torsdag 27 juni 2019

Henrik III, Westminster Abbey och Fritiof Nilsson Piraten.


Det finns kungar man vet väldigt mycket om och det finns kungar som i det närmaste verkar vara helt bortglömda. En intressant fråga i sammanhanget är: Vad krävs för att en kung, eller vilken annan typ av politisk ledare som helst, skall bli ihågkommen av eftervärlden? Vad som framför allt fordras är att man är med om någonting spektakulärt. Man kan ha blivit kung genom ett framgångsrikt krig, avrättat ett ovanligt stort antal människor och då gärna under lite speciella former, som Kristian Tyrann gjorde efter sin kröning i Stockholm 1520. Att bli avrättad själv är också ett bra tips, eller kanske mördad. Det senare är dock ingen garanti i sig. Mordet måste ha skett under spektakulära former, precis som avrättningarna vi talade om nyss. Vår egen Gustav III blev ju exempelvis skjuten på en maskeradbal. Blir man däremot störtad i en revolution och sedan avrättad så är platsen i historieboken säker. En metod kan vara att vara kvinna och bli regerande drottning. Också då krävs emellertid en viss särprägel och framför allt att man inte kommer i skuggan av andra kvinnliga regenter: Katarina den stora av Ryssland har nog de flesta svenskar hört talas om men hennes ”moster” Elisabet? Ändå var Elisabets liv nästan lika dramatiskt som Katarinas och hon regerade Ryssland i tjugo år.[1] Har man nu inte vunnit kronan på slagfältet, varit ovanligt blodtörstig eller liknande, så måste man ha präglat sin tid, visat att man är ”herre i huset” och helst fått en epok uppkallad efter sig eller kanske byggt sig ett magnifikt residens, som Ludvig XIV:s Versailles. Kravet på att ha stuckigt ut hakan blir naturligtvis ännu viktigare när det gäller kungar från ett annat land. De flesta svenskar har förmodligen någon gång i livet hört namnen på våra egna regenter från Gustav Vasa till vår tid, även om de kanske inte på rak arm vet exakt när en viss enskild regent suttit på tronen.  Att den engelske kungen Henrik VIII avrättade ett antal hustrur vet förmodligen de flesta, men hur många svenskar kan rakt upp och ner namnge regenterna i familjen Tudor?

Att inte vara allmänt ihågkommen behöver inte betyda att man inte skulle vara minnesvärd. En epok kan tvärtom ha lämnat outplånliga spår efter sig, fast ingen tänker på eller kommer ihåg sambandet. Ett tydligt exempel på detta är den engelske medeltidskungen Henrik III, som regerade under en stor del av 1200-talet. Enligt svenska wikipedias artikel är han idag en av Englands minst kända monarker, med hänsyn till hur länge han satt på tronen, 56 år. Rekordet är spräckt sedan länge men med tanke på under vilka turbulenta tider han regerade, är det närmast ett under att Henrik varken avsattes eller mördades utan faktiskt dog lugnt och stilla på sin tron. Det finns påtagliga skäl att minnas honom. Henriks far var ”Johan utan land”, en kung vi svenskar känner som ”prins John”, i Disneys ”Robin Hood” på julafton eller i ”Ivanhoe” på nyårsdagen. John blev så småningom kung och även om hans regering inte fått det bästa rykte i historien, var det han och inte den äldre brodern Rikard Lejonhjärta som förde dynastin vidare. Tyvärr dog Johan när den äldste sonen bara var nio år och modern lämnade England och gifte om sig i Frankrike. Efter dryga tio års förmyndarregering förklarades Henrik myndig och övertog makten 1227, vid 20 års ålder.  

Henrik III framstår som en i grund och botten snäll och varmhjärtad men samtidigt osäker och lite stingslig monark. Om han upplevde sig kränkt i sin värdighet kunde han, för att uttrycka sig i moderna termer, agera mycket opsykologiskt. När hans äldste son föddes och Londons skrån och enskilda borgare skickade presenter för att gratulera, sände kungen tillbaka gåvor han inte tyckte var nog fina och fordrade dessutom nya i ersättning. Kanske inte den bästa PR man kan tänka sig för en monark. Borgerskapet lär lite sötsurt ha konstaterat att ”Gud gav oss detta barn, kungen säljer honom till oss”.[2] Henrik var särskilt förtjust i arkitektur och, kan man kanske säga, design, Han satsade mycket på att göra sina slott färggranna och hemtrevliga. Tidigare har engelske kungens residens mest varit fort och befästningar. Nu blir de bostäder med större möjligheter till hemliv. Arkitekturhistorikern John Goodall menar att ingen engelsk kung engagerat sig i konst och arkitektur så lidelsefullt som Henrik III.[3] Ett av de viktigaste slotten var Windsor, där Henriks familj oftast bodde. Men också Westminsterpalatset i London fick särskild betydelse vid denna tid. Sedan början av 1000-talet hade det funnits någon form av kungligt residens på platsen och Edvard Bekännaren lät bygga ett palats här under årtiondena före normandernas invasion. Han byggde också en kyrka i anslutning till residenset, Westminster Abbey.[4] Bekännaren var Henriks stora idol och under honom inleddes en storrenovering och ombyggnad av den gamla kyrkan. Kungahelgonet fick också en ny, storslagen viloplats. Henriks äldste son döptes naturligtvis till Edvard och blev den förste kungasonen som döptes i Westminster.[5] Henrik III vistades så ofta han kunde i närheten av sitt kära helgon. London hade varit en viktig plats sedan romartiden men i och med att kungen nu mer permanent uppehöll sig där, fick staden ett särskilt symbolvärde. London började anta karaktären av huvudstad            

En av Henriks vackraste egenskaper mänskligt sett, även om följderna inte alltid blev så positiva i praktiken, var hans släktkärlek. Den omfattade inte bara den närmaste familjen utan även kungens halvbröder, ”Lusignanerna”, som de kallades och drottningens släktingar. Henriks drottning hette Eleonora av Provence. Hon hade kommit till England som ung flicka men fick inom några år stort inflytande över sin man. Eleonoras mor kom från Savojen i norra Italien.  När Eleonora reste till England ingick ett antal morbröder i hennes följe, eller kom efter senare. De fick alla inflytelserika poster vid hovet och inom administrationen: En blev till och med ärkebiskop av Canterbury, redan då Englands förnämsta kyrkliga ämbete. Den viktigaste av bröderna var Peter, som blev en av kung Henriks närmaste medarbetare. Bland ”Savoyarderna”, som drottningens fränder lite nedlåtande kallades i England, verkar Peter ha haft det bästa anseendet för begåvning och diskretion. Kung Henrik skänkte sin hustrus onkel mark vid the Strand i London och bostaden Peter lät bygga blev känd som ”the Savoy Palace”. Huset förstördes under senmedeltidens inbördeskrig men ”Savoy” blev kvar som beteckning för de olika verksamheter som genom tiderna bedrevs på platsen, oftast kyrklig verksamhet. När man i slutet av 1800-talet byggde ett lyxhotell här, föll det sig naturligt att kalla det Savoy Hotel.[6] Idag finns det som bekant hotell med detta namn lite varstans i världen. I Sverige är förmodligen Hotell Savoy i Malmö det mest kända. För den som inte är så hemma på lyxhotell eller inte själv är från trakten, är detta hotell kanske ändå ganska känt genom litteraturen. Det var här som en rik affärsman en sen afton i slutet av 1960-talet blev nedskjuten i en Sjövall-Wahlöö roman, vilket beredde Martin Beck och hans män många svårigheter. Här har fabrikör Höglund, den onde mannen från Hans Alfredsons film ”Den enfaldige mördaren” och huvudperson i boken ”En ond man”, ätit brakmiddagar många gånger. Och det var på Savoy, som på den tiden hette Hotell Horn, kreaturshandlaren Jon Esping i ”Bock i Örtagård” ingick vadet om att bli kyrkvärd i sin hemsocken, vilket skakade om lokalsamhället ordentligt. Piraten hade själv stambord på Savoy, vilket nämns i andra versen av Arne Ericksons fina ”Kivikspolka”, som Östen Warnebring sjöng in och som ännu hörs i radio av och till efter nära 50 år. Visste någon av alla dessa författare att hotellets namn hänsyftar på morbrodern till en engelsk medeltidsdrottning?[7]

Det var också under Henrik III som de första ”moderna” engelska parlamenten hölls. För att få större gensvar för de skatter som krävdes till finansieringen av kungens ibland ganska vidlyftiga politik, kallade Henrik in representanter från olika delar av landet, både adelsmän och borgare, i syfte att så att säga marknadsföra sina idéer. Som engelska stadsmän av båda könen erfarit in i vår tid, kan parlament vara tämligen besvärliga när det gäller att acceptera den så kallade överhetens olika hugskott. Så var fallet även i mitten av 1200-talet och ett tag var kungen i praktiken berövad all politisk makt. Det varade inte länge men historiker i vår tid hävdar att denna period gav de första konturerna till en modern engelsk stat. Kanske kan man på gott och ont se Henrik III som något av Englands förste moderne kung. Visst är han i alla händelser värd att minnas?                   

                      



[1] Elisabet av Ryssland var moster till Katarinas man och regerade 1741-61. 
[2] Marc Morris ger i sin bok om Henriks son Edvard I, som utgör huvudkälla för denna text, en ganska negativ bild av faderns okloka beteende i allmänhet och vågade politiska projekt i synnerhet. Samtidigt erkänner han Henriks starka familjekärlek, vilken å andra sidan avsevärt bidrog till kungens många problem  Marc Morris,  Great and terrible King, Edward I and the Forging of Brittain(2008), s. 2. De uppgifter ur Morris bok som återges är hämtade ur kapitel 1/4 med betoning på första kapitlet.     
[4] Det var i egenskap av Edvards arvtagare som Vilhelm Erövraren tagit sig rätten att invadera Britannien 1066.  Edvard Bekännaren helgonförklarades av påve Alexander III 1161.
[5] Westminster Abbey har naturligtvis förändrats sedan Henrik III:s dagar men dagens kyrka vilar på hans skapelse. Edvard var ett anglosaxiskt namn och hade inte används i kungafamiljen sedan Edvard bekännarens dagar. Idag är det, i konkurens med George det vanligaste kunganamnet i England, näst efter Henrik, som visserligen har burits av lika många kungar som Edvard(8), men som inte används för kronprinsar sedan början av 1600-talet. (Senaste gången Edvard användes var för nuvarande drottningens farbror, Edvard VIII, som abdikerade 1936). När Henrik III gav sin äldste son namnet Edvard markerade han således sin samhörighet med de gamla anglosaxiska kungarna.     
[7] För uppgifter om Savoy i Malmö, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Hotell_Savoy.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar