torsdag 6 september 2018

prinsessan i Towern


Slupen lade till vid kajen. Den unga kvinnan steg iland med de två rådsmedlemmarna på var sin sida. Kommendanten väntade på dem vid trappan. Han bugade djupt vid åsynen av kvinnan: hur mycket fånge hon än var så var hon dock av förnäm börd, faktiskt den förnämaste i riket bortsett från drottningen själv. En sådan fånge är alltid en ärad gäst, tills dödsdomen är avkunnad, stupstocken redo och bödeln anlänt. Men in i det sista kan vinden vända. Därför gör man som kommendant klokt i att visa en välboren fånge respekt och vördnad. Ändå stod vakter i rustning lutade mot sina hillebarder utefter vägen in i fästningen. Kvinnan såg på dem och frågade i en ton mellan rädsla och förakt: ”Vad! Är alla dessa män i harnesk här för min skull”? ”Nej, Madame”, svarade kommendanten lugnande. ”Jo, så är det”, envisades hon och tillade med en röst som nu enbart var föraktfull: ”Jag som inte är annat än en svag kvinna”. Hon fördes till det palats som låg innanför fästningens murar. En ofrivillig rysning for genom henne. Hon visste att modern suttit här för snart tjugo år sedan. Hon hade visserligen bara dunkla, osäkra minnesbilder av sin mor men hon var smärtsamt medveten om vilket öde denna fått: stupstocken. Var det nu dotterns tur att avrättas? När de stängde dörrarna till hennes fängelse, en rymlig svit som det anstod hennes rang, ville några av vakterna låsa dörrarna men earlen av Sussex hejdade dem: ”Vad gör ni, mina herrar? Hennes far var kung och hennes syster är drottning. Låt oss inte gå längre än vi har rätt att göra”. Dörrarna stängdes, men utan dubbla lås. Den unga kvinnan var ensam. Hur långt hade hon kvar att leva? Det var söndagen den 18 mars 1554, Palmsöndagen. Den unga kvinnan var prinsessan Elisabet, dotter till salig kung Henrik VIII av England och halvsyster till drottning Maria. Fästningen var Towern i London.[1]

Det är som om det vore förutbestämt att när en envåldshärskare dör så uppstår oro i landet, bland folket eller inom administrationen. I en monarki är det nästan alltid problem med arvingarna; antingen är de för många eller också är de för få. I England 1547 rådde den situationen att Henrik VIII efterlämnade tre barn som alla under någon period hade varit engelska tronarvingar. De två döttrarna Maria och Elisabet hade sedermera förklarats illegitima och uteslutits ur tronföljden, varpå de båda efter några år åter tagits till nåder och inneslutits i tronföljden, dock utan att återfå sin ”äkta” börd.[2]  Det är troligt att ursprunget till Henrik VIII:s äktenskapliga karriär var en närmast desperat önskan att skaffa en oklanderligt legitim arvinge till den nya Tudordynastin, minst lika mycket som den bottnade i hans personliga jakt på kärlek. Följden var hur som helst att det vid kungens död var möjligt att hävda i stort sett vilken ståndpunkt som helst beträffande arvsföljden med stöd av kanoniska rätten, engelsk sedvanerätt, ett av kungen skrivet dokument eller en parlamentslag som varit giltig under någon period av hans regering, för att sedan förklaras olaglig. Vad ingen kunde bestrida i början av 1547 var att närmaste arvinge till tronen var Edvard, den dödes son i tredje äktenskapet. Denne utropades också strax till konung Edvard VI. Olyckligtvis var den nye suveränen en gosse på knappt tio år, sjuklig, tämligen känslokall och i händerna på maktlystna personer i sin omgivning. De första förmyndarna kämpade var och en förtvivlat för att på olika vägar vinna makten. Deras inbördes stridigheter slutade med att båda inom kort miste huvudet på stupstocken.[3] Nästa herre på täppan var familjen Dudley, en lågadlig släkt som tjänat tudorerna väl i början av deras välde men kommit i onåd under gamle kung Henriks första regeringsår.   Ättens nye huvudman, John, förstod att vinna unge kung Edvards gunst, lät utropa sig till hertig av Northumberland och samlade på sig stora egendomar. I början av 1550-talet stod det klart att Edvard var döende. Trots hans ungdom, bara 15 år, tycks han enligt Starkey ha haft bestämda åsikter om arvsföljden: Han författade en egen tronföljdsordning, som naturligtvis kan ha haft Dudley till spökskrivare.[4] Enligt denna skulle prinsessor på sin höjd kunna överföra sina arvsanspråk på sina söner, vilket uteslöt kungens båda systrar från tronen. Efter många om och men slutade det med att en kvinnlig ättling till en av kung Henriks systrar utropades till arvinge eftersom det för tillfället inte fanns några manliga kandidater inom synhåll. Sedan Edvard VI avlidit i juli 1553 och hans tronföljdsordning kasserats som det hafsverk den var, utropades ändå Maria Tudor, dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien, till drottning av England. En överväldigande majoritet av folket hyllade henne som rättmätig arvinge till tronen. Problemet var att Maria inte i första hand betraktade sig som kung Henriks dotter, utan som drottning Katarinas. Det är nog inte orätt att hävda att Maria var det olyckligaste av Henriks barn. Hennes mor hade visserligen inte avrättats men steg för steg degraderats från drottning till föga mer än fånge och dött i ensamhet och sorg. Maria hade upplevt allt detta på nära håll och blivit förgrämd och fanatisk i sin katolska tro, moderns katolska tro. Efter nära tjugo år hade folk i allmänhet glömt allt detta. Gamle kung Henrik hade varit kvinnokarl och ingen värderade längre något av hans äktenskap som förmer än de andra. En dotter till Anne Boleyn hade samma värde för folket som en dotter till Katarina av Aragonien. Den nya drottningen såg saken annorlunda. Att hon fått tronen var ett tecken av Vår Herre på rättfärdigheten i hennes och moderns sak. Marias uppgift var nu att återställa allt i det skick det varit innan den djävulska Anne förlett hennes fader på ondskans väg. Några dagar efter drottningens kröning i september 1553 förklarades hennes föräldrars äktenskap för legitimt, vilket automatiskt försatte Elisabet i stor fara. Så länge de båda varit degraderade bastardprinsessor hade Maria kommit överens med sin lillasyster, som var nära 20 år yngre än hon själv. I det ögonblick Maria bestigit den tron hon alltid sett som sitt rättmätiga arv personifierade Elisabet åter för henne hennes egna och moderns alla olyckor och sorger. Följderna märktes snabbt. Elisabet blev visserligen inte struken ur tronföljden men ställdes vid hovet öppet åt sidan till förmån för avlägsna släktingar, som under normala förhållanden hade stått långt under henne i rang. Ändå betygade hon ständigt sin syster trohet i dennas egenskap av suverän och deltog i Marias katolska gudstjänster, även om hon på subtila sätt markerade sitt ogillande. Tillslut fann hon för gott att lämna Marias hov och slå sig ned på en av sina egendomar. Inom kort drevs konflikten till sin spets för henne. Marias allmänt katolskvänliga politik och inte minst hennes tilltänkta giftermål med kejsar Karl V:s son Filip(några år senare Filip II av Spanien), ledde till att revolter bröt ut runtom i England inom tre månader efter att Maria som hyllad segrare dragit in i London. De flesta av dessa revolter dog ut innan de hunnit ta fart på allvar men upprorsledaren Sir Thomas Wyatt från Kent nådde ända fram till Londons stadsportar och hade så när tagit hem spelet. Mycket tack vare drottning Marias mod och sinnesnärvaro slogs upproret ned och Wyatt greps och avrättades i sinom tid. Det stod snart klart att rebellerna haft till syfte att sätta Elisabet på tronen men hade prinsessan själv varit delaktig? En frapperande omständighet i sammanhanget var att Wyattes far en gång i världen hade skrivit svärmiska dikter till Anne Boleyn, där hon beskrivits som ”Caesars egendom – för vild att tämjas fast jag synes from”.[5] Detta hade visserligen inget att göra med upproret 1554 men bör ha fått en och annan minnesgod rådsmedlem att småle. Några dagar efter att Wyatts uppror krossats hämtades Elisabett på den egendom där hon för tillfället vistades och fördes till London. Intåget påminde snarare om en fri furstinnas än om en statsfånges och Elisabet satt i sin bärstol och betraktade åskådarna med ett upphöjt majestätiskt lugn, som inte undgick att göra intryck även på hennes värsta fiende.[6] Samtidigt märktes det att hon var pressad. Resan till London hade fördröjts på grund av sjukdom och han lär ha sett så uppsvälld ut att några av dem som såg intåget i London misstänkte att hon var gravid. Hon fördes först till Whitehall Palace, där hon sattes i en avsides belägen svit utan tillstånd att besöka sin syster drottningen. Processen mot Wyatt och hans män pågick ännu men något verkligt graverande bevis mot Elisabet kunde inte finnas Att rebellerna skrivit till henne stod klart men hade hon verkligen understött dem? Det enda man fick fram var att en av hennes anställda lämnat ett mycket vagt formulerat och dessutom muntligt svar på ett brev till prinsessan från Wyatt. När man frågade henne själv förnekade Elisabet ihärdigt att hon någonsin varit inblandad i i ett uppror mot sin syster. Hon tog bestämt avstånd från alla sådana stämplingar. Det var inte nog. Besked kom att hon skulle föras till Towern. För att understryka allvaret i situationen uppenbarade sig rådet i hennes rum med mössorna på, inte med huvudena blottade som det hövdes inför systern till en regerande monark, dessutom än så länge tronarvinge[.7] Genom att skriva ett långt brev till drottningen, där hon än en gång bedyrade sin oskuld och varnade för farorna och tragedin när två syskon ställdes mot varandra, sökte Elisabet vinna tid. 18 mars 1554 var tidsfristen ute och hon fördes till den beryktade fästningen. Om Elisabet i ett svagt ögonblick verkligen trodde att hon kommit till Towern för att dela moderns öde visade sig dessa farhågor snart överdrivna. Hon utsattes dock för upprepade förhör, där fokus verkar ha legat på frågan huruvida Elisabet haft för avsikt att flytta till en centralt placerad egendom där hon varit i perfekt position för att agera om Wyatts uppror krönts med framgång. Hon hade bevisligen fått det rådet men sin vana trogen inte givit något tydligt svar. Något bindande bevis på hennes delaktighet gick inte att få fram och efter två månader fördes Elisabet från Towern till godset Woodstock för att sättas i husarrest där.[8] Hur kom det sig att Elisabet inte avrättades i Towern? Henrik VIII liksom andra kungar hade avrättat både släktingar och vänner på mindre graverande grund och Maria hatade sin halvsyster, Anne Boleyns dotter och säkert i drottningens ögon något av en trollpacka. Det troligaste svaret är att läget var ett annat, om man jämför med drottning Annes öde knappt 20 år tidigare. Anne hade varit en uppkomling som ”av nåd” upphöjts till drottning. Elisabet var obestridligen kungadotter och, vilket synsätt på hennes status man än valde, född i ett äktenskap som varit giltigt då hon föddes. Dessutom, inte minst viktigt, förde hon sig som en sann kunglighet och väckte beundran och respekt i enlighet därmed. Hon var också ung och levnadsglad och visade långt större böjelse för protestantismen än för den trångsynta, gammalmodiga katolicism som drottning Maria bekände sig till. Därmed var hon i motsats till systern i takt med sin tid. Maria hade dessutom inga barn och det var föga sannolikt att hon vid nära 40 år skulle få något sådant. I den situationen var Elisabet den enda obestridliga tronarvingen, något som både drottningen och rådet mycket väl insåg. Slutligen var Elisabet och Maria trots allt syskon och för en djupt religiös människa är brodermord en svår synd. Hur rabiat Maria än var i sin katolicism hade hennes mor drottning Katarina säkert inpräntat denna moraliska sanning i sin dotter: En furste bör visa fördragsamhet mot sina undersåtar och en broder eller syster med sitt syskon. Inför Gud är mord alltid mord.[9] Oavsett varför var Elisabets tid i Towern över. Det innebar inte slutet på hennes fångenskap men den verkliga faran var överstånden. Säkert anade hon också att detta inte var slutet. Maria var gammal och barnlös. Elisabets tid skulle komma.[10]       

       

        

                 



[1]  Starkey uppger att Elisabet satt i samma byggnad som sin mor. Å andra sidan tycks det osäkert exakt var i Towern Anne Boleyn hölls i förvar under sin sista tid i livet. Fraser talar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(översättning 1995 s. 266), om ”den kungliga bostaden” som revs på 1700talet. Enligt en tradition som Fraser betvivlar satt Anne i kommendantens hus, vilket jag själv för enkelhetens skull låter henne göra i mitt inlägg från 2016.(http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html), I en not nämner Fraser ett korsvirkeshus som varit under byggnad vid tiden för Annes internering men som blivit färdigt först senare. Det framgår inte exakt varför denna byggnad nämns i sammanhanget. Om det syftar på kommendantens bostad, vilket är sannolikt, kan Elisabet mycket väl ha suttit där. Det är tänkbart att beteckningen ”palats” för Elisabets fängelse i översättningen av Starkeys bok är något överdriven, även om hon säkert inte satt i någon fängelsehåla. Hur som helst ger det en dramatisk känsla att tänka sig att Anne Boleyn och hennes dotter delat ”cell” även om det skedde med nära 20 års mellanrum.   
[2] Eftersom de båda flickorna hade varsin moder, som båda samtidigt hävdat lagenlig status som engelsk drottning, hade ett sådant förfarande i praktiken varit omöjligt. Genom att i sitt sista testamente(1544), utse båda döttrarna till tronarvingar efter broderns död utan att ge någon av dem företräde, annat än det vanliga företrädet för den äldsta dottern,  hade kung Henrik i praktiken förklarat båda döttrarna för legitima.
[3] Kungens båda morbröder Edvard och Thomas Seymour.
[4] Starkey uttrycker sig dock kategoriskt angående kung Edvards tronföljdsordning: ”…det var hans vilja som drev på”(s. 112.
[5] Fraser s. 142-43. För ytterligare detaljer om far och son Wyatt, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt och https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt_den_yngre.    
[6] Spaniens ambassadör vid engelska hovet, Renard.
[7] Enligt Henrik VIII:s testamente av 1544 skulle Elisabet efterträda sin storasyster på tronen, såvida Maria inte fick några barn.
[8] Enligt Starkey fick Elisabet besked om förflyttningen 19 maj 1554. Det är möjligt att färden började samma dag. Genom en ödets ironi hade Anne Boleyn avrättats i Towern exakt 18 år tidigare, 19 maj 1536.
[9] Dessa reflektioner är i stort sätt mina egna.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003),.främst kapitel 18-22.

1 kommentar:

  1. It’s arduous to search out educated people on this topic, however you sound like you understand what you’re speaking about! Thanks best online casino

    SvaraRadera