fredag 29 juli 2016

Den sista drottningen


Att en kung som blivit änkling gifter om sig är ganska vanligt, även om det inte är en självklarhet. Att en regerande drottning gör det är betydligt ovanligare. Ett ganska vanligt scenario för regerande drottningar i modern historia är att de först varit gifta med en man och sedan övertagit vederbörandes tron, officiellt eller inofficiellt.[1] Den mest kända av alla regerande drottningar, Elisabet I av England, ärvde dock tronen efter sin far och sina syskon. Också vår egen Kristina ärvde tronen efter sin far, fast utan något mellanstick av släktingar. Furstinnor som ärvt tronen på detta sätt gifter sig sällan efter tronbestigningen. Om de gör det blir mannen vanligen prinsgemål, som Albert i Storbritannien. En drottning kan ibland samregera med sin man, som Maria II och Vilhelm av Oranien i Storbritannien, eller lämna över tronen till honom, som Ulrika Eleonora i Sverige. Ingen av dessa drottningar har dock gift om sig om deras män dött före dem. De få drottningar som faktiskt gift om sig efter makens död har som regel varit av kunglig börd men inte regerat.[2] Ett scenario där en dam av icke kunglig börd först varit gift med en kung och sedan gift om sig med en icke kunglig man är ytterst ovanligt. Att tänka sig en adelsdam som först gifter sig med två män av sitt eget stånd, sedan med en kung, och slutligen med ytterligare en adelsman är närmast otroligt. Ändå var detta just vad Catherine Parr gjorde på 1500-talet.
Catherine var Henrik VIII:s sjätte och sista gemål och lyckades både överleva honom och behålla sin drottningtitel, en verklig prestation i England på den tiden. Hon var, naturligtvis kan man säga, av kungligt blod; om än avlägset. Större var inte den engelska adeln. Hennes mor stod Henriks första hustru nära och det är troligt att Katarina av Aragonien var flickans gudmor.[3] Catherine blev i unga år bortgift med en ung adelsman, som emellertid snart dog. Därefter gifte hon sig med lord Latimer, som redan varit gift två gånger och hade barn i sina tidigare äktenskap. Att döma av det omdöme som en styvdotter till Catherine senare avgav skötte den nya lady Latimer sin uppgift som maka och styvmor på ett fulländat sätt. Olyckligtvis kom familjen i kläm mellan de olika partierna under 1530-talets religionsstrider. En kortare tid hölls Catherine och styvbarnen som gisslan av katolska upprorsmän, för att garantera att lorden återvände från ett möte med kung Henrik. Påfrestningarna på Latimer blev så hårda att han inte återhämtade sig helt från följdverkningarna och led av försämrad hälsa under sina sista år. Man kan anta att hans hustrus inställning till katolska kyrkan och dess bekännare inte blev särskilt positiv av detta. Då Latimer dog 1543 var Catherine drygt 30 år.
Henrik VIII tycks ha fått ögonen på lady Latimer strax innan hon blev änka. De första kungliga gåvorna är daterade till februari 1543, trots att lorden dog först i mars. Kungen hade ett år tidigare låtit avrätta sin femte gemål för otrohet och ansåg det nu vara dags att söka sig en ny drottning. De vigdes i juli samma år på Hampton Court. Äktenskapet tycks i stort sett ha fortlöpt friktionsfritt, åtminstone om man ser till vilka motiv kungen vanligen hade för att göra sig kvitt en besvärlig hustru. Catherine var varken trotsigt självsvåldig, som Anne Boleyn eller ungdomligt naiv, som Katherine Howard. Inte heller förväntades hon producera någon tronarvinge som sedan inte kom till världen. Hon beskrivs som glad och trevlig och inte utan intresse för dans och musik. Dessutom kom hon väl överens både med den sjuklige kungen och med hans tre barn från tidigare äktenskap. Hon hade som vi sett vana vid både äldre äkta män och styvbarn. Catherines huvudsakliga uppgift som drottning kan jämföras med samtida svenska furstinnor. Den över 50 år gamle Gustav Vasa motiverade 1552 sitt äktenskap med en 17-årig flicka med att han behövde någon som tog hand om de många barnen från tidigare äktenskap. Hans son Johan III förklarade på 1580-talet inför riksrådet att han behövde en ny hustru till hjälp mot ”sjukdomar, mellankoliska affekter, djupa tankar och annat mycket bekymmer”, vilket motiverade ett äktenskap med en flicka jämnårig med kungens egen dotter. Catherine Parr hade ungefär samma plikter hos kung Henrik.[4] Under en kortare period 1544 fungerade hon även som ställföreträdande regent då kungen var på fälttåg i Frankrike. Det var ifråga om religionen som komplikationer uppstod. Catherine var uttalad protestant och författade skrifter där hon bland annat hävdade ”vanliga människors” rätt att läsa Bibeln. Hon kunde inte inse varför exempelvis en hantverkare inte skulle få läsa Bibeln och dra sina egna slutsatser av den. Det etablerade prästerskapet menade att sådant kunde inge undersåtarna upproriska tankar, vilket för drottningen var lika befängt som att hävda att man borde avstå från att äta för att undvika frosseri eller låta bli att elda därför att huset kunde brinna ned. Såpass radikala åsikter, som inte var acceptabla i det svenska samhället ens 300 år senare, gavs inte ut i tryck så länge Henrik VIII var i livet utan först efter hans död. De kontakter drottningen hade, eller troddes ha, med protestantiska radikaler var emellertid tillräckligt allvarliga för att på våren 1546 sätta hennes ställning ifråga. Kungen hade visserligen tagit avstånd från påven men var inte heller förtjust i alltför uttalat protestantiska åsikter. Vad som egentligen hände är dunkelt för eftervärlden, Det verkar som om drottningen kritiserat gripandet av en radikal protestantisk kvinna, vilket gjort kungen irriterad. Rykten började gå om att hon skulle fängslas och rådet begärde att få en redovisning av de egendomar, hus, Catherine ägde, vilket ansågs vara ett tecken på att hennes tid vid kungens sida var ute. Enligt en redogörelse författad knappt tjugo år senare skyndade drottningen, som förstod vad som var på gång, till kungen. Hon förklarade att hon inte hyste någon högre önskan än att bli undervisad av sin man i teologiska frågor. Kungen svarade spydigt att det numera tycktes vara drottningen som undervisade honom. Catherine genmälde att hon endast diskuterat teologi med kungen för att avleda honom från hans många fysiska plågor.
”Är det sant”, utbrast Henrik VIII. ”I så fall är vi vänner igen, Kate”.
När lordkanslern nästa morgon kom för att få kungens order att arrestera drottningen, skällde Henrik ut honom och kallade honom en dumbom och ett odjur. Den stackars mannen drog sig slokörad tillbaka. Hur mycket som egentligen är sant i denna historia tycks som sagt osäkert. Kanske hade rådet, med tanke på det senaste årtiondets erfarenheter, helt enkelt en överdriven tro på sin förmåga att få drottningar avsatta. Om historien är sann visar den Catherines förmåga att handskas med lynniga, härsklystna män. Hur som helst var hennes prövotid snart ute, i alla fall som det tycktes. Kung Henrik VIII av England avled 28 januari 1547 vid 55 års ålder.                     

Kungens testamente tillförsäkrade hans änka en årlig inkomst på 1000 pund, plus intäkterna från ett antal egendomar. Silver till ett värde av 10 000 pund och så mycket kläder hon önskade. Catherine kunde ha dragit sig tillbaka och levt ett stilla liv på landet men hennes håg stod till något annat. Någon gång under våren eller sommaren 1547 gifte sig änkedrottningen i hemlighet med Thomas Seymour, fd svåger till hennes just avlidne make kungen. Thomas var en vacker, charmig medelålders man med ambitioner. I sin egenskap av den minderårige nye kungens morbror stod han makten nära men hans äldre bror Edvard hade lyckats göra sig till ensam riksföreståndare.[5] Enligt vad Catherine själv sade hade hon varit förälskad i Thomas redan vid tiden för giftermålet med kungen. Gud och plikten hade emellertid segrat över hennes känslor och hon hade accepterat sitt öde. Nu gav hon sig hän åt sin lidelse, även om hon först tycks ha hyst betänkligheter inför ett omgifte så kort tid efter Henriks död.[6] Efter en tid hade de flesta accepterat giftermålet, även om Edvard Seymour, nu hertig av Sommerset, inte uppskattade broderns försök att komma närmare kungahuset. Den enda som helt tog avstånd från det var den döde kungens äldsta dotter Maria, som inte kunde smälta att styvmodern gift om sig. Det tycks dock mindre ha bottnat i personlig sorg än i kungadotterns känsla för det passande. Ett allvarligare moln på det nygifta parets himmel utgjordes av Marias yngre halvsyster Elisabet, eller snarare av Thomas’ beteende mot henne. Catherine och Elisabet hade alltid kommit bra överens och det föll sig naturligt att änkedrottningen tog hand om sin styvdotter, som vid knappa 14 års ålder ännu var för ung för att ha eget hushåll. Efter någon tid började husets herre emellertid uppföra sig minst sagt indiskret. Han tog för vana att om morgonen gå in till sin ”styvdotter” för att ”hälsa på” henne, endast iförd nattskjorta eller rock. Flickan sökte av blygsel dölja sig i ett hörn av sängalkoven men Seymour var påstridig. Han pussade henne, klappade henne och kittlades. Man får lätt bilden av en oskyldig lek som hotar att övergå i våldtäkt eller åtminstone i någon sorts sexuell relation. Det finns indicier på att Elisabet inte var helt negativ till kontakten. Ibland kom Katherine in och deltog i leken, kanske för att hindra den att gå för långt. Vid ett tillfälle lär hon dock ha gått till överdrift genom att hålla fast den unga flickan medan Seymour skar sönder hennes klänning, ett beteende som varken var lämpligt moraliskt sett eller verkar likt kung Henriks fromma, sista gemål. Kanske berodde det på att Catherine var gravid för första gången i livet och inte orkade bekymra sig om vad som hände omkring henne. Tillslut förstod hon emellertid att saken gått för långt och skickade styvdottern till en av hennes fars gamla medarbetare. Catherines och Elisabets goda relation fortsatte dock som förut. Inte heller Seymours och Catherines förhållande tycks ha tagit skada av vad som hänt. Medan de två någon tid var åtskilda skrev de skämtsamma brev till varandra om Catherines graviditet. I slutet av augusti 1548 födde den forna drottningen en flicka på Sudeley Castle i Gloucester. Barnet döptes till Mary. Först tycktes allt gå väl, men efter någon dag fick Catherine barnsängsfeber och började yra. I sin yrsel sade hon saker som kunde tolkas som uttryck för svartsjuka och rädsla att maken ville skada henne. I sitt testamente, som hon skrev då en förbättring inträdde, uttryckte hon dock enbart kärlek för Seymour och testamenterade honom hela sin kvarlåtenskap. Hon avled 5 september 1548 och begravdes i ett kapell i närheten av slottet. Hennes dotters öde är dunkelt men det troligaste är att hon följde sin mor i döden några år senare.[7]
Catherine Parr är ett exempel på hur mångbottnad den mänskliga naturen är. Hon var en from, underdånig kvinna i tidens stil men uppenbarligen också en passionerad människa med egna drömmar och förhoppningar om livet. Det är spännande att fundera på vilken roll hon kunde ha spelat om ödet gett henne chansen att regera och visst är hon ett fascinerande öde, eller hur?                    

        



[1] Med uttrycket ”modern historia” avses här slutet av medeltiden och framåt.
[2] Henrik VIII:s båda systrar var först gifta med kungen av Skottland respektive Frankrike och gifte sig senare med adelsmän. Ett legendariskt undantag från regeln att regerande furstinnor inte gifter om sig är naturligtvis Maria Stuart av Skottland. Överhuvudtaget är brittiska öarnas 1500-talshistoria fylld av fascinerande drottningöden.
[3] Conn Iggulden skriver, apropå hur många inom adeln som hade samma namn, att det nästan verkar som om familjerna bara haft fem-sex namn att välja på och dragit lott om vilket man skulle välja. Detta gäller visserligen 1400-talet men tycks stämma in även på nästa århundrade. Katherine Howard fick antagligen också sitt namn efter Katarina av Aragonien, som var drottning när hon föddes. Det kan noteras att samma tendenser är märkbara i Sverige. Katarina Stenbock, Gustav Vasas, sista gemål, fick troligen sitt namn efter kungens första drottning, Katarina av Sachsen-Lauenburg.    
[4] Att ingå många äktenskap var heller inte ovanligt bland kungar på 1500-talet. En genomsnittlig svensk vasakung var gift 2-3 gånger. Bara Erik XIV och Gustav II Adolf var gifta endast en gång. Det verkligt unika med Henrik VIII var de många annulleringarna av tidigare äktenskap samt att två drottningar avrättades. Att ingå hela sex äktenskap var naturligtvis inte heller vanligt. Omräknat i svenska förhållanden kan man säga att Henrik VIII dubblerade det genomsnittliga antalet drottningar för en ordinär vasamonark.
[5] Edvard VI, född 1537, var son till Henrik VIII i äktenskapet med Jane Seymour..
[6] I första delen av sin miniromansvit om drottning Elisabet låter författaren Susan Kay i en gripande scen Catherine och Thomas mötas i ett stall kort före hennes giftermål med Henrik. Catherine vill fly med sin älskade men Thomas framhåller det utsiktslösa i planen, råder henne att acceptera kungens frieri och invänta ljusare tider. Elisabet, Anne Boleyns dotter, svensk översättning 1988
[7] Denna text bygger på Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, kapitel 17-19 och David Starkey, Elisabet, vägen till tronen, svensk översättning 2003, kapitel 11.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar