Årtiondena
efter Peter den stores död var ett oroligt skede i Rysslands politiska
historia. Det fanns ingen självklar regent och de härskare som utsågs dog eller
avsattes inom kort. I själva verket gällde detta under en stor del av
1700-talet.[1] I
januari 1730 stod man åter utan ledare sedan Peter II avlidit vid endast 14 års
ålder.[2]
Det fanns flera tänkbara kandidater. Av en lustig tillfällighet var de alla
kvinnor.[3]
Med vår tids sätt att se hade väl det naturligaste varit att Peter den stores yngre
dotter Elisabet bestigit föräldrarnas tron. Hennes namn tycks dock tidigt ha
sållats bort och det råd av adelsmän som samlats för att diskutera
tronföljarfrågan vände istället sin uppmärksamhet mot Ivan V:s ättlingar. Denne
halvbror till Peter den store hade på sin tid varit både sjuklig och lätt
utvecklingsstörd men ändå broderns ”medregent” fram till sin död 1699. Han hade
också begåvats med tre döttrar inom äktenskapet. Mellandottern Anna var sedan
flera år änka efter hertigen av Kurland och residerade i sitt slott i närheten
av staden Mittau.[4]
Adelsförsamlingen, eller ”det högsta rådet”, som de kallade sig, kom nu överens
om att utkora denna snart 40åriga dam till rysk regent. Man uppställde dock
vissa villkor för sitt erbjudande. Den nya drottningen måste i praktiken lova
att inte fatta några viktiga politiska beslut, exempelvis angående skatter,
krig, tronföljd och ingående av äktenskap, utan rådets samtycke. Det är möjligt
att man här hade Sverige som förebild. Enligt den regeringsform som trätt i
kraft efter Karl XII:s död måste Sveriges kung numera styra med ”råds råde”.
Bortsett från den omständigheten att Rysslands bönder som regel var livegna vid
denna tid och att ett sådant fenomen som de svenska ständerna överhuvudtaget
inte var påtänkt i Ryssland, vilket hursomhelst innebar att högadeln med
visshet skulle komma att dra högsta vinsten om tsarens makt minskade, innebar
ändå det tilltänkta systemet att Rysslands statschef ställdes under kontroll av
en högre instans. På sikt kunde kanske ett sådant system ha öppnat för en
utveckling någorlunda lik den svenska, där ”frihetstiden” trots sina många
brister ledde till införandet av några av de viktigaste grundstenarna i modern
demokrati, tryckfrihet och offentlighetsprincip. De högadelsmän som i januari
1730 ställde upp villkoren för Anna Ivanovnas tronbestigning var med till
visshet gränsande sannolikhet inte så politiskt framsynta. För dem var det
stärkandet av den egna maktbasen som betydde något. Att de föredrog Anna
Ivanovna framför Peter den stores ättlingar berodde troligen på att de räknade
med att kunna styra henne i högre grad. Anna var visserligen född i Ryssland
men hade som sagt bort utomlands i många år. Med en härskare utan direkt
kunskap om och koppling till det land hon regerade skulle deras egna ambitioner
tillfredsställas på ett helt annat sätt än om en dotter till den legendariske
Peter besteg tronen.[5]
Så trodde de åtminstone. Även om Anna
inte varit i Ryssland på 20 år hade hon inte tappat intresset för sitt hemland.
Enligt Troyat hade hon agenter vid hovet som höll henne underrättad om vad som
hände. Om detta stämmer bör Anna ha skaffat sig dessa spioner på senare år,
Kanske i samband med farbroderns död fem år tidigare då den ryska tronen första
gången stod utan självklar arvinge. Hur det än förhöll sig visste hon vilka
planer högadeln hade och var fullt beredd att ta emot den delegation som nu
reste till Mitau för att erbjuda henne tronen. Rysslands tron hade hon inget
emot men någon marionett i adelns händer tänkte hon inte bli. Hon låtsades
emellertid fullt införstådd med delegationens villkor och undertecknade det
dokument som förelades henne. Därefter gjorde hon sig redo att resa till Moskva,
dit hon anlände med stort följe i februari 1730. Ganska snart anade de som
förespråkat hennes kandidatur att de begått ett misstag. När man kom för att
överlämna en ordern som ryska härskare brukade bära utbrast hon med låtsad
överraskning: ”Oj då, den hade jag ju glömt”, varpå hon befallde en medlem i
sitt eget följe fästa ordensbandet på hennes klädnad. Å andra sidan visade hon
sig på alla sätt generös mot de kejserliga gardesregementena, som alltsedan
Peters dagar var kända för lojalitet mot tsaren och misstro mot högadeln.
Rådet, som tydligen anade att de satt i motvind, visade sig beredda till vissa
eftergifter angående de restriktioner man pålagt den nya kejsarinnan men Anna
tänkte inte nöja sig med någon halvmesyr. Utåt lät hon dock inget märka förrän
25 februari 1730, då hennes anhängare i gardet slog till. Vid ett sammanträde
med rådet trängde plötsligt en grupp officerare och soldater in i salen. Man
förklarade att de begränsningar i kejsarmakten som rådet sökt införa stod helt
i strid med sedvanan för ryska härskare. I rikets namn bad man Anna att själv
ta makten i sin hand. Drottningen spelade nu oskyldig: ”Vad vill detta säga”,
undrade hon. ”Uppfyllde jag inte folkets önskan då jag i Mitau undertecknade
dokumentet om begränsningarna i min styrelse”? ”Ingen får befalla över vår
furstinna”, ropade gardisterna. ”Befall oss och vi kastar förrädarnas huvuden
för era fötter”. Anna läste nu paragraf för paragraf upp det dokument hon
undertecknat före avresan till Ryssland. För varje punkt frågade hon: ”Godkänner
nationen detta”? ”Leve kejsarinnan”, svarade officerarna. När genomgången var
avslutad frågade Anna retoriskt: ”Detta papper är alltså överflödigt”, varpå
hon rev sönder det till officerarnas jubel.
Därmed var Anna
Ivanovna Rysslands enväldige härskare.[6]
[1] Av de
åtta ryska regenterna 1725-1801 regerade endast Elisabet och Katarina den stora
över tio år (genomsnitt var fem). Tre regenter avsattes och två mördades. Om
man räknar Ivan VI som tsar blir det hela tre mord.
[2] Peter II
var sonson till Peter den store.
[3] Bortsett
från Peter den stores dotterson Karl Peter Ulrik, vars far i sin tur var
systerson till Karl XII av Sverige. Pojken var vid tillfället endast två år. 30
år senare besteg han den ryska tronen som Peter III
[4] Jelgava
i dagens Lettland.
[5] Man kan
här dra paralleller till händelserna i England i samband med och strax efter
Edvard VI:s:s död 1553. John Dudley, earl av Northumberland, satte då sin
svärdotter Jane Gray på tronen i tanke att kunna styra genom henne. Jane var
visserligen av obestridligt kunglig släkt men utan några självklara anspråk på
tronen. Liksom tsar Peter efterlämnade Henrik VIII två döttrar vilka dynastiskt
sett stod närmare tronen, om man inte ansåg dem vara bastarder. Att
Northumberlands planer gick i stöpet lika grundligt som den ryska högadelns
ambitioner 1730 berodde dock på helt andra omständigheter.
[6] Hennes
regering varade i tio år. I praktiken kom makten dock att ligga hos hennes
förtrogne från tiden i Kurland, Ernst Johan von Búhren. Denna text bygger på
Henri Troyards bok Fantastiska furstinnor(svensk
översättning 1999), kapitel IV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar