fredag 31 juli 2020

Skandaler i engelska kungahus.

Flera av mina läsare har antagligen sett den nya serien ”kungahuset Windsor”, vars första del gick i söndags och som i sin helhet redan finns på SVT Play. I inledningen till första avsnittet upplyser speakern att: ”I hundra år har detta kungahus fått hantera skandaler, krig äktenskapsbrott och tragedier”.
Även om det säkert inte är avsikten, får man lätt intrycket att just ”huset Windsor” skulle vara märkt av utsvävningar, lastbarhet intriger och elände. Den enklaste studium av de europeiska dynastiernas historia visar självklart att alla kungafamiljer bär på minst en smaskig kärlekshistoria eller skumraskaffär. Kungligheter är nämligen människor och beter sig därefter, hur upphöjda de än anses vara. Detta gäller som sagt i alla monarkier men inte minst i England. Som bevis följer här ett litet axplock ur den engelska kungliga historien.
Den i vår tid ur rent kronologisk synpunkt tidigast bekanta engelska drottningen torde vara Eleonora av Akvitanien, som hade sin storhetstid under senare delen av 1100-talet. Hon är relativt unik i Europa såtillvida att hon är ensam om eller i varje fall en av mycket få drottningar som i tur och ordning varit gift med två kungar som regerat var sitt rike, Frankrike och England. Hertigdömet Akvitanien omfattade på 1100-talet stora delar av nuvarande södra och västra Frankrike. Eleonora ärvde det efter fadern som sitt eget och var uppenbart synnerligen medveten om att hon var en regerande furstinna av egen rätt. Det tänkte hon fortsätta att vara, hur många karslokar till kungar som än försökte styra henne! Hon var först gift med den franske kungen Ludvig VII. Trots att flickan bara var omkring 13 år då hon kom till franska hovet hade hon snart etablerat en egen politisk plattform, vilket fick hennes svärmor och några av dennas medarbetare att lämna familjen. Senare följde Eleonora sin man på korståg och då som chef för sin egen akvitanska armé. Kungaparet blev snart osams i strategiska frågor, vilket skall ha fått drottningen att yrka på omedelbar annullering av äktenskapet.[1] Påven försökte medla, utan framgång. Eftersom Ludvig och Eleonora inte hade några söner lyckades hon slutligen få äktenskapet upphävt med hänvisning till att de var alltför nära släkt enligt kanoniska rätten. Näste kung fick bli Henrik II av England.[2] De hade träffats medan Eleonora fortfarande var fransk drottning och man får onekligen intrycket att de inlett ett förhållande innan separationen från Ludvig var genomförd. Åtminstone gifte de sig så fort det var möjligt. Eleonora var nu kring 30 år. Äktenskapet var tydligen lyckligt i början, att döma av antalet barn – 8 stycken.[3] Ändå var makarna åtskilda långa perioder, antingen var Henrik på resa eller så vistades Eleonora i sitt hertigdöme. Av och till fungerade hon som Englands de facto regent. Hennes vistelse i Akvitanien har senare diskuterats mycket. Även om hon inte ledde ett regelrätt ”kärlekshov”, som det ibland påstås, kan man gissa att det var ett hov där musik och poesi uppskattades.
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]    
Kung Edvard II var son till en stor, om också samvetslös, krigare och politiker. I unga år tilldelades pojken titeln Prins av Wales för att markera områdets införlivande med England. Tyvärr visade han större intresse för idrott och nöjen än för att gå i faderns fotspår. Den nära vännen Piers Gaveston, som fadern hoppats skulle sätta pli på veklingen, gjorde sig istället totalt oumbärlig och i sinom tid allsmäktig då hans herre bestigit tronen 1307. Detta ledde till ett inbördeskrig som med kortare avbrott varade hela Edvards regeringstid. Även om hans drottning Isabella, dotter till Frankrikes konung, inte som Marlowe och andra dramatiker hävdat levde i konstant elände och bitterhet utan tvärtom ofta tycks ha agerat medlare mellan hovet och högadeln, kom en dag då hon fått nog. Vid mitten av 1320-talet rymde hon helt sonika hem till Frankrike där hon slog sig ihop med den landsflyktige storbaronen Roger Mortimer, varpå paret återvände hem, avsatte kung Edvard, lät hans favoriter gjuta en fasansfull död, samt övertog styret av riket i den unge tronföljarens namn. Efter några år störtade prinsen, nu Edvard III, i sin tur moderns älskare och lät avrätta honom för förräderi. Isabella drog sig tillbaka från politiken och avled 1358, cirka 65 år gammal.[5]
Edvard IV, som regerade England under senare delen av 1400-talet, var en ståtlig krigare med kvinnotycke. Exakt hur många utomäktenskapliga förhållanden han hade tycks osäkert, liksom exakt vem som är mor till några av hans barn. Sedan han besegrat Lancastersidan i ”Rosornas krig” äktade han slutligen den unga adelsdamen Elisabet Woodville, vars första make hade kämpat på den förlorande sidan i inbördeskriget. Det sades att hon mer eller mindre förfört kungen genom att ställa sig under ett träd vid landsvägen där han väntades passera. Med sig hade hon sina två pojkar från första äktenskapet. Hur det än förhöll sig blev Edvard förälskad och inom kort stod bröllopet. Den nyblivne äkta mannen lät sig dock inte hindras av detta utan fortsatte oförtrutet med sina utomäktenskapliga affärer, samtidigt som han höll sig med en maítresse en titre, den charmfulla Jane Shore. Äktenskapet med Elisabet Woodville hade emellertid väckt missnöje bland kungens gamla anhängare, varför ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter en kort tid i exil lyckades Edvard IV återta sin tron och regerade sedan ostört i drygt tio år tills han avled 1483, 40 år gammal. Vid hans död gjorde brodern Rikard statskupp och utropade sig till kung. Kung Edvards båda söner försvann under dunkla omständigheter i Towern samma år och Rikard III stupade i strid 1485. Änkedrottning Elisabet avled i kloster 1492 vid cirka 55 års ålder.[6]
Av Henrik VIII:s många äktenskap var nog det med Anne Boleyn mest chockerande för samtiden. Den kring 40 år gamle kungen, som i tjugo år levt ett relativt stillsamt liv med sin spanskfödda hustru Katarina, tycktes plötsligt beredd att offra allt, inklusive ett gott förhållande till Rom och kejsar Karl V, för en kvinna som visserligen hade släktband till den engelska högadeln men ändå var av relativt obetydlig härkomst. Hon uppträdde dessutom utmanande – skrattade högt inför hovet och bråkade med kungens skattmästare, så att denne till sin herres blygsel begärde avsked. Ändå bröt kung Henrik med påven och gjorde sig till engelska kyrkans överhuvud för att kunna äkta Anne. För samtiden måste det ha känts lika pinsamt som när Edvard VIII nästan exakt 400 år senare äktade Mrs Simpson. I motsats till sin sentida efterföljare på tronen abdikerade som bekant inte Henrik VIII utan lät i sinom tid avrätta Anne Boleyn och avverkade på tio år ytterligare fyra hustrur.             
Den verklige grundaren av det så kallade ”huset Windsor” får anses vara Georg I, kurfurste av Hannover och från 1714 Storbritanniens konung. Moderns härstamning från familjen Stuart berättigade honom till tronen sedan den äldre protestantiska grenen utslocknat.[7]  Georgs hustru, Sofia Dorothea av Celle som också var hans kusin, kom dock aldrig till England. Hon hade nämligen långt tidigare förälskat sig i den svenskättade greven Philip Christoph von Königsmarck. Av allt att döma lät kurfursten, eller kanske hans mor, år 1694 mörda sin rival, varpå hustrun förvisades till en exiltillvaro på slottet Alden i nuvarande Nordtyskland. Då Englands nye kung erbjöd Sofia Dorothea att dela hans tron replikerade hon kallt: ”Om jag är en äktenskapsbryterska är jag er ovärdig. Är jag oskyldig är ni mig ovärdig”. Det blev inte någon återförening. Hon dog 1726, han följande år.[8]
George IV, prinsregenten kallad, var tidigt känd för sina kvinnohistorier och sitt utsvävande liv. Det mest kända förhållandet var med adelsdamen Mary Anne Fitzherbert, som inte bara var katolik utan dessutom varit gift två gånger. Trots detta gifte sig paret i hemlighet 1785 vilket å andra sidan inte hindrade prinsen att i Edvard IV:s efterföljd hålla sig med flera damer vid sidan om. Dessutom ingick han småningom ett konventionellt äktenskap med en kunglig person, vilket dock kraschade efter något år. Trots all denna amorösa aktivitet lyckades George IV inte efterlämna någon manlig arvinge vid sin död 1830. Mrs Fitzherbert dog 1837, samma år som drottning Victoria tillträdde den brittiska tronen.[9]
Mot denna bakgrund måste man medge att ”huset Windsor” har att brås på ifråga om kärleksskandaler och intriger.
     


[1] Skilsmässa i dagens mening var omöjlig i det katolska Europa under medeltiden. Man måste därför bevisa att äktenskapet på något sätt var olagligt eller att det aldrig fullbordats. Detta är en viktig förklaring till Henrik VIII:s bekanta krumbukter i äktenskapliga frågor.
[2] Han blev i själva verket kung först två år efter giftermålet.
[3] Att endast ett tycks ha dött i späd ålder måste betraktas som något av rekord för tiden.
[5] Exakt vad som hänt Edvard II tycks osäkert. Alison Weir menar i Isabella, She-wolf of France, Queen of England(2011), att kungen mycket väl kan ha undkommit eller låtits fly. Den allmänt vedertagna versionen tycks dock fortfarande vara att han mördats på order av sin hustru och Mortimer https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_II_av_England.
[6] Mötet under trädet skildras i Philippa Gregorys roman Den vita drottningen från 2010. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.
[7] Det har för mig alltid varit en gåta varför den brittiska kungafamiljen mot slutet av 1800-talet började betecknas Sachsen-Coburg-Gotha, eftersom prins Albert aldrig var regent. Drottning Victoria tillhörde huset Hannover. Ombytet av namn till Windsor 1917 är lättare att förstå med tanke på dess sant engelska klang. Ett annat tänkbart namn hade dock varit Stuart, då ju familjen otvivelaktigt härstammar från Jakob I och en gång fick sin tron med den motiveringen. Detta bevisar än en gång att furstehusens namn i första hand är egenkonstruerade och ofta har mycket lite med någon ”historisk verklighet” att göra.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar