söndag 16 juli 2017

Vasaskeppet och slaget vid Svensksund


Vet ni vad ”Seraphimsorden” är för något - Inte?  Kanske ”Dristigheten”? Om man är hemmastadd i svensk sjökrigshistoria så börjar det förmodligen brännas nu. Dristigheten och Seraphimsordern var krigsskepp som båda deltog i Gustav III:s ryska krig. Dristigheten är det mest kända av de två, för det var hon som ledde utbrytningen ur Viborgska viken i juli 1790, det som kallas Viborgska gatloppet” i historien. Några dagar efter den händelsen, närmare bestämt 9-10 juli 1790, stod slaget vid Svensksund, som ibland kallas ”det andra slaget vid Svensksund” därför att det stod ett till där året innan. Slaget i juli 1790 brukar betecknas som Sveriges största militära seger till sjöss och rent av som ”det största slaget i Östersjöns historia”.[1]  Ändå är det med säkerhet bara svenskar med intresse för gustaviansk tid eller för sjökrigshistoria i allmänhet som känner till bataljen ifråga och namnen på de viktigaste deltagarna.[2]  Ett örlogsskepp alla svenskar däremot känner till är Vasa. Man behöver inte nödvändigtvis veta något om bakgrundshistorien: vem som var kung när fartyget byggdes, vilket år det sjösattes osv. men själva begreppet ”Regalskeppet Vasa”, är bekant för alla vuxna svenskar.[3]  För stockholmsturister, inhemska eller utländska, tycks Vasamuseet vara en ofrånkomlig sevärdhet, något i stil med Towern i London eller Louvren i Paris. Alla måste se Vasa. Museet anordnar till och med föredrag och utställningar kring olika aspekter på 1600-talet. Vasa har med andra ord blivit en symbol för sin tid och, utomlands, något av en symbol för Sverige.  Detta är exotiskt. Ett krigsfartyg, byggt för konungen i en gryende stormakt, sjunker efter 15 minuters jungfrufärd på grund av ett vindkast. 300 år senare bärgas detta, bokstavligt talat, monumentala fuskbygge och görs till ett varumärke för sitt land. Det närmaste vi kommer en motsvarighet finns, inte så underligt, i England. Örlogsfartyget Mary Rose sjönk i juli 1545 under en strid med franska flottenheter i närheten av Portsmouth. Vraket hittades 1971 och bärgades drygt tio år senare.[4] Bärgningsarbetet och skeppets kulturhistoriska betydelse som en spegel av sin tid brukar jämföras med just Vasa och precis som i Sverige har man byggt ett museum kring fartyget.[5]  Mary Rose hade å andra sidan varit i tjänst 33 år när hon gick till botten och under en tävling i början av sin karriär visat sig vara både snabb och lätt att manövrera. En fullt värdig representant för den nya engelska flottan med andra ord. Henrik VIII hade säkert varit stolt över att hans flaggskepp numera är museiföremål och symboliserar sin tid. Frågan är om Gustav II Adolf skulle säga detsamma om Vasa. Ett annat, kanske mer berömt, engelskt krigsfartyg är HMS Victory, Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805. I motsats till både Mary Rose och Vasa sjönk hon aldrig och är nu museifartyg i Portsmouth. Hennes och Nelsons seger stoppade Napoleons möjligheter att invadera England över kanalen: Återigen ett fartyg som man kan se det berättigade i att hedra och bevara .[6] I Sverige finns varken Dristigheten eller Seraphimsorden kvar, trots deras insatser under Gustav III:s krig. Det närmaste vi kommer Vasa eller Mary Rose i gustaviansk tid är kajutan på Amphion, där kungen höll överläggningar under kriget och som finns bevarad på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Amphion påminner om Vasa såtillvida som det inte dög till krigsskepp, vilket Amphion inte heller normalt fungerade som.[7] Både det och Dristigheten tjänstgjorde som sjukvårdsfartyg under 1800-talet, innan de slutligen togs ur tjänst och förstördes.[8] Det ironiska är att om dessa båda fartyg hade sjunkit i strid eller en olyckshändelse och senare hittats skulle de kanske ha bevarats på samma sätt som Vasa. Kajutan på Amphion finns som sagt kvar men inga ansatser tycks ha gjorts att med utgångspunkt från denna ”marknadsföra” den gustavianska tiden. Tanken att ha ett eget museum kring Amphion är naturligtvis utesluten eftersom det bara är kajutan som bevarats men nog kunde man satsa mer på att hålla föredrag kring Gustav III:s tid eller slaget vid Svensksund på Sjöhistoriska museet. Detta skall inte förstås så att jag är emot Vasamuseet, tvärtom: Det faktum att Vasa hittades och bärgades gav en unik chans till inblickar i den tidens liv och villkor. Det är ändå egendomligt att svenskar i gemen förmodligen vet mer om en av de största tabbarna i vår marinhistoria än om det största slaget på Östersjön och vår största sjöseger någonsin.  

                               



[1] Herman Lindqvist Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 424-425 och  https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Svensksund Seraphimsorden var, enligt Lindqvist,kungens flaggskepp under slaget. Gustav III vistades dock mesta tiden i en slup i vilken han färdades mellan fartygen
[2] En kvalificerad gissning är att finnar i allmänhet, särskilt från svenskspråkiga delar av landet, vet mer om slaget än invånarna i västra rikshalvan.
[3] Förmodligen även för barn från runt fem år och uppåt.
[4] Vraket hade dock upptäckts redan på 1800-talet. Men den exakta fyndplatsen glömdes tydligen bort under mellantiden. 
[7] Det lär ha gått under den sarkastiska betäckningen”Den förgylld träskon”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar