1 april 2017
nådde oss budskapet att Gösta Ekman avlidit. Han är förvisso inte den ende
kände svensk som gått bort hittills 2017; vi har Lennart Nilson, Stig Grybe,
Sven Erik Magnusson m.fl. Gösta är dock den ende av dessa som faktiskt kan
sägas tillhöra en dynasti, nästan som en furste. Alla som intresserar sig för
det senaste seklets svenska populärkultur har stött på namnet Ekman i något
sammanhang; vare sig det gäller Danilo i operetten Glada änkan, teaterföreställningar som Mästerkatten i stövlar, Filmer som Fram för lilla Märta och Sjunde
himlen, en kärlekskrank expedit i sportaffären eller kanske en charmig
ligaledare i basker, ständigt redo med en ny plan. Familjen Ekman har kort sagt
roat oss på olika sätt i ett sekel och de här anförda exemplen utgör ändå bara
en liten bråkdel. På gott och ont finns faktiskt påtagliga likheter mellan
nöjesdynastin Ekman och en kunglig dynasti.
Familjens ”grundare”, Gösta Ekman den äldre, ansåg sig ha fått sitt
tilltalsnamn efter ”kung Gösta”, Gustav Vasa, som modern ska ha varit förtjust
i. Pojken hade dessutom segerhuva vid födelsen, dvs. en del av fosterhinnan
satt kvar runt huvudet, vilket också lär ha varit fallet med den förste
vasakungen. Under sitt korta liv(47 år), fick Gösta den äldre en ställning inom
kulturvärlden som närmast kan jämföras med en konungs. Han gjorde karriär inom
teatern och det nya mediet film, inte bara i Sverige utan också utomlands. Den
oerhörda press detta innebar drev honom tillslut att missbruka narkotika,
vilket bidrog till att förkorta hans liv. När han dog i januari 1938 följde
etthundratusen människor honom till graven, precis som om han varit en älskad
landsfader[1].
Sonen Hasse, som hade Gösta till andranamn, gifte sig strax efter faderns död
med adelsdamen Agneta Wrangel, som avlägset härstammade från vasaätten. På
sommaren 1939 föddes sonen Gösta. Längre fram skojade han och sa: ”Jag var känd
redan som spermie”. Vid tre månaders ålder var han med i ett hemmahosreportage
hos Hasse och Agneta och betecknades då uttryckligen som ”kronprinsen”. Det var
minsann inte lätt att vara kronprins i familjen, varken som liten kille eller
under de första åren inom filmen och teatern. Som beträffande de flesta barn i
kungliga familjer fram till vår tid var det inte föräldrarna som tog hand om
pojkarna Ekman, det fick sköterskor och andra anställdata på sin lott och Gösta fick
tidigt vara storebror åt sina tre yngre bröder. I likhet med de flesta regenter
var Hasse Ekman inte heller obrottsligt trogen mot sin hustru och så småningom
försvann han till en annan kvinna. ”Jag hade ingen riktig farsa”, sa Gösta
senare om sin barndom. Far och son skulle dock komma att förenas senare. När
det blev dags att ta de första stegen inom nöjesfacket var det en börda att
ständigt bli påmind om farfaderns minne, även om det också var kul att
samarbeta med hans gamla vänner, som filmlegenden Victor Sjöström. Med tiden
skapade sig Gösta som bekant ett eget namn i branschen.
En riktig
furste av gamla stammen gifter sig förstås bara med en furstedotter och den
unge Gösta följde detta mönster, trots att det rörde sig om ett rent
kärleksäktenskap. Hans första hustru var ingen annan än dottern till farfaderns
gamle vän och medarbetare, revykungen Carl Gerhard. En kungadynasti, åtminstone
i Sverige, ska helst ha en änkedrottning, någon som står rak när det blåser och
alltid är redo till stöd och hjälp när ”pojkarna” trasslar till det. Inte heller
här gör Ekmans oss besvikna. Gösta den äldres hustru Greta dog 1978 vid 91-års
ålder och hann agera klippa åt minst tre, kanske fyra, generationer i släkten,
inberäknat hennes egen make. Hon tog hand om tonårskillen Gösta när han kom
till Stockholm, ensam, osäker och olycklig. Hon älskade sonsonen men som alla
goda matriarker kunde hon vara sträng. Ibland grälades det ordentligt men, som
en vän sa om Gösta och farmor: ”De bråkade bra ihop”.[2]
För att ett
ögonblick släppa tanken på familjen Ekman som en dynasti av kungligt format och
säga några ord om Gösta själv, måste jag till min blygsel erkänna hur dåligt
insatt jag är beträffande hans produktivitet och gärning. Man inser det när man
lyssnar till Erik Johanssons uppläsning av Klas Gustafsons biografi över Gösta
Ekman från 2010.[3] För mig
var han främst en framträdande gestalt vid Hasse och Tages sida och, förstås,
barndomens älskade Sickan(förlåt, Charles Ingvar), ligachefen som alltid hade
så storstilade planer och som alltid kom igen efter ett tillfälligt nederlag. På
senare år såg jag Gösta gestalta kommissarie Martin Beck och undrade om det var
ett sätt för honom att komma ifrån stämpeln som skurk. Som den historiker jag
är kom jag så småningom också att uppskatta Gösta i rollen som min favoritkonung
Gustav III.[4] Jag har
nu äntligen kommit till insikt om att denne man var så oändligt mycket mer än
det fåtal roller jag kände till. Enbart med den kunskap jag haft om hans
gärning kan jag dock konstatera att en stor skådespelare och människa lämnat
oss. Låt oss emellertid i vår saknad minnas att familjen Ekman finns kvar och
att flera av dem fortfarande sysslar med kultur. Låt oss därför, likt seden vid
forna dagars kungabegravningar, utropa ett unisont: ”Ekman är död”, med
förhoppningen att i en inte alltför avlägsen framtid kunna fullfölja ritualen
med ett lika unisont: ”Leve Ekman”!
[1] Angående
Gösta Ekman den äldres liv och karriär, se Carina Burmans biografi Djävulspakten, Gösta Ekmans liv och
konstnärskap från 2010.
[2] Ett
historiskt exempel på den här sortens klippa i ett upprört hav är Katarina
Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål. Det kan tilläggas att Greta Ekman
tangerade hennes åldersrekord(Katarina 86 år, Greta 91). Ett i sammanhanget mer närliggande exempel utgörs av Anton Tjechovs änka, som överlevde både världskrig och Stalins terror och som under ett långt liv ständigt var redo att stötta sina och den döde makens släktingar.
[3] Gösta
Ekman, Farbrorn som inte vill va´ stor. Uppgifterna
om Ekmans uppväxt och förhållande till farmodern har hämtats från denna
uppläsning..
[4] Med
tanke på att både farfar och far hade namnet Gösta, fast Hasse hade det som
andranamn, är det verkligen berättigat att betteckna ”vår” Gösta som ”Gustav
III".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar