torsdag 6 juli 2017

Var kungamakaren galen?


Att inneha landets högsta ämbete är inget krav för att spela en historisk roll. När det gäller monarkier i historisk tid finns det många exempel på män och i sådana fall är det oftast män, som varit minst lika mäktiga som kungen/drottningen utan att själva tillhöra landets dynasti. I regel gör sådana personer en längre politisk karriär, oavsett ursprung. De innehar en ledande befattning eller, vilket kan vara fallet när det handlar om en härskares favoriter, befinner sig i en position där de kan utöva politisk makt utan att inneha motsvarande officiell ställning. Under politiskt oroliga perioder kan en enskild individ få betydelse, exempelvis som folktalare, utan att inneha officiell politisk makt. En del människor får historisk betydelse i efterhand, därför att deras handlingar får följdverkningar som de själva oftast inte räknat med. Ett fall där en enskild människa spelar en historisk politisk roll en enda gång och sedan försvinner i kulissen för alltid är ovanligt, i synnerhet i en ärftlig monarki.  Det rör sig då oftast om kungamördare.[1] Ett undantag från regeln utgörs av Carl Otto Mörner. Han tillhörde visserligen en förnäm familj men gjorde själv inte mycket väsen av sig i historien, utom en enda gång. Efter det levde han ett anndagligt liv som officer och ämbetsman och dog så småningom vid hög ålder, mer än ett halvsekel senare. Effekten av hans historiska gärning märks å andra sidan än idag, så fort kungen intervjuvas i media. Det var Mörner som satte huset Bernadotte på svenska tronen eller mer korrekt, tog det första initiativet till att göra den franske marskalken Bernadotte till svensk tronföljare. Mörner betecknas ofta som ”kungamakare” och enbart detta antyder det unika med denne man. Begreppet ”kungamakare” åsyftar normalt en person eller sammanslutning som verkar för att någon eller några skall få makten i ett land, monarki eller republik. Dessa personer har själva inga aspirationer eller möjligheter att nå högsta makten.[2]  Allt detta stämmer förvisso in på Mörner men kungamakare innehar oftast själva en någotsånär framträdande ställning: de är på något sätt knutna till den kandidat de stöttar eller har en starkare fraktion bakom sig. Även om de kanske inte vill bli statschefer eller presidenter räknar de åtminstone med att, sedan deras kandidat tagit hem spelet, erhålla politiskt inflytande.[3]  Carl Otto Mörner hade ingen tidigare förbindelse med marskalk Bernadotte, han agerade utan någon samlad gruppering bakom sig och närmast på eget initiativ. Sedan han väl fört fram Bernadottes kandidatur var hans politiska roll slut.

Mitt första möte med denne betydelsefulle statist i Sveriges politiska historia skedde i skönlitteraturen. Författaren och journalisten Lars Widding ger i romanen Majors avsked från 1969, som utspelar sig 1809-1811, en liten roll åt Mörner. Första gången han förekommer är under kriget 1808-09. Mörner var vid denna tid 28 år och hade, som många adelspojkar, redan i unga år blivit officer. År 1808 var han fänrik och sårades svårt under striderna i Finland. Under vintern 1808-09 var han konvalescent i Umeå Det är under denna period som Mörner första gången dyker upp i Widdings roman. Han får då vård av en(fiktiv), läkare som egentligen är präst. Denne läkare bär det underliga efternamnet Mangelson och framställs som en hygglig, om än något obetänksam man. I takt med att Mörner repar sig börjar de två männen diskutera politik. Mörner har egna idéer om vem som bör styra Sverige och använder Mangelson som bollplank. Tanken är att avsätta kung Gustav IV Adolf och sedan utropa en av kejsar Napoleons generaler till svensk kung. En sådan man bör kunna återerövra Finland från ryssarna och också införliva Danmark-Norge med Sverige. Läkaren finner Mörners tankar intressanta men vill inte utveckla tankegången. Ändå framkastar han, förmodligen på skämt, tanken att man väl lika gärna kunde ”be Napoleon själv komma med en gång”, varför nöja sig med en underordnad? Mörner tycks faktiskt attraherad av tanken, även om han förmodligen inte siktar riktigt så högt. Därmed slutar samtalet i Widdings berättelse. Detta låter som en privat diskussion mellan vänner i en brytsam tid men ett drygt år senare reste dåvarande löjtnant Carl Otto Mörner verkligen till Paris, tog kontakt med en fransk marskalk och erbjöd honom Sveriges tron. Widdings inställning till Mörner framgår tydligt i romanen. Han låter nämligen sin diktade läkare uttrycka åsikten att officeren nog är ”dummare i skallen än han själv”.  Vid en jämförelse mellan dem båda konstateras: ”I motsats till Mangelson var unge Mörner inte medveten om sin intellektuella begränsning. Han rörde sig obesvärat över vilka vatten som helst, intet anande bråddjupen”. I en rese- och historieguide från Stockholm till Göteborg kommer samme författare vid Örebro åter in på Mörner.[4] Han beskriver löjtnanten som en person som ”alltid haft svårt att inse sin egen begränsning” och hänvisar till att ”många omdömesgilla personer betecknat honom som en riktig dumsnut”. Då Mörners aktiviteter i Paris berörs utbrister Widding: ”Den unge dumbomen tror på fullt allvar att han på egen hand ska kunna göra en fransk fältherre till svensk kung”.[5]  Journalisten Gustaf von Platen tycks bekräfta den negativa bilden av löjtnant Mörner. Han var inte ”någon stor begåvning”, skriver von Platen och fortsätter …”de absurda idéernas man, en virrpanna vilken flammade upp i entusiasm för sina ofta bisarra hugskott men som saknade förmåga att genomföra dem”.[6] Betyder detta att mannen som tog det första steget till att sätta vårt nuvarande kungahus på tronen helt enkelt var galen? Eftersom ingen ännu så länge skrivit en uttömmande biografi över honom får frågan lämnas därhän vad gäller Mörners allmänna karaktär men hans agerande under resan till Paris tyder inte på dumhet eller galenskap sett i ett vidare perspektiv, snarare på övermod. För det första var den unge löjtnanten inte helt ensam om sin idé. Det var visserligen han och ingen annan som tog initiativet att kontakta Bernadotte men själva tanken att göra en av Napoleons fältherrar till svensk tronföljare hade god jordmån i officerskretsar, där man hoppades få revansch för förlusten av Finland året innan.( Detta nämns för övrigt i förbigående av von Platen). Just marskalk Bernadotte var särskilt omtyckt efter sitt humana beteende mot svenska krigsfångar i Pommerska kriget några år tidigare. En officer som kommit på särskilt god fot med honom var avlägsen släkting till löjtnant Mörner, även om detta inte verkar ha haft någon direkt betydelse för valet av tronföljdskandidat. Herman Lindqvist visar också i sin populärbiografi över Bernadotte från 2009 att Mörner efter ankomsten till Paris skyndade att förankra sin idé på så hög nivå som möjligt, först bland bekanta i fransk administration och sedan(efter det första mötet med Bernadotte), bland svenskar på mellannivå som kände både honom själv och marskalken.[7]  För det andra blir Mörners agerande begripligare om man tar hänsyn till tiden. Perioden från stormningen av Bastiljen till Napoleons nederlag vid Waterloo, eller för att vara mer exakt från 14 juli 1789 till 18 juni 1815, var en tid då allt var upp och ner i Västeuropa. Kungar avsattes och avrättades, gamla riken upplöstes, kyrkor stängdes. En lägre officer kunde på en enda dag se sig upphöjd till general, kanske rentav kung eller hertig, bara genom att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle En person med envåldsmakt kunde å andra sidan utan förvarning mista huvudet som förrädare. Många av tidens ”stora händelser” skedde faktiskt av en slump eller drevs i en viss riktning genom improvisation. Hade inte Napoleon råkat gå förbi Tuillerierna i Paris en oktoberkväll 1795 och tagit ledningen i försvaret mot rojalistiska upprorsmän hade kanske kungamakten restaurerats bara sex år efter 1789. Napoleon själv var vid denna tid en överbliven general som just skulle resa till Turkiet för att ta tjänst hos sultanen. Han lär rentav ett ögonblick ha funderat på att stödja rojalisterna då hans vänner i nationalförsamlingen frågade honom: ”Är du med oss eller mot oss”. Den blivande kejsaren svarade lugnt. ”Var finns kanonerna”. Därmed inleddes en bana som skulle skaka både Frankrike och övriga Europa i dess grundvalar. Stadskuppen fyra år senare, då Napoleon blev Frankrikes ledare, fördes i hamn genom improvisation och Napoleon visade inte sin starkaste sida den gången. Ändå vann han. Också i Sverige skedde tidens omvälvningar lite på en höft. Gustav IV Adolf störtades visserligen till följd av ett allmänt uppror inom officerskåren men själva gripandet av kungen skedde på initiativ av en mindre grupp officerare för att hindra honom att uppsöka sina anhängare i Skåne. Ingen visste hur omgivningen skulle reagera om kungen arresterades. Redan Gustav III tvingades agera i stort sett spontant för att vinna makten i augusti 1772. Det var i denna turbulenta tid, då inga regler tycktes gälla, som adelsmannen Carl Otto Mörner växte upp och verkade. Om en general kunde bära hand på sin konung och en simpel adelsman från Korsika bli Europas herre, tänkte han, varför skulle då inte en lägre officer, som ändå tillhörde högadeln, på eget initiativ kunna föreslå en ny kronprins i sitt eget land? Sett i detta ljus blir Mörners handlande fullt begripligt och alls inte ett utslag av dårskap.  Om valet sedan var klokt får eftervärlden bedöma.                              

        



[1] Sådana brukar som bekant inte överleva sin historiska gärning särskilt länge.
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungamakare.
[3] Detta var i synnerhet fallet med Richard Neville, Earl av Warwick, den förste som tilldelades epitetet ”kungamakare”. Hans maktambitioner var i själva verket så stora att han tillslut blev avrättad. 
[4] Det var vid en riksdag i Örebro Bernadotte valdes till svensk tronföljare.
[5]  Författaruppläsning av På väg från Stockholm till Göteborg av Lars Widding/inspelad 1989). Citaten ur samme författares Majors avsked är hämtade från en uppläsning gjord 1987.
[6] Det bör förtydligas att von Platen här endast återger vad andra sagt om Mörner, vilket tydligt framgår av hans text. Gustaf von Platen & Tecknar Anders, Fler svenska historier ”hjältar och skurkar”, Kapitlet ”Monsieur, vill ni bli vår konung?” s. 91(Svenska dagbladet 1988).   
[7] Författaruppläsning av Herman Lindqvists biografi Jean Bernadotte, mannen vi valde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar