Mannen på
sängen låg orörlig. Hans bröstkorg höjde och sänkte sig regelbundet. Ansiktet
var slätt och vackert och uppvisade i allo de ädla drag som avslöjar ett
förnämt ursprung. Kring mun och ögon syntes emellertid linjer som skvallrade om
utståndna lidanden, kinderna var urgröpta, det svarta håret oordnat och
kläderna, som eljest tycktes förnäma, hade revor som avslöjade att ingen
tjänare sett över dem på en tid. Emellanåt stönade han i sömnen, som plågades
han av mardrömmar. De två männen på var sin sida om sängen betraktade honom.
-
Ska
vi göra det när han sover, undrade den ene.
-
Nej,
invände kamraten som tycktes vara ledaren av dem båda, Då säger han att det var
fegt handlat när han vaknar.
-
Din
skojare, svarade den andre, han vaknar inte före Yttersta dagen. Det väcker
mitt samvete, tillade han och bleknade plötsligt.
Kamraten såg föraktfullt på honom.. – Är du rädd. Det ska hertigen få
veta.
Den andre höjde handen, - Mitt fromma lynne brukar inte hålla sig så
länge.
-
Tänk
på belöningen, påpekade den förste och blinkade menande.
-
Den
hade jag glömt sa den andre och smålog.
-
Var
finns nu ditt samvete, undrade den förste ironiskt.
-
I
hertig Rikards penningpung, svarade kamraten och skrattade.
De såg åter på sitt offer.
-
Vi
kanske ska sätta igång, sa mannen med det känsliga samvetet.
-
Vi
slår till honom med våra svärd, föreslog den förste. Sedan stoppar vi honom i
vinfatet i rummet här utanför.
-
Utmärkt,
sade kamraten, som en skorpa som läggs i blöt.
Mannen på sängen rörde sig plötsligt, slog upp ögonen och såg
sig omkring med desorienterad blick.
-
Var
är du, kommendant, stönade han. Ge mig en bägare vin.
-
Ni
ska snart få tillräckligt med vin, svarade den förste mördaren med ett
ondskefullt leende. Några minuter senare
var kung Edvards bror, George av Clarence, död och kroppen dränkt i vinfatet i
rummet utanför. Den maktlystne hertig Rikards befallning hade utförts och ännu
ett steg på hans väg till tronen fullbordats.
Ungefär så återger Shakespeare i korthet slutet för mellanbrodern av de
tre sönerna York under ”Rosornas krig” i det sena 1400-talets England.
Historien om att George dränktes i ett vinfat tycks ha uppstått på ett ganska
tidigt stadium och kanske är den sann, även om det förefaller osannolikt.[1] Att den
yngre brodern Richard av Glouchester några år senare Rikard III av England, på
eget bevåg skulle ha iscensatt ett regelrätt brodermord i syfte att jämna vägen
för sin egen tronbestigning anses numera motbevisat: Hertigen skall tvärtom ha
sökt hindra avrättningen. Eftersom George aldrig blev kung är han förmodligen
idag den minst kände av de tre Yorkbröderna. Ändå är hans liv värt att i
korthet omnämnas, både för sin egen skull och därför att hans släkt levde
vidare och fortsatte att oroa kungamakten två generationer framåt. Om oron var
befogad eller inte är en annan fråga.
George Plantagenet föddes i oktober 1449 under faderns tjänstgöring som
lordlöjtnant på Irland. Eftersom pojken föddes i Dublin måste familjen ha följt
sitt överhuvud dit. Hertig Richard av York befann sig vid denna tid i allt
större utsträckning på kollisionskurs med det styrande kungahuset Lancaster.
Kung Henriks återkommande sjukdomsperioder och hans drottnings allt större
inflytande fick hertigen att allt ivrigare hävda sina anspråk på den engelska
tronen.[2] Då George var 11 år drevs konflikten till det
yttersta och fadern avrättades som förrädare. Följande år svängde pendeln
emellertid på nytt, kung Henrik avsattes och Edvard, den äldste av hertigens
tre kvarvarande söner, utropades till kung under namnet Edvard IV. Unge George
utnämndes till hertig av Clarence och fick snart också motta andra utmärkelser
och inkomster. Clarence kan knappast ha varit politiskt medveten vid denna tid,
även om man kan förutsätta att han inte hyst några vänligare känslor för det
parti som avrättat hans far. Säkert instämde han i broderns tronanspråk fullt
uppriktigt. Huset York hade emellertid inte uppnått sin nya maktställning helt
på egen hand utan fått kraftig draghjälp av änkehertiginnans släkt, familjen
Neville. Ättens huvudman, Richard earl av Warwick, de tre Yorkbrödernas kusin,
var fast besluten att bibehålla sitt inflytande över släktingarna även sedan de
blivit kungliga. När kung Edvard visade allt starkare tendenser att glömma sina
förpliktelser mot sin forne mentor och stridskamrat, inte minst genom det
”egenmäktiga” giftermålet med adelsdamen Elisabet Woodville 1464, lade den
förorättade Warwick istället an på att vinna de yngre brödernas förtroende. Oenighet
mellan bröder tycks närmast höra till kutymen när det gäller olika
furstedynastier nästan in i vår egen tid men det är ändå alltid lika
fascinerande att fråga sig varför dessa konflikter uppstår. I bröderna Yorks
fall kan man tänka sig att det handlar om den simplare formen av avundsjuka.
Edvard IV hade helt enkelt lyckats för bra. Här var en ung man som både såg ut
och uppträdde som en verklig krigare. Han var vacker, hade blivit kung vid
19-års ålder och hade minst sagt kvinnotycke.[3] Hans
drottning var en attraktiv skönhet med en talrik släkt som gjorde sig bredare
vid hovet för vart år. Det är begripligt om bröderna, i synnerhet George som
var näst äldst, fick mindervärdeskomplex och började konspirera mot kungen. Sedan man misslyckats att få Clarence
bortgift med en dotter till Karl den djärve av Burgund gifte sig den unge
mannen, nu tjugo år, i juli 1469 istället med Warwicks dotter Isabel. Edvard
hade länge sökt hindra detta äktenskap, om av fruktan för ”en dolk i ryggen”
eller strävan att se sin familj knuten till Europas furstehus får lämnas
därhän.[4] Broderns
självsvåldiga handling ledde till en brytning med kungen och Clarence och hans
svärfar samlade en armé till uppror. I den strid som följde besegrades de
kungliga styrkorna och Edvard fängslades. Det visade sig dock omöjligt för
Warwick att få sitt nya styre accepterat, varför kungen efter ganska kort tid
ånyo släpptes och återvände till regeringen.[5] Kungen
försökte nu åstadkomma försoning men sprickan som uppstått visade sig för stor.
Clarence och Warwick flydde till Frankrike, där de förenade sig med den
landsförvista kungafamiljen Lancaster. Till råga på allt hade Clarence´ unga
hustru nedkommit med en dotter under flykten, varvid den lilla avlidit. Detta
gjorde knappast prinsen vänligare stämd mot sin bror Edvard. Tillän början
tycktes Clarence ha satsat på rätt häst. Lancasters gamle kung Henrik, som nu
återinsatts på sin tron, lär ha gjort honom till tronföljare efter sin egen
son. När Warwick sedan gifte bort sin yngre dotter Anne med just denne son av
huset Lancaster, förstod emellertid Clarence att hans chanser att nå makten
avsevärt minskats, varför han återvände till Edvard IV:s parti.[6] Sedan
Warwick stupat, Lancaster störtats och Edvard återinträtt på sin tron 1471,
togs Clarence åter till nåder. Den döde earlens egendomar fördelades mellan
Clarence och hans yngre bror Richard av Gloucester. De båda bröderna var nu
också svågrar eftersom Richard 1472 äktat Anne Neville, syster till Clarence´
hustru Isabel. Själva titeln, earl av Warwick, övertogs dock snart av Clarence. De närmaste åren tycktes allt väl. 1473 födde Isabel en dotter,
Margaret.[7] Två år
senare kom sonen Edvard.[8] Sedan
hustrun dött i december 1476, började Clarence åter bete sig självsvåldigt.
Övertygad om att Isabel mördats lät han avrätta en av hennes tjänarinnor, som
kung Edvard sedan förklarade oskyldig postumt. När kungen något senare stoppade ett nytt försök från brodern att äkta Karl den djärves dotter, som nu blivit hertiginna av Burgund, lämnade hertigen sin brors
hov i vredesmod. Strax efteråt drogs vänner till Clarence in i en process om svart magi som
skulle ha övats mot kungen och hans vänner. Några misstänkta avrättades men
Clarence lät, kanske som ett svar på kungens agerande i samband med hans hustruns död, en av sina skyddslingar inför parlamentet betyga deras oskuld. Till råga på allt hade denne man stött Lancasterpartiet i inbördeskriget. Nu var måttet rågat. Hertig George av Clarence arresterades och
sattes i Towern. Vid en rättegång där kungen själv agerade åklagare och den anklagade inte var närvarande, förklarades
hertigen för förrädare och dömdes till döden. Det ansågs vara särskilt graverande att brottslingen var kungens egen bror, som mer än någon annan borde ha visat sig lojal. Domen verkställdes i avskildhet
18 februari 1478. Exakt vad som hände är som sagt höljt i dunkel men Clarence
dränktes sannolikt inte i ett vinfat. En sak som tycks klar är att den yngste
brodern Richard, tvärtemot vad som länge påståtts, försökt hindra Clarence
avrättning.[9]
[1] Philipa
Gregory låter i sin roman Den vita
drottningen hertig Clarence själv be att få dö på detta sätt.
[2]
Släkterna Lancaster och York härstammade båda från Edvard IIII som regerade
England i 50 år på 1300-talet. Hertigen av York menade sig ha större anspråk än
Lancaster därför att hans mor härstammade från en äldre son till kung Edvard än
vad Lancaster gjorde. Denne anfader; prins Lionel, var för övrigt hertig av Clarence alldeles som George. Även Henrik IV:s andre son prins Thomas, hade i början av 1400-talet innehaft denna titel.
[3] Det är
möjligt att Edvard i praktiken var gift med två kvinnor samtidigt, vilket
senare blev ett argument för att utesluta hans söner med Elisabet från tronföljden. Vi har
namnet på minst en officiell älskarinna sedan han blivit kung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.
[4] Eftersom
Edvard inte tycks ha lidit av den misstänksamhet som annars var så vanlig bland
medeltidens och renässansens furstar, är
det senare troligast.
[5] Det exakta
sambandet och kronologin mellan Clarences giftermål och upproret är oklar men
eftersom slaget vid Edgecote Moor skall ha ägt rum 26 juli 1469 och giftermålet
skedde samma månad, måste vigseln rimligen ha skett först och varit den
utlösande faktorn bakom revolten https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_på_Edgecote_Moor.
[6] Läsaren
får ursäkta om detta verkar förvirrande. Klarhet är knappast något utmärkande
drag för medeltidens dynastier, där äktenskapstrådarna väver ett minst sagt
trassligt nät och de agerande dessutom ofta har samma eller snarlika namn.
[7] Margaret
blev sedermera mor till Reginald Pole, kardinal och ärkebiskop av Canterbury.
[8] Avrättad
under Henrik VII.
[9] Denna
text bygger huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/George_Plantagenet,_1st_Duke_of_Clarence.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar