. Kort därefter mördades Henrik VI, som åter spärrats in i Towern. Därmed tycktes huset Lancaster för alltid vara krossat.

Vilken inställning kung Edvards yngste bror Ritchard, hertig av Gloucester, hade till allt detta är svårt att avgöra. Han var knappt tjugo år då den äldre brodern återtog tronen 1471. Han hade under några år uppfostrats i earl Warwicks hus och tycks ha funnit sig väl tillrätta där.[3] Han bör ha hört sin mentor uttala sig mindre positivt om den otacksamme Edvard och särskilt negativt om drottning Elisabet, som trängt ut Warwick från hans ställning som kungens närmaste man. 1472 gifte sig hertig Ritchard med Warwicks yngre dotter Anne Neville, som en tid varit gift med Edvard av Westminster, Lancasters kronprins. Att Anne på detta sätt ”bytte sida”, från Lancaster till York, har tolkats olika. Rickard III:s fiender, med Shakespeare som oöverträffad mästare, menar att han tvingade eller lockade henne till giftermålet på falska grunder. En annan version hävdar tvärtom att hertigen mer eller mindre räddat Anne ur den ohållbara situation hon råkat i efter Lancasterprins Edvards död i strid. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikard_III_av_England
Hur det än förhåller sig med detta medförde giftermålet att Anne fick en trygg tillvaro som svägerska till Edvard IV. Eftersom hon var en Neville är det å andra sidan knappast troligt att hon omfattat kung Edvards familj med någon större tillgivenhet. Släkten Woodwilles upphöjelse hade i det långa loppet orsakat hennes fars död. Att Anne och Ritchard fick en son 1473 innebar dessutom att en möjlighet öppnat sig till ett framtida tronanspråk. Denna möjlighet blev än större sedan Edvard IV slutligen avrättat den opålitlige äldre brodern George av Clarance 1478. Nu stod i realiteten endast kungens båda unga söner mellan hertig Ritchard och den engelska tronen. Om Ritchard övertog broderns tron skulle kungamakaren Warwicks ättlingar till slut nå den högsta makten genom hans dotterson. Kanske var det i själva verket Anne Neville som manade sin man att drygt 10 år efter deras giftermål ta de steg som skulle göra honom till en av de mest omtvistade engelska monarkerna och dessutom odödlig genom Shakespeares mästerverk.                      

Edvard IV dog i april 1483. I sitt testamente utsåg han hertigen av Gloucester till förmyndare för den tolvårige tronföljaren, prins Edvard av Wales.[4]  Under broderns hela regeringstid hade hertigen visat sig lojal, i motsats till flera andra i kungens närmaste omgivning. Vare sig han följde en på förhand uppgjord plan eller lydde en plötslig impuls slog Ritchard emellertid nu om. Då prinsen fördes från sitt Walesiska residens för att krönas i London grep hertigen under färden gossens morbror Anthony och andra av änkedrottningens släktingar och anhängare som färdades i prinsens följe, varpå han förklarade sig ensam ansvara för tronföljaren i egenskap av dennes förmyndare. Prinsen fördes till Towern, men därefter gjordes ingenting för att genomföra kröningen. Inom kort fick prinsen sällskap av sin yngre bror, Ritchard av York.[5] Efter en del mystiska händelser, då flera anhängare till Edvard IV:s änka arresterades och avrättades för förräderi, förklarades de båda prinsarna i juni 1483 plötsligt vara illegitima. Motiveringen var att deras far i praktiken skulle ha varit gift då han äktade Elisabet Woodwille. Därmed var deras farbror närmast i tronföljden. 6 juli 1483 kröntes han till kung Rickard III av England. Vad som hänt de båda prinsarna i Towern är sedan dess ett mysterium.   Blev de båda pojkarna överhuvudtaget mördade, Var deras farbror i så fall den skyldige och skulle detta innebära att den klassiska bilden av den onde kung Rickard är historiskt korrekt? Frågan om prinsarnas öde kan vi i stort sett gå förbi. Båda två eller en av dem kan ha smugglats ut ur Towern. Det finns, som jag tidigare skrivit, exempel på ynglingar som sagt sig vara hertigen av York, den yngre av de båda prinsarna. Men det finns flera liknande fall i historien. Det är påfallande att ingen någonsin sagt sig vara ”Edvard V”, den rättmätige arvtagaren till huset York. Om han överlevt borde han förr eller senare hört av sig med sina anspråk på tronen. Vi kan alltså utgå ifrån att åtminstone den äldste pojken antingen dött i Towern eller lämnat fästningen och avlidit inom relativt kort tid. Den yngre kan ha överlevt men det blir i stort sett bara spekulationer. Frågan huruvida Rickard var skyldig till brorsönernas död måste besvaras med JA. I det ögonblick han lät parlamentet förklara pojkarna illegitima utsatte han dem under alla förhållanden för stor fara och vilket deras öde än blev bär farbrodern ett moraliskt ansvar för det.[6] Det är inte heller sannolikt att han lät dem leva. Erfarenheterna från de senaste årens inbördeskrig visade på faran med att låta tronpretendenter behålla livet. Den i sig oförarglige Henrik VI hade ju återinsatts på tronen när kungamakaren Warwick blivit missnöjd med sin forne skyddsling Edvard IV och här gällde det dessutom inte en ”förbrukad” kung med skamfilat anseende utan en yngling på väg att bli man. Om Rickard på allvar räknade med att grunda en egen dynasti, det enda logiska skälet till att göra anspråk på tronen, måste han ha insett att brorsönerna utgjorde ett hot som snarast borde undanröjas. Om någon annan till äventyrs dödade prinsarna, exempelvis anhängare till ätten Tudor, gjorde de bara vad Rickard förr eller senare skulle ha sett sig tvungen att göra.                

Innebär då detta att Shakespeares bild av ”den onde kung Rickard” är historiskt korrekt? Svaret på den frågan är enligt min uppfattning NEJ, eller snarare; det beror på vad man tycker. Att döda ett barn är, som vi konstaterade i början, något som alltid upprört ”civiliserade” människor men medeltidens syn på liv och död var samtidigt en annan än vår. Livet var en prövning och det viktiga var att göra sig förtjänt av Paradiset efter döden. Människor dog dessutom ofta vid unga år. Ord som ”mänskliga rättigheter” eller medmänsklighet användes inte. Utom möjligen av framsynta filosofer. Inom de högre samhällsskikten var det väsentliga att gynna SIN familj, släkt, skyddslingar osv. De brott man eventuellt tvingades begå i detta syfte var något som avhandlades i biktstolen och sonades med gåvor till kyrkan eller en pilgrimsfärd. Lika gärna som man kallar Rickard III för mördare kan man anklaga hans far eller andra medlemmar av den engelska högadeln för samma sak. Hade de slutit upp kring den svage Henrik VI istället för att tvista om vem som skulle styra i hans ställe, hade det antagligen inte uppstått någon jordmån för handlingar som mordet på prinsarna i Towern. Det avgörande för eftervärldens syn på Rickard III var, precis som i fallet Kristian Tyrann i Sverige, att han förlorade medan Henrik Tudor vann. Det är som bekant alltid segraren som skriver historien, vilket aldrig skadar att betänka innan man fäller sin dom över det länge sedan förflutna.           



[1]  Enligt uppgift hade ett antal medlemmar ur kung Edvards eget hushåll till ansvar att se efter den avsatte kung Henrik. Han skall också ha fått vin från hovet och tillgång till nya kläder. Dessa detaljer omnämns i de historiska kommentarerna till Conn Igguldens  roman ”Blodsfejd” från 2015.Hans kommentarer är mycket utförliga och visar att författaren i görligaste mån sökt klarlägga verkligheten bakom sina böcker Då jag hänvisar till Iggulden är det alltid till hans historiska kommentarer..
[2] Karen Lindsey Drottning för ett tag, Henrik VIII:s sex hustrur Svensk översättning 1996, s. 33. Angående Edvard IV som person, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England
[3] Iggulden.
[4] Med tanke på kungligheters vana att ge sina söner samma namn böt det kanske förtydligas att det under senare delen av 1400 talet fanns tre engelska tronföljare med namnet Edvard: Edvard av Westminster, son till Lancasterkungen Henrik VI, Edvard IV:s son; den äldste av ”prinsarna i Towern”, Samt Rickard III:s son med Anne Neville. Alla innehade i tur och ordning titeln ”prins av Wales” En annan omständighet som de tre har gemensam är att ingen av dem någonsin besteg tronen..
[5] Att pojkarna fördes till Towern var i sig inget underligt. Tillträdande kungar och drottningar brukade vistas dör en tid före kröningen. Så var fallet med både Henrik VIII och hans andra hustru Anne Boleyn.
[6] Lindsey skriver med en ironisk underton at Rickard ”skapade en minst sagt rörig situation” då han lät  förklara brorsönerna för bastarder. Lindsey s. 31-32.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar