söndag 9 juni 2019

Hertig Buckingham del I - Mötet i trädgården.






                         George Villiers, hertig av Buckingham, målning av Rubens.

Det är svårt att veta vilka böcker som ingår i en litterär kanon för en genomsnittlig svensk i våra dagar. Mina föräldrars generation läste Selma Lagerlöf, Daniel Defoe och Mark Twain som unga och de var bland de första att sluka Astrid Lindgrens böcker. Lindgren läser folk i allmänhet säkert än idag. Men de andra? Läser vår tids ungdom om Robinson Crouses ensamma men kreativa liv på sin ö, Tom Soyers rackartyg eller Nils Holgersons underbara flygfärd med vildgässen? Läser ungdomar ens böcker längre, eller har surfplattan tagit över helt? En bok som ingick i kanon förr i världen var Alexandre Dumas äventyrsberättelser om de tappra musketörerna. Säkert har många killar genom åren ställt upp till duell efter högsta förebild, kanske i kamp om en tjej som båda beundrat. I senare, mer jämlika generationer har tjejer antagligen lekt musketörer med minst lika stor inlevelse. Gör man det i vår tid?

För oss som följt de tappra krigarnas öden är första boken, som gett namn åt hela serien, säkert den mest kända. Handlingen kan i stort indelas i tre avdelningar: d’Artagnans ankomst till Paris och hans första äventyr med sina nya vänner, ritten efter drottningens diamanter och, sist men inte minst, jakten på ”Mylaydy”, kardinalens vackra men farliga agent. Det är äventyret med diamanterna som är av intresse här. Bakgrunden är att den franska drottningen givit bort några av sina diamanter till sin eldige tillbedjare, den engelske hertigen av Buckingham. Hertigen lever endast för sin hopplösa lidelse och är redo att utstå vilka risker som helst för en blick från sitt hjärtas dam. Vid ett hemligt möte i kungapalatset i Paris påminner han drottningen om hur de båda några år tidigare mötts i en park:

-          Minns ni vilken underbar natt det var, Hur luften doftade. Himlen var klar och full av stjärnor. Den kvällen fick jag ett ögonblick vara ensam med er. O drottning, drottning! Ni vet inte vilken paradisisk salighet ett sådant ögonblick kan rymma! Den natten älskade ni mig, det svär jag på![1]



Det är i denna upphetsade situation som Anna av Österrike, Ludvig XIII:s gemål närmast för att bli av med hertigen som hon å andra sidan innerst inne älskar, ger bort sina diamanter, som musketörerna sedan med stor fara skaffar tillbaka för att rädda henne från kardinalens intriger. Denna historia har verklighetsbakgrund även om verkligheten, åtminstone i vissa stycken, lär ha varit mindre romantisk än i romanen. Både drottningen och hertigen har existerat och deras eventuella förhållande var på sin tid ett hett politiskt ämne. Här skall vi främst ägna oss åt riddaren i historien. Vem var denne hertig av Buckingham?

Den man som Dumas den äldre kom att införa i världslitteraturen var en av dessa personer av relativt blygsamt ursprung som mer eller mindre av en slump får tillträde till maktens högsta kretsar och blir en av landets mäktigaste. Sådana män, för det är oftast män det handlar om, utmärker sig som regel i något avseende som skiljer dem från omgivningen.[2] Deras snabba, ofta närmast kometartade, karriär skapar naturligtvis avund både inom den etablerade makteliten, som ser sig förbigången av en outsider och bland dem av ”det lägre folket” som själva önskar nå lika högt. Avunden tar sig i ett första skede vanligen uttryck i beundran men övergår snart i hat. George Villiers hörde till dem som inte bara kommit långt på kort tid utan också tycks förtjäna sin framgång. Hans far, som också hette George, var en relativt välbärgad man som uppnått lågadlig status och i samband därmed tagit plats i det engelska underhuset. Familjen var stor, tillkommen genom två äktenskap och unge George var mellanson i det andra. Tydligen hade pojken goda anlag, för hans mor skickade honom till Frankrike i avsikt att göra en verklig riddersman av honom. Planen lyckades. Den unge man på drygt 20 år som vid mitten av 1610-talet kom till engelska hovet var en grandseigneur av högsta klass. Inte nog med att han var god fäktare, svärdsman, dansör och ryttare, besatt konsten att konversera och underhålla och, vilket följer av det ovan sagda, hade charm. Dessutom såg han nästan oförskämt bra ut: djupa blå ögon, mörkt, lockigt hår, välformat ansikte, breda axlar, smidig hållning, lång till kroppsbyggnaden. Här stod kort sagt en man som gjord för att blända en drottning.[3] Vid det engelska hovet var det dock inte drottningen utan konungen som bländades av nykomlingen. Jakob I av den nya kungaätten Stuart var en visserligen begåvad men osäker man med åtminstone bisexuell läggning.[4] Han föll pladask för den unge mannen och kallade honom ”Stenie”, efter helgonet sankt Stefan som han ansåg att hans nye vän liknade. Också hovet i stort var till en början förtjusta i den nye gunstlingen, kanske mest beroende på att den förre lyckats råka in i en minst sagt pinsam härva som innefattade mord på en av hans anställda. Till och med drottningen tyckte om George och skrev brev där hon tackade sin ”kära hund” för att han ”höll suggan i örat”.[5] Unge Villiers blev uppriktigt sagt oerhört bortskämd, både med tjänster och titlar. Under loppet av tre år, 1614-17, utnämndes han till kunglig munskänk, kammarherre, hovstallmästare, samt riddare av Strumpebandsorden, det sistnämnda vid 24-års ålder. Efter ytterligare något år var han både baron och Earl och satt i riksrådet, allt detta naturligtvis åtföljt av pengar och landområden. 1617 blev han Earl och sedan, två år senare, markis av Buckingham.[6] De som inför kungen uttryckte oro över gunstlingens allt större makt och därav stegrande ambitioner, fick till svar: ”Kristus hade sin Johannes, jag har min George”. Regnet av titlar och befogenheter fortsatte. Efter drottningens död ärvde Buckingham det mesta av hennes kvarlåtenskap och dyrbarheter. Så småningom ingick han ett fördelaktigt äktenskap med en arvtagerska som dyrkade honom och som han, trots sitt intresse för andra kvinnor, älskade tillbaka.[7]  Ju mer gunstlingens makt ökade, desto mer ovilja väckte han. Det skall inte ha varit hans inkompetens som var problemet. Han var begåvad och läraktig. Men just mängden av uppgifter gjorde att han aldrig hade tid att fördjupa sig i något av sina många ämbeten. Som de flesta som kommit sig upp kunde han inte heller låta bli att göra sig bred på andras bekostnad. Även om detta är helt normalt för en framgångsrik hovman, oavsett bakgrund, är det särskilt riskabelt för någon som inte är uppfödd vid hovet, inte är ”en av oss”. Att Jakob I dessutom hade svårt att hantera sina opponenter i parlamentet gjorde inte saken bättre.[8]  

År 1623 var det tid för prinsen av Wales, blivande Karl I, att tänka på äktenskap. Förstahandsval var en spansk prinsessa och både Buckingham och kronprinsen själv reste till Madrid för förhandlingar.  I samband med detta upphöjdes markisen till hertig av Buckingham. Diskussionerna körde fast, vilket kanske var lika bra. Tanken på en allians med landets gamle fiende Spanien var inte populär i England och när prinsen och hertigen väl var hemma igen mottogs de som hjältar som försvarat rikets färger. [9]  Det föll sig förmodligen naturligt att nu vända sig till den andra stormakten på kontinenten, Frankrike, för att skaffa en drottning. Medan förhandlingarna pågick blev kung Jakob allt svagare och 27 mars 1625 avled han, 58 år gammal. Nästan exakt en månad senare, 1 maj 1625, stod bröllopet genom ombud i Paris mellan kung Karl I av England och kung Ludvigs syster Henrietta Maria. Hertig Buckingham sändes att hämta Englands nya drottning.

Det var nu som det ödesdigra mötet mellan Buckingham och Anna av Österrike skedde.[10] Exakt vad som hände vet man inte men något dramatiskt måste ha inträffat. Då drottningen och sändebudet en afton vandrade i slottsträdgården i Amiens hörde uppvaktningen Anna ropa högt. De skyndade fram och fann, enligt Hibbert, drottningen skälvande och hertigen med rynkad panna.[11] Von Platen citerar memoarer från tiden som tycks tyda på att Buckingham helt sonika försökt våldta Anna men att hon haft sinnesnärvaro att slå larm. Fraser säger att hertigen ”kurtiserade” drottningen och att hon ”förskräckt drog sig undan”. Wikberg slutligen nämner inte incidenten i trädgården direkt men säger i sin biografi över kardinal Richelieu att hertigen var nära att ”ställa till offentlig skandal” med drottningen. Å andra sidan antyds att Anna och Buckingham haft en mer djupgående relation: Mellanhänder skall ha används för deras kontakt men med kardinalens hjälp har kung Ludvig fått möjlighet att ingripa ”mot det värda paret”.[12]

Att Buckingham, som vid denna tid vistats i hovkretsar i dryga tio år, utan vidare skulle ha försökt överfalla Frankrikes drottning, dessutom nu svägerska till hans egen nyblivna härskarinna, är knappast troligt. I sin egenskap av kungligt sändebud representerade han för tillfället både sin kung och sitt land. Om han helt oprovocerat utsatt Anna för handgripligheter måste han i praktiken ha varit sinnesförvirrad, ”lidit av en allvarlig psykisk störning”, som expertisen säger numera i liknande situationer. Det är möjligt att både Buckingham och drottning Anna ryckts med av omgivningens atmosfär. Anna var vacker med sin vita hy, välformade händer och mörka ögon med gröna stänk. Hennes leende var underbart och lär, enligt Fraser, ofelbart ha vunnit omgivningens kärlek. De senaste tio åren hade hon varit gift med en man som knappast var intresserad av sin hustru. Han var ofta sjuk och mellankolisk. Den beundran hans sköna drottning väckte försvagade hans redan förut inte särskilt utvecklade självförtroende. Dessutom var hon från Spanien, Frankrikes gamla konkurrent och vad anor beträffade av långt finare familj än Ludvig XIII. Buckingham å sin sida var som sagt en fulländad och ståtlig kavaljer. Här stod två vackra människor ansikte mot ansikte. Kanske är Dumas beskrivning i Musketörerna långt sannare än vi anar. Kanske stjärnorna verkligen lyste på himlen i den ljumma vårkvällen. För ett ögonblick glömde drottningen och hertigen båda vilka de var och var endast två människor som funnit varandra… Så plötsligt vaknade furstinnan till liv hos Anna av Österrike. Med fasa insåg hon att detta skulle sluta i katastrof, skilsmässa och evig vanära. Som hon själv säger i Musketörerna apropå denna händelse: ”Drottningen kom den svaga kvinnan till hjälp”. Hon ropade på uppvaktningen och bröt därmed förtrollningen. Detta antagande stärks indirekt av Hibbert, som nämner ytterligare ett möte några dagar senare. Sedan Buckingham, som det tycktes påtagligt skakad, givit sig av med sitt följe och Englands nya drottning, återvände han plötsligt till det franska hovet. I en scen som hämtad ur Dumas tog han sig in i Annas av Österrike sovrum, lade sig på knä vid hennes säng och ”viskade i hennes öra”.[13] Drottningen skall ha protesterat mot detta flagranta intrång men utan någon större iver. Därmed var, som det verkar, förbindelsen mellan drottningen och sändebudet avslutad. Inte kunde de ana att deras flyktiga passion i sinom tid skulle göras odödlig i ett litterärt mästerverk. Nu väntade nya prövningar för både den franska drottningen och den engelske kungens gunstling.

                                                 

       



[1] De tre musketörerna(svensk översättning från 1983), s. 124-25. Min återgivning av citatet är inte exakt.
[2] Detta säger sig nästan självt, eftersom de från början inte tillhör det högsta skiktet i samhället.
[3] Christopher Hibbert, Charles I(1968), s. 29. Följande beskrivning av Jakob I:s hov är hämtad ur kapitel 2 av Hibberts bok. Översättningarna till svenska är mina egna. 
[4] Henrik IV av Frankrike lär på sin tid ha beskrivit sin engelske kollega som ”den klokaste dåren i kristenheten”.
[5] Det vill säga höll efter kungen. Jakob I:s drottning hette Anna och var syster till Kristian IV av Danmark.
[6] Detta är egendomligt eftersom Buckingham av tradition var ett hertigdöme. Under medeltiden hade det tillhört en sidogren av kungaätten Plantagenet. Flera av dessa äldre hertigar av Buckingham mötte ett brutalt slut, i krig eller på stupstocken.
[7] Detta är långt ifrån ovanligt för äventyrare av Buckinghams kaliber. Ett svenskt exempel är Gustav Mauritz Armfelt, ännu en kungagunstling med kvinnotycke, som trots sina många kärleksaffärer uppriktigt älskade sin ”Hedda”(Hedvig De la Gardie). Hedvig i sin tur dyrkade sin make.
[8] Med sin bakgrund i Skottland, där ”parlament” i stort sett var detsamma som adelsförsamling, betraktade kungen med säkerhet all kritik från underhuset som potentiellt eller uppenbart förräderi.
[10] Ludvig XIII:s gemål betecknades som ”österrikiska” därför att hon var en Habsburg. Hon var dotter till Filip III av Spanien och syster till den prinsessa som först varit på tal som hustru åt Karl I.
[11] Hibbert, s. 87.
[12] Gustav von Platen och Tecknar-Anders, Vår ungdoms hjältar(1990 på SVD:s förlag), s.14. Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 26 och Sven Wikberg Den store kardinalen)Armand de Richelieus levnad1958), s. 60-61. Von Platen är den ende som uttryckligen anger Amiens som plats för mötet, såsom sägs i Musketörerna.
[13] Hibbert, s. 88. Det är knappast möjligt att se detta senare möte som annat än ett försök från hertigens sida att be om ursäkt för sitt oförsiktiga beteende i slottsträdgården.. Med tanke på formerna var det  säkerligen George Villiers inte den engelske kungens sändebud, som på detta okonventionella sätt tog sig in till Anna av Österrike.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar