Mordet på Alexander II

Marseftermiddagen var kall och snålblåsig. Snön låg kvar på gatorna och inte många människor var ute vid kanalen: Några soldater som deltagit i den en stund tidigare avslutade paraden, några polismän, en pojke med en korg matvaror på huvudet samt några vandrare som kanske ändå vågat sig ut för att få en nypa luft eller i något ärende som inte tålde uppskov.  En ung man med ett paket i handen vandrade sakta fram längs kajen. Paketet såg ut ungefär som en vanlig chokladask. Om man tittade närmare märktes det att ynglingen var nervös. Han var blek och spänd och sneglade ideligen bort mot Michailpalatset, där storfurstinnan Katarina, en kusin till tsaren, bodde. Nu hördes ljud av hästhovar. En vagn kom farande i riktning mot Vinterpalatset. På var sin sida om vagnen red tre kosacker och en sjunde satt bredvid kusken. Efter vagnen kom två slädar med polisbetjänter. I dessa tider var det säkrast att ha livvakt när man var utomhus, särskilt om man var medlem av riksrådet eller tillhörde den kejserliga familjen. Ingen visste vad de där galningarna som kallade sig ”revolutionärer” kunde hitta på. Härom året hade de till och med försökt mörda tsaren i hans eget palats, snudd på helgerån! Nu närmade sig vagnen hastigt och mannen som tycktes bära på en ask med sötsaker tappade plötsligt sin lätta börda, om han nu inte kastade den medvetet. En fruktansvärd knall hördes. När röken lagt sig någorlunda såg man att en kosack och pojken som burit matvaror låg på marken, kosacken död, pojken skadad. Men attentatets huvudsyfte hade misslyckats: Vagnen hade klarat sig oskadd. Den unge mannen med ”konfektasken”, uppenbarligen en bomb, hade kastat sitt paket för sent för att döda sitt offer. Kortegen hade stannat. En äldre man, kanske kring de sextio, steg ur vagnen. Han var lång och ståtlig och förde sig som en officer vid kejserliga gardet. Han bar en kappa med rött foder. Håret hade kanske grånat en aning och ansiktets linjer visade att han utstått mycket men på det hela taget tycktes han lugn, närmast uttråkad. Han var van vid attentatsförsök. Det här var sjätte gången. Istället för att skynda sig iväg, som hans följeslagare ivrigt tillrådde, gick han stillsamt fram till den unge attentatorn:

-          Var det du som kastade bomben? Jo, det är just vackert.

Det lät närmast som han läxat upp en pojke som varit oförsiktig med en inte helt ofarlig leksak. Ynglingen svarade inte. Såg bara på mannen med ljungande blick.

En man ur följet skyndade fram:

-          Ers majestät är väl inte skadad?

-          Nej, nej, försäkrade den äldre mannen. Jag är oskadd, Gud ske lov.  

 Då upphävde attentatsmannen sin röst:

-          Jag tror det är för tidigt att tacka Gud, sade han hånfullt.

I nästa ögonblick hördes ännu en explosion.

Mannen med den ståtliga hållningen föll till marken, dödligt sårad. De ryska revolutionärerna hade till slut uppnått vad de försökt göra i 15 år, att döda tsar Alexander II. Klockan var kring 14 15 på eftermiddagen 1 mars 1881. Staden var Petersburg.[1]

På sätt och vis hade Alexander II varit omgiven av hot och revolutionärer hela sitt liv. Han hade blivit tronföljare mot bakgrund av ”dekabristupproret” 1825, vars ledare hade dunkla föreställningar om införandet av en rysk republik i fransk stil.[2] Upproret hade slagits ned men inte utan blodsutgjutelse. När Alexander trettio år senare själv blev tsar strävade han inledningsvis att liberalisera faderns hårda styre. Vilket syfte han på sikt hade med sina reformer är svårt att avgöra. En grundläggande tanke tycks dock ha varit att modernisera landet och avskaffa företeelser som vid mitten av 1800-talet med bästa vilja i världen inte längre kunde försvaras, varken ur rent praktisk ekonomisk synpunkt eller moraliskt inför omvärlden. Främst gällde detta böndernas livegenskap. Tidigare tsarer, som Katarina den stora och Alexander I, hade diskuterat och utrett frågan om allmogens befrielse men av olika själ kommit till slutsatsen att bäst vore att låta saken bero.[3] Alexander II gjorde tidigt klart vad som måste göras. Frågan var inte om utan hur livegenskapen skulle avskaffas: Skulle staten göra det eller överlåta åt folket att på egen hand och okontrollerat göra sig fritt?

Resultatet blev 1861 års förordning om livegenskapens avskaffande. Den hade sina brister; när de nya jordlotterna delades ut visade godsägarna en tendens att göra sig av med sämre jordar och behålla de bättre för egen del. Men det nya systemet innebar ändå att ingen ryss längre officiellt var träl. Under de följande åren genomfördes en rad reformer inom undervisningen, domstolsväsendet och den statliga administrationen. På lokal nivå inrättades 1863 ett sorts landsting som fick hand om viktiga frågor i respektive distrikt; fattigvård, fångvård, jordbruk, handel osv. Ledamöterna satt på tre år och representerade alla samhällsklasser i riket. Adeln var visserligen i majoritet men måste samverka med de övriga ledamöterna. Dessa landsting tillsattes genom val, så att en viss samhällsklass valde ett visst antal medlemmar(Troyat, kap 6).  Politiska dissidenter benådades.  I storfurstendömet Finland inkallades lantdagen för första gången sedan 1809 och på Åland grundades den nya staden Mariehamn, uppkallad efter Alexanders drottning. Problemet var att reformerna kom minst 50 år för sent. Om tidigare härskare önskat eller vågat ta dessa steg skulle kanske folket, eller snarare de intellektuella bland folket ha varit nöjda med vad som gjordes och med tålamod sett tiden ann i väntan på mer djupgående förändringar av samhället och styrelseskicket. Nu uppstod en generation unga, begåvade människor som studerat vid universitet och med kraft fordrade omedelbara förändringar av det politiska systemet. De var inte heller rädda för statsmakten såsom man varit under Nikolaj I. Alexander tycks i och med de tilltagande protesterna mot hans styre ha tillämpat metoden att ge och ta. Under lugnare perioder var han liberalt lagd och när oppositionen blev hotfull stramades tyglarna åt. Radzinskij beskriver tsaren som en politisk Janus, vars ena halva blickade framåt medan den andra såg bakåt.[4] Det första attentatet mot Alexander II förövades på våren 1866. En ung student som övertygats om nödvändigheten av en revolution sköt ett skott mot tsaren då han var på väg in i sin vagn vid Sommarpalatset. Alexander blev inte skadad men händelsen utgjorde en vattendelare inte bara i hans egen utan i Rysslands historia. För första gången hade en enskild man angripit Rysslands självhärskare på offentlig plats. Efter detta var inget sig likt. Drygt tio år senare hade man kommit dithän att varken tsaren, officerare eller högre tjänstemän i förvaltningen kunde känna sig säkra. Rysslands tsar, som under det senaste århundradet haft möjlighet att gå ut i sina trädgårdar eller på gatorna i Petersburg i stort sett ensam, omgavs nu av poliser och kosacker så snart han rörde sig utanför sina rum i palatsen.[5]

Vid denna tid, slutet av 1870-talet, blev revolutionärerna allt mer radikala och mer organiserade. De grupper som funnits tidigare hade krävt förändring i största allmänhet och innehållit alla kategorier av åskådning, från svärmiska folkbildare, som hoppats att med tålmodig undervisning få det ryska folket att inse vilket armod de levde i och själva resa sig mot det styrande skiktet, till fanatiker som ansåg att enda sättet att få till stånd en verklig förändring var att snarast göra revolution. Nu uppstod en grupp av stenhårda revolutionärer som uttryckligen förklarade att endast en realistisk metod stod till buds för att åstadkomma en omdaning av samhället – terror. Först och främst måste tsaren dö. Terroristerna bildade en organisation som kallade sig ”folkviljan” och som leddes av en ”exekutivkommitté”, förkortat ExK. Närmast under denna grupp stod ett utskott som hade till uppgift att se till att de beslut som kommittén fattat genomfördes. Under sig hade man ett antal aktivister som agerade på ledningens order. Absolut lydnad fordrades, precis som kommunisterna efter revolutionen förväntades lyda Politbyrån och Centralkommittén och i praktiken Lenins och Stalins påbud. Inom ExK fanns allt, från söner till livegna bönder till döttrar ur förnäma adelsätter. En av de ivrigaste medlemmarna, Sofia Perovskaja, hade en far som en gång varit guvernör i Petersburg.[6] Nu återstod alltså att döda Alexander II. Man försökte flera gånger, till och med inne i själva Vinterpalatset, men tsaren lyckades alltid undkomma.

I början av år 1880 kom Alexander II till slutsatsen att detta inte kunde fortsätta. Han hade liberaliserat domstolsväsendet och fängelserna, givit bönderna deras frihet och möjlighet att studera men inom statsledningen hade inte mycket hänt. Tsaren var fortfarande enväldig, såtillvida som han själv utsåg sina ministrar och inte var skyldig att inhämta andras åsikt i någon fråga. Vilket i och för sig inte hindrade att han var bunden av traditioner och konventioner av olika slag. Någon form av förändring måste emellertid göras för att blidka radikalerna. Det var inte, som en del hävdat och som många också trodde vid denna tid, fråga om att införa en konstitution av västeuropeisk modell med ett av folket valt parlament. Vad man planerade var att låta representanter för landstingen som inrättats på 1860-talet få tillträde till riksrådet och att tillsätta kommittéer där representanter från provinserna skulle delta i utformningen av nys lagar. Dessa representanter skulle inte ha några verkliga maktbefogenheter men att ”vanligt folk” på detta sätt ändå fick visst tillträde till maktens korridorer var stort nog i ett land där majoriteten för tjugo år sedan varit livegen. Tsaren betraktade själv reformen som ett första steg mot en konstitution. Naturligtvis kunde planerna inte hållas hemliga och ironiskt nog sporrades de fanatiska revolutionärerna av dessa nyheter. Om reformen genomfördes skulle folkets vilja att göra revolution försvagas. För dessa bokstavstrogna revolutionärer, liksom för jakobinerna under franska revolutionen, spelade det ingen roll hur tsaren styrde sitt land. En reformvänlig tsar var ändå en tsar och som sådan förhatlig. Därför måste Alexander II dö innan hans nya reformer hann stadfästas, de reformer som kunde förleda massorna att tro att han var en god fader för sitt folk. Trots de många attentaten mot hans liv rörde sig tsaren naturligtvis ute i Petersburg, om än under stark eskort. En fast punkt i hans veckoprogram var deltagandet i livgardets vaktavlösning på en ridbana varje söndag.  Därifrån brukade Alexander åka till sin bostad i Vinterpalatset och vägarna dit var inte många. Till söndagen 1 mars 1881 var alla förberedelser klara. Utefter den väg tsaren oftast brukade följa hade man grävt en tunnel under marken där man placerat sprängämnen som kunde detonera i rätt ögonblick. För säkerhets skull skulle fyra bombkastare stå beredda att ingripa om något gick snett med laddningarna. Om tsaren tog den andra vägen, utmed Katarinakanalen, skulle de fyra själva utföra dådet. För att de skulle veta vilken väg Alexander tog använde man sig av ett enkelt men också listigt knep Sofia Perovskaja, guvernörsdottern som blivit revolutionär, skulle iaktta tsarens vagn. Om han åkte mot kanalen skulle hon snyta sig i sin näsduk. Det höll på att gå galet från början. Några dagar före attentatet arresterades plötsligt några av de ledande aktivisterna. De andra tvekade – Var det inte lika bra att ge upp? Men Perovskaja stod på sig: Attentatet skulle utföras!

Också de styrande var oroliga. Arresteringarna antydde att något var på gång. Tsarens söndagsfärd till vaktavlösningen var som gjord för ett attentat. Han borde avstå den här gången. Trots böner från både anhöriga och ministrar vägrade han: ”Jag tänker inte leva som fånge”. På kvällen 28 februari 1881 undertecknade Alexander II manifestet som innebar ett första försiktigt steg mot en rysk konstitution. Vid riksrådets sammanträde 4 mars skulle det upphöjas till lag. Men dagen efter manifestets undertecknande, 1 mars 1881, for tsaren på sin vanliga färd till vaktavlösningen och på vägen hem till palatset inträffade det attentat som skildras i början av denna text. När den förste bombkastaren misslyckats kastade hans kamrat sin bomb. Tsarens ben krossades och både huvudet och ansiktet var svårt skadade. Även andra människor skadades svårt, bland annat mannen som kastat bomben och som själv avled. Den dödligt sårade tsaren bad att bli förd hem. Under färden rann blodet ur hans krossade ben och trappan till hans våning stänktes ned av blod. De medlemmar av släkten Romanov som var i Petersburg skyndade till, bland dem tsarens arvtagare Alexander(snart Alexander III), hans hustru och deras äldste son Nikolaj(Nicky i familjen)som var knappt 13 år.  Strax efter att de kommit var Alexander II död.[7]

På det politiska planet blev följden av tsarens död att manifestet om politiska reformer upphävdes. Alexander III skulle komma att bedriva en skoningslös jakt på revolutionärer för att pacificera oppositionen. ”Folkviljan” som planerat dådet upplöstes genom medlemmarnas gripande och avrättning. Den nye tsarens äldste son Nikolaj var nu tronföljare. Farfadern hade blivit tronföljare i skuggan av ett revolutionärt uppror. Sonsonen blev det genom ett revolutionärt attentat. Hans eget och hans familjs liv skulle sluta med en serie pistolskott i en källare i Jekaterinburg.                                             

   

  



         

---

[1] Denna text bygger på två biografier över Alexander II, Henri Troyat,,Alexander II tsaren - befriaren (svensk översättning 1992), Och Eduard Radzinskij, Alexander II - Den siste store tsaren(svensk översättning 2007). För beskrivningar av mordet på Alexander II hänvisas särskilt till Troyat kapitel 13 och Radzinskij inledning och kapitel 16. Replikerna i dialogen är återgivna ungefär som i den litteratur jag använt. Reflektionerna kring Alexanders reaktion då den första bomben kastades är mina egna. 

[2] Alexander II var son till storfutst Nikolaj, yngre bror till tsar Alexander I. När tsaren dog barnlös 1825 avsade sig den äldre brodern Konstantin tronen till förmån för Nikolaj, som i sin tur svor Konstantin sin trohetsed. Det var i denna turbulenta situation som några gardesregementen(eller snarare deras chefer), under sken av att försvara Konstantins rättigheter, sökte genomföra en rysk revolution efter modell från Frankrike. Det hela var dåligt underbyggt och slutade med att revolten slogs ned och Nikolaj besteg tronen som Nikolaj I. Upprorsmakarna kallades dekabrister efter det ryska ordet för december, den månad då revolten ägt rum. Den blivande Alexander II var vid denna tid sju år gammal.

[3] Man fruktade både adelns missnöje och en allmän folklig revolution om de livegna befriades. Dessutom innebar en dylik reform i praktiken att hela samhället måste förändras eftersom en överväldigande majoritet av den ryska befolkningen var livegen.

[4] Radzinskij jämför i detta avseende Alexander II med den sovjetiske ledaren Gorbatjov, s. 114. 

[5] Aktivisternas krav på förändringar och deras metoder för att uppnå dessa fick därmed den paradoxala effekten att den ryske statschefen blev mer isolerad från sitt folk än tidigare.

[6] För än detaljerad beskrivning av revolutionärernas organisation, Se Radzinskij kap 14.

[7] I Tvdokumentären ”de sista tsarerna”(svensk tv 1997), återges en berättelse av Nikolaj, enligt vilken hans far skall ha lett honom till sängen där farfadern låg och sagt: ”Pappa, din solstråle är här”. Farfadern skall då ha öppnat ögonen och försökt le mot sonsonen. Denna uppgift återfinns inte i några böcker jag haft tillgång till.