måndag 10 februari 2020

Två drottningar från Wien - Två adelsmän från Sverige.


En kväll i slutet av januari eller början av februari 1794, tidsuppgifterna synes något osäkra, slog bomben ned i det palats vid Neapelbukten där baron Gustaf Mauritz Armfelt, svensk ambassadör vid de italienska hoven, för tillfället hade sin bostad. I de tyska tidningar som denna kväll upplästes vid tebordet meddelades, till sällskapets stora förvåning och kanske också fasa, att en stor konspiration uppdagats hemma i Stockholm. Syftet skulle vara att omstörta det svenska styrelseskicket och mörda regenten.[1] Vissa tecken på vad som höll på att ske hade märkts; posten hade dröjt ovanligt länge på senare tid och de senaste veckorna hade förbindelsen med Sverige helt upphört. Men i dessa oroliga tider, med revolutioner och krigshot i Europa, kunde sådant bero på så mycket. Någon tanke på att hans kontaktnät i Sverige och de tämligen lösa planerna på någon form av regimförändring blivit avslöjade hade Armfelt inte haft. Sedan gamle kung Gustavs död efter skottet på maskeraden blåste vindarna allt kallare kring den forne gunstlingen och redan på sommaren 1792 hade han lämnat Sverige. Officiellt hade han först rest bort ”av hälsoskäl” och sedan alltså utnämnts till diplomat i Italien. Under hela tiden hade Armfelt hållit kontakt med sina vänner därhemma, främst den vackra hovdamen Magdalena Rudenschöld. Vad han inte insåg var hur väl bevakad han var och nu var hans förehavanden uppdagade, även om uppgifterna i de tyska tidningarna var oerhört överdrivna. Visserligen skyndade sig baronen att i brev till svenska regeringen kraftfullt tillbakavisa anklagelserna men han gjorde sig inga illusioner om resultatet. När som helst kunde ett sändebud dyka upp med order hemifrån att gripa honom. Han måste fly.

I själva verket var redan en mindre svensk eskader som just då befann sig i Medelhavet på väg att gripa den fallne gustavianen. Armfelt var fortfarande kvar i Neapel när flottstyrkan under ledning av friherre Palmqvist anlände. Officiellt påstod sig eskaderchefen ha kommit som eskort åt svenska handelsfartyg men i hemlighet bad han om hjälp hos Neapels regering att fängsla baron Armfelt. Hans anhållan stötte emellertid på patrull. Armfelt stod nämligen under beskydd av ett antal högt uppsatta kvinnor.(Kvinnor föll alltid för den charmfulle, äventyrlige ädlingen från Norden). Självaste drottning Maria Karolina satte stort värde på baronen och med hennes och några andra damers hjälp fick Armfelt en tids fristad i en borg från medeltiden innan han, en dryg månad efter den omskakande tidningsartikeln och väl försedd med pengar, kunde anträda resan till Ryssland. Det var inte någon lycklig tid som väntade honom. Den man som i så många år varit en av Gustav III:s närmaste förtrogna skulle få tillbringa nära tio år i enslig exil i en liten stad i Ryssland. Men eftersom han levde hade han möjlighet att återvända till den politiska scenen, vilket han också i sinom tid skulle göra.[2] Att Armfelt kom undan den där gången i Neapel berodde som nämnts i stor utsträckning på drottning Maria Karolina. Vem var då denna kvinna?

Maria Karolina var näst yngsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia och alltså syster till Marie Antoinette. De båda flickorna utgjorde i själva verket ett par som alltid höll ihop. Eftersom Karolina, som kallades Charlotte i familjen, var tre år äldre fick hon ofta spela rollen av beskyddande kompis för ”Antoine”. Hon ansågs också vara den vackraste av de två och ha den starkaste viljan. Flickorna fick till och med samma sjukdomar och genomgick vanligen konvalescensen tillsammans. Tyvärr var deras benägenhet att busa med sin lärare lite för stor i den stränga kejsarinnans ögon, varför de slutligen skildes åt för att uppfostras på olika håll. Dessutom var det snart tid att gifta bort flickorna med någon passande kunglighet. 1768 försvann Maria Karolina till Neapel och två år senare var det dags för lillasyster Antoinette att resa till Frankrike.[3] Separationen innebar inte att systrarna slutade tänka på varandra. Neapels blivande drottning bad sin forna guvernant att i detalj berätta hur hennes älskade Antoine hade det, vad hon tänkte och kände. När revolutionen fått grepp om Frankrike var Neapels härskarinna en av få som verkligen engagerade sig för Marie Antoinettes öde. Det viktiga var inte att hon återfick sin tron, förklarade Maria Karolina, utan att hon fick en trygg tillvaro. Och Marie Antoinettes egen dotter Marie Theresa berättade senare för sin moster att hennes mor ”älskade dig mer än sina andra systrar”.[4]  


Det har skrivits mycket om vilket inflytande Marie Antoinette hade över Ludvig XVI. På senare tid tycks den klassiska bild som exempelvis Zweig förmedlar i sin biografi från 1933, enligt vilken kungen skall ha varit ett verktyg i en lättsinnig drottnings händer, ha nyanserats. Marie Antoinette påpekade själv på 1780-talet för sin bror kejsar Josef att det var svårt för henne att utöva något verkligt inflytande eftersom hon var en Habsburg och både kungen och hans ministrar av tradition misstrodde influenser från det hållet, Att hon otvivelaktigt var den dominerande personligheten vid representativa tillfällen och på festerna i Petit Trianon var inte nödvändigtvis detsamma som att styra den franska politiken, vad än illvilliga utomstående kunde få för sig. Utåt lät hon själv påskina att hon hade stort inflytande: ”Annars skulle jag ha ännu mindre”, skrev hon till sin bror. Storasyster Maria Karolinas ställning var betydligt mer entydig. Efter några år hade Neapels nya drottning i praktiken tagit över hela riksstyrelsen och kung Ferdinand, som i likhet med sin franske svåger främst tycks ha intresserat sig för jakt, tog snart för vana att, då hans åsikt efterfrågades, kort konstatera: ”Fråga min hustru. Hon vet bäst”. Han signerade helt fogligt de dokument som drottningen förelades honom.[5] 

Hur det kom sig att Maria Karolina blev Neapels de facto regent medan hennes syster i Frankrike hade en mer obestämd position är av sekundärt intresse här. Det påstods att drottningen av Neapel helt enkelt vägrade ha sex med sin man när han vågade opponera sig mot hennes vilja. Ett faktum är att paret fick sammanlagt 17 barn inom loppet av 20 år, av vilka dock ett antal avled i späd ålder.[6] Bortsett från rent personliga omständigheter var hovet i Neapel betydligt mindre än hovet i Versailles. En nykomling från Österrike, som dessutom hade stark vilja och genast blev drottning, måste rimligen haft lättare att göra sig hörd i Neapel än en flicka i sina första tonår, som länge varit yngsta dottern i en stor familj, hade vid det redan på förhand misstänksamma franska hovet.

När baron Gustav Mauritz Armfelt första gången dök upp i Neapel på sommaren 1783 under Gustav III:s italienska resa fick han bra kontakt med kungaparet. Han och Ferdinand skall ha mätt sina krafter i olika sporter, främst brottning. Han blev också ”nära vän” med Neapels drottning.[7] Exakt vad ”nära vän” betyder är en öppen fråga. Vi vet att Armfelt hade kvinnotycke och inte drog sig för förhållanden med gifta kvinnor. Vid tiden för resan till Italien var han själv dessutom ogift. Så var som vi vet inte fallet med Maria Karolina, som uppenbart regelbundet umgicks sexuellt med sin man vid denna tid. Det är ändå sannolikt att hon åtminstone svärmat för den charmfulle ädlingen från Norden. Med i det svenska sällskapet fanns också greve Axel von Fersen, några år äldre än Armfelt och redan välkänd vid hovet i Versailles. Han hade just återvänt från amerikanska frihetskriget, dit han sökt sig för att undfly de rykten som börjat gå om hans förhållande med Marie Antoinette. Snart skulle han återvända till Frankrike och delta i den ryktbara midsommarfesten i Trianon 1784, exakt nio månader innan det franska kungaparets yngste son, Louis Charles hertig av Normandie, föddes.[8]

Då baron Armfelt 1793 kom tillbaka till Neapel hade mycket förändrats för alla. Den kung Armfelt tjänat så troget var död, mördad av upprorsmän som visserligen straffats på papperet men vilkas vänner fick allt större inflytande i den svenska politiken. Sveriges nye ”ambassadör vid de italienska hoven” var i realiteten en politisk flykting. Drottning Maria Karolina hade drabbats av en stor sorg. Hennes älskade syster i Frankrike hade just avrättats av revolutionärerna. Det var knappt att Maria Karolina ville tala franska längre, så djup var hennes avsky för detta folk. När hon fick veta vad som hänt lät hon alla sina barn be för den döda mostern. Hittills hade Neapels drottning fascinerats av upplysningens nya tankar. Nu var hon misstänksam och blev alltmer konservativ. Den europeiska kontinenten i stort levde under hotet av ett krig som regelbundet blossade upp, för att sedan lugna sig och åter ta fart. (En situation som skulle fortgå till 1815, över 20 år). Det var i det läget som den svenske eskaderchefen friherre Palmqvist anlände till Neapel för att gripa Armfelt i februari 1794. Som redan nämnts räddades han av Maria Karolina och hennes vänner. Man kan bara spekulera över vad som fick drottningen att handla som hon gjorde. Vad hon förälskad i Armfelt? Ett sådant scenario skulle innebära att de båda systrarna från hovet i Wien, som varit oskiljaktiga under uppväxttiden, lyckats med konststycket att var på sitt håll förälska sig i två av tidens främsta svenska adelsmän. Betraktade hon den svenska förmyndaregeringen, som uppstått till följd av mordet på en av Gud utkorad monark, som representanter för den revolutionära rörelse hon hatade. Eller var hjälpaktionen för Armfelt ett slags tack till den man som hennes syster älskat och som gjort ett försök, om än misslyckat, att rädda Marie Antoinette undan revolutionen?[9]    

                                   

     

       



[1] Det framgår inte tydligt om Armfelt i tidningsartikeln påstods ha planerat att mörda både den omyndige Gustav IV Adolf och farbrodern Hertig Karl, som vid denna tid tjänstgjorde som regent. Troligen avsågs enbart hertigen. Att påstå att baronen skulle ha haft onda avsikter mot kungen borde ha varit för magstarkt även för hans hätskaste fiender. Icke desto mindre dömdes Armfelt för ”förräderi mot konung och rike” på sommaren 1794.
[2] Bakgrunden till Armfelts flykt från Neapel och vad som sedan hände beskrivs utförligt i Stig Ramels bok från 1997, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, - Dödsdömd kungagunstling i Sverige ärad statsgrundare i Finland. Kapitel 9-11.
[3] Som kuriosa kan nämnas att Maria Karolina från början tycks ha varit avsedd att bli fransk drottning. Det var först när en äldre syster avled i smittkoppor som hon istället sändes som brud åt kung Ferdinand av Neapel, vilket innebar att Marie Antoinette bestämdes för Frankrike. Man kan undra om historien fått ett annat förlopp om den äldre av de båda systrarna blivit Versailles första dam.
[4] Alla uppgifter om Marie Antoinette och hennes förhållande till sin syster är hämtade ur Antonia Frasers bok Marie Antoinette(svensk översättning 2002), främst kapitel 2,13  och 27.
[6] Ludvig XVI var som bekant betydligt mindre engagerad i sexuella frågor. I äktenskapet med Marie Antoinette föddes fyra barn inom loppet av sju år och detta sedan paret fått vänta lika länge innan första barnet föddes.
[7] Ramel, s. 64.
[8] Det tycks numera avgjort att prinsen verkligen var son till Ludvig XVI. Att Marie Antoinette och Fersen älskade varandra är å andra sidan ovedersägligt. Hur mycket Maria Karolina visste om allt detta kan vi än så länge bara spekulera över.
[9] Både Armfelt och Maria Karolina dog 1814.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar