tisdag 5 september 2017

Bråkstakarna som styrt världens öde


Grevinnan doppade gåspennan i bläcket och började skriva. Trots att hon bara var i 30-årsåldern var ansiktet redan gammalt, härjat av oro och bekymmer och hon kände på sig att hon inte skulle leva länge. Livet som hustru till greve Mannerheim var för hårt. Han hörde till den sortens människor(många kvinnor skulle nog säga män), som får ”strålande idéer” men i praktiken inte åstadkommer mycket annat än att slösa bort sina pengar. Som om detta inte räckte var grevinnan också mycket bekymrad för en av sina söner, närmare bestämt den näst äldste. Den pojken tycktes då aldrig göra annat än ställa till ofog. Där hon nu satt vid sitt skrivbord, var det just detta bekymmer som upptog grevinnans tankar. Hon doppade åter pennan i bläckhornet och skrev: ”För alla de andra barnen kan jag vara lugn, men vad i världen skall det bliva av Gustaf”. Då grevinnan skrivit detta satt hon en lång stund med huvudet i händerna, varpå hon drog en djup suck och fortsatte sitt brev.[1]   

Den olyckliga grevinnan Mannerheim dog vid 39-årsålder, nedbruten av sorg över sin makes trolöshet och ett förlorat hem, oro för familjen och kroppslig sjukdom. Pojken som hon oroade sig särskilt för var då i sina tidigaste tonår. Om någon siarkunnig person på dödsbädden upplyst modern om hur gossens liv skulle komma att gestalta sig, hade hon nog blivit förvånad och avfärdat spåmannen som en bedragare. Pojken hette som sagt Gustaf och slutade som marskalk och Finlands genom tiderna populäraste man. Marskalk Mannerheim är långt ifrån den ende statsman i historien som börjat som bråkstake. Kanske är det rentav nödvändigt att ha en rebell inom sig för att spela en historisk roll.  Vi skall titta på några exempel.

Dramatikens mästare Shakespeare anade redan vid slutet av medeltiden en koppling mellan ungdomligt lättsinne och stor genialitet. Han låter i ”Henrik IV” kungens son och tronföljare vara en suput och slarver som helst sitter på dåliga krogar eller är ute på vilda äventyr med sitt gäng. Det är nära att fadern, som i sin ungdom avsatt sin företrädare, suspenderar sonen: ”Som du är nu idag var Rickard då, när jag steg iland på Englands kust för att slita kronan av hans huvud”, säger han vid ett tillfälle i pjäsens svenska översättning. Efter faderns död ändrar den nye kungen, nu Henrik V, helt livsstil, förvisar sina forna vänner och blir den store krigshjälten som nästan lyckas erövra Frankrike. Fransmännen märker snabbt skillnaden: ”Kungens forna flärd var en mantel som visade sig dölja en gestalt av annan resning”, konstateras det i ”Henrik V”. Shakespeare antyder rentav att Henrik som ung bara ”spelat” slarver för att desto säkrare imponera på omgivningen när han väl blivit kung: ”när jag en dag kastar min lättsinniga mask och infriar vad jag aldrig lovat överträffar jag allas er förväntan”, säger prinsen förnöjt för sig själv i Henrik IV. Nu är allt detta dessvärre troligtvis inte sant. Det är rentav möjligt att de politiska motsättningar som länge ansågs ha funnits mellan Henrik IV och hans son överdrivits av deras fiender.[2] Shakespeares upplägg är ändå fascinerande och kanske några av dem som känt Gustav Mannerheim som yngling och hann uppleva honom som finsk befälhavare associerade just till den medeltida engelske kungen.   

Enligt en berättelse, som troligen är en myt, råkade en dag i början av 1500-talet en svensk adelspojke i häftigt gräl med sin lärare. Slutligen gav tuktomästaren sin adept en örfil, varpå ynglingen grep sin värja -dolk, rände den genom latinboken och utropade: ”Jag ger dig och din skola tusan”. Därmed gick han sin väg, besluten att aldrig mer ägna sig åt djupare bokliga studier. Om denna historia är sann kan man anta att modern, fru Cecilia Månsdotter af Eka, föll på knä inför krucifixet oroligt mumlande: ”Herre, vad i världen skall det bliva av Gustaf!” Inte heller denna moder fick uppleva sin sons framtid. Hon dog i fångenskap. Sonen slutade som kung och något av det moderna Sveriges grundare.

Ett annat svenskt exempel på en ledargestalt som börjat som bråkstake kan vara Karl XII. Berättelserna om hans ungdoms leverne anses numera vara överdrivna av fientligt inställda diplomater, även om man får anta att det ligger någon sanning i deras historier om våldsamma kappridningar, sönderslagna fönsterrutor, förstörd inredning osv. I alla händelser trodde de östersjömakter som 1700 inledde krig mot Sverige att segern skulle bli lätt. De fann emellertid att Karl inte var riktigt så enkel att övervinna.

Napoleon framställs ibland som ganska besvärlig i sin ungdom. Enligt Herman Lindqvist skall han ha fått öknamnet” Rambuione”, vilket betecknar en människa som lägger sig i och river ner allt. Monica Stirling går inte så långt i sin biografi över Napoleons mor från 1961, utan konstaterar bara att Napoleon var den djärvaste av de många syskonen.[3]    

Winston Churchill, samtida med den finske marskalken, trots att de tyvärr inte var vapenbröder under andra världskriget, ansågs också vara ett problembarn. Hans lärare förvånade sig över att en elev med hans kapacitet inte gjorde bättre ifrån sig i skolan.[4] I Churchills fall hängde stämpeln som lättsinnig och oansvarig (med rätta bör kanske tilläggas), i långt efter att han blivit politiker. Men när Västeuropa stod inför hotet från Hitler, var det som bekant Churchill som kom att symbolisera motståndsviljan mot förtrycket i egenskap av brittisk premiärminister. 

Tendenser till ohanterlighet och oförmåga att ”rätta in sig i ledet” behöver alltså långt ifrån vara negativt. I ett svårt läge är det kanske tvärtom en fördel.      

                



[1] Denna scen är fiktiv såtillvida att jag föreställt mig i vilken stämning fru Mannerheim skrev dessa ord. Citatet är hämtat ur Herman Lindqvists bok Mannerheim Marsken masken myten(2017), s. 27.
[3] Herman Lindqvist Napoleon(2004), s. 18 och Monica Stirling, Napoleons moder(svensk översättning 1961), s. 38. I motsats till fru Mannerheim var Madame Letitia Buonaparte fullt istånd att hantera såväl besvärliga söner som en slösaktig make..
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Winston_Churchill  Se även första delen av Bengt Liljegrens biografi Churchill 1874-1939 från 2013.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar