onsdag 31 oktober 2018

Den röda drottningen, Margareta av Anjou.


De som läser mina texter har förmodligen dragit slutsatsen att jag är särkilt fascinerad av Henrik VIII och hans många äktenskap. Det är helt korrekt och vad man än må säga om Henriks eskapader slår de effektivt hål på myten att kvinnor saknat politiskt inflytande nästan in i vår tid, om nu någon av mina läsare trodde det. Faktum är att England uppvisar flera fascinerande kungliga kvinnoöden just vid slutet av medeltiden och under den följande renässansen. De mest kända i våra dagar är utan tvekan Henrik VIII:s hustrur och döttrar men de är långt ifrån de enda. En kvinna som det borde skrivas mer om i dessa jämställdhetens tider är Margareta av Anjou, som var drottning av England ungefär vid mitten av 1400-talet. Hur länge hon var drottning och(faktiskt), hur många gånger, beror på hur man ser saken. I rättvisans namn utgår vi här från att hon var drottning i drygt 25 år och att hon under 10 av dessa år hade en konkurerande kollega som utövade ämbetet i hennes ställe. Hon var gift med Henrik VI av England, en kung som på sin tid förmodligen väckte mer medlidande än beundran, om man fokuserar på de mer positiva omdömena.

De närmaste årtiondena innan Margareta kom till England var landet som bedövat av ett åsknedslag. De senaste åren hade det tyckts som lyckans gud för alltid slagit sig ned på Englands kust. Kung Henrik V hade genom krigskonst och diplomatisk skicklighet lyckats med konststycket att först skapa enighet hemma och sedan så gott som bestiga Frankrikes tron. Han förberedde också ett korståg för att återerövra det heliga landet åt kristendomen. De samtida måste ha tyckt sig stå inför en reinkarnation av Alexander. Men då, i augusti 1422, som om Vår Herre önskat straffa engelsmännen för deras högmod, avled kungen i dysenteri. Plötsligt stod man med en kung på nio månader. Man kan föreställa sig den fruktansvärda chocken. Styret av England och de områden i Frankrike man kontrollerade fördelades mellan flera av unge Henriks äldre släktingar men den strid om inflytande som så lätt uppstår då styrelsen i ett land av någon anledning är försvagad, de gamla stridigheter som den döde kungen lyckats stoppa genom sin personliga utstrålning och sina framgångar på slagfältet och som nu åter trängde upp till ytan, plus den känsla av osäkerhet och rädsla som den store hjältens plötsliga försvinnande kommit åstad i riket, gjorde det svårt att föra en lugn och metodisk politik beträffande de frågor och problem som måste lösas. Till råga på allt tog fransmännen initiativet i det alltjämt pågående "hundraårskriget" och, värst av allt: De leddes av en kvinna, en kvinna av bondesläkt. Jeanne d’Arc lyckades häva den långa belägringen av Orleans på våren 1429. Varhelst hon och hennes här visade sig besegrades engelsmännen eller tvingades retirera. Jeannes tid på scenen blev kort. Efter något år greps hon och brändes senare som kättare. Men det hjälpte inte: Engelsmännen hade ohjälpligt förlorat initiativet. Fortuna tycktes helt ha vänt de engelska vapnen ryggen. Mångas blickar riktades mot den unge kungen som under dessa år långsamt växte upp till man. Säkert hoppades de att hjältens son skulle ställa allt tillrätta och fullfölja sin faders verk.[1]  Att växa upp i en sådan blandning av sorg, undergångsstämning och medvetenhet om att omgivningen väntar sig, rentav kräver, att man fortast möjligt skall utföra stordåd, är förmodligen tillräckligt för att skada självförtroendet hos vem som helst och det är kanske inte så konstigt att Henrik VI kom att ty sig till det parti, eller kotteri, vid hovet som ivrade för ett slut på det långa kriget med Frankrike. En av de inflytelserikaste männen i detta kotteri var William De la Pole, earl av Suffolk Efter att ha tjänstgjort vid armén i Frankrike och tagits till fånga strax efter reträtten från Orleans, återvände han hem, övertygad om att man åtminstone måste få en tillfällig vapenvila med fienden. Som vanligt ansågs det bästa sättet vara att gifta bort kungen med en prinsessa från fiendens läger. Karl VII hade visserligen flera döttrar till hands men tycks inte ha varit särskilt ivrig att skicka en av dem över kanalen. Kung Henriks mor var karls syster, vilket kan ha avskräckt honom men nära släktskap har sällan setts som ett hinder för kungliga äktenskap. Man kan tänka sig att Karl känt ovilja mot att gifta bort en av sina flickor med en man som öppet gjorde anspråk på hans tron och som nyligen krönts till kung i Paris: En fullt förstårlig inställning i så fall. Valet föll istället på Margareta av Anjou, brorsdotter till Karl VII:s drottning. Margaretas far, René av Anjou och Lorraine, tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Han kan med fog beskrivas som ”En man med många kronor men utan rike”: Bland annat kallade han sig ”Kung av Jerusalem”, en titel hans släkt kommit över under korstågstiden. Att en av hans döttrar äktade Englands kung kunde visa sig fördelaktigt. I början av 1444 undertecknades äktenskapsavtalet och kort därefter vigdes Margareta i Tours med William De la Pole som ombud för kung Henrik.[2]  Det egentliga giftermålet skedde i april 1445 i Titchfield Abbey i Hampshire.[3] Vid sin ankomst till England var Margareta 15 år, hennes man 23. Det torde dock tämligen snart ha stått klart för den nya drottningen att det var hon som var den starkaste av de båda. Margareta skall tidigt ha beskrivits som ”vacker, stolt och med stark vilja”. Det lär ha funnits fler exempel på beslutsamma kvinnor i hennes släkt och detta arv kombinerat med omgivningen hon vistades i; med en osäker lättledd make och högadliga beslutsamma potentater, ivriga att utnyttja det tomrum som uppstått i maktens centrum, drev henne säkert på ett tidigt stadium att se sig som den engelska kungamaktens sanna representant. Resten av sitt liv skulle Margareta komma att behöva all kraft för att uthärda de prövningar som väntade henne.

Den första striden hade på ett olyckligt sätt samband med drottningen själv. Som del av det avtal vilket gjorts upp inför hennes giftermål förband sig engelsmännen att återlämna de två områdena Maine och Anjou, som tidigare tillhört Margaretas familj. Denna klausul hade emellertid hållits hemlig då man med rätta fruktade opinionens reaktion. Den engelska statsledningen hade också i det längsta väntat med att uppfylla överenskommelsen om de två territorierna. När man tillslut varken kunde frångå avtalet eller förtiga det, blev resultatet oerhörd frustration och vrede från såväl den politiska oppositionen som folk i allmänhet. Dessutom ledde inte avtalet med fransmännen till den vapenvila man hoppats på. Istället fortsatte kriget, med stigande engelska förluster av både människor och territorier. Skulden lades på William De la Pole, som nu upphöjts till hertig av Suffolk, men indirekt också på kungaparet. 1450 tvingades Suffolk i exil på 5 år men mördades kort därefter, till drottning Margaretas sorg. Kanske misstänkte hon hertig Rikard av York, hennes blivande motståndare, för att ha haft ett finger med i spelet. De närmaste åren präglades hur som helst av fortsatta krigsnederlag och folkresningar: Vid ett tillfälle gick det så långt att London för några dagar ockuperades. De ständiga bakslagen för ”hovpartiets” politik stärkte hertigens av York ställning. Det var allmänt bekant att denne motsatt sig försöken att få en vapenvila i kriget med Frankrike, vilket närmast per automatik innebar att han ogillade drottningen. När kung Henrik 1453 drabbades av någon form av psykiskt sammanbrott och för lång tid var fullständigt onåbar utsågs hertigen till lordprotektor, i vilken egenskap han lät arrestera eller på annat sätt isolera drottningens vänner från politiskt inflytande.[4]   Under kungens sjukdomstid födde drottningen sonen Edvard. Hennes fiender hävdade att pojken inte var kungens son, bland annat med motiveringen att paret inte fått något barn under de sju år de hittills varit gifta. Något bevis på detta finns emellertid  ej och ingen tycks numera betvivla att prinsen verkligen var av Lancasters ätt (Historien är dessutom full av exempel på furstar som efter åtskilliga år och stor vånda lyckats göra sin hustru havande, exempelvis vår egen Gustav III och Frankrikes Ludvig XVI).l.[5] 
Det är förklarligt om Margareta fruktade Yorks inflytande, ironiskt nog kanske än mer sedan hon fått en son. Hertigen var av kunglig börd med lika starka anspråk på tronen som kung Henrik. Han lär inte heller ha varit utan politisk begåvning och skall ha styrt bra under kungens sjukdomstid. Margareta å andra sidan var fransyska och som sådan impopulär i engelska högadliga kretsar. Hon hade kommit till England för att bli drottning och föra kungaätten vidare. Hon hade nu en son och hon var stark. För henne var saken klar: Edvard skulle efterträda sin far på tronen. Någon konkurrerande kungaätt kunde inte tolereras och var hennes make inte karl att hålla sina besvärliga släktingar ifrån sig, skulle hon göra det.

Vid jultid4 1454 vaknade Henrik VI plötsligt upp och tycktes helt förändrad. Nu styrde han som en verklig härskare och så snart han orkade lät han avlägsna York och dennes anhängare från makten. De män som York arresterat återvände i sin tur till hovet. Den förtvivlade hertigen skrev upprepade brev till kungen, där han intygade sin trofasthet och varnade för ”förrädare i kungens kretsar”. Han nämnde visserligen inte drottningen vid namn men åtminstone i hennes ögon var det tydligt vart han syftade. Kungen nonchalerade sin släktings böner och hertigen och hans anhängare fann sig plötsligt helt politiskt isolerade, vilket de i sin tur inte tänkte finna sig i. Då kungen på våren 1455 drog genom landet med stort följe hejdades han av yorkisterna vid staden St Allbans, 3,5 mil norr om London. Hertigen krävde upprättelse för egen del och att de män i kungens följe som han och hans vänner betraktade som förrädare skulle utlämnas. Kungen vägrade och strid utbröt. Möjligheterna till fred hjälptes inte upp av att det rådde starka antipatier mellan släkter på båda sidor, vid sidan av striden om politiskt inflytande mellan ätten Plantagenetts olika grenar. Slutet på slaget vid St Allbans blev att kungens sida förlorade och att flera av dess viktigaste anhängare stupade. Under den närmaste tiden låg både makten och kungafamiljens öde helt i Yorks händer. Henrik VI hade fallit tillbaka i sitt okontaktbara tillstånd och även om han delvis återhämtade sig, blev han aldrig helt återställd. Hans drottning hade dock inte gett vika.  Något år efter St Allbans lämnade Margareta Westminster med sin make i släptåg och flyttade till slottet Kenilworth i Warwickshire, 14 svenska mil nordväst om London.[6] Hon lät bestycka borgen med kanoner med lång räckvidd, så att den blev mycket svår att inta. Därefter började hon förbereda sig att gå till offensiv mot sina fiender. Det dröjde dock till 1459 innan Lancaster var redo för en verklig framstöt. Med juridisk hjälp lyckades man få ätterna York och Neville förklarade för vanhederliga, vilket innebar att de berövades sina arv och titlar. Naturligtvis vägrade de acceptera detta och stridigheterna blossade upp på nytt, nu som regelrätt inbördeskrig. Att gå in på alla de svängningar fram och tillbaka som sedan följde, där än den ena, än den andra sidan hade övertaget, skulle ta för lång tid och säkerligen också trötta läsaren. Låt det vara nog att säga att Henrik VI till slut fängslades av York medan drottning Margareta kom undan och flydde till Skottland, där hon uppbådade en ny armé. Denna armé lyckades besegra Yorkisterna i flera drabbningar och hertigen själv stupade i slaget vid Wakefield vid årsskiftet 1460-61. Det råder delade meningar huruvida drottningen bevittnade sin fiendes nederlag, vilket både Shakespeare och Conn Iggulden låter henne göra. Om så inte var fallet måste hennes anhängare ha varit fullt medvetna om hur de skulle behaga henne: Den dödes huvud ifördes en papperskrona och spetsades på staden Yorks mur. Något senare återfördes Henrik VI till sin familj och segern tycktes vunnen. Problemet var att Margareta som jag nämnt uppbådat en här i Skottland. Då hon inte kunde betala den i reda pengar lät hon soldaterna plundra de trakter man drog fram genom. Detta var naturligtvis inte populärt hos den engelska allmogen, bortsett från att skottar också i vanliga fall betraktades som barbarer. När kungaparet nådde London vägrade staden helt sonika att släppa in dem, av illvilja eller rädsla för skottarna. Drottningen återvände till Kenillworth men nu hade hennes fiender fått vind i seglen. Den döde hertig Yorks äldste son Edvard marscherade mot London, som nu inte gärna kunde göra annat än stödja honom sedan de nekat Lancaster inträde.  Här lät Edvard, som bara var 18-19 år, med bistånd av sina anhängare i familjen Neville utropa sig till kung Edvard IV. Därefter mobiliserade han en armé och tågade mot Lancasterarmén.. Efter några mindre skärmytslingar stod ”Slaget vid Towton” 29 mars 1461, en av de blodigaste slaktningarna i historien.[7] Exakt hur många som stupade är som alltid svårt att avgöra men man beräknar att det kan röra sig om 20-30 000 människor, vilket antagligen enbart anger de som stupat i själva slaget. Conn Iggulden återger i den historiska kommentaren till romanen ”Blodsfejd”(2015)., en samtida uppgift om 28 000 stupade och påpekar i sammanhanget att detta är runt 8 000 fler än under första dagen av slaget vid Somme 1916, då vapentekniken var oändligt mer avancerad. Englands befolkning anses vid mitten av 1400-talet ha varit kring 3 miljoner, vilket skulle innebära att 1 % av landets befolkning försvann i detta slag.[8]  Resultatet rent strategiskt var hur som helt ett förkrossande nederlag för Lancastersidan. Margareta och Henrik VI tvingades fly och tycks ha skilts åt i Skottland, varifrån drottning Margareta fortsatte till Frankrike tillsammans med sonen Edvard. Härifrån försökte hon redan följande år invadera England för att återerövra tronen åt sin familj men tvingades efter några inledande framgångar återvända till Frankrike, nu nästan helt övergiven.[9] 
Det kunde nu tyckas som Lancaster definitivt förlorat spelet om makten i England, men så var ingalunda fallet. Ironiskt nog spelade Margaretas efterträdare som drottning en viktig roll i sammanhanget. Sedan kung Edvard IV gift sig med en ung, attraktiv engelsk adelsflicka vars släkt genast började breda ut sig i maktens korridorer, greps Edvards forna rådgivare av frustration och sökte så småningom kontakt med den drottning vars maktfullkomlighet i stor utsträckning en gång drivit dem att bekämpa den förre kungen. Margareta tvekade inte att ta emot den utsträckta handen och gifte också bort sin son Edvard, nu 17 år, med en dotter till ”kungamakaren” Warwick. Denne återinsatte nu raskt Henrik VI i hans forna värdighet, vilket innebar att Margareta, åtminstone officiellt, för andra gången blivit drottning av England.[10]  Hon gjorde sig redo att återvända till sitt rike och landsteg också verkligen på Englands kust men hennes mått av tur var förbrukat. I slaget vid Tewkesbury i maj 1471 stupade sonen Edvard, prins av Wales. Kort tidigare hade också hennes nye bundsförvant Warwick stupat. Hennes make, den olycklige kung Henrik VI som hon inte sett på minst sex år, mördades i Towern strax efter Tewkesbury. Efter att själv  ha suttit fängslad i Towern en tid och sedan tagits om hand av änkan till hertigen av Suffolk, han som en gång varit hennes ”vikarierande” make vid den första vigseln i Tours, tilläts Margareta av Anjou återvända till Frankrike, där hon avled 25 augusti 1482, 52 år gammal. Hennes långa kamp var över och den hade i stor utsträckning varit förgäves. Men efter sig lämnade hon ett minne av en stark och tapper kvinna. Kort efter hennes död skulle de flesta av hennes gamla fiender, de som ännu var i livet, själva vara döda eller berövade sin maktställning. Den efterföljande kungadynastin Tudor var visserligen inte nära släkt med Margaretas familj men då den utgjorde en yngre gren av huset Lancaster skulle den sträva att upphöja sina föregångares minne och rentav söka helgonförklara Henrik VI, vilket dock inte lyckades. Däremot lär rektorn vid Eton, den skola Henrik en gång grundade, än idag lägga blommor på den plats där kungen antas ha mördats. Tudortidens mästare i dramatik, Shakespeare, låter I ”Rikard III” Margareta förutspå sina fienders undergång och mot slutet av pjäsen med bister tillfredsställelse påpeka för Edvard IV:s änka, nu lika förgrämd och sorgsen som hon själv: ”Min rang du rövat, men vann den ej”. Så kan man säga att rättvisa skipats.[11]                                       



                     



[1] Henrik VI kröntes till kung av både England och Frankrike, dock med två års mellanrum. Benämningen ”kung av Frankrike” ingick visserligen bland de engelska kungarnas många titlar fram till freden i Amiennes 1802, då republik sedan länge införts i Frankrike, men Henrik är den ende av alla Englands regenter från 1431och framåt som verkligen utropats till fransk kung 
[2] Av någon anledning tycks detta förvåna eftervärlden. Shakespeare låter i del II av ”Henrik VI” Suffolk gripas av häftig kärlek till Margareta och arrangera äktenskapet med kungen närmast för att få vara nära henne. Också Comm Iggulden låter i sin roman ”Stormfågel”(2013), det väcka anstöt att den gifte Suffolk ”vikarierar” för kungen och i den efterföljande historiska kommentaren diskuteras olika förklaringar till varför Henrik VI inte var närvarande vid ceremonin i Tours som författaren därför betecknar som ”förlovning”. Ändå var det redan vid denna tid sed att en prinsessa som giftes bort med en utländsk furste vigdes två gånger, en gång i sitt hemland och en gång i det nya. Vid den första ceremonin spelade ett ombud brudgummens roll. Så var fallet då Henrik VI:s faster Filippa 1405 vigdes vid den nordiske unionskungen Erik av Pommern. Vid den första ceremonin i Westminster företräddes Erik av riksrådet Ture Bengtsson(Bielke). (Angående detta, se Marie-Louise Flemsberg, Filippa, engelsk prinsessa – nordisk unionsdrottning(2014), s. 75. Märkligare är att Margareta vigdes vid Henrik VI vid ytterligare en ceremoni genom ombud några månader senare vid franska hovet, även nu med Suffolk som standin för kungen.       
[3] För fakta om denna kyrka, se https://en.wikipedia.org/wiki/Titchfield_Abbey. Margareta av Anjou är en av få drottningar som vigts vid sin man tre ånger.
[4] Henrik VI skulle under återstoden av sitt liv regelbundet drabbas av sjukdomsanfall, då han visserligen rent fysiskt var vid medvetande men psykiskt oförmögen att reagera på vad som hände i hans omgivning. Det är svårt att säga om det rörde sig om en genetiskt betingad sjukdom. Henriks morfar, Karl VI av Frankrike., var otvivelaktigt sinnessjuk och ofta oförmögen att styra sitt rike. Hans symptom bestod dock snarare i raserianfall än i apati. Kanske Henrik helt enkelt trycktes ned av sitt ansvar och en känsla av att vara misslyckad och oönskad, något som förmodligen förstärktes av de ständiga motgångarna i politiken. Det troligaste är väl att det rörde sig om något slags kombination av arv och miljö. 
[5] Kungen mindes å andra sidan inget av pojkens födelse eller ceremonierna kring hans dop då han slutligen vaknade upp. Edvard av Westminster avlades dock innan Henrik insjuknade. I detta sammanhang bör påpekas att drottning Margaretas son inte är identisk med Edvard IV, som nämns längre fram. Denne Edvard var son till hertigen av York och tillhörde alltså Margaretas och hennes makes ivrigaste motståndare.
[6] Att slottet låg i Warwickshire måste betraktas som ironiskt, med tanke på att en av de mer framträdande Yorkisterna, Ritchard Neville ”kungamakaren”, var earl av Warwick Man kan för övrigt undra hur flyttningen från London genomfördes, eftersom  York knappast ville se kungen glida ur sina händer. Företaget måste, åtminstone delvis, ha haft karaktär av flykt. Beträffande Yorks brev till kungen före slaget vid St Allbans och hovets flyttning till Kenilworth, se Conn Igguldens roman Solvarg(2014), historisk kommentar.  
[8] För att fortsätta jämförelsen kan nämnas att 9- 14 000 människor anses ha stupat i slaget vid Lund 1676, en drabbning som av en samtida beskrevs som ”Inte ett slag utan ett mord”. Vid Poltava stupade runt 8 000. Om man vad beträffar denna senare strid håller sig till de svenska förlusterna och till de kring 7 000 stupade lägger de nära 3 000 fångar ryssarna tog i själva slaget plus de runt 16 000 som kapitulerade några dagar senare kommer vi upp i Towtons siffror, men eftersom man då också räknar antalet krigsfångar är frågan om jämförelsen håller.  
[9] Denna uppgift återfinns i den historiska kommentaren till romanen ”Blodsfejd” som jag hänvisat till ovan. Jag beklagat att mitt rent dokumentära material till denna text är så knapphändigt men Conn Igguldens noggrannhet att i sina historiska kommentarer skilja ut fiktiva och dokumentära uppgifter gör att det känns någorlunda säkert att använda   dessa som underlag, De tre romaner jag använt mig av här är i tur och ordning: "Stormfågel("2013),. "Solvarg"(2014), och "Blodsfejd"(2015). Alla dessa romaner finns inlästa på cd med Torsten Wahlund som uppläsare. 
[10] Shakespeare låter  i tredje delen av ”Henrik VI” kungen fälla den träffande anmärkningen att ”Rosornas krig” närmast påminner om ”striden” mellan dag och natt: Ibland är den ene starkare, ibland den andre ”men ingen  segrar. Ingen blir besegrad”.
[11] Mina huvudsakliga källor till denna text, utöver Igguldens historiska kommentarer, är https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_VI_av_England och  https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_of_Anjou Den engelske författaren Philippa Gregorys roman Den röda drottningen handlar om Margaret Beaufort, mor till den förste kungen av ätten Tudor. Margaret ses underförstått som representant för huset Lancaster och motpol till Yorkkungen Edvard IV:s hustru Elisabet Woodwille, skildrad i samme författares roman Den vita drottningen. Margaret var dock aldrig engelsk drottning utan bara kungamoder. Den verkliga "röda drottningen"(representant för Lancasters röda ros), var otvivelaktigt Margareta av Anjou.      

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar