måndag 11 september 2017

Kunglig "semesterresa" på 1500-talet


Folk som inte gillar monarki hävdar gärna att kungarna förr i världen inte hade kontakt med sina undersåtar och inte visste något om deras levnadsvillkor. Den klassiska repliken att folket väl kan äta bakelser, som brukar tillskrivas Marie Antoinette, anses illustrera denna okunskap. Stefan Zweig gör i sin biografi över drottningen från 1933 ett numer av att hon under sina år på tronen enbart rörde sig mellan ett begränsat antal slott utan att någonsin intressera sig för franska folkets situation. Enda gången hon besökte ett borgarhem var i Varennes 1791, skriver han.[1] Vad Zweig förbiser är att de flesta kungligheter in på 1900-talet sällan besökte ”vanligt folk”, även om det fanns undantag. Det var inte Marie Antoinette som var utstuderat inskränkt och ointresserad av allvarliga spörsmål, utan folkets syn på kungamakten och vilka krav som kunde ställas på den, som med tiden förändrades.  Om vi fokuserar på frågan varför kungligheter så sällan haft kontakt med sitt folk i äldre tid, finns det flera möjliga svar på detta. Utöver den förutfattade meningen att kungar enbart skulle vara intresserade av att suga pengar ur sina undersåtar, kan man också tänka sig att hoven, med sina etikettsregler och olika särintressen, avsiktligt eller mot sin vilja hållit furstarna noga isolerade från folket. Man får inte heller bortse från de rent praktiska problem som förr i tiden, i viss utsträckning kanske än idag, var förknippade med statsöverhuvudets eller en framstående politikers resor. Ju mer omfattande resan var, desto större besvär. Ett exempel på detta kan hämtas från franskt 1500-tal, då änkedrottning Katarina av Medici företog en längre resa i sitt rike, just i tanke att försöka få kontakt med folket. År 1559 hade hennes make kung Henrik II avlidit efter en olycka i samband med ett tornerspel och eftersom deras barn ännu var små och dessutom i flera fall behäftade med fysiska och psykiska svagheter, hade Katarina snart kommit att få allt större inflytande. Vid mitten av 1560-talet var hon i praktiken Frankrikes härskare. Men tiden var orolig. Bortsett från de vanliga slitningarna vid ett hov, som i regel blir starkare då kungamakten försvagas, satte den nyuppkomna striden mellan katolska kyrkan och de protestantiska rörelserna sin prägel på landet. Katarina var visserligen katolik men som uppväxt i den fria renässansens Italien var hon benägen till viss tolerans mot oliktänkande, åtminstone vid denna tid. Vad hon framförallt önskade var att bevara tronen åt sina barn. Den som hotade hennes och familjens trygghet och ära var Katarinas fiende, protestant eller kattolik.[2] Det var emellertid inte lätt att agera vågmästare i en omgivning fylld av hetsporrar ur två religiösa läger, båda lika övertygade om att just deras tro var den rätta medan de andra var hedningar som helst borde brännas på bål, eller åtminstone röjas ur vägen. Efter att ha utkämpat ett mindre inbördeskrig och lyckats få tillstånd en kompromissfred, som när som helst kunde brista, tänkte vår drottning att det nog vore idé att göra en stor resa genom Frankrike med hela kungafamiljen. Den 13-årige Karl IX hade just förklarats myndig. Om folket fick se honom och han dem, skulle de motstridiga viljorna kanske kunna förenas och tillsammans arbeta för att göra landet stabilt och mäktigt.[3]  Naturligtvis reste kungar regelbundet i sina riken, om inte annat så på grund av att matbrist uppstod när kungen bott en längre tid i ett visst område. Dessutom måste ju slotten städas med jämna mellanrum. Vanligen åkte de dock mellan ett begränsat antal slott, som skiftade med regent och epok.[4] Denna gång skulle Frankrikes konung färdas genom hela sitt rike. Om vi utgår från att Paris var huvudsäte för Frankrikes kung, trots att ”huvudstaden” fortfarande i mångt och mycket var den plats där kungen för tillfället befann sig, var kungafamiljen borta i över två år och på resande fot nästan hela tiden. En sådan färd var mer än en vanlig utflykt, det var ett projekt. Naturligtvis måste i stort sett hela hovet med, både högre funktionärer och lägre tjänare. De högre ämbetsmännen hade i sin tur med sig eget tjänstefolk. Eftersom man var borta så länge följde också ett stort antal diplomater i spåren: De måste ju se vad som hände. Detta tilldrog sig som bekant för mycket länge sedan, då internet och telefoner inte fanns. Alltså måste allt regeringsarbete skötas för hand, här och nu av drottningen och hennes medarbetare. Därför ingick Hennes majestäts arbetsbord i packningen. Hon hade en stor vagn som både fungerade som kansli och bostad, med tillhörande möbler.[5] Enbart denna vagn drogs av sex hästar, som naturligtvis måste bytas ut regelbundet. Drottningen hade också en bärstol, ridhästar för sig och sitt sällskap, plus båt för färder på vattnet . Man hade med sig triumfbågar, som snabbt kunde ställas upp i de städer man passerade, stora koffertar besatta med guld, lakan, kläder för olika tillfällen, tallrikar, handfat av silver… I uppvaktningen ingick lärare, läkare, präster, tvätterskor, vinkypare, lutspelare, ett antal dvärgar med egna vagnar... Om man vet detta förstår man att rundresor i riket och ”till folket ” var något som inte gjordes varje dag.[6] Resan pågick under perioden Januari 1564-mal 1566.  

Det hela blev en sorts kombination av kunglig marknadsföringskampanj, militär och administrativ inspektionsresa och semesterresa. Varje gång man kom till en ny stad, i alla fall i de flesta städer, hade borgarna ordnat festligheter för kungligheterna. I Troyes i Champagne klädde ett antal invånare ut sig till ”amerikanska vildar” och kom ridande mot gästerna på åsnor och getter, detta som en anspelning på att Frankrike vid den här tiden hade skickat sina första expeditioner till ”Nya världen”. I Lyon, som var ett handelscentrum med ett stort antal utländska medborgare, lär änkedrottning Katarina själv ha gått och handlat silke och annat exotiskt i butikerna. (Hur gick det till när en drottning var ute och handlade på 1500-talet. Gick hon in i butiken ensam och fick kunderna, om det fanns några innan hon kom, lämna plats eller måste drottningen vänta på sin tur?) Ett särskilt spännande möte ägde rum i en stad i Provence, där Katarina träffade Nostradamus, ni vet siaren som lär ha förutsett i stort sett hela världshistorien inklusive Hitler. De hade setts tidigare och då hade Nostradamus förutspått att Katarinas tredje son skulle bli fransk kung. Dessutom skulle Henrik av Navarra, en ung småfurste som ofta vistades vid hovet och som hade en svag anknytning till Frankrikes tron, en dag bli kung över både Navarra, där morfadern regerat, och Frankrike.[7] Den här gången hade siaren inte några större sensationer att komma med men han fick bli både livmedikus och rådgivare åt kungen i alla fall. Eftersom resan varade så länge och gick genom i stort sett hela riket upplevde man alla sorters klimat, från snöväder till Medelhavssol.  Freida skriver att kungabarnen, kung Karl som var äldst var knappt fjorton när resan började, var överlyckliga över att få bada i havet och se exotiska frukter. Hon berättar också om snöbollskrig. Katarina lär ha njutit av att se sina ungar springa omkring i naturen. En tanke med färden var som sagt att kung och folk skulle få närmare kontakt och en del rörande scener lär ha förekommit. I en by dök en gammal kvinna, som verkade vara kring 80 eller äldre, upp. Helt exalterad över att kungen av Frankrike hade kommit just hit utbrast hon: ”Det jag aldrig vågat hoppas har skett. Ni är mycket välkommen, min kung och min son. Kyss mig, för det är omöjligt att vi ses igen”. Karl gjorde som hon bad. Ändå var det inte frågan om någon smekmånad mellan kung och folk. I en stad som man besökte hade pesten brutit ut, eller fanns åtminstone i närheten, och de flesta invånarna hade flytt. Från konungen utgick ett påbud att folket omedelbart måste återvända och ge honom ett värdigt mottagande, eller straffas som förbrytare. Invånarna återvände. Man får hoppas att den värsta farsoten hunnit dra förbi staden vid det laget. Den som kommer hem från sin första långresa brukar alltid få frågan: ”Vad tyckte du var allra roligast”? Det kan vara svårt att komma på ett svar, man har ju sett så mycket. Prins Henri, Karl IX:s yngre bror som så småningom blev kung Henrik III av Frankrike, valde förmodligen följande omskakande upplevelse ur ”det verkliga livet”. Under en längre vistelse i Touuse bodde kungabarnen i ett borgarhem och eftersom prinsen och en vän till honom snart skulle konfirmeras läste de tillsammans i ett av husets rum. En dag hörde pojkarna konstiga ljud genom väggen, i vilken det tydligen redan fanns ett hål. När de kikade in såg de ”två oerhört storväxta kvinnor med kjolarna upprullade och underbyxorna nere. Den ena låg ovanpå den andra”. De båda damerna var tydligen ”på hugget”, som det heter numera för ”De gned sig mot varandra, pressade hårt. Deras rörelser var mycket häftiga. Deras liderlighet liknade en mans”. När denna avancerade övning i samlevnad pågått en timme, tydligen utan att kvinnorna insåg att en fransk prins iakttog dem, var de genomsvettiga och totalt slut. De båda kvinnorna upprepade sedermera programmet ett flertal gånger, ivrigt bespejade av HKH prinsen och hans kompis.[8] Den som gör en resa har som bekant något att berätta.                                









[1] Stefan Zweig, Marie Antoinette, olycklig drottning (svensk översättning nyutgåva 1989, s.81-82.
[2] Denna övervägande positiva bild av Katarina av Medici kommer från Leonie Friedas biografi(svensk översättning 2005). Följande berättelse är hämtad ur kapitel 9, ”den långa resan”, s. 202-217.
[3] Karl IX av Frankrike föddes lustigt nog 1550, samma år som blivande Karl IX av Sverige. De båda kungarnas förmåga att styra och politiska begåvning var emellertid mycket olika.
[4] Frankrikes 1500-talskungar föredrog exempelvis slotten i Blois och Fontainebleau, medan medeltidens kungar gärna åkte till Vincennes. I Sverige föredrog Gustav Vasa Gripsholm, medan sönerna Erik och Johan helst bodde på Svartsjö, respektive Kalmar. Senare kungar valde andra slott.  Att bara röra sig mellan ett visst antal slott var alltså fullkomligt normalt. 
5 Man kommer att tänka på den vagn där kungafamiljen färdades under ”Flykten till Varennes” 1791.
[6] Man undrar stillsamt vad enbart förflyttningen av denna stad i miniatyr kan ha kostat, både för staten och folket i allmänhet
[7] Båda dessa spådomar slog in..
[8] Henrik III var åtminstone bisexuell under sitt liv. Vid denna tid var han 13-14 år gammal.  Kanske upplevelsen i Toulouse påverkade hans karaktär.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar