lördag 29 februari 2020

Kungamakt och ständervälde - Maktspelet bakom Ulrika Eleonoras tronavsägelse 29 februari 1720.




Då en kung som regerat länge eller präglat sin tid dör visar sig ofta tronföljden vara osäker, om det alls existerar någon självklar kandidat. Så var det redan vid Alexanders död på 300-talet f KR. Så var det i England efter Edvard III, Henrik V och Henrik VIII, i Frankrike efter Ludvig XIV och i Ryssland efter Peter den store. De flesta av dessa regenter efterlämnade visserligen legitima söner eller ättlingar, men de var alla omyndiga och ganska små, några var spädbarn.[1] Det är som om dominanta regenter tar med sig en del av monarkins kraft i graven. När den svenske krigarkungen Karl XII stupade i Norge i november 1718 befann sig Sverige i motsvarande läge. Det var inte bara det att ingen självklar efterträdare fanns till hands. Själva det system den döde stått för, det kungliga enväldet, var vid tiden för hans död, för att uttrycka det diplomatiskt, starkt ifrågasatt.[2]

Karl XII:s närmaste släkting i hans egen generation var den yngre systern Ulrika Eleonora. Hennes make, som hon tycks ha varit djupt förälskad i, var Fredrik av Hessen Kassel, av svågern Karl utnämnd till arméns överbefälhavare under honom själv. Så snart skottet vid Fredriksten fallit sände Fredrik sin adjutant till Stockholm med besked om vad som hänt och fem dagar senare nådde nyheten huvudstaden. Trots att Ullrika Eleonora sägs ha blivit så förtvivlad att hennes läkare närapå fruktade att hon skulle följa sin bror i döden, hämtade hon sig snart och handlade målmedvetet. Redan nästa dag, lördagen 6 december, förmåddes de medlemmar av rådet som var på plats i Stockholm att hylla prinsessan som drottning. Ulrika Eleonora motiverade detta med att det var nödvändigt att få kontinuitet i styrelsen, så att budskapet om broderns död inte följdes av förvirring över att en arvtagare saknades. I dessa tider var det viktigare än någonsin att bibehålla lugnet.[3] Den nya drottningen lovade samtidigt att avskriva det envälde som härskat under broderns regering, något som både rådet och armén önskade. Hon förklarade att hon blott ville ”regera över sina undersåtars hjärtan”.[4]

Exakt vilka planer Ulrika Eleonora hade för sitt regentskap tycks osäkert. Vad som står klart är att hon personligen ansåg sig berättigad till tronen genom arv. Hon var född i Sverige, hennes bror, far och farfar hade suttit på svenska tronen. Det fanns inget förbud mot kvinnlig tronföljd i Sverige och drottning Kristina var ett utmärkt prejudikat. Kanske var hon verkligen beredd att ge åtminstone rådet en viss makt, därför att hon själv insåg faran med envälde. På sikt var hon inställd på att samregera med sin make, på samma sätt som Vilhelm av Oranien och drottning Maria hade gjort i England i slutet av 1600-talet. Den svenska eliten, särskilt adeln, ville dock ha säkrare garantier för sin ställning. Alltför länge hade de lidit under en maktfullkomlig monark som plågat landet med krig, utsatt dem för nymodiga pålagor och, inte minst, satt en främling, en baron von Görtz, till allsmäktig herre över dem alla, utan hänsyn till vare sig rike, finanser eller rang. Det maktvakuum som uppstått i och med kung Karls död var ett alltför gott tillfälle att låta gå sig ur händerna. När därför ständerna, vilket beslutats strax efter nyheten om kungens död, i januari 1719 samlades till riksdag, gick rådet med kanslipresident Arvid Horn i spetsen till handling.

Vid ett sammanträde i Ulrika Eleonoras närvaro 21 januari förklarade Horn att det i princip inte fanns något hinder att låta henne bestiga tronen i kraft av arv, men var det rådligt? Enligt Norrköpings arvförening från 1604, som i princip utgjorde grunden för den svenska tronföljden, fick ingen kvinna som gift sig utan ständernas samtycke bestiga tronen, särskilt inte om mannen inte var lutheran.[5] Dessutom vore det naturligtvis mycket finare, ädlare, snyggare helt enkelt, om drottningen vann sin tron genom ”folkets kärlek”, dvs. ständernas val, än genom arvsrätt. Ett sådant förfarande skulle också stärka hennes ställning i förhållande till hertig Karl Fredrik av Holstein Gottorp som även han kunde anses ha vissa anspråk på tronen, om man enbart såg till arvsrätten.[6] Trots att drottningen säkert harmades över rådets önskan fanns det i praktiken inget att göra. Hennes ställning var för svag. Alltså gick Ulrika Eleonora med på att låta sig väljas till regent: Naturligtvis ville hon inte bestiga tronen om det misshagade ständerna, försäkrade hon högtidligt. Efter några dagars formella debatter och diskussioner i de olika stånden var saken klar och den 23 januari 1719 valdes Ulrika Eleonora av rikets ständer till ”Vår nådiga överhet och Sveriges drottning”. Striden om makten var dock ännu inte över.     

Sedan en ny regeringsform införts, som sammanfattande innebar att rådet och ständerna övertog den centrala makten, kröntes drottningen i Uppsala 17 mars 1719 med all den prakt och glans som traditionen bjöd. För att markera att det var Ulrika Eleonora och inte prins Fredrik som kröntes utropades hon av härolden till ”Konung över Svea och Göta landom, hon och ingen annan”.[7] Det visade sig snart att den nya regenten var besluten att spela en politisk roll. När ständerna efter återkomsten till Stockholm i april skulle betyga drottningen sin vördnad, lät hon endast de ofrälse ståndens representanter kyssa hennes blottade hand, medan lantmarskalken fick beröra hennes handskar med sina läppar. Övriga adelsmän fick nöja sig med att buga underdånigt för sin härskare. Splittringen i rådet och ständerna gav också inom kort Ulrika Eleonora tillfälle att avskeda kanslipresident Horn som hon inte kunde förlåta, varken att han förmått henne att låta sig väljas till regent, eller att han nekat hennes make rang av konung vid hennes sida. De som försökte förmå henne att ta tillbaka avsättningen fick beskedet att regenten, tyvärr, var sjuk och inte kunde ta emot.[8]  Därtill avled plötsligt lantmarskalk Ribbing, en av dem som ivrigast arbetat för maktförskjutningen till förmån för rådet och ständerna.

Även om riksdagen 1719 tydligt visade att minsta antydan från hovpartiets sida att vilja stärka sitt politiska inflytande väckte stark opposition inom rådet och ständerna, med särskild betoning på adeln, var det vid mötets avslut i maj lika tydligt att dessa inte var starka eller enade nog att helt avstyra regentens ambitioner i den vägen. Ullrika Eleonora själv hade fortfarande som högsta dröm att se prins Fredrik som medregent vid sin sida. Tidigare hade i synnerhet adeln varit emot detta, med tanke på risken för en maktfullkomlig konung. Nu ledde drottningens egen maktpolitik ironiskt nog till att allt fler av dem som motarbetade kungamakten önskade Fredrik av Hessen som svensk regent, inte vid en regerande drottnings sida utan ensam. Då kunde hovet kontrolleras effektivare. Även utländska makter, särskilt Frankrike som drömde om att spela en framträdande roll i Norden, verkade för Fredriks kandidatur. Det var tydligt att någon form av avgörande skulle ske vid den riksdag som, mindre än ett år efter den förras avslutande, samlades i januari 1720. Adeln valde med stor majoritet Arvid Horn till lantmarskalk. Ulrika Eleonora försökte först hindra detta men övertalades av sin gemål att acceptera valet.[9] Alltfler inom den svenska makteliten värvades nu, delvis med hjälp av mutor, för tanken att Fredrik av Hessen borde utkoras till Sveriges kung.  Drottningen, som förmodligen anade att rådsaristokratin beredde sig att kringskära hennes ställning ytterligare, försökte rädda situationen genom att 27 februari framlägga, för vart och ett av de fyra stånden, förslaget att hennes man skulle utses till medregent. Hon försäkrade att hon inte gjorde detta av ledsnad vid regentskapet utan endast för att göra styrelsen av riket effektivare. I fortsättningen skulle Fredrik rent praktiskt vara regent men hans och drottningens namn skulle tillsammans stå på alla viktiga brev och mynt. Om Fredrik av någon orsak inte förmådde utöva sitt ämbete skulle Ulrika Eleonora automatiskt ta vid.

Istället för att, som drottningen säkerligen hoppats, varje stånd skulle komma till beslut var för sig, lät Arvid Horn nu bilda en stor deputation med representanter för alla fyra stånden att samfällt utreda frågan om regentskapet. Som man kunde vänta sig kom deputationen snabbt till resultatet att endast Fredrik borde vara regent, eftersom två regenter på en gång var en okänd företeelse i Sveriges historia. Ullrika Eleonora förstod att hon förlorat spelet. 29 februari år 1720 sände hon en ny skrivelse till ständerna, däri hon förklarade sig vara fullt införstådd med att inte längre ha någon del i rikets styrelse. Hon hävdade nu att hon i skivelsen två dagar tidigare endast förutsatt att hon skulle återta regentskapet om hennes man avled, inte om han av någon orsak blev oförmögen att utöva sitt ämbete. Denna nya skrivelse godkändes naturligtvis av Horns deputation, som också börjat utarbeta en ny regeringsform där kungamakten ytterligare inskränktes.[10] Någon månad senare avsade sig Ulrika Eleonora formellt regentskapet över Sverige och löste undersåtarna från deras trohetseder.[11]

I och med händelserna på riksdagen 1720 hade råd och ständer i praktiken fattat avgörande beslut över huvudet på kungamakten. Detta blev inledningen till en ny epok i Sveriges historia, ”Frihetstiden”, som den kom att kallas. Det skulle ta nästan exakt 53 och ett halvt år innan en svensk kunglighet med full kraft utmanade ständernas och rådets välde.                 



[1] Ingen av arvtagarna till ovannämnda regenter var över 13 år.
[2] Karl XII utsåg aldrig någon efterträdare. Han lär ha konstaterat att han hade svårt nog att få folk att lyda medan han levde: ”Hur vill jag vänta att man skall lyda mig efter min död”. Anade kungen att enväldet skulle komma att avskaffas?
[3] Agerade prins Fredrik och hans hustru misstänkt snabbt efter Karl XII:s död? Tanken är inte ologisk, men de kan också ha varit psykologiskt förberedda på vad som skulle ske. Att kungen kunde stupa måste ha föresvävat många, så som han blottade sig på slagfältet. Kanske Ulrika Eleonoras exempel omedvetet bildat skola för Sverige. Vi minns hur snabbt en ny regeringschef tillsattes 1986, trots att skottet den gången sannerligen kom oväntat.
[4] Det är värt att påpeka att det inte var Karl XII utan hans far som införde enväldet, därtill med ständernas samtycke. Karl XII:s dominerande gestalt har fått eftervärlden (och samtiden)? att glömma att det karolinska enväldet varken infördes med fysiskt våld eller av den som kom att förkroppsliga det. På 1680-talet framstod enväldet för de flesta lika nödvändigt och logiskt som dess avskaffande 40 år senare.  
[5] Prins Fredrik var reformert dvs. Kalvinist. Angående 1604 års bestämmelser, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Norrköpings_arvförening.   
[6] Karl Fredrik var son till Karl XII:s och Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia. Hans far hade varit kungens bäste vän under de första regeringsåren och stupat vi Klisow 1702. Karl Fredrik hade i stort växt upp i Sverige och varit Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änkas, stora favorit i familjen, förmodligen därför att hon själv var från Holstein. Efter änkedrottningens död 1715 tog Görtz över som ledare för hertigens parti. I januari 1719 satt denne dock i fängelse, väntande på sin avrättning.
[7] Även Kristina hade utropats till ”Konung” vid sin kröning 1650. Det är alltså historiskt fel att beteckna dessa två regenter som ”drottningar” i gängse mening; de var härskare med rang och värdighet av regerande furstar, en ställning som Kristina behöll efter sin abdikation. Ulrika Eleonora blev den sista kunglighet som kröntes i Uppsala. 
[8] Äldre tiders historiker och författare, exempelvis Fryxell och Heidenstam, menar att Karl XII använde samma metod efter kalabaliken i Bender för att slippa möta den turkiske sultanen, medan Lindqvist och Liljegren i våra dagar anser att kungen faktiskt var fysiskt och psykiskt utmattad och helt enkelt inte orkade träffa någon.
[9] Horn och Fredrik stod sedan någon tid i kontakt med varandra, då båda hoppades vinna något av den andre: Fredrik önskade bli regent, Horn återfå sin ledande ställning i rådet.
[10] Angënde skillnader mellan r1719 och 1720 års regeringsform beträffande kungamaktens status,, se https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1719 och https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1720, bland annat paragraf 14 och 16.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Valfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), kapitel  XIV-XVI och XVIII.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar