torsdag 30 maj 2019

Konsten att betvinga en kristallkrona, eller Hur blomsterprinsen började tvivla på Gud


Man lär av livet, brukar det sägas. Det gäller naturligtvis alla människor oberoende av bakgrund. Men vad man lär sig samt när och hur man gör sina viktigaste erfarenheter kan variera oerhört beroende på vem man är, var man kommer ifrån och under vilka omständigheter man lever. Följande berättelse ur livet låter kanske absurd i vår allmänt sekulariserade tid men enligt den som först nedtecknat den har händelsen verkligen ägt rum och kom att på sikt spela en viss roll i vederbörandes personliga syn på religiösa frågor och indirekt också på världen i allmänhet. Vi måste komma ihåg att episoden inträffade för omkring ett sekel sedan, då religionen fortfarande spelade stor roll för de flesta i samhället. Med tanke på hur allt slutade valde berättaren på sin tid att inte avslöja för omgivningen vad som förevarit. Eftersom han kring sextio år senare återgav förloppet i sina memoarer får väl brottet, eller snarare försyndelsen, betraktas som preskriberad, varför den här återges efter vederbörandes egen berättelse.

Victoria av Baden, Gustav V:s gemål, kan med fog kallas den sista(?), svenska kungligheten av den gamla skolan: En furstinna som obetingat trodde på Guds allmakt över människorna och konungens makt över sina undersåtar. Författaren Agneta Ulfsäter-Troell säger om Victoria att hon uppfostrades i ”sträng gammalluthersk anda”.[1] Hennes mor, storhertiginnan Louise, kallades ”tant Gud befaller” i familjen, vilket antyder hur dottern såg på tillvaron. När Victoria fick egen familj sökte hon naturligtvis överföra sin tro till barn och barnbarn. En av dem som fick del av drottningens djupa tro var sonsonen Lennart, son till kungaparets näst äldste son Wilhelm, som under några år bodde hos farmor och farfar på slottet i Stockholm. Lennart berättar i sina memoarer att det för drottningen inte var fråga om att tro på Gud: Hon visste att Gud existerade. Det handlade snarare om att underkasta sig Gud.[2] Också för sonsonen utgjorde Gud en realitet och en ständig komponent i det dagliga schemat: Bibelläsning och bön varje morgon, med särskilt inlagda böner för familjens och andra närståendes hälsa och välbefinnande, samt en önskan att Vår Herre måtte stärka den egna moralen. En av de maximer gossen lärde sig var att den som förlitade sig på Gud kunde åstadkomma i stort sett vad man än önskade sig: Bed till Gud om något och visa honom samtidigt att du verkligen tror på honom och han uppfyller din önskan, försäkrades det. Den unge prinsen fann detta vara mycket praktiskt men som den realistiska yngling han i grund och botten var ville han så att säga testa tekniken. I Lennarts rum på Drottningholm hängde en kristallkrona i barockstil som han inte var särskilt förtjust i. Den kastade så hemska skuggor på väggarna. Om man kunde få den att falla i golvet…[3]   

Sagt och gjort. Prinsen ställde sig i position framför kristallkronan och koncentrerade sig på två tankar: 1. Jag tror helhjärtat på dig, o Gud! 2. Fall ned på golvet, kristallkrona! Med stor förtjusning föreställde sig gossen barnsköterskans förfärade uppsyn då hon kom inspringande vid ljudet av krossat glas och hur han överlägset skulle rycka på axlarna och befalla henne att kasta bort skräpet. Koncentrationen påverkade pojken i hög grad: ”Kroppen värkte, det pirrade i alla leder, håret reste sig på huvudet, det brusade förhoppningsfullt i skallen och bultade och hade sig, Nu, nu hände det, nu måste Gud låta det ske…”  

Av någon oförklarlig anledning inträffade ingenting. Den jädrans kronan rörde inte ens på sig! Lennart försökte en gång till, samma brist på resultat. Mission incompleted! Djupt besviken på Herrens påstådda allmakt tänkte prinsen över saken. Att hans gudstro skulle vara svag ansåg han uteslutet. Alltså måste det vara något fundamentalt fel med det omgivningen lärt honom om Gud, människan och tron. Å andra sidan var det kanske oklokt att helt avskriva Gud. Som greve Bernadotte senare uttryckte det ”var det nog bäst att upprätthålla de diplomatiska förbindelserna. Att han(Gud), misslyckats på ett håll behövde inte nödvändigtvis betyda, att han inte kunde uträtta nyttiga ting på annat håll”. Lennart beslöt att ”hålla ett välvilligt granskande öga på Gud och hans förehavanden i fortsättningen”. Som nämnts tidigare avstod han försiktigtvis från att berätta för de vuxna vad som hänt, eller snarare inte hänt, mellan honom och Gud.[4]

Denna händelse gjorde inte Lennart Bernadotte till ateist, men det sådde ett första tvivel på religionens värde hos pojken som senare, i takt med nya erfarenheter, utvecklades till gudsförnekelse. Så kan en i sig obetydlig händelse få stora följder.                         



[1] För vidare uppgifter om Gustav V:s maka kan hänvisas till https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.  
[2] Överhuvudtaget bör nog ordet ”tro” som beteckning för en äldre tids förhållande till kristendomen snarare tolkas som underkastelse än som tro i vår nutida bemärkelse, som ju anses bygga på att synen på en eventuell Gud är vars och ens ensak. Ur denna synvinkel kan bara den som erkänner flera möjliga trouppfattningar utöver sin egen anses som ”troende” i vår västerländska mening av ordet    
[3] Det framgår inte av berättelsen exakt hur gammal Mainaus blivande herre var vid tillfället. Med tanke på omständigheterna är mellan sex och to år en kvalificerad gissning.
[4] Lennart Bernadotte, ”käre prins, god natt”,(1977), s. 51-52.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar