söndag 23 april 2017

Två starka kvinnor





Det finns historiska gestalter som framstår som varandras motpoler och fiender men som lika gärna kunde varit vänner. Kristian Tyrann och Gustav Vasa står som motpoler i historien men om ödet velat så kunde de lika gärna ha varit lierade. Bägge två var maktfullkomliga furstar som strävade att göra sina riken stora eller åtminstone starka. Båda var hänsynslösa vid minsta tecken till opposition och ingen av dem tvekade att döda adelsmän, likaväl som bönder som reste sig mot dem. Blodbadet i Stockholm 1520 kunde ha utförts av Gustav Vasa 20 år senare, om denne av någon anledning funnit det önskvärt. Vad skulle inte dessa två män kunnat uträtta, på gott och ont, om de varit kungar i var sitt rike och tillsammans värjt sin makt mot sina motståndare, bönder eller adelsmän. Men som bekant blev de dödsfiender och i svensk historieskrivning blev Kristian skurk och Gustav hjälte, trots att de egentligen var samma andas barn. Göran Magnus Sprengtporten och Gustav Mauritz Armfelt utgör ett annat, tydligare exempel på samma sorts motståndarpar. Deras diametralt motsatta inställning till Gustav III gjorde dem till fiender: ändå kom de i slutänden båda att verka för Finlands oberoende ställning inom det ryska kejsardömet.[1] Ett sorgligare exempel på två gestalter som i livet stått mot varandra men som lika gärna kunde, eller kanske borde, ha samverkat utgörs av Katarina av Aragonien och Anne Boleyn. Båda kvinnorna var starka och självmedvetna, även om de kom från helt olika miljöer. Anne var visserligen av adlig börd och på sin mors sida av kunglig härkomst men jämförd med den spanska prinsessan Katarina, dotter till Ferdinand och Isabella, var hon inget annat än en simpel flicka från engelska landsbygden. Ändå kom dessa båda kvinnor att i tur och ordning bestiga Englands tron som hustru till kung Henrik VIII. Eftersom den ena trängde ut den andra var det oundvikligt att de blev fiender. Deras ovänskap sträckte sig tyvärr in i nästa generation och ledde stundtals till inbördeskrig mellan deras döttrar och dessas respektive anhängare.[2] Tillspetsat kan man hävda att den legendariska striden mellan drottning Elisabet och Maria Stuart, som upphörde med Marias död över 50 år efter att både Anne och Katarina avlidit, ytterst bottnade i tvekampen mellan kung Henriks två första gemåler.[3]  
De båda kvinnorna var ytligt sett helt olika, inte bara ifråga om härkomst utan också i sättet att föra sig och reagera. Katarina av Aragonien var lugn och värdig . Sedan barndomen visste hon att hon härstammade från ett förnämt furstehus och att hennes ställning som drottning var given av Gud. Det faktum att hennes mor inte bara varit drottning vid en makes sida utan också regent över ett eget rike gjorde att hon inte kunde dela den skeptiska inställning till kvinnor med makt som var allmän bland tidens auktoriteter, både statsmän och tänkare. Även om mannen stod över kvinnan i hierarkin fanns det inget som sade att en kvinna var oförmögen att regera. Avsaknad av söner var absolut inte något skäl för en monark att bryta med sin hustru. Å andra sidan var det för Katarina lika självklart att en drottning måste vara sin make och konung underdånig, under förutsättning att kungen ifråga i sin tur erkände sin makas drottningvärdighet. Om kungen tog sig en älskarinna var detta naturligtvis beklagligt, men sådant måste hans hustru räkna med. Ställningen som drottning var något helt annat; den kunde endast tillfalla den kvinna vid vilken fursten en gång för alla  blivit vigd inför Gud. När Henrik VIII mot slutet av 1520-talet med allt större iver hävdade att äktenskapet med Katarina var olagligt, eftersom hon tidigare varit gift med hans äldre bror, hävdade Katarina med samma iver att så inte var fallet. Då hon inte haft samlag med sin förse man var äktenskapet med Henrik att se som giltigt. Katarina drog sig inte för att offentligt säga kungen detta och mana honom att rådfråga sitt samvete om hennes påstående verkligen var lögn. Denna strid pågick i nära tio år, utan att någondera parten visade minsta benägenhet att ge med sig. Samtidigt fortsatte Katarina att skriva vänliga, vördnadsfulla brev till sin make. Det sista brevet, författat på dödsbädden och närmast i fångenskap, avslutades med orden: ”Slutligen bedyrar jag att mina ögon traktar efter er mer än allt annat”.
Om Katarina av Aragonien var konventionell och lugn var Anne Boleyn häftig och impulsiv. Idag skulle hon förmodligen kallas feminist. Förutom egen begåvning och nyfikenhet hade ödet givit henne en far vars gåvor förde honom på diplomatiska uppdrag i Europa. Detta gav så småningom flickan möjlighet att komma ut i världen, först till hovet i Bryssel där den blivande kejsar Karl V:s faster Margareta regerade och senare, när kung Henriks syster gifte sig med frankrikes kung, till hovet i Paris i den nya drottningens följe. När Anne kom hem i början av 1520-talet var hon både beläst och hemmastadd i konsten att föra sig vid ett hov. Vilka planer hon hade för egen räkning kan vi inte säkert veta men hon visade snart att hon hade egen vilja. Hon förälskade sig i en adelsman från norra England och endast släktens och lordkansler Wolseys ingripande hindrade de ungas förening. Det är dock sannolikt att de hunnit trolova sig. Anne såg inte heller ut som en kvinna borde göra enligt tidens ideal. Hon var mörkhårig där konventionen föreskrev ljust hår och vit hy. Det var denna självständiga, manhaftiga unga dam kung Henrik mötte mot slutet av 1520-talet. Från den stunden fanns ingen annan kvinna för honom.  Anne höll dock på sin värdighet och vägrade att ”ge sig åt kungen” innan hon var säker på att bli hans drottning.[4] . Den efterföljande processen var minst lika påfrestande för Anne som för Katarina. Ju tydligare det blev att Henrik ämnade göra sin hustrus hovdam till ny drottning, dess mer hängdes Anne ut som ”kungens hora”. Som hon saknade rivalens medfödda värdighet och trygghet i sin ställning, svarade Anne på förtalet med häftiga uppträden vid minsta tecken på kritik eller motgång. Detta gick också ut över kungen, ty ”uppkomlingen” Anne saknade helt den vördnad för en furste som en spansk prinsessa alltifrån barndomen fick inpräntad. Det hände att Henrik lämnade Katarinas rum efter en diskussion huruvida de var gifta eller inte, bara för att få lyssna till Annes klagan över att bli försummad. Kungen konstaterade också att Anne talade till honom på ett sätt som Katarina aldrig skulle göra. Så länge Henrik räknade med att få en arvinge genom Anne försonades de dock alltid. Sedan hon bestigit tronen blev det emellertid allt tydligare att Anne Boleyn inte hade större framgång i att föda söner än Katarina av Aragonien och därmed försvagades hennes ställning . Då en ny hovdam, Jane Seymour, tycktes intressera kungen alltmer blev Anne, vis av egna erfarenheter, mycket upprörd.  Det sades att hon handgripligt läxat upp sin tjänarinna. I januari 1536 dog Katarina av Aragonien på ett förfallet slott, föga bättre än en fånge och endast omgiven av några få trogna vänner och tjänare. Knappt ett halvår senare följde Anne Boleyn henne, avrättad för äktenskapsbrott, förräderi, trolldom och blodskam.[5] Det kunde se ut som en seger för Katarina. Hon var visserligen inte återupprättad i sin ställning som drottning men hennes kungliga status erkändes alltjämt och som kung Henriks svägerska, efter giftermålet med den döde brodern, tillhörde hon otvivelaktigt den kungliga familjen. Anne var brännmärkt som häxa och inkräkterska. I grunden hade de dock båda fallit offer för en despotisk man. Hur olika de än var på ytan hävdade både Katarina och Anne sin självständighet och integritet gentemot en manlig härskare som behandlade kvinnor som om de varit schackpjäser i ett spel där han var den obestridde mästaren. Ingen av Henrik VIII:s senare gemåler vågade någonsin hävda sitt egenvärde så som Katarina av Aragonien och Anne Boleyn gjorde. Deras oförenliga ställningar vid hovet och i kungens liv gjorde det dock omöjligt för dem att samverka. Ingen av dem kunde se den andra som något annat än rival och inkräkterska. Därför dömdes de båda att gå under i en värd där en mäktig mans ord gällde som lag.[6]                
           


[1] I sin biografi över Sprengtporten från 2003 reflekterar Stig Rammel på s.244 helt kort över de båda männens ställning som historiska motpoler, trots att de på sikt verkat i samma riktning
[2] Elisabet gjorde visserligen aldrig officiellt uppror mot drottning Maria men hon tjänade som symbolisk samlingspunkt för motståndarna mot drottningens katolskvänliga politik- Det är också sannolikt att Elisabet hade någon form av kontakt med oppositionen, även om hon var försiktig nog att inte lämna påtagliga bevis.
[3] Under en period av 60 år(1527-1587), utkämpade 5 kvinnor med kortare avbrott tvekamp om Englands tron, antingen om rangen som hustru till den regerande kungen eller som regerande drottning av England, Katarina av Aragonien och Anne Boleyn, Katarinas och Annes  båda döttrar och Elisabet och Maria stuart..
[4] Fraser håller i sin bok för troligt att paret haft någon form av avbrutna samlag, vilket var en av tidens metoder att undvika oönskade graviditeter.
[5] Det påstods att Anne haft ett förhållande med sin bror George.
[6] Texten bygger på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur, i svensk översättning från 1995.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar