Dagen var kall och blåsig, trots att man var i slutet av maj och trots att man vistades i Skåne, rikets sydligaste provins. Det var ett högtidligt ögonblick, ty den nye kronprinsen Carl August skulle delta i dagens manöver på Kvidinge hed nordost om Helsingborg.[1] Tidigare på dagen hade prinsen tagit avsked av sin bror Fredrik Kristian som hälsat på i hans nya hemland. Bortsett från en viss tyngd i magen mådde Carl August bra, nå ja, förhållandevis bra. Hans hälsa var dessvärre inte alltid den bästa. Prinsen och hans följe anlände till exercisfältet ungefär kl 13 30 28 maj 1810. Tronföljaren steg till häst och åsåg några manövrer av Mörners husarer och skånska kavalleriregementet. Då en kavalleriattack skulle genomföras började prinsen plötsligt vackla och tappade stigbyglarna. Efter ytterligare några meter föll han medvetslös till marken. Upplivningsförsöken tycktes till en början ha viss effekt, men snart förstod man att allt hopp var ute. Sveriges tronföljare, Carl(tidigare Kristian)August av Augustenburg, var död.
Ett dödsfall är oftast uppskakande för omgivningen men inget dödsfall kunde ha kommit vid en farligare tidpunkt än detta. Sverige befann sig år 1810 om inte vid avgrundens rand så i alla fall i ett minst sagt osäkert läge. Något år tidigare hade landet förlorat halva sin landyta, den östra rikshalvan Finland, till Ryssland, efter ett krig som kostat många människoliv i sjukdomar, svält och strider. Officerare hade begått förräderi, kungen avsatts och landsförvisats med sin familj. Ute i Europa rasade samtidigt Napoleonkrigen vars kontrahenter, liksom ett sekel senare under andra världskriget, använde Nordens länder som spelbrickor. Huvudstaden Stockholm surrade av rykten och motrykten. Olika politiska grupperingar bekämpade varandra med pamfletter och förtal. Hemlighetsfulla möten hölls och ingen verklig ledare tycktes finnas till hands. Den nye kungen, Gustav III:s yngre bror Karl, var gammal och skröplig och inte ens vid full vigör någon särskilt förtroendeingivande person, särskilt inte i ett krisläge. Dessutom saknade han arvinge. Därför utsågs den danskfödde Kristian August av Augustenburg, en sidogren av danska kungahuset Oldenburg, till svensk tronarvinge hösten 1809.[2]
I det stora hela gjorde fursten ett gott intryck i sitt nya land. Han var vänlig, generös mot fattiga och främmande för det stelt formella sätt som ofta präglade medlemmarna av det gamla gustavianska hovet. Eftersom dessa dessutom föredragit att kronprins Gustav, Gustav IV Adolfs son, i sinom tid återtagit sina fäders tron, var de på förhand avogt inställda till den nye prinsen. Hans vänliga omedelbarhet underlät dock i regel inte att göra intryck även på den konservativa oppositionen. Det enda verkligt oroande var Carl Augusts fysiska hälsa. Han drabbades ofta av kräkningar och huvudvärk. Redan på ett tidigt stadium viskades att någon, troligen gustavianerna, försökte döda honom med gift. Till prinsens livmedikus utsågs italienaren Frans Josef Rossi. Denne hade länge vistats i Sverige och haft samma tjänst hos den forna kungafamiljen. Även om utnämningen i sig var fullt naturlig gjorde kopplingen till gustavianerna ett ofördelaktigt intryck. Att Rossi dessutom var husläkare hos familjen von Fersen, som numera ansågs för det gustavianska partiets ledare, gjorde inte saken bättre. I detta spända läge skedde olyckan på Kvidinge hed.
Redan då nyheten om prinsens död nådde Stockholm, tre dagar efter händelsen på exercisfältet, uppstod rykten att han mördats. 1 juni 1810 noterade Årstafrun dödsfallet i sin dagbok och tillade: ”Man kan utan långt betänkande lätt finna, att om så är, har Han blivit förgiven(förgiftad)".[3] Livmedikus Rossi hade på eget initiativ, vilket egentligen var mot reglerna men med hänsyn till svårigheten att undvika förruttnelse ansetts nödvändigt, låtit obducera prinsens kropp utan att invänta order från Stockholm. Obduktionen hade visserligen utförts av kvalificerade personer från universitetet i Lund, men det väckte ändå misstankar att italienaren haft så bråttom och inte inväntat expertis från huvudstaden. Dessutom hade man av någon anledning inte tagit vara på den flaska där den dödes maginnehåll förvarades. En piga hade sedermera helt sonika kastat ut vätskan genom ett fönster. Rossi och hans medhjälpare drog slutsatsen att prinsen dött av slaganfall. De experter som senare anlände från Stockholm fann i och för sig ingen anledning att betvivla att så var fallet, men påpekade i ett brev att man nu genom det slarv som begåtts inte kunde motbevisa ”det ogrundade ryktet” att prinsen blivit förgiftad. När detta brev nådde offentligheten förvanskades innehållet, så att opinionen fick uppfattningen att där i själva verket talades om ”det grundade ryktet”.[4]
Det följande händelseförloppet är välbekant. 20 juni 1810, för 210 år sedan lynchades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget i Stockholm, av opinionen utpekad som den som initierat ”mordet” på tronföljaren eller åtminstone för att höra till den krets där mordet planerats.[5] Ett halvår senare fastställdes dock av Svea hovrätt att de båda syskonen var oskyldiga och i våra dagar anses det fullt godtaget att kronprins Carl August avled av slaganfall, så som Rossi och hans medhjälpare kom fram till vid obduktionen. Men är det alldeles säkert?[6]
Att gustavianerna skulle ha giftmördat prinsen ter sig vid första ögonkastet fullt möjligt, men är rent logiskt fullkomligt uteslutet. Visst hade de motiv att göra sig av med Carl August men tekniken är orimlig. Visserligen var det närmast regel att misstänka förgiftning så snart en kunglighet dog oväntat eller under svåra plågor. Så var exempelvis fallet vid Karl XI:s död 1697. Det senaste någorlunda klart bevisade giftmordet på en svensk kunglighet var dock Erik XIV:s död på 1570-talet. Bortsett från att giftmord på misshagliga kungligheter år 1810 kunde sägas ha ”kommit ur modet” finns det ytterligare en omständighet som talar emot att just gustavianerna skulle ha tillgripit denna metod mot Carl August. Majoriteten av de styrande i Sverige försommaren 1810 tillhörde ”1809 års män”, de som störtat Gustav IV Adolf. Inte minst i Stockholm var de ledande posterna inom militär och förvaltning beklädda av män som gjort sig ett namn i samband med statsvälvningen 13 mars. Ingen av dessa önskade den störtade kungens familj åter på Stockholms slott.[7] Om inte annat fruktade de att i så fall förlora heder och ära och kanske liv och gods. De skulle inte ha ändrat uppfattning bara därför att deras kandidat till tronen blivit mördad. Ett mord eller blotta misstanken om mord kunde tvärtom, som ju också visade sig bli fallet, väcka en hatisk stämning mot gustavianerna som de sannolikt skyldiga till ogärningen. Ur deras synpunkt vore en statsvälvning, en snabb och oblodig kupp i stil med vad Gustav III lyckats med 1772 eller händelserna 13 mars 1809, vida att föredra. Regeringen skulle då på nytt ha bytts ut, Carl August skickats hem och prins Gustav återkallats. Ett mord hade på sin höjd inneburit att en ny kronprins, som säkert inte hämtats ut tjusarkungens ätt, blivit vald. Om gustavianerna verkligen varit desperata nog att ställa till ett mord, skulle de rimligen ha gjort eller försökt göra revolution så snart nyheten om vad som hänt nådde Stockholm. Det finns inget tecken eller bevis på att något sådant planerades från gustavianskt håll de första veckorna i juni 1810.
En annan grupp med potentiellt motiv att mörda kronprinsen var, paradoxalt nog, 1809 års män. De hade visserligen ett synbart säkert grepp om makten och den forna kungafamiljen var bortsänd i exil. Gustavianerna var dock långt ifrån pacificerade. Flera av dem, som syskonen Fersen, stod hovet nära. Gustav III:s gamle gunstling Armfält var kanske inte lika inflytelserik som i forna dagar, men hade långt ifrån tappat gnistan. Sedan gammalt hade han kontakter inom ryska kejsarfamiljen. Även om en kupp från gustavianskt håll inte tycktes omedelbart förestående gick det heller inte att bortse från att hotet fanns där. Ett sätt att undvika faran vore att göra något som för alltid skulle blamera den konservativa oppositionen i allmänna opinionens ögon. Om, exempelvis den nye kronprinsen plötsligt avled och indicierna pekade på att han mördats, skulle gustavianerna logiskt bli huvudmisstänkta: Vilka andra kunde vilja mörda den på kort tid så populäre tronföljaren? När sedan Gustavianernas heder släpats i smutsen, vore det ju den enklaste sak i världen att utse en ny tronarvinge, den dödes äldre bror hertig Fredrik Kristian, eller kanske rentav någon av Napoleons marskalkar. Carl Augusts död var naturligtvis beklaglig, men politiken kräver sina offer. För ”1809 års män” hade det säkert varit lätt att genomföra en sådan intrig, de hade ju både makten och opinionens öra. Allt detta är dock inget annat än hypoteser och eftersom samtliga inblandade är döda sedan cirka 200 år får ärendet härmed betraktas som avslutat.
[1] Sahlberg
stavar namnet med q, ”Qvidinge”.
[2] I samband
därmed bytte prinsen namn till Carl August
[4] När
Stockholms överståthållare sedermera anklagade en av dessa experter, professor Jakob
Berzelius, för att med sitt brev ha bidragit till mordet på Fersen, kunde de
båda vid en granskning konstatera att brevet i skälva verket betecknade
förgiftningstanken som ogrundad,
Sahlberg, s. 222-23.
[5] Den
verklige initiativtagaren ansågs närmast vara Fersens syster, Sophie Piper.
Också drottning Hedvig Elisabet Charlotta utpekades som medansvarig.
[6] Den rent
faktabaserade delen av denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Fersenska mordet, hur kunde det hända?(1974),
främst kapitel fem-sex.
[7] Bland
dessa män fanns generalerna Adlersparre, Adlercreutz och Sköldebrand. Ett annat
i vår tid bekant klingande namn var friherre August Mannerheim, vars bror Carl
Erik var farfarsfar till den finske fältmarskalken. Mannerheim hade inför
ständerna förklarat Gustav IV Adolf och hans ättlingar ”för närvarande och
tillkommande tider” avsatta från Sveriges tron. I juni 1810 var han utnämd till
Sveriges första JO.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar