Församlingen kände sig beklämd. Deras blickar flackade mellan de båda männen; den gamle kejsaren på sin tron med krona på huvudet, som med möda lyckades dölja sin vrede och den unge ärkehertigen i korpralsuniform, som inte gjorde något för att dölja sin. Hans ögon ljungade när han såg på farbrodern framför sig och ännu mer då han betraktade hovmännen och dignitärerna omkring sig. Det var de och deras fördömda ”etikett” som tvingade honom att genomgå detta förnedrande spektakel. Gudskelov att Sophie inte behövde delta. Kejsaren harklade sig lätt, kastade en snabb blick på ett papper som låg bredvid honom och började förestava eden. Rösten var dov och liksom pressad. Man anade att han fick lägga band på sina känslor. För varje sats som uttalades måste ärkehertigen upprepa det sagda:
”Och således lovar jag
Franz Ferdinand av Österrike-Ungern
Att aldrig någonsin för min makas räkning
Eller för de barn Gud kan skänka oss
göra anspråk på…”
De närvarande rörde oroligt på sig. Liksom alla pinsamma scener tycktes denna benägen att aldrig ta slut. De yngre åhörarna kände snarast sympati med ärkehertigen och önskade att han snart skulle få lämna detta rum och tillåtas viga sig vid den kvinna han så uppenbart älskade mer än allt annat. De äldre dignitärerna noterade istället kejsar Frans Josefs värdighet och majestät i kontrast mot det unga brushuvudet som tydligen glömt allt vad heder och familjekänsla hette.
Kejsaren hade slutat sin läsning och reste sig från tronen. Med ett sista föraktfullt ögonkast på församlingen lämnade ärkehertig Franz Ferdinand rummet. Han hade just för sin hustrus och sina kommande barns räkning avsagt alla anspråk på Österrike-Ungerns båda troner. Det var den 28 juni 1900.[1]
Bakgrunden till denna tragikomiska scen var det oskick(friskhetstecken skulle nog många säga idag), som kring förra sekelskiftet insmugit sig i flera av Europas furstehus: Hur ivrigt än kungar och kejsare kämpade för att slå vakt om gamla traditioner krävde allt fler av en ny generation furstar att få gifta sig med en kvinna de älskade, oavsett av vilken börd hon var. Nu hade turen kommit till den man som i praktiken var Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand.
Franz Ferdinands far var ärkehertig Karl Ludvig, yngre bror till kejsar Frans Josef. I sitt äktenskap med en neapolitansk prinsessa fick han fyra barn, varav Franz Ferdinand var äldst. Gossen var sjuklig och tungsint och tycks länge ha nonchalerats av fadern, som föredrog den yngre sonen Otto. För att kompensera detta strävade äldste sonen att framhäva sig själv, vilket lätt tog sig uttryck i bufflighet och skygghet inför omgivningen. Resultatet blev att varken den formellt belevade Frans Josef eller folk i allmänhet egentligen uppskattade den unge Habsburgättlingen, som å andra sidan ansågs intelligent och kreativ. Som de flesta prinsar vid denna tid gjorde han karriär i det militära och var bland annat en tid högste chef för garnisonen i den böhmiska huvudstaden Prag. Sedan först hans kusin kronprins Rudolf och därefter hans egen far avlidit, båda för övrigt under ganska uppseendeväckande omständigheter, var Franz Ferdinand kring sekelskiftet 1900 de facto arvtagare till den österrikisk-ungerska tronen.[2] Då inträffade något som tycktes innebära politiskt självmord för ärkehertigen.
Under en bal i Prag vid mitten av 1890-talet mötte den drygt 30-årige Franz Ferdinand den några år yngre Sophie Chotek. Sophie tillhörde visserligen Böhmens förnämsta adel men var inte förnäm nog att äkta en medlem av huset Habsburg, allra minst en blivande kejsare av Österrike-Ungern. För Franz Ferdinand var emellertid saken klar: Sophie var den kvinna han älskade. Hon skulle bli hans hustru och framtida drottning! Tills vidare gällde det dock att vara försiktig. Vad som följde var närmast en blandning av klassisk kärleksintrig och tragikomisk fars.
För att lättare kunna träffa Sophie ordnade ärkehertigen anställning som hovdam åt henne i en avlägsen släktings hushåll. Husets härskarinna var en bildad, klok och socialt engagerad men samtidigt ärelysten och bördsstolt kvinna. Själv av kunglig ungersk härkomst och gift med en ättling till kejsarinnan Maria Teresia var hennes stora dröm att se en av sina döttrar som kejsarinna vid hovet i Wien. Att rikets tronföljare regelbundet kom på besök passade utmärkt: Självklart var han förälskad i familjens äldsta dotter! Vid en sådan visit råkade emellertid Franz Ferdinand glömma kvar sitt guldur. Ärkehertiginnan, som antingen var allmänt nyfiken eller också sett att det fanns ett foto i klockan och önskade få sina förhoppningar bekräftade, öppnade locket och såg till sin fasa hovdamen Sophie Choteks ansikte blicka emot sig! Den försmådda ”svärmodern” skyndade till hans majestät för att berätta vilken mesallians hans oförskämde brorson planerade att ingå, till råga på allt på hennes familjs bekostnad. Det ädla ungerska kungablodet åsidosatt för en simpel adelsdam från Böhmen![3] Frans Josef lär i förstone ha tagit det lugnt, kanske han till och med drog på mun åt det absurda i episoden med klockan. Att Franz Ferdinand blivit förtjust i en säkert charmig kvinna behövde inte betyda att han verkligen tänkte gifta sig med henne. Det skulle säkert ordna sig med tiden. Snart förstod emellertid kejsaren att han haft fel. Brorsonen tänkte verkligen ingå äktenskap med en icke kunglig dam och till råga på allt vägrade han att avstå från sitt arv som tronföljare.[4] Exakt vad som sades mellan kejsaren och ärkehertigen vet vi inte. Vad som är säkert är att Franz Ferdinand stod på sig i sitt beslut, samt att de båda herrarnas relation inte blev bättre efter samtalet. Slutligen kom man överens om att giftermålet skulle godkännas men att Sophie inte skulle erkännas som en medlem av kejsarfamiljen. Det innebar att hon inte skulle räknas som drottning och att de barn som föddes i äktenskapet inte kunde ärva tronen. Dessutom skulle Sophie vid ceremonier och banketter komma efter alla ärkehertiginnor i rang och inte inta den plats vid sin makes sida som annars tillkom tronföljarens hustru, Såvida inte Frans Josef själv bjöd henne att göra det.[5] För att ändå ge ärkehertigens ”dam” en något så när acceptabel ställning vid hovet tilldelades hon småningom titeln ”hertiginna av Hohenberg”. Så följde alltså den tragikomiska scen där Franz Ferdinand gick ed på att inte kräva kejsarinnas värdighet för sin hustru, ej heller tronen för deras barn. Man kan undra vad Franz Ferdinand tänkte. Hoppades han att, när stunden väl var inne, kunna göra sin hustru till riktig drottning och deras barn till tronarvingar, eller var han tvärtom trött på sin härkomst och funderade på att fly med sin käresta?
Trots alla förödmjukelser de måste utstå i hovets närvaro blev Franz Ferdinand och Sophie mycket lyckliga. De fick tre barn som överlevde spädbarnsåren och tycks ha varit exemplariska föräldrar. Eftersom de inte kunde bo i Wien utan att ta hänsyn till det förhatliga hovprotokollet höll de oftast till på slottet Konopischt i Böhmen. Som vi alla vet fick deras äktenskap ett sorgligt slut den där dagen i Sarajevo 1914. Ändå kan man nog säga att äktenskapet mellan ärkehertig Franz Ferdinand och Sophie Chotek var ett av de lyckligaste i kungahusens historia[6].
[1] Den scen
som återges ovan är till stora delar fiktiv. Jag har i skrivande stund inte
funnit någon detaljerad redogörelse för den ceremoni där Franz Ferdinand avsade
sig tronen för sin kommande familjs räkning. Att han verkligen gjorde detta är
å andra sidan helt säkert. Tanken att han skulle ha burit korpralsuniform vid
tillfället är helt gripen ur luften. Ändå kan jag tänka mig att det
etikettsbundna hovet skulle ha yrkat på något liknande, för att markera att
ärkehertigen ”förnedrade sig och huset Habsburg” genom sitt äktenskap.
Beträffande datum för edsavläggelsen uppger Irheden 28 juni 1900, medan Fredric
Morton, som kortfattat berör ämnet i sin bok om de viktigaste händelserna i
Wien sista året före krigsutbrottet 1914, uppger att giftermålet med Sophie Chotek ägde rum denna dag.(Svenska Wikipedia
anger 1 juli 1900 som vigseldag, vilket stämmer med Irhedens uppgift att
edsavläggelsen skedde 28 juni och att ”de gifte sig kort därefter” https://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Ferdinand).
Vare sig edsavläggelsen eller giftermålet ägde rum detta datum kvarstår att
ärkehertig Franz Ferdinand upplevde en omvälvande händelse i sitt liv exakt 14
år före skotten i Sarajevo.
[2] Frans
Josefs son Rudolf begick självmord i slottet Mayerling i januari 1889, i
sällskap med den unga Mary Vetsera. Ärkehertig Karl Ludvig, Franz Ferdinands
far, avled 1896 efter att ha druckit ”heligt vatten” i Jordanfloden. Olyckligtvis
var detta vatten förorenat av bakterier. Franz Ferdinand utsågs aldrig
officiellt till tronarvinge, kanske som en markering av kejsarens allmänna
ogillande av brorsonen, eller helt enkelt därför att det ansågs onödigt.
[3] Böhmen
motsvaras som bekant av dagens Tjeckien.
[4] En
samtida svensk motsvarighet kan sägas vara prins Oscars giftermål med hovdamen
Ebba Munck av Fulkila, (för övrigt en ätt som även tidigare förekommit i intima
situationer vid svenska hovet). Oscar var yngre bror till Gustav V och bara
fyra år äldre än Franz Ferdinand. Oscar och Ebba gifte sig i England 1888.
Prinsen förlorade därmed sin arvsrätt till tronen och sin titel som hertig av
Gotland. Han fick dock fortfarande kalla sig prins och använda efternamnet
Bernadotte Genom sin mors släkt erhöll Oscar senare titeln Greve af Wisborg.
Eftersom han inte var tronföljare och Gustav V redan hade flera söner, var dock
den svenske prinsens handlande långt ifrån lika allvarligt som den österrikiske
ärkehertigens. Som vi vet skulle flera medlemmar av huset Bernadotte följa i
Oscars fotspår.
[5] Detta
skedde faktiskt ibland. Hur mycket Frans Josef än ogillade sin brorsons
”felsteg”, var han noga med att uppträda artigt och vänligt mot Sophie när de
träffades. Detta hindrade honom inte att efter deras ohyggliga död i Sarajevo
1914 konstatera att han ”befriats från ett stort bekymmer”. Vid begravningen
lades ett par handskar och en solfjäder på Sophies kista, de attribut som
tillkom en hovdam, medan ärkehertigen fick en soldathjälm.
[6] Angående
förhållandet och äktenskapet mellan Franz Ferdinand och Sophie, se Ulf Irheden,
Frans Josef, kejsare i katastrofernas tid(2018),
s. 214-217. Ämnet berörs också i Fredric Mortons bok Elfte timmen, Wien 1913 1914(svensk översättning 1993), främst kapitel
3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar