fredag 8 maj 2020

"Det står er fritt att följa er böjelse för denna person" - Anne Boleyns brev till Henrik VIII från Towern 1536.

När man forskar kring omvälvande perioder och händelser i historien är efterlämnade brev av särskilt värde. De utgör rester från det förgångna. (Hur mycket material av det slaget blir för övrigt kvar efter vår digitaliserade tid)? Brev av historiens mera spännande personer får naturligtvis speciellt stort värde, i synnerhet när dessa brev skrivits i samband med dramatiska händelser, kanske rentav inför döden. Ett exempel är Marie Antoinettes brev till sin svägerska natten före drottningens avrättning. Ett annat det brev som Maria Stuart antas ha skrivit till lord Bothwell några dagar före Darnleys våldsamma död i februari 1567 och som, om det är äkta, visar att drottningen varit delaktig i mordet på sin make. Ett på sitt sätt lika gripande brev som de ovan nämnda är Anne Boleyns brev till Henrik VIII 6 maj 1536, nära två veckor innan drottningen avrättades i Towern.[1]

Anne Boleyn lever under en stormig tid i Englands historia, faktiskt bidrar hon själv till att göra den stormig. Hennes familj är ursprungligen av högborgerligt stånd men har genom åren lyckats gifta in sig i den engelska högadeln. Hennes far, en talangfull hovman och diplomat, sänder tidigt sin dotter till Europas hov för att utbilda sig till fulländad världsdam. Anne motsvarar förväntningarna i hög grad och när hon återvänder hem drar hon genast allas blickar till sig. En av dem som påverkas mest är Englands kung, Henrik VIII, som efter mer än tio år inte fått någon arvinge med sin hustru Katarina. Häftigt förälskad friar han och snart vet hela hovet att kungen ämnar förskjuta sin spanskfödda drottning till förmån för en av hennes hovdamer. Men processen tar lång tid. Påven vägrar godkänna det nya äktenskapet och slutligen utropar sig Henrik VIII till engelska kyrkans överhuvud för att lösa problemet. Paret gifter sig någon gång i slutet av 1532 eller början av 1533 och i juni 1533 kröns den nya drottningen i London under pomp och ståt. Men den äktenskapliga lyckan solkas snart i kanten. Drottningen får inte den son man räknat med utan en ”värdelös” dotter, Elisabet. Visserligen fastställs inom kort i lag att Anne Boleyns barn med Henrik skall ses som tronarvingar men det blir allt tydligare att kungen är irriterad på sitt nya fruktlösa äktenskap. Anne kommer också lätt i gräl med folk och ibland även med sin man. Därtill har, inte minst i och med kungens upphöjelse till kyrkans överhuvud, tidens protestantiska rörelser börjat få fäste i landet. Under hösten 1535 inleder kungens nye minister Thomas Cromwell nedmonteringen av det engelska klosterlivet. Anne har visserligen själv en dragning åt protestantismen men hon ogillar att intäkterna från klostren mest går till att berika kungen och adeln och mindre till att främja utbildning och kunskap. Drottningens förhållande till Cromwell blir allt sämre, samtidigt som alltjämt ingen tronarvinge kommer till världen vilket gör kungen allt otåligare. Rykten går redan att han förälskat sig i en ny hovdam, Jane Seymour.   I slutet av januari 1536 får Anne missfall och efter detta tycks en kedja av händelser sakta sättas i rörelse. I april tillsetts kommissioner för att utreda vissa icke närmare specificerade brott och vid månadsskiftet april-maj arresteras flera hovmän, däribland en av drottningens musiker och flera andra män ur kungaparets inre uppvaktning. 2 maj 1536 hämtas Anne Boleyn oförmodat i palatset i Greenwich. Hon ställs inför en samling av rikets främsta män under ledning av sin egen morbror hertigen av Norfolk, som hon länge varit i konflikt med. Drottningen anklagas för förräderi och otrohet med flera hovmän. Senare samma dag förs hon till Towern. Ytterligare fyra dagar senare, 6 maj 1536, skriver hon sitt brev till Henrik VIII.[2]

Även om brevet stundom verkar något förvirrat och ger intryck av att ha skrivits under stor nervpress, är innebörden klar: Drottningen uttrycker sin bestörtning över vad som hänt men säger sig samtidigt alltid ha räknat med en dylik utveckling: ”Ty eftersom min upphöjelse och drottningvärdighet endast berodde av ers nåds böjelse, visste jag att minsta förändring vore tillräcklig för att denna böjelse skulle riktas åt annat håll”.  Den omständigheten att en uttalad fiende(Norfolk), medverkat vid hennes fängslande har gjort drottningen helt på det klara med vad det egentliga syftet är och om det är sant att en ärlig och öppen bekännelse kan rädda henne ”skall jag med största beredvillighet och pliktkänsla villfara er begäran”. Å andra sidan kan kung Henrik inte vänta sig att ”er stackars hustru” skall erkänna förbrytelser som hon aldrig haft för avsikt att begå. Anne Boleyn hänvisar också till deras gemensamma dotter, den blivande drottning Elisabet, och besvär kungen att inte låta någon nyckfullhet eller förtal fläcka vare sig henne själv eller den lilla prinsessan.[3] Därefter begär drottningen en öppen och opartisk rättegång, så att antingen ”ni skall se min oskuld klart bevisad, era misstankar bemötta och världens förtal tystat, eller min skuld uppenbarad”. I det senare fallet skall kungen vara fri ”inte bara att döma mig som en trolös maka” utan också att ”följa eder redan etablerade böjelse för denna person, för vars skull jag nu befinner mig där jag är och vars namn jag redan länge kunnat nämna. Ers nåd har inte varit omedveten om mina misstankar beträffande detta”.

Om däremot kungen avgjort hennes öde på förhand ”och inte bara min död utan också ett gement förtal bringar er glädjen att få njuta av er lycka”, ber drottningen endast att Gud skall förlåta hennes man och inte döma honom alltför strängt vid sin domstol, dit de båda snart kommer att kallas och där drottningen säger sig vara övertygad om att hennes oskuld kommer att klarläggas, ”vad än världen tänker om mig”.  Slutligen ber hon att ingen annan än hon själv skall straffas för de brott hon påstås ha begått och att de män som hon hört sitter fängslade skall släppas: ”om namnet Anne Boleyn någonsin behagat era öron, uppfyll då denna önskan”.

Brevet är undertecknat:

”Er synnerligen lojala och alltid trofasta hustru Anne Bullen”. Därtill anges att brevet skrivits ”i mitt dystra fängelse i Towern 6 maj”.



Frågan är, som alltid när det gäller historiska dokument, om detta oerhört laddade brev, som trots den skenbart lugna tonen är så fullt av motstridiga känslor; vrede, sorg, beslutsamhet och rädsla, är äkta. Då det första gången publicerades, i en biografi över Henrik VIII från 1649, uttryckte författaren starka tvivel på äktheten och menade att det troligen skrivits på drottning Elisabets tid. Flera historiker och skribenter har sedan dess debatterat frågan. Originalet skall aldrig ha nått Henrik VIII utan blivit kvar bland de papper kungens förtrogne Cromwell mottagit från Towerns kommendant, sir William Kingston, och sedermera förstörts i en brand 1731. Ett viktigt argument för förfalskningsteorin anses vara att handstilen inte skulle stämma med den som återfinns i autentiska brev av drottningens hand. Eftersom originalet inte finns bevarat är detta numera omöjligt att bevisa. Ett annat är att den version som publicerats uppges vara försedd med anteckningen: ”Till kungen från Damen i Towern”. Anmärkningen skall ha gjorts av Cromwell, men varför uttryckte han sig på detta sätt? En förklaring kan vara att det brev som förstördes 1731 var en kopia gjord av Cromwell där denne, som väl visste att Annes öde var beseglat, roat sig med den cyniska kommentaren. Forskaren Claire Ridgway, som specialiserat sig på tudortiden i allmänhet och Anne Boleyn i synnerhet, går i sin bok om drottningens fall i korthet igenom de vanligaste argumenten för och emot brevets äkthet. Hon tycks själv benägen att tro på autenticiteten men tar inte upp vad som enligt all logik måste innebära att brevet är äkta.[4]  Det finns två bärande argument för äktheten.. De som tror att brevet är ett falsarium menar att det skrivits under drottningens dotters regeringstid. Frågan är varför någon vid den tiden skulle ha besvärat sig med att skriva ett sådant brev. En möjlighet är att man velat höja Elisabets status genom att visa att hennes mor varit oskyldig. Men varför publicerades i så fall brevet nästan ett sekel senare och av en historiker som ansåg det vara en förfalskning? Vidare är brevets ton oerhört personlig: Drottningen bedyrar helt enkelt sin oskuld och skyller sitt fall på Henrik VIII:s böjelse för en annan kvinna. Om brevet skrivits under Elisabets regering borde rimligen ett mer politiskt gångbart skäl till Annes fall ha anförts. Man kunde exempelvis låta antyda att katolikerna vid hovet, av vilka drottningens morbror Norfolk var en, önskat störta den på religiösa reformer inställda drottningen i fördärvet. Någon sådan antydan finns inte i brevet. Men det starkaste argumentet för äktheten är ett annat. Enligt Ridgway hävdas i brevet att Anne störtats därför att kungen önskar gifta sig med Jane Seymour. Detta är emellertid oriktigt. Jane Seymours namn nämns överhuvudtaget inte i brevet. Det görs bara en antydan. Drottningen skriver att kungen, om hennes skuld bevisas, inte bara är fri att döma henne för otrohet, utan också: ”to follow your affection alredy settled on that party…whose Name I could some good while since have pointed unto”(min kursivering).
 Det står klart att Anne Boleyn visste att Jane Seymour var hennes tilltänkta efterträderska. 11 maj 1536, några dagar efter att brevet skall ha skrivits, fick drottningen besök av ärkebiskop Thomas Cranmer, som kände henne väl. Han sökte få henne att bekänna sina brott, men drottningen  skrek att hon mycket väl visste att kungen tröttnat på henne och planerade gifta sig med Seymour. Vad än andra kunde ha påstått var anklagelserna mot Anne oriktiga.[5] 

Det kan kanske vid första ögonkastet förefalla underligt att drottningen inte nämner Jane Seymour vid namn i sitt brev. Flera anledningar är dock tänkbara: Anne kan ha funnit det överflödigt att nämna namnet helt enkelt därför att både kungen och hon själv väl visste vem Englands tilltänkta nya drottning var. Hon kan också ha önskat genera eller rentav skrämma kungen genom att enbart göra en hänsyftning på sin rivals identitet, eller bara velat markera sitt förakt för "denna person".Om man utgår från att brevet är en förfalskning blir saken å andra sidan fullständigt obegriplig: Varför skulle en sentida skribent låta Anne Boleyn avstå från att nämna namnet på den kvinna som kort efter hennes död upphöjdes till kung Henriks tredje drottning, en kvinna hon själv pekade ut inför biskop Cranmer och som, till priset av sitt eget liv, i oktober 1537 födde Henrik VIII den son han så intensivt längtat efter? Att brevet inte uttalat nämner Jane Seymours namn är i själva verket ett utomordentligt starkt indicium på att det är äkta.

Den scen som framträder för det inre ögat är i högsta grad fängslande. Anne Boleyn sitter i arrest i sina rum i Towern. Hennes vänner och släktingar bävar för sitt öde och flera av dem har redan fängslats. I ett desperat försök att rädda deras och kanske också sitt eget liv och ära eller kanske för att helt enkelt påminna kungen om sin existens och sitt egenvärde, skriver drottningen till sin man. För att visa att hon mycket väl förstår det egentliga motivet till vad som skett och göra piken så mycket skarpare väljer hon att endast antyda namnet på sin rival om kungens gunst. Kanske skall det få honom att besinna sig, eller åtminstone att skämmas. Brevet nådde som sagt av allt att döma aldrig fram till kungen och skulle högst sannolikt inte ha påverkat hans beslut. Annes öde var avgjort.  Hennes önskan om en öppen rättegång uppfylls såtillvida att processen görs offentlig. Men den är i realiteten ett skådespel. Redan efter en dag, 15 maj 1536, döms drottningen till döden, bland annat för otrohet och förräderi. Fyra dagar senare, 19 maj 1536, hallshuggs Anne Boleyn på stupstocken i Towern.[6]                                      

                           



[1] Den engelske forskaren och författaren Claire Ridgway återger brevets innehåll i sin bok The Fall of Anne Boleyn a countdown (andra utgåvan 2015), s. 131-33. En svensk översättning i något förkortad version återfinns i tidningen Världens historia – Historiens största dramer i fokus(nr 9 2018), s. 80-81. Brevet återges också i Margaret Georges´ roman Henrik VIII:s självbiografi del II, ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 83-84. Denna senare version skiljer sig dock från de båda andra på vissa väsentliga punkter.
[2] Anne Boleyn hölls inte i regelrätt fängelse utan förvarades i en svit bostadsrum i Towern, antagligen de rum där hon vistades före sin kröning nära tre år tidigare. Drottningen uppvaktades av sex kvinnor, vilka dock snarare var att betrakta som vakter än hovdamer.
[3] Elisabet var vid moderns fängslande drygt 2 och ett halvt år gammal.
[4] Detta är helt och hållet min egen uppfattning.
[5] Ridgway, s. 159.
[6] Två dagar före Annes avrättning halshögs fem män som påstods ha varit hennes älskare, bland dem hennes egen bror George. För en uppläsning av drottningens brev till Henrik VIII, se https://www.youtube.com/watch?v=ilY6SLkKzlM.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar