söndag 7 januari 2018

Parkeringsförbud och regeringskris


Igår var jag i Slottskyrkan i Stockholm och lyssnade till musik, sång och predikan om Jesu födelse. Det är inte alldeles lätt för en rullstolsbunden att ta sig in i kyrkan: trappan är lång och något svängig. Man får beställa trappklättrare av färdtjänsten. Apparaten är mycket praktisk men proceduren tar sin tid och har färdtjänstkillen otur så kommer en lapplisa och sätter sin lilla lapp på rutan medan kunden baxas upp för trappan.[1] ”Ställ bilen så nära slottsväggen du kan” ,sade min ledsagare för dagen, en kille med bestämda åsikter om det mesta här i världen. ”Då ger sig inte lapplisorna på dig”. Chauffören gjorde så och vi tågade in i Södra valvet, som ligger i backen från Skeppsbron upp mot Storkyrkan, och kom så småningom in i slottskyrkan. Själv tänkte jag på att frågan var man får ställa eller inte ställa fordon vid Stockholms slott ingalunda är en modern företeelse. En gång var det nära att parkeringsfrågan utlöste regeringskris i Sverige.

En kväll strax före jul år 1754 kom hustrun till kanslipresident Von Höpken åkande till det nya kungaslottet. Kung Adolf Fredrik och hans familj hade just flyttat in från Riddarholmen, där kungafamiljen haft sin bostad sedan Tre kronor brann i slutet av förra seklet. Eftersom fru Von Höpken kort tidigare haft tjänst hos drottning Lovisa Ulrika, var hon nyfiken på hur hennes gamla vänner vid hovet hade det på sin nya arbetsplats. Denna kväll hade hon bestämt sig för att hälsa på. Vagnen åkte över Skeppsbron, upp i backen mot Storkyrkan och beredde sig att fortsätta genom Södra valvet in på inre borggården. Men plötsligt var det stopp. En vaktpost visade sig: ”Förbud för vagnar att åka in i valvet”! ”Vad är det för dumheter”, tyckte kusken indignerat. ”Inga vagnar på inre borggården”, sade soldaten. ”Försöker ni åka in i valvet sticker jag ihjäl hästarna”. Hans närmaste överordnade vid livgardet sade samma sak. Nu ingrep fru von Höpken i handlingen och påpekade att hon var hustru till ett riksråd, det mäktigaste av dem alla.[2]  Nu fick vagnen åka in på inre borggården men den fick inte stå kvar medan friherrinnan gjorde sin visit i slottet. Alltså fick hon gå hela vägen ut på yttre borggården när det var tid att åka hem.[3]   Riksråd som denna kväll försökte lämna eller köra in på slottet behandlades lika avmätt av vaktmanskapet. Förmodligen bottnade allt samammans i ett rent missförstånd. Enligt de bestämmelser som upprättats i samband med inflyttningen i det nya slottet fick just rikrådens vagnar åka in på inre borggården men inga andra. Lovisa Ulrika hade emellertid varit sjuk en tid och bett att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Antagligen uppfattade vaktkåren det som att ”parkeringsförbudet” på inre borggården var permanent, vilket alltså inte var fallet. Drottningen var visserligen nu helt återställd men det är förklarligt om de nya reglerna och tillfälliga bestämmelserna gjort knektarna förvirrade. Misstaget kunde nu anses uppklarat men de styrande ”hattarna”, som inte tyckte bättre om Lovisa Ulrika än hon gjorde om dem, var fast beslutna att göra politik av saken. Vakterna som haft tjänst den aktuella kvällen arresterades på rådets befallning, vilket i sin tur gjorde kung Adolf Fredrik irriterad: Hur hade rådet kunnat ge order att gripa knektar som stod i hans personliga tjänst? Det måste väl ändå vara något han bestämde själv, även om kungamakten i Sverige var starkt beskuren sedan drygt trettio år tillbaka. Adolf Fredrik gav order om att de gripna skulle släppas och passade på att meddela livgardets högste chef att denne inte ägde att lyda någon annan än kungen, såframt han var på plats i Stockholm. Den stackars översten, som nu inte visste vems order han skulle lyda, berättade för rådet vad kungen hade sagt, varpå rådet frågade Adolf Fredrik om det var sant att han hade hävdat att livgardet endast ägde att lyda konungen och inte rådet. ”Det är min åsikt”, svarade han. Kungen fick nu motta en både skriftlig och muntlig utskällning av kanslipresident Höpken. Hans agerande var oacceptabelt. Att påstå att gardet enbart stod under kunglig överhöghet var detsamma som att försvaga rådets ställning. Om kungen inte genast ändrade sig måste ståndsriksdagen inkallas tidigare än planerat för att lösa tvisten. Adolf Fredrik svarade att det enda han begärde var att rådet inte kallade till sig hanns anställda eller fattade beslut om dem helt över hans huvud. ”Vi brukar kalla folk utan att fråga kungen”, svarade kanslipresidenten.[4] Slutet på det hela blev att Adolf Fredrik  tog tillbaka sitt förbud för gardet att lyda rådet oberoende av honom, även om han senare i en egen skrivelse tillbakavisade rådets beskyllningar mot honom att vilja inskränka deras makt. Allt detta på grund av frågan hur långt in på slottsområdet olika vagnar fick köra. Tur att det inte blir regeringskris om färdtjänsten felparkerar vid slottet.[5]                    



[1] I dessa jämställda tider är det säkrast att poängtera att ”kille” här betecknar såväl mön som kvinnor, och naturligtvis alla tänkbara kategorier av människor.
[2]Kanslipresidenten var ungefär likställd med våra dagars statsminister. Replikerna i texten  är återgivna som jag tänkt mig att de yttrades och med viss modernisering
[3] Vagnen kan mycket väl ha stått där min bil stannade Trettondagen 2018.
[4] Adolf Fredrik hade 1754 varit kung i tre år. Fredrik I hade av såväl konstitutionella som fysiska  och andliga skäl varken tillåtits eller mäktat utöva verklig politisk makt
[5] Det visade sig snart att maktfördelningen mellan kung och råd/ständer inte alls var löst i och med ”vagnsaken” Se Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976). Uppgifterna i denna text är hämtade ur bokens första kapitel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar