måndag 31 juli 2017

"Man må taga kronan från mitt huvud", Gustav IV Adolfs ryska förlovning 1796.


Att gifta sig är en omvälvande händelse för oss alla och för kungar var det länge en plikt. På sätt och vis är det väl fortfarande en plikt, om man önskar att dynastin skall leva vidare men på den tiden då statschefen som regel styrde sitt land var det en oavvislig skyldighet att gifta sig. Det var också vanligt att det uppstod någon form av problem kring giftermålet. Det mest kända svenska exemplet på detta är Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter, där kritiken gick så långt att kungen störtades. Sådana extremfall hör till ovanligheten i historien men någon form av kritik eller svårigheter hörde nästan till spelet när äldre tiders europeiska furstar ingick äktenskap. Om giftermålet kritiserades berodde det ofta på att kontrahenterna var för nära släkt eller att ena parten(oftast den kvinnliga), kom från ”fel” land eller hade ”fel” religion.[1] Att det tilltänkta paret oftast inte kände varandra i förväg bäddade i sin tur för framtida konflikter på det privata planet. Det är många kungliga äktenskap som nästan ingåtts men så att säga stupat på mållinjen. Det mest pinsamma exemplet på detta, i alla fall när det hände, finns förmodligen i svensk-rysk historia.

1700-talets sista decennium var en orolig period i historien, både i Sverige och nere på den europeiska kontinenten. I Frankrike rasade revolutionen vars verkningar, positiva och negativa, spreds över Europa och i i Sverige ledde mordet på Gustav III till en våldsam maktkamp vars efterdyningar märktes flera år senare. Rent dynastiskt innebar skottet på maskeraden att landet fick en omyndig kung i sina första tonår, som det snart var tid att gifta bort. Blickarna riktades mot de många furstehoven i Tyskland men också mot Sveriges gamle fiende Ryssland. Tanken hade förts på tal redan i salig kungens tid och blev med åren allt mer frestande för förmyndarregeringen, under ledning av unge kungens farbror hertig Karl och den fåfänge, svärmiske men inte obegåvade Gustav Adolf Reuterholm. Kejsarinnan Katarina den stora ansåg att det tilltänkta paret borde träffas i förväg och inbjöd därför kung Gustav IV Adolf att på sommaren 1796 med vederbörligt följe besöka St Petersburg.[2] Inbjudan antogs och i augusti nämnda år anlände de höga gästerna till staden vid Neva. Såväl hertigen som Reuterholm fanns vid kungens sida. En annan viktig person i sammanhanget var Curt von Stedingk, krigare och diplomat som sedan flera år var svensk ambassadör hos Katarina. Tillän början tycktes allt väl. Prinsessan Alexandra var jämnårig med Gustav Adolf och helt inställd på att bli hans drottning.[3] Hon var både vacker och charmig och de unga tu kom bra överens. Det stora problemet var religionen. Katarina hade redan tidigare gjort klart att hon officiellt inte kunde acceptera att hennes sondotter konverterade till lutherska läran, samtidigt som hon var medveten om att flickan som svensk drottning måste delta i hovets kyrkliga ceremonier. Om Alexandra efter sin ankomst till Sverige önskade bli lutheran både officiellt och i praktiken, var detta hennes ensak och inget som Ryssland hade med att göra. Ur rysk synpunkt vore det dock önskvärt om Alexandra i ett privat kapell på slottet kunde fortsätta att utöva den ryskortodoxa tron.[4]  När nu Gustav IV Adolf, som ännu inte var myndig men snart skulle fylla 18 och därmed ta över regeringsbestyren, anlände till ryska hovet kom religionsfrågan snart upp till diskussion. Kungen påpekade för sin värdinna att en svensk drottning måste vara lutheran och att en prinsessa av främmande tro måste konvertera innan hon gifte sig. Något sådant kunde Katarina som sagt inte gå med på men man kom fram till den lösning som diskuterats per korrespondens tidigare: Den nya drottningen skulle få disponera ett ortodoxt kapell medan hon offentligt deltog i svenska kyrkans ritualer. Gustav Adolf lovade kejsarinnan detta flera gånger men framhöll också vid ett särskilt samtal på tumanhand för henne den svenska religionens företräden framför den ryska. Eftersom Katarina i sin ungdom själv varit protestant trodde han kanske att hon kunde övertalas att ge med sig, bara det skedde vid en enskild konferens furstar emellan. Det är möjligt att detta trosnit från den unge kungens sida var ett misstag. Just innan förlovningsfesten för de båda ungdomarna skulle hållas, kom kejsarinnans utrikesminister till ambassadör Stedingks bostad med ett dokument som kungen förväntades underteckna. Trots att det i stort sett bara innehöll en skriftlig bekräftelse på vad som redan lovats muntligen i religionsfrågan blev kungen upprörd. Han var en man att lita på. Senare blev det kutym bland hans många belackare att beskylla honom för styvsinthet men vad man än må säga och vilka följder hans principfasthet än kan ha fått i politiska frågor, innebar den också att han stod vid vad han sagt. Nu krävde ryssarna plötsligt att han skriftligt skulle bekräfta vad som redan avtalats muntligt. Detta var vanhedrande! Kungen rev sönder skrivelsen.[5]  Den förtvivlade Stedingk försökte varna sin konung. Om förlovningen sprack var det fara värt att kejsarinnan bemäktigade sig Gustav Adolf med våld. Inget kunde hindra henne och även om han tilläts resa hem med sitt följe, vad skulle inte kunna hända. Den ryska armén och flottan var stridsberedda. Tänk om det blev krig! Vad skulle svenska folket säga om kungen utsatte dem för en sådan fara för en småsaks skull. Gustav Adolf stod på sig: Han var beredd att ta alla risker hellre än han svek sina ideal. ”Men om det gällde er krona”, frågade diplomaten försåtligt. ”Man må förr ta kronan från mitt huvud än jag gör något som strider mot mitt samvete”, utropade Gustav IV Adolf.[6] Stedingk försökte nu spela på kungens känslor för sin mor, Gustav III:s änka och antydde att hon kunde få skulden om giftermålsplanerna gick i stöpet. I en minst sagt överdriven jämförelse påpekade han att Marie Antoinette gjorts till syndabock för Frankrikes olyckor. Nu gav kungen med sig och skrev en egen liten lapp där han lovade att ge sin gemål frihet i religionen men ”under förbehåll att vad svensk lag stadgar iaktages”. Detta tillfredställde inte Katarina den stora, som just stod och väntade på sondotterns fästman för att få fira den stora händelsen tillsammans med sitt hov. Hon blev lika upprörd över hans förbehåll som Gustav Adolf blivit över hennes krav på skriftliga garantier. Hur vågade den pojkspolingen ställa några som helst krav på Rysslands härskarinna! Förhandlingarna pågick ytterligare några dagar men i praktiken var spelet förlorat. Kungen reste snart hem, visserligen utan några hinder från den förödmjukade Katarinas sida men efterlämnande en förtvivlad försmådd fästmö och en olycklig ambassadör. Stedingk skrev senare om hur kungens halstarighet lett till att en stor chans gått förlorad för Sverige. Inga skäl hade bitit på honom. ”De som drog slutsatser av det närvarande förutspådde en olycklig framtid och en regering full av felsteg”, konstaterade ambassadören.[7] Formuleringarna avslöjar att omdömet om kungen med största sannolikhet skrivits med facit i hand, dvs. efter 1809. Ser man med något sånär fördomsfria ögon på vad som hände måste man ändå konstatera att Gustav IV Adolf gjorde vad han kunde för att giftermålet skulle genomföras. Han vägrade ju aldrig att låta sin blivande gemål själv välja vilken religion hon ville, framhöll bara att hon utåt måste följa de regler som gällde i Sverige. Dessutom begärde han att man skulle tro honom på hans ord, vilket knappast är att begära för mycket av en man som kom att göra sig känd för att stå fast vid en åsikt, även om han riskerade sin krona. Katarina var själv född protestant och hade en gång måst byta religion för att få bli rysk tronföljerska. Nu fordrade man att hennes sondotter skulle göra samma sak, fast omvänt. Om Gustav IV Adolf i detta fall kan klandras för odiplomatiskt uppförande gäller detsamma för Katarina den stora.                         



[1] Med tanke på att kungligheter förväntades gifta sig med en ”jämlik” person och att äktenskapet ofta användes till att mäkla fred mellan fiendestater var sådana problem närmast oundvikliga.  
[2] Även om det egentliga syftet säkerligen var att känna kungen på pulsen och göra Sverige till en pålitlig vasall vittnar Katarinas önskan om humanitet. Den forna prinsessan Sophie av Anhalt-zerbst hade bittra erfarenheter av vad det innebar för en ung flicka att giftas bort med en främmande yngling, i hennes fall närmast en galen pojkspoling.
[3] Hon lär till och med ha studerat svenska, Herman Lindqvist Historien om  Sverige del VII, ”när riket sprängdes och Bernadotte blev kung (1998), s. 84.
[4] Ett sådant arrangemang gjordes knappt 30 år senare då den katolska prinsessan Josephine gifte sig med den blivande Oscar I. Trots ihärdiga försök från kyrkans sida att få henne att konvertera förblev Josephine katolicismen trogen och verkade aktivt för katolikernas sak i Sverige. 
[5] Också hans efterträdare Karl Johan ogillade skriftliga avtal om något som man redan kommit överens om muntligt . Då en svensk officer en gång ville ge dåvarande franske marskalken Bernadotte skriftligt på en penningsumma han fått låna för att kunna resa till Paris som krigsfånge, tog marskalken mycket illa vid sig: Han var inte någon bankir. Mellan hederliga män räckte det med muntligt hedersord.
[6] Han skulle komma att hålla även detta löfte.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Karl Henrik von Platens bok Stedingk (1995), s. 218-226.          

2 kommentarer:

  1. Då jag läste genom texten kom jag att tänka på hur envis Gustav IV Adolf alltid framställts. Kanske för att han i slutänden blev en förlorare.
    Hur hade inte hans eftermäle sett ut om historien tagit en annan vändning? I detta fallet hade det varit Katarina som varit den mest obstinata.
    Och är det inte det som är så fascinerande med historia? Att man faktiskt kan ifrågasätta vissa "sanningar"?

    Adrian Osterberg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, Adrian. Att Gustav IV Adolf var osmidig tror jag nästan att vi vet, bland annat genom det sätt han blev avsatt på. Det är inte många ledare som närmast blivit handgripligt utkastade. Han blev ju också allt ensammare de sista åren. Drog inte alls jämt med familjen. Å andra sidan överbetonade hans fiender naturligtvis just den sidan i hans karaktär och vägrade erkänna att det under den förmodligen fanns en högt utvecklad rättskänsla. Det är som med Karl XII, man kan kalla honom "stor man" eller "galning" efter behag. I det fall jag skildrar är det tydligt att han gjorde vad han kunde. Om det begicks fel på högsta nivå var Gustav IV Adolf inte ensam skyldig.

      Radera