fredag 15 mars 2019

Mordet på Caesar - Mannen som förkroppligade Rom.


De stod i ring omkring hans stol, de viktigaste männen i gruppen. Deras offer tycktes helt lugn och aningslös, men skulle de verkligen lyckas. Hade alla tänkbara bakslag beaktats. Skulle de alla göra sin plikt mot republiken när det verkligen gällde? Nu trädde Tillius Cimber fram:

-          O, store Caesar, sade han med vädjande röst. Låt min broder återvända till Rom från sin exil.

Det verkade som om suplikkanten hade vidtalat flera senatorer att understödja honom i hans böner ty nu sträckte männen som ställt sig nära Caesar fram sina händer mot honom, som för att underdånigt vädja till den store mannen om barmhärtighet. Plötsligt grep Cimber tag i Caesars toga:

-          Vad menas med detta, utbrast diktatorn vredgat.

I nästa ögonblick gick mannen ett steg längre i respektlöshet genom att dra ned togan från Caesars axel:

-          Detta är våld, utropade denne med en stämma halvt indignerad, halvt orolig, ty nu började Caesar ana vad som skulle ske. En sekund senare utdelade Publius Casca det första hugget med sin dolk. Istället för att träffa nacken, som avsett var, träffade hugget i bröstet men Ceasar levde fortfarande och stack mot angriparen med sitt skrivstift – Fördömde Casca, skrek han. Nu störtade sig de andra sammansvurna över honom med sina vapen. Tillän början sökte han avvärja huggen men då han såg att Marcus Brutus, son till den romerska kvinna han varit mest förälskad i och som han därför varit särskilt angelägen att benåda efter sin seger över Pompejus, en bildad man kunnig i filosofi som han själv och som han nästan betraktade som en son också stod redo med dolken, gav han upp. – Du också, mumlade han sorgset, täckte sitt ansikte med togan och sjönk samman. Gaius Juljus Caesar, Roms diktator, var död[1].

Även om detaljerna kring vad som hände är oklara, det är till exempel osäkert om Caesar någonsin yttrade den berömda repliken till Marcus Brutus, som i så fall inte yttrades exakt som Shakespeare återger den, står det klart att Caesar mördades i senaten i Rom 15 mars år 44 F.KR. Attentatet utfördes av en större grupp sammansvurna, både vänner och fiender till Caesar och syftet var att återställa den romerska republiken. Genom sitt envälde hade Caesar grovt åsidosatt den gamla heliga romerska regeln att aldrig någonsin en enda man fick tillåtas ha all makt i staten: ”Han gränslar vår värld likt en koloss”, säger en av de ledande i komplotten i Shakespeares drama. Även om sammansvärningen på sikt misslyckades med sitt huvudsyfte då Caesars adoptivson Octavianus, senare Augustus, inom kort grep initiativet och införde det romerska kejsardömet, kom det som hänt den där dagen i mars att bilda skola för framtiden. Attentatsmännen hade visat att det var möjligt för beslutsamma människor att göra sig kvitt ett outhärdligt tyranni. Senare tiders motståndsmän tog de sammansvurna från åt 44 som förebilder. I synnerhet Marcus Brutus, som felaktigt antogs ha varit en nära vän till Caesar vilken enbart av idealistiska skäl dräpt den förmätne envåldshärskaren, framhölls som ett ideal.[2] Under åren kring 1789 var Brutus en idol för revolutionära romantiker. Adolf Ludvig Ribbing, en av männen bakom mordet på Gustav III, skall enligt egen utsago redan i ungdomen ha sett den ädle frihetshjälten som ett ideal att söka efterlikna.[3] Men hur berättigat var egentligen attentatet mot Caesar. Eller snarare, hur realistisk var föreställningen att genom Caesars död återupprätta den ”fria romerska republiken”. Var det verkligen hos Juljus Caesar själv som felet ytterst låg, om något fel alls hade begåtts?

Den romerska republiken hade grundats i slutet av 500-talet F KR, då en grupp män under ledning av en man vid namn Brutus, som senare ansågs vara anfader till de båda Brutus från år 44, fördrivit stadens tyranniske kung. Därefter byggdes ett system upp som i korthet innebar att de främsta ämbetena i Rom tillsattes på begränsad tid, oftast på ett år och genom val. Den grundläggande tanken var att ingen enskild man skulle kunna utöva total makt i Rom. Alla som var tillräckligt begåvade, om det nu var som krigare, talare eller administratör, skulle ha samma chans att utöva makt och inflytande. Det högsta ämbetet var konsulernas, som utövades av två män under en period av ett år. Även om detta system hade sina brister, det var exempelvis de rika som i praktiken hade möjlighet att göra sin röst hörd eller förvärva ett maktpåliggande ämbete, innebar det ändå att en stor del av Roms befolkning hade rösträtt. Eftersom talen på Forum Romanum var offentliga kunde den intresserade lätt få en bild av vad som hände inom romersk politik. Knappt 500 år efter monarkins avskaffande hade emellertid mycket förändrats.

På 300-talet F KR började Rom expandera. Sakta men säkert lade man under sig dagens Italien och fortsatte sedan mot Grekland, Spanien, Mellanöstern och Afrika. Kartagerna besegrades slutgiltigt år 146 och samma år förstördes Korinth. Ungefär samtidigt hade Makedonien, den store Alexanders hemland, förvandlats till en romersk provins. De riken den store krigarens generaler upprättat förvandlades med tiden till föga mer än romerska vasallstater och slutligen till provinser. Det fanns förvisso kungar och riken som vågade utmana Rom ännu på Caesars tid, främst Mithridates av Pontos vid Svarta havet, som bekrigades i flera omgångar av olika romerska generaler innan han slutligen tvingades ge upp och ta sitt liv. Partherna i dagens Iran var ett annat folk som bjöd Rom hårt motstånd. De var ännu inte besegrade då Caesar mördades. Men detta var undantag som bekräftade regeln. I stort sett betraktades Rom som oövervinnerligt. Enskilda romare kunde kanske besegras men inte själva Rom. Romarna tog detta som bekräftelse på att deras politiska system var det bästa tänkbara och hyste i regel ett nedlåtande förakt för andra stater, i synnerhet om dessa styrdes av en kung. Men på 100-talet F. KR., blev det allt tydligare för den som ville se att systemet inte längre fungerade i praktiken.

De romerska soldaterna hade blivit yrkessoldater, vilket gjorde dem mer beroende av sina generaler som stod för deras försörjning. Ett land vars rykte i så hög grad byggde på militära framgångar blev naturligtvis också beroende av generalerna, som i praktiken hade större makt än senaten eller de olika folkförsamlingarna, förutsatt att de vågade utnyttja den. Kring år 100 utsågs generalen Marius i strid mot all tradition till konsul flera år i följd som tack för sina insatser mot invaderande germanska stammar. Tio åt senare ledde oenighet om vem som skulle leda kriget mot kungen av Pontos i förlängningen till flerårigt inbördeskrig mellan Marius och dennes tidigare underordnade Sulla. Sulla stod slutligen som segrare men under kriget hade han inte dragit sig för att invadera Rom med sina legioner, något som förut varit otänkbart för en romersk general.[4] Efter Sullas slutseger följde år av förföljelser mot oliktänkande, med landsförvisningar, mord och konfiskering av egendom.[5]

Redan före de båda generalernas fejd hade politiska åsiktsskillnader lett till blodbad i rikets huvudstad. Att som politiker föreslå genomgripande reformer, hur nödvändiga dessa än kunde vara, ledde till misstankar att man strävade att omstörta författningen, liktydigt med att införa monarki. År 132 hade en framfusig folktribun, som föreslagit jordreformer för att hindra utsugningen av bondeklassen slagits ihjäl då han försökt bli omvald.[6]  Ser man på hur de romerska provinserna behandlades, blev de ofta utplundrade. En man som utsetts till guvernör i ett visst område, oftast en fd konsul eller pretor, förväntades i stort sett försörja sig själv, vilket regelmässigt gick ut över invånarna i trakten. Det var också vanligt, särskilt i väst där förvaltningen ofta var närmast obefintlig före romarnas ankomst, att låta privata affärsmän, såkallade publikaner, agera skattrindrivare för romerska statens räkning. Att de stoppade en stor del av inkomsterna i egen ficka hörde liksom till spelet. Vissa romare, som Cicero, förfasade sig över utsugningen och ställde gärna upp som försvarare för en olycklig provinsbos eller ett helt områdes räkning. Å andra sidan var det ett utmärkt sätt för en duktig talare att göra sig bemärkt, så även här spelade egennyttan sin roll.[7] Ingen eller mycket få tycks ha frågat sig hur man skulle kunna upprätthålla sin egen så högt skattade ”frihet” samtidigt med att de underlydande folken sögs ut eller gjordes till slavar.

I österlandet, där romarna invaderade redan etablerade stater och gjorde dem till sina lydriken, kom intränglingarna från väst helt naturligt att ses som en ny sorts kungar. Generaler som Pompejus och Caesar tog intryck av den högkultur de mötte och av den vördnadsfulla respekt med vilken de själva behandlades. När de kom hem var svansföringen hög. Republikanska idealister som Cato den yngre såg den farliga utvecklingen men kunde i längden inte förhindra att generalernas makt blev allt starkare.

Det var mot denna bakgrund som Caesar verkade. De som anklagade honom för tyranni hade alldeles rätt när de hävdade att han var ett hot mot republiken. Vad de misslyckades med var att sätta in Caesar i ett större sammanhang. De förväxlade orsak med verkan: Det var inte Caesar utan Rom som ”gränslade världen som en koloss” år 44 F. KR. Caesars karriär från enskild ganska obetydlig privatman till envåldshärskare var bara en återspegling av vad Rom själv hade blivit. Romarna hade lagt världen under sig utan att förstå att de därmed själva förändrades. De som mördade Juljus Caesar 15 mars 44 F. Kr. kunde, på samma sätt som Haniball eller Mithridates, besegra enskilda maktfullkomliga romerska ledare. De kunde dock inte förhindra utvecklingen av Rom till kejsardöme.[8]                                        



                  



 



[1] Dialogen är delvis egenkonstruerad. Min beskrivning av Caesars död bygger på Berry Strauss´ bok Mordet på Caesar, berättelsen om historiens mest välkända attentat(svensk översättning 2016), s. 181-190.  
[2] Brutus´ mor Sevilia hade, som antyds ovan, länge varit Caesars älskarinna och trots att denne bara var 15 år äldre än Brutus gick rykten om att Caesar var hans far. Det rådde av allt att döma ingen särskilt nära relation mellan de båda männen men Brutus respekterades allmänt för sin ideala syn på den romerska republiken och Caesar hade både benådat honom efter Pompejus´ nederlag och lovat honom höga poster i staten. Det var Decimus Brutus, avlägset släkt med Marcus och liksom denne en av de främsta deltagarna i sammansvärjningen, som under många år ingått i Caesars armé i Gallien och varit en av hans närmaste medarbetare. Denne Decimus var visserligen vän med filosofen Cicero, men en ganska råbarkad soldat och långt mindre idealistisk än sin namne. Hans främsta motiv att delta i sammansvärjningen tycks ha varit avundsjuka.
[3] Magdalena Ribbing, Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing - Om en särdeles man hans tid och samtida åren 1765-1843(2006), s. 59-60.
[4] ”Att överskrida Rubicon” innebär som bekant att göra något oåterkalleligt, något som inte går att göra ogjort och som på ett eller annat sätt förändrar tillvaron för den agerande, oftast för flera människor eller rentav ett helt land. Uttrycket syftar på Caesars övergång av gränsfloden mellan Gallien och det egentliga Italien i början av 49 F. KR., vilket gjorde ett inbördeskrig oundvikligt. I realiteten hade dock Sulla genom sin marsch mot Rom redan tagit det avgörande steget, nära 40 år före Caesar.  
[5] Caesar var en av dem som drabbades, vilket ledde till att han inledde sin politiska karriär som flykting.
[6] Folktribunerna avsågs företräda folkets)plebejernas), intressen i senaten i motsats till aristokraterna(patricierna). Under Sulla beskars deras makt avsevärt men den återställdes senare.  
[7] Det sades som ett cyniskt skämt att en romersk ståthållare under sin tjänstgöringstid måste samla in pengar för att betala den försvarare han kom att behöva då han anklagades för korruption och utsugning vid hemkomsten.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Tom Hollands bok Rubicon - Den romerska republikens uppgång och fall(svensk översättning 2004).

2 kommentarer:

  1. Ett fint berättat svep över en intressant tid i Roms historia.
    Et tu Brute.

    SvaraRadera