söndag 30 september 2018

Hertigen i vinfatet


Mannen på sängen låg orörlig. Hans bröstkorg höjde och sänkte sig regelbundet. Ansiktet var slätt och vackert och uppvisade i allo de ädla drag som avslöjar ett förnämt ursprung. Kring mun och ögon syntes emellertid linjer som skvallrade om utståndna lidanden, kinderna var urgröpta, det svarta håret oordnat och kläderna, som eljest tycktes förnäma, hade revor som avslöjade att ingen tjänare sett över dem på en tid. Emellanåt stönade han i sömnen, som plågades han av mardrömmar. De två männen på var sin sida om sängen betraktade honom.

-          Ska vi göra det när han sover, undrade den ene.

-          Nej, invände kamraten som tycktes vara ledaren av dem båda, Då säger han att det var fegt handlat när han vaknar.

-          Din skojare, svarade den andre, han vaknar inte före Yttersta dagen. Det väcker mitt samvete, tillade han och bleknade plötsligt.

Kamraten såg föraktfullt på honom.. – Är du rädd. Det ska hertigen få veta.

Den andre höjde handen, - Mitt fromma lynne brukar inte hålla sig så länge.

-          Tänk på belöningen, påpekade den förste och blinkade menande.

-          Den hade jag glömt sa den andre och smålog.

-          Var finns nu ditt samvete, undrade den förste ironiskt.

-          I hertig Rikards penningpung, svarade kamraten och skrattade.

De såg åter på sitt offer.

-          Vi kanske ska sätta igång, sa mannen med det känsliga samvetet.

-          Vi slår till honom med våra svärd, föreslog den förste. Sedan stoppar vi honom i vinfatet i rummet här utanför.

-          Utmärkt, sade kamraten, som en skorpa som läggs i blöt.

Mannen på sängen rörde sig plötsligt, slog upp ögonen och såg sig omkring med desorienterad blick.

-          Var är du, kommendant, stönade han. Ge mig en bägare vin.

-          Ni ska snart få tillräckligt med vin, svarade den förste mördaren med ett ondskefullt leende.  Några minuter senare var kung Edvards bror, George av Clarence, död och kroppen dränkt i vinfatet i rummet utanför. Den maktlystne hertig Rikards befallning hade utförts och ännu ett steg på hans väg till tronen fullbordats.

Ungefär så återger Shakespeare i korthet slutet för mellanbrodern av de tre sönerna York under ”Rosornas krig” i det sena 1400-talets England. Historien om att George dränktes i ett vinfat tycks ha uppstått på ett ganska tidigt stadium och kanske är den sann, även om det förefaller osannolikt.[1] Att den yngre brodern Richard av Glouchester några år senare Rikard III av England, på eget bevåg skulle ha iscensatt ett regelrätt brodermord i syfte att jämna vägen för sin egen tronbestigning anses numera motbevisat: Hertigen skall tvärtom ha sökt hindra avrättningen. Eftersom George aldrig blev kung är han förmodligen idag den minst kände av de tre Yorkbröderna. Ändå är hans liv värt att i korthet omnämnas, både för sin egen skull och därför att hans släkt levde vidare och fortsatte att oroa kungamakten två generationer framåt. Om oron var befogad eller inte är en annan fråga.         

George Plantagenet föddes i oktober 1449 under faderns tjänstgöring som lordlöjtnant på Irland. Eftersom pojken föddes i Dublin måste familjen ha följt sitt överhuvud dit. Hertig Richard av York befann sig vid denna tid i allt större utsträckning på kollisionskurs med det styrande kungahuset Lancaster. Kung Henriks återkommande sjukdomsperioder och hans drottnings allt större inflytande fick hertigen att allt ivrigare hävda sina anspråk på den engelska tronen.[2]  Då George var 11 år drevs konflikten till det yttersta och fadern avrättades som förrädare. Följande år svängde pendeln emellertid på nytt, kung Henrik avsattes och Edvard, den äldste av hertigens tre kvarvarande söner, utropades till kung under namnet Edvard IV. Unge George utnämndes till hertig av Clarence och fick snart också motta andra utmärkelser och inkomster. Clarence kan knappast ha varit politiskt medveten vid denna tid, även om man kan förutsätta att han inte hyst några vänligare känslor för det parti som avrättat hans far. Säkert instämde han i broderns tronanspråk fullt uppriktigt. Huset York hade emellertid inte uppnått sin nya maktställning helt på egen hand utan fått kraftig draghjälp av änkehertiginnans släkt, familjen Neville. Ättens huvudman, Richard earl av Warwick, de tre Yorkbrödernas kusin, var fast besluten att bibehålla sitt inflytande över släktingarna även sedan de blivit kungliga. När kung Edvard visade allt starkare tendenser att glömma sina förpliktelser mot sin forne mentor och stridskamrat, inte minst genom det ”egenmäktiga” giftermålet med adelsdamen Elisabet Woodville 1464, lade den förorättade Warwick istället ann på att vinna de yngre brödernas förtroende. Oenighet mellan bröder tycks närmast höra till kutymen när det gäller olika furstedynastier nästan in i vår egen tid men det är ändå alltid lika fascinerande att fråga sig varför dessa konflikter uppstår. I bröderna Yorks fall kan man tänka sig att det handlar om den simplare formen av avundsjuka. Edvard IV hade helt enkelt lyckats för bra. Här var en ung man som både såg ut och uppträdde som en verklig krigare. Han var vacker, hade blivit kung vid 19-års ålder och hade minst sagt kvinnotycke.[3] Hans drottning var en attraktiv skönhet med en talrik släkt som gjorde sig bredare vid hovet för vart år. Det är begripligt om bröderna, i synnerhet George som var näst äldst, fick mindervärdeskomplex och började konspirera mot kungen.   Sedan man misslyckats att få Clarence bortgift med en dotter till Karl den djärve av Burgund gifte sig den unge mannen, nu tjugo år, i juli 1469 istället med Warwicks dotter Isabel. Edvard hade länge sökt hindra detta äktenskap, om av fruktan för ”en dolk i ryggen” eller strävan att se sin familj knuten till Europas furstehus får lämnas därhän.[4] Broderns själsvåldiga handling ledde till en brytning med kungen och Clarence och hans svärfar samlade en armé till uppror. I den strid som följde besegrades de kungliga styrkorna och Edvard fängslades. Det visade sig dock omöjligt för Warwick att få sitt nya styre accepterat, varför kungen efter ganska kort tid ånyo släpptes och återvände till regeringen.[5] Kungen försökte nu åstadkomma försoning men sprickan som uppstått visade sig för stor. Clarence och Warwick flydde till Frankrike, där de förenade sig med den landsförvista kungafamiljen Lancaster. Till råga på allt hade Clarence´ unga hustru nedkommit med en dotter under flykten, varvid den lilla avlidit. Detta gjorde knappast prinsen vänligare stämd mot sin bror Edvard. Tillän början tycktes Clarence ha satsat på rätt häst. Lancasters gamle kung Henrik, som nu återinsatts på sin tron, lär ha gjort honom till tronföljare efter sin egen son. När Warwick sedan gifte bort sin yngre dotter Anne med just denne son av huset Lancaster, förstod emellertid Clarence att hans chanser att nå makten avsevärt minskats, varför han återvände till Edvard IV:s parti.[6] Sedan Warwick stupat, Lancaster störtats och Edvard återinträtt på sin tron 1471, togs Clarence åter till nåder. Den döde earlens egendomar fördelades mellan Clarence och hans yngre bror Richard av Gloucester. De båda bröderna var nu också svågrar eftersom Richard 1472 äktat Anne Neville, syster till Clarence´ hustru Isabel. Själva titeln, earl av Warwick, övertogs dock snart av Clarence.  De närmaste åren tycktes allt väl. 1473 födde Isabel en dotter, Margaret.[7] Två år senare kom sonen Edvard.[8] Sedan hustrun dött i december 1476, började Clarence åter bete sig självsvåldigt. Övertygad om att Isabel mördats lät han avrätta en av hennes tjänarinnor, som kung Edvard sedan förklarade oskyldig postumt. När kungen något senare stoppade ett nytt försök från brodern att äkta Karl den djärves dotter, som nu blivit hertiginna av Burgund, lämnade hertigen sin brors hov i vredesmod. Strax efteråt drogs vänner till Clarence in i en process om svart magi som skulle ha övats mot kungen och hans vänner. Några misstänkta avrättades men Clarence lät, kanske som ett svar på kungens agerande i samband med hans hustruns död, en av sina skyttslingar inför parlamentet betyga deras oskuld. Till råga på allt hade denne man stött Lancasterpartiet i inbördeskriget. Nu var måttet rågat. Hertig George av Clarence arresterades och sattes i Towern. Vid en rättegång där kungen själv agerade åklagare och den anklagade inte var närvarande, förklarades hertigen för förrädare och dömdes till döden. Det ansågs vara särskilt graverande att brottslingen var kungens egen bror, som mer än någon annan borde ha visat sig lojal. Domen verkställdes i avskildhet 18 februari 1478. Exakt vad som hände är som sagt höljt i dunkel men Clarence dränktes sannolikt inte i ett vinfat. En sak som tycks klar är att den yngste brodern Richard, tvärtemot vad som länge påståtts, försökt hindra Clarence avrättning.[9]              



[1] Philipa Gregory låter i sin roman Den vita drottningen hertig Clarence själv be att få dö på detta sätt.
[2] Släkterna Lancaster och York härstammade båda från Edvard Iii, som regerade England i 50 år på 1300-talet. Hertigen av York menade sig ha större anspråk än Lancaster därför att hans mor härstammade från en äldre son till kung Edvard än vad Lancaster gjorde.
[3] Det är möjligt att Edvard i praktiken var gift med två kvinnor samtidigt, vilket senare blev ett argument för att utesluta hans söner med Elisabet från tronföljden. Vi har namnet på minst en officiell älskarinna sedan han blivit kung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.  
[4] Eftersom Edvard inte tycks ha lidit av den misstänksamhet som annars var så vanlig bland medeltidens  och renässansens furstar, är det senare troligast.
[5] Det exakta sambandet och kronologin mellan Clarences giftermål och upproret är oklar men eftersom slaget vid Edgecote Moor skall ha ägt rum 26 juli 1469 och giftermålet skedde samma månad, måste vigseln rimligen ha skett först och varit den utlösande faktorn bakom revolten https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_på_Edgecote_Moor.      
[6] Läsaren får ursäkta om detta verkar förvirrande. Klarhet är knappast något utmärkande drag för medeltidens dynastier, där äktenskapstrådarna väver ett minst sagt trassligt nät och de agerande dessutom ofta har samma eller snarlika namn.
[7] Margaret blev sedermera mor till Reginald Pole, kardinal och ärkebiskop av Canterbury.
[8] Avrättad under Henrik VII.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar