lördag 15 april 2017

Gustav III och Henrik IV




På Lorens Pasch den yngres paradmålning ovan står Gustav III framför ett bord iförd gul uniform, blått ordensband och svart kappa. Framför honom ligger en kunglig mantel och 1772-års regeringsform som just antagits. Kring ena armen sitter den vita bindeln virad. Alla som läst sin gustavianska historia vet att Gustav III knöt en vit armbindel om vänster arm under revolutionen 1772 och att den sedan blev ett tecken på lojalitet mot kungahuset. Alla som önskade markera sin trohet mot konungen, åtminstone inom officerskåren, bar vit armbindel under den gustavianska epoken. Men varför en vit armbindel? Vitt förknippas ju vanligen med konservatism, och kungavälde (de vita mot de röda), men var det en allmänt kunglig symbol Gustav III använde eller fanns det en mera personlig anledning till valet av färg? En sannolik förklaring, som för mig nästan övergår i visshet, är att tecknet har historiskt motiv. När Henrik IV år 1594 red in i Paris, som slutligen överlämnades till honom, knöt hans anhängare vita dukar om armen som tecken på sin lojalitet. Henrik själv tycks också ha haft en vit plym i hatten.[1]  Det vore fullt naturligt om Gustav III haft denna förebild i tankarna. Även om Sverige år 1772 inte var lika sönderslitet som Frankrike 1594, så nog rådde det politisk oenighet. Det var närmast kutym att en avsatt regering, om den nu letts av hattar eller mössor, anklagades för korruption och annan brottslighet, varpå nästa regering lika självklart anklagades för samma brott av sina efterträdare. Det var också slut med det stabila läge som rått i början av frihetstiden: Numera byttes riksrådets medlemmar ut varje gång ständerna sammankallades. Att få de olika grupperingarna att komma överens var omöjligt. Det vimlade av pamfletter och smädeskrifter och i bakgrunden stod ambassadörerna från olika europeiska länder, redo att muta de svenska politikerna att föra den politik respektive makt önskade. Det är dessutom fel att tala om ”frihet” i modern mening. När dåtida svenska statsmän använde detta begrepp menade de ”frihet från kungligt envälde”. Att medborgarna skulle ha frihet att säga vad de tyckte var inte självklart.[2] På 1750-talet kunde minsta antydan om att det rådande styrelseskicket hade sina brister leda till fängelse, landsförvisning eller stupstocken. När Gustav III, som av förklarliga skäl gärna överbetonade de negativa aspekterna på rådande system, genomförde sin statskupp 19 augusti 1772, var det angeläget för honom att framstå som en enande, samlande kraft i riket. Liksom Henrik IV hade gjort slut på 1500-talets franska religionskrig, skulle Gustav III nu hejda den tilltagande politiska splittringen i Sverige. Att i ett sådant läge ”låna” kung Henriks symbol var fullt naturligt. Den franske kungen hade dock större värde för Gustav III än på det rent symboliska planet. År 1781 utfärdades det s.k. ”toleransediktet”, som innebar att utländska medborgare av annan religion än den lutherska ägde rätt att bosätta sig i Sverige och öppet utöva sin religion. Tidigare hade endast diplomatiska sändebud haft denna rättighet.  Invandrarna fick visserligen inte inneha statliga ämbeten eller släppa in svenskfödda till sina gudstjänster men ediktet innebar ändå att lutherdomen inte längre var den absoluta statsreligionen i landet.[3] Ediktet i Nantes, som Henrik IV låtit utförda 1598, hade varit annorlunda i sin utformning. Det var specifikt inriktat på att få tillstånd en lösning på konflikten mellan katoliker och protestanter och det gav hugenotterna vissa städer och områden att disponera som ”sina egna”. Hugenotterna hade också rätt att bekläda statliga ämbeten, vilket inte var fallet med 1781-års svenska ”toleransedikt”. Även om Nantesediktet betonade att katolicismen var statsreligion i Frankrike, gav det ändå hugenotterna inflytande på ett sätt som var helt uteslutet för ”främmande religioner i Gustav III:s Sverige[4]. Reformen innebar trots detta ett underförstått erkännande av att Luthers lära inte per automatik kunde anses vara ”den sanna” och det var ett första steg mot att införa svensk religionsfrihet.[5]  Ett än mer påtagligt och otvetydigt tecken på Henrik IV:s betydelse för Gustav III utgörs av den tavla som än idag hänger på väggen i kungens sovrum på Hagapaviljongen utanför Stockholm. Man ser där Henrik IV förlåta en minister som uppträtt oegentligt mot honom.[6]  Om ”toleransediktet” från 1781 utgör en möjlig indikation på Henrik IV:s betydelse för Gustav III(liknande reformer genomfördes i anda europeiska länder vid samma tid och det direkta sambandet med Nantesediktet är därför långtifrån säkert).lämnar denna tavla, placerad i kungens mest privata sfär, Inget utrymme för tvivel. För Gustav III framstod säkerligen Henrik IV som en eftersträvansvärd förebild. På samma sätt som den franske 1600-talskungen enat sitt splittrade rike, drömde Gustav att ena det politiskt splittrade Sverige kring sin person. Frågan om hans politik var den rätta för att uppnå målet har diskuterats sedan dess men beträffande själva ambitionen finns ingen tvekan. De båda kungarna skulle slutligen dela samma öde, att mördas av sina egna undersåtar.                   



[1] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi svensk översättning 2005, s.400. Egendomligt nog finns detta inte omnämnt i Sven Wikbergs biografi över Henrik IV från 1942.
[2] Detta hindrar inte att stora framsteg gjordes underfrihetstiden”, inte minst tryckfrihetsförordningen från 1766.
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Toleransediktet
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ediktet_i_Nantes
[5] Gustav III:s morbror, fredrik den store av Preussen, fällde den kända repliken ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”. Modern Lovisa Ulrika är inte heller känd för överdriven religiositet. Det är också bekant at Gustav III mot slutet av sitt liv uttryckte visst ogillande över sin egen sons goda kunskaper i luthersk dogmatism, vilket omnämns i Mats Wikmans biografi över Gustav IV Adolf från 2009. Det är alltså fullt tänkbart att kungen gärna gått längre i sitt reformarbete och endast begränsat sig för att inte riskera att alltförmycket reta upp det konservativa prästerskapet.   
[6] Imiterade personer har upplyst mig att tavlan, som målats av Roslin, föreställer en scen ur en pjäs där kung Henrik benådar sin finansmister Sully. 




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar