fredag 26 januari 2018

Strindberg och Karl XII








Historia är inte bara berättelsen om det förgångna utan också berättelsen om hur man genom tiderna sett på det förflutna. För den som, i likhet med undertecknad, är fokuserad på olika furstedynastier intar Karl XII en speciell plats i detta avseende. Få svenska kungar, möjligen med undantag av Gustav III, har fått så skiftande omdömen som Karl XII och han torde vara den ende av dem som gett upphov till vad som närmast kan kallas en egen genre inom historieforskningen. Det har till och med uppstått epokgörande begrepp: Man talar om en ”ny skola”, som skapades i början av förra seklet för att ge kungen en mer rättvis bedömning än vad man ansåg att tidigare forskare och skribenter gjort. I sin bok Katastrofen vid Poltava(2007), ägnar historikern Peter From ett helt inledningskapitel enbart åt att analysera och diskutera hur olika forskare, statsmän och kulturskribenter sett på Karl XII, från Voltaire till Brunner. Jag har själv upplevt hur het tonen lätt blir när krigarkungen i vår datoriserade tid diskuteras på nätet. Vilken åsikt man än har om Stora nordiska kriget och dess svenske överbefälhavare, kan man med visshet säga att han 300 år efter sin död är lika omdebatterad och legendarisk som då han levde. I jordisk mening är väl detta så nära odödlighet man kan komma.

I mitt liv har Karl alltid varit en högst påtaglig faktor, även om min personliga inställning till honom skiftat över tid. Min far härstammade från en familj där kungen alltid spelat en stor roll och som aktivt bidragit till forskningen om honom.[1] Min första närmare kontakt med Karl XII uppstod dock genom författaren Olov Svedelids ungdomsböcker med tema från slutet av 16- och början av 1700-talet.[2] En kort tid senare lyssnade jag på radiodramatiseringen av Strindbergs Karl XII, med Philip Zandén i huvudrollen och blev ytterligare fascinerad av det öde som skildrades Detta inlägg skall handla om Karl XII, sådan Strindberg framställer honom i sitt drama. 

Författaren skrev dramat kring sekelskiftet 1900. Pjäsen kom i tryck 1901 och hade premiär i början av följande år.[3]  Strindberg skulle senare hävda att hans avsikt varit att visa den förmente hjälten i så negativ dager som möjligt: ”Sveriges fördärvare, den store brottslingen, slagkämpen, busarnas avgud, falskmyntaren, denne skulle jag framställa på scenen för mina landsmän”, skrev Strindberg 1903, året efter att pjäsen haft premiär. Både tidigare och senare har Strindberg i olika sammanhang gjort uttalanden och skriftliga omdömen som i samtiden tydde på stark kritik av Karl XII, i synnerhet som den allmänna attityden då snarast pekade mot ett återupprättande av kungens tidigare ganska skamfilade rykte. Är det då en brottsling, en ödeläggare vi möter i Strindbergs drama, kanske rent av, som Ernst Brunner i vår tid hävdat att Karl XII var, en föregångare till 1900-talets fascistiska despoter?      

Pjäsen utspelar sig under vad som kan kallas Karl XII:s sista period, från återkomsten till Sverige 1715, efter många år av krig utomlands, till slutet vid Fredriksten 30 november 1718. Vad som genast poängteras är landets förfall under kungens frånvaro och folkets kritik, ja närmast hat, mot honom. Det första publiken ser är en husruin vid skånska kusten. Förfallet markeras tydligt i scenanvisningarna: ”Fönsterrutorna utslagna, takpannorna nedrivna, dörren avlyftad”. Ruinen omges av flera förbrända hustomter: Vi står mitt i en förstörd by. När ridån går upp har ägaren till ruinen, en gammal karolinveteran, just återvänt från rysk fångenskap och står och betraktar resterna av sitt forna hem. En kustbevakare slår sig i slang med soldaten. De börjar prata om vad som hänt på platsen under krigsåren, pesten som rasat och fiendens strandhugg. Efter att i lågmäld ton ha begrundat förlusten av hus, hem och familj kommer karolinen in på var skulden till allt detta elände egentligen ligger. Tonen höjs omedelbart. Soldaten utbrister plötsligt: ”Såhär ser väl hela riket ut. En ruin, en skräphög och ett ruttet äpple i toppen”. De båda männen är helt ense om att ”äpplet borde skakas ner”. Vem som åsyftas är uppenbart. Strax därefter får de också tillfälle att förverkliga sin önskan. De tänder en falsk fyr för att få kungens båt, som syns ute på havet, att gå på grund. Men planen misslyckas och kungen landstiger. Resten av första akten utgörs i stort sett av möten med personer som på olika sätt fått lida av Karl XII:s politik: Ständernas representanter, som kommit för att påtala rikets elände för kungen, nekas tillträde, en skeppare som på grund av isläget inte hunnit undsätta kungen vid den flyktartade avresan från Stralsund några dagar tidigare arkebuseras. Slutligen avskedas(åtminstone som det verkar), kungens dvärg Luxembourg helt omotiverat och döms att leva som tiggare. Under allt detta är kungen inte närvarande mer än några korta ögonblick. Han framstår sannerligen som både otillgänglig och cynisk. Också den tredje akten, som kan sägas utgöra ett sorts mellanspel, fokuserar på de lidanden kriget orsakat svenska folket. Scenen är ett torg i Lund, den stad där Karl XII de sista åren hade sitt svenska högkvarter. Handlingen ger, bortsett från några mystiska inslag, ett intryck av autenticitet. Lösryckta röster diskuterar kungens nya finanspolitik under ledning av den äventyrlige, misstänkte baronen Görtz. Rykten går om Karls vidare planer och hela tiden söker människor i olika ärenden förtvivlat få kontakt med kungen, som sitter dold och otillgänglig i sitt hus. Här fokuseras särskilt på kvinnornas lott i krigstid. Flera kvinnor vilkas män antingen blivit krigsfångar eller är i i onåd hos Karl XII kommer svartklädda för att, fruktlöst, be om audiens. Bland dessa märks dottern till den olycklige skepparen från första akten. Kungen omtalas upprepade gånger helt enkelt som ”Boven”, ett epitet som också används om honom i första akten. Även om några avvikande röster ibland hörs, också från människor som har alla skäl att kritisera kungen, framstår Karl XII sedd med sitt folks ögon förvisso i mycket negativ dager hos Strindberg. Men hur är det med kungen själv, vilken bild får vi av hans personlighet?   

Första gången Karl XII framträder i pjäsen är i samband med landstigningen i Skåne. Han beskrivs då som ”blek och frusen” och flera gånger under handlingens lopp poängteras att han är sjuk. Ändå finns redan från början en särskild utstrålning hos kungen som oemotståndligt påverkar omgivningen. Vid det första framträdandet väntar ständernas representanter kungen för att förklara rikets svårigheter. Som markering av sitt missnöje har de lovat varandra att inte göra knäfall för Karl men vid hans blotta åsyn faller de likafullt på knä utan att få något sagt. Då kungen gått utbrister adelns representant; ”Varför föllo vi på knä”?

Borgaren: Jag vet inte Kunde icke annat”.                 

I nästa akt väntar två av rikets främsta män på audiens hos kungen, som kallat dem till sig i sitt högkvarter i Lund. En av dem är Arvid Horn, Karls gamle stridskamrat som nu återvänt hem och blivit något av den politiska oppositionens ledare. Medan de båda männen väntar på kungen diskuterar de honom. Horn beskriver honom först som ”En död man vars hydda(vålnad), går omkring och spökar”, för att en stund senare poängtera hur obeskrivbar kungen i själva verket är: ”Jag har sett honom stor som Theuseus och liten som en page”. Och i nästa ögonblick heter det: ”Han är icke en människa, ty han är legio”.(en tydlig antydan att vi har att göra med en minst sagt svårbestämd karaktär). Så dyker kungen upp, åtföljd av sin trogne sekreterare och ”portvakt” Feif. Det är svårt att säga vilket intryck Karl XII egentligen gör vid denna sin entré. Det sägs att han har en halssjukdom och därför talar lågt. Ansiktet beskrivs som ”sjukligt askgrått”. Kungen talar verkligen lågt men frågan är om detta enbart beror på sjuklighet och inte minst lika mycket på den sanne envåldshärskarens pondus: Den som har makten i sin hand behöver inte tala särskilt högt, alla lyssnar till vad han säger. Kungen ställer frågor om olika personer i sin omgivning: Är de pålitliga? När han frågar om Feif, som tillfälligt lämnat rummet, svarar Horns följeslagare att han bara hört andras åsikter om sekreteraren. Karls svar kommer blixtsnabbt: ”Och…”? När Horn, under sken av att karaktärisera den misstänkte, mystiske baronen Görtz, serverar kungen en mycket negativ beskrivning av honom själv, blir Karl först något tagen men ett lätt buller med sporrarna är nog för att få den förmätne att besinna sig och göra honom ”stum av fasa”. När kungen strax efteråt förhör Görtz ställer han kloka, intelligenta frågor, även om han inte undgår att imponeras av baronens visioner om en ny storhetstid för Sverige. Karl ger med andra ord ett både majestätiskt och begåvat intryck i dramats andra akt. Å andra sidan framgår det otvetydigt att kungen verkligen är sjuk. Han lägger sig regelbundet till sängs under hela pjäsens handling. Faktum är att uttryck för stor handlingskraft gärna åtföljs av trötthet och svaghet. Som vi snart skall se gäller dock även det omvända förhållandet.[4] När vi i akt IV åter möter kungen är han orolig och spänd. Görtz är bortrest i affärer och Karl är osäker om han går att lita på och om hans beräkningar stämmer. Han märker också att ett tomrum uppstått kring honom. Även de han ser som vänner tycks dra sig undan honom och både kungen och publiken kan ana att slutet närmar sig. Frågan tycks närmast vara om Karl kommer att störtas eller om han skall dö. I detta läge får kungen i rask följd besök av tre kvinnor. Den första är den unga Emirentia Polhem, förlovad med vetenskapsmannen och mystikern Swedenborg. Huruvida hennes huvudsyfte är att utverka uppskov för fästmannens krigstjänst eller att förföra Karl XII blir aldrig riktigt utrett. Hursomhelst misslyckas flickans planer. Efter att en stund ha låtit sig bländas samlar sig kungen och det hela slutar med att Emirentia faller för konungens fot, istället för tvärtom som hon tänkt sig. Karl XII kastar därefter helt sonika ut den unga damen, förklarande att hon icke förtjänar en man som Swedenborg. Nästa besökare är HKH prinsessan Ulrika Eleonora, Karls syster. Hon har i första hand kommit för att diskutera tronföljden, som hon eftersträvar åt sin man Fredrik av Hessen. Ordväxlingen mellan syskonen blir ganska häftig och det är svårt att säga vem som i praktiken vinner duellen. Vid ett tillfälle skriker kungen ”Kvinna”! I frustrerad ton.[5] Systern ger snabbt igen: ”Ja, sådan är du! Du är mycket stor, men du är dum...Men varför du är stor, det vet jag inte”.[6]  Diskussionen fortsätter ytterligare en stund. Kungen blir allt svagare och lägger sig småningom på sängen. I takt med detta blir systern också allt mjukare i tonen. Slutligen lägger hon sin hand på Karls panna, varvid denne utbrister: ”Nu är du lik min mor! Den enda kvinnan jag älskat, därför att hon var min mor…” Han börjar sedan tala osammanhängande och säger bland annat: ”ensam vårdande mitt förnuft bland rusiga ansågs jag dåre” och ”Det finns inte en handling jag inte kan försvara, men jag vårdar mig icke”! Efter en stund somnar Karl. Ulrika Eleonora låter nu hustrun till Stanislaus, Sveriges samarbetsregent i Polen som avsatts från sin tron efter de många motgångarna, komma in. Syftet kan knappast vara annat än att förödmjuka Karl XII genom att visa upp honom i hans svaghet men planen slår helt fel. När Karl vaknar, varvid systern lämnar rummet, är han åter herre över sig själv och, för att använda ett uttryck från tiden: ”Envålds bjudande och rådande suverän konung”, Den avsatta drottningen lyckas aldrig få övertaget. Karl XII förklarar kort att hennes man varit oduglig att regera och att han inte har något ansvar vare sig för honom eller hans familj, även om han av nåd givit dem ekonomiskt stöd. Slutligen konstaterar han att Polens avsatte kung inte kunde härska: ”lika litet som konung August, vilken lätt behärska sig av kvinnor… Audiensen är slut”.[7] Den bild av kungen vi här får är skiftande och intressant. Den som läst andra verk av Strindberg undgår knappast att känna igen sig. I inledningen till En dåres försvarstal ligger berättelsens ”Jag”, vanligen identifierad som Strindberg själv, sjuk, med hustrun vid sängkanten. Hon lägger ”sin svala hand på min panna ” och leker ”lilla mamma”. Berättaren somnar, efter att, i motsats till Karl XII, ha bekänt sin brottslighet. Följande morgon stiger han upp frisk och samlad, övertygad om att det i själva verket är han som blivit bedragen.(Det är i sammanhanget anmärkningsvärt att Karl XII under sin svaghetsattack säger att systern är lik min, inte vår mor).    I nationalupplagan av ”Karl XII” återges också några anteckningar författaren gjort om sitt dramas huvudperson. Karl XII beskrivs som ”blyg grubblare, som kände dunkelt en stor ”Kallelse… Då Strindberg, som tidigare nämndes år 1903 beskrev kungen som ”Sveriges fördärvare”, ansåg han att Karl helt enkelt varit efter sin tid, att han velat hindra historiens naturliga gång. Därför ”faller han i kampen mot makterna”.[8]   Utgivarna poängterar att Strindberg under åren kring sekelskiftet 1900 vistades i Lund efter många år utomlands, precis som Karl XII nästan tvåhundra år tidigare. Bilden kungen ger av sig själv i scenen med systern, en ensam klok man som hålls för dåre av sina motståndare, återfinns också hos Strindberg sjävl, inte minst i ”En dåres försvarstal).. Med detta synsätt blir Karl XII, den man som skulle framställas som en ”Sveriges fördärvare”, plötsligt något av författarens alter ego, Är det för övrigt en tillfällighet att kungen får besök av tre kvinnor i dramats fjärde akt, lika många som Strindberg var gift med?

I dramats sista akt, scenen framför Fredriksten, finns inte mycket nytt att säga om kungen. Han är orolig och tycks vänta på slutet men synes inte ångra något av sin gärning .Då skottet väl fallit tycks emellertid de som under dramats gång ivrigast kritiserat Karl XII erinra sig att de egentligen alltid älskat honom:

     Mannen[9]     

     Är boven död?

     Missnöjd[10]                 

      Han är död! Och nu förlåter jag honom!

       Mannen

      Tänk att jag kunde inte bli riktigt ond på den där karln! En helvetes karl var det i alla fall.[11]

Vilket slutomdöme skall man då ge om Karl XII i Strindbergs drama? I realiteten är figuren lika svårfångad som sin historiska förlaga. Kanske det mest korrekta är att se honom som en ”brottslig idealist”, någon som kämpat för sina ideal så länge att han inte förstår att tiden sprungit ifrån honom.



                             



[1] Bennedich.
[2] Trots att författaren uppenbart inte är överdrivet positiv till Karl XII och hans gärning, har han skrivit inte mindre än tre ungdomsböcker där kungen förekommer. Enbart detta indikerar Karls oerhörda betydelse och sprängkraft i Sveriges historia.
[3] Alla uppgifter och citat kring pjäsen är hämtade ur August Strindbergs samlade verk, nationalupplaga: No 47 ”Karl XII, Engelbrekt ”, ”Tillkomst och mottagande”. De repliker ur dramat som återges är hämtade ur pjäsutgåvan i samma volym(1993).
[4] Lustigt nog återfinns samma fenomen i Heidenstams novellsamling Karolinerna. Om Karl XII i en berättelse gör ett svagt och patetiskt intryck, visar han sig handlingskraftig och stark i följande novell och tvärtom.
[5] Repliken framförs så i radion uppsättning från 1986.
[6] En antydan att författaren själv har svårt att definiera sin huvudperson?
[7] August II, ”den starke”, av ”Polen, som ingick i koalitionen mot Sverige var känd för sina kvinnohistorier.
[8] Att slåss mot ”makterna” var som bekant en vanlig situation för Strindberg.
[9] Den hemkomne krigsfången från första akten.
[10] Beteckning på en av dramats karaktärer.
[11] Man kan här ana ett inflytande från Anders Fryxell, som trots sin i stort kritiska inställning i Karl XII i band IV av Berättelser ur svenska historien skriver: ”Det vart efter honom ett tomrum, ett stort tomrum, vilket man tydligt kände skulle sent, kanske aldrig, fyllas”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar