Freld of cloth of Gold
Samtidigt som den unge adelsmannen Gustav Erikson Vasa tog sina första osäkra steg på svensk mark efter två års frånvaro och sökte mobilisera den tynande motståndsviljan i sina landsmäns kamp mot danskarna, ägde betydligt mer spännande saker rum nere på kontinenten. Det sena 1510-talet hade varit en orolig tid i Europa, både ideologiskt och dynastiskt. I Spanien hade kung Ferdinand av Aragonien avlidit utan manlig arvinge, vilket innebar att hans rike övergick till den unge dottersonen Karl, vars farfar var tyskromersk kejsare. Kort efter Ferdinands död avled även denne, vilket i praktiken innebar att en ny maktfaktor, habsburgarna, seglade upp på Europas politiska himmel. I Frankrike hade den nye kung Frans I nästan samtidigt bestigit tronen med ett rovlystet öga riktat på Italien, vilket oroade både den nye kejsar Karl och påven i Rom. I England satt den några år äldre Henrik VIII och sökte med både politiska och militära medel ge sitt ännu ganska obetydliga rike en position på europeiska fastlandet. Alla dessa makter var i sin tur oroliga för de otrogna osmanerna, vilkas sultan Solaiman visade tecken på att avancera mot de kristnas territorier. Som om detta inte räckte hade en ung tysk munk, Martin Luther, öppet gått till angrepp mot kyrkan och ifrågasatt påvens auktoritet. Ingen visste ännu vart detta kunde leda. Samtidigt företog oförvägna män resor över havet och upptäckte, ibland utan att själva förstå det, nya länder och kontinenter. I denna tid av omvälvningar slöt Europas furstar flera grandiosa överenskommelser om samarbete och vänskap. Dessa allianser var i praktiken inte särskilt mycket värda eftersom de olika parterna vanligen inom kort slöt avtal med tredje part, vilket motsade vad man nyss beslutat. Men just då, när överenskommelsen slöts, lät det bra. Det mest berömda exemplet från tiden är mötet mellan Frans I av Frankrike och Henrik VIII av England i juni 1520, det som brukar kallas ”Field of cloth of Gold” efter platsen där det ägde rum.[1]
Alla vet att det kan bli trassligt när en statschef eller president kommer på besök till Stockholm i våra dagar: Trafiken stoppas upp och läggs om, långa korteger med fordon åker genom stan, helikoptrar flyger i luftrummet, stor middag i blå hallen eller på slottet. Detta är rena barnleken jämfört med Field of cloth of Gold. Det var inte vanligt att europeiska ledare möttes öga mot öga på 1500-talet. Infrastrukturen var ju inte särskilt utvecklad och en resa tog ofta lång tid. Dessutom måste en kung som verkligen ville imponera ta med sig en stor del av hovet och även om det bara gällde en mindre resa i det egna riket skulle självklart kungens närmaste uppvaktning och de viktigaste rådgivarna vara med(kansliet måste ju fungera). En kunglig resa var med andra ord ett verkligt projekt. I juni 1520 gällde det mötet mellan två unga(bägge var under 30), glansfulla, ärelystna furstar, vilkas länder varit i krig några år tidigare. Detta var därför mer än ett större projekt. Det var en ”storsatsning”, som tillspetsat kunde sluta i nytt krig om något gick galet.
Vid denna tid var staden Calais och området däromkring fortfarande en engelsk utpost på fastlandet.[2] De båda kungarnas första möte skulle ske på en plats som låg exakt, så noga det nu gick att bedöma, mitt emellan deras båda territorier, i ett område som sedan gammalt kallades ”Gyllene dalen”. Därefter skulle respektive kungapar och uppvaktning gästa sina ”bröder och systrar” på andra sidan: När Henrik VIII besökte Frans I på franska sidan, skulle drottning Katarina ta emot sin franska kollega i England, och tvärtom. Därtill kom ett antal gemensamma banketter och andra evenemang på engelskt, respektive franskt territorium. Det var som en blandning av styrkedemonstration, PR-kampanj och umgängesträff mellan statsledningarna i två grannländer. För att genomföra detta krävdes byggandet av hela städer; uppförda för några få dagar, med ståtliga byggnader och vinfontäner på båda sidor och naturligtvis tält för all uppvaktning. Dessutom måste topografin i området omformas. På platsen för det första mötet lär en hel kulle ha fraktats bort. Det framgår inte hur långt i förväg förberedelserna påbörjades men man kan gissa på minst två månader, troligen mer. Uppskattningsvis 2-3 000 personer skall ha engagerats enbart för förberedelserna inför mötet. Ändå var detta småsaker jämfört med allt annat som måste klaffa för att mötet inte skulle sluta i fiasko. Frankrikes kung skulle självklart ge sin ”käre broder England” presenter, ett nytt harnesk till exempel. Alltså måste engelsmännen skicka ett av kung Henriks egna harnesk som måttmodell. Det engelska sändebudet meddelade att fransmännen tänkte låta sina skönaste adelsdamer delta i mötet. Vilken skymf om Englands kung kom dragandes med utlevade gamla nuckor.[3] Sammanlagt skall cirka 5 000 personer ha följt det engelska kungaparet på resan, plus de nära 3 000 hästarna. Om vi räknar med motsvarande siffror på fransk sida får vi alltså uppemot 10 000 personer och 6 000 hästar. De angivna siffrorna gäller dessutom enbart det engelska kungaparets ”sviter”, dvs. deras respektive uppvaktning. Om vi tänker oss att åtminstone de viktigaste hovmännen på båda sidor i sin tur hade med sig eget tjänstefolk, kan vi nog lätt komma upp i en siffra på 20 000 människor, plus naturligtvis alla handelsmän och nyfikna som måste ha lockats att beskåda härligheten.[4] Kostnaden på engelsk sida för hela spektaklet tros ha motsvarat uppåt 14 % av kronans årsinkomst vid denna tid.[5]
Det storslagna ”toppmötet” varade 7-24 juni 1520. I det stora hela gick allt bra, även om fransmännen lär ha höjt på ögonbrynen över de, i deras ögon, trots allt fula engelska damerna. Dessutom tycktes de ovanligt begivna på alkohol, menade värdfolket. En otrevlig incident inträffade då konungen av Frankrike hade fräckheten att utan krus besegra sin engelske kollega i brottning, vilket å andra sidan uppvägdes av engelske kungens seger i sitt hemlands stora krigarsport, bågskytte. På sikt blev mötet en besvikelse, om man utgick från att avsikten var att åstadkomma vänskap mellan de två rikena. Rivaliteten satt för djupt och inom kort var England och Frankrike åter i krig med varandra. De båda kungarna skulle dock åter komma att träffas och utbyta artigheter och tjuvnyp, såsom det anstår två rivaler vilkas fiendskap är så stark att den nästan slår över i sin motsats. Inget europeiskt möte på högsta nivå under de senaste 500 åren har dock överträffat Field of cloth of Gold i magnificens och storslagenhet.[6]
[1]
Översätts ibland som ”Gyllenduksfältet”, ibland ”Brokadlägret”.
[2] Calais
hade varit engelskt sedan början av hundraårskriget på 1300-talet. Vid tiden
för Field of th Cloth of Gold var det ännu 40 år kvar innan området återgick
till Frankrike.
[3] Jag ber eventuella
kvinnliga läsare överse med det något grova ordvalet. Som man märker är denna
text skriven ur engelskt perspektiv. Någon fransk litteratur kring mötet på
Gyllenduksfältet har i skrivande stund inte påträffats.
[4] Som
jämförelse kan nämnas att den engelska armé som besegrade skottarna i slaget
vid Flodden år 1513 skall ha omfattat 26 000 man, den skotska mellan 30-
och 40 000.
[5] Man kan
föreställa sig allmänhetens reaktion om en europeisk stat i våra dagar lade ut
motsvarande summor på en enda tillställning, enbart avsedd att imponera på ett
grannlands regering.
[6] För fler detaljer kring mötet mellan Frans I och Henrik VIII, se Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995),s. 98-103, samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_du_Drap_d%27Or. Även Margaret George beskriver mötet i första delen av Henrik VIII:s självbiografi, "Kärlek och överdåd"(svensk översättning 1989), kapitel 26.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar