1720 var ett
skickelsedigert år i den svenska monarkins historia. I en process vars första
steg visserligen hade tagits under det senaste dryga året gick Sverige, genom
riksdagsbeslut och utan blodsutgjutelse, från kungligt envälde till en närmast representativ
kungamakt och ett system där den styrande makten i sista hand låg hos de fyra
stånden.[1]
Som för att balansera vågskålen föddes några månader senare den ena av de två
gestalter som under de kommande nära 80 åren skulle förkroppsliga den svenska
kungamakten och mer eller mindre framgångsrikt kämpa för att bevara dess
politiska inflytande. Barnet, en flicka, föddes dock inte i Sverige utan i
Preussen, en makt som ännu inte kunde kallas stormakt men otvivelaktigt på väg
upp.
Konung
Fredrik Vilhelm hade önskat sig en son. Pojken Fredrik tycktes inte arta sig
till den soldat han hoppats och han hade redan fyra döttrar. Det var därför
inte med överdriven förtjusning han 24 juli 1720 mottog ytterligare en
prinsessa. ”Jag får grunda ett kloster åt dem”, suckade han några dagar senare
i ett brev till en vän. Det fanns dock vissa tecken på att detta inte var
vilken prinsessa som helst: Hon hade segerhuva.[2]
För att fira den nyligen ingångna freden med den svårt krigshärjade
östersjömakten Sverige, vars nye kung dessutom en gång varit Fredrik Vilhelms
svåger, utsågs det svenska kungaparet till flickans gudföräldrar. Hon
uppkallades delvis efter den nya svenska drottningen Ulrika Eleonora och blev
med tiden känd som Lovisa Ulrika.
Lovisa
Ulrikas släktförhållanden är både tilltrasslade och spännande, dessutom med
dunkla kopplingar till Sverige. Båda föräldrarna härstammade från Fredrik av
Pfalz, ”Vinterkungen” och därmed också från det engelska kungahuset Stuart.[3]
Fredriks dotter Sofia av Pfalz var först förlovad med Georg Wilhelm av Welf, för
att senare gifta sig med dennes yngre bror Ernst August av Hannover. Den äldre
brodern äktade istället en fransk adelsdam, visserligen av förnäm familj men
inte fin nog för ett verkligt kungahus.[4]
Trots att Sofia av Pfalz lär ha hyst ett evigt förakt för sin svägerska tvekade
hon inte att senare gifta bort sin egen son Georg med Georg Wilhelm av Welfs
dotter Sofia Dorothea. Varken brud eller brudgum var lyckliga över äktenskapet
men ändå föddes en son och en dotter, med sin fars respektive mors namn. Sofia
Dorothea av huset Welf anklagades senare för otrohet med greve Philip von
Königsmarck, släkt med den svenska ätten Wrangel. Medan greven i tysthet
förpassades ur historien, troligen mördad, dömdes den otrogna hustrun till husarrest
på ett slott i Tyskland. Hennes dotter med samma namn giftes 1705 bort med sin
kusin Fredrik Vilhelm av Preussen, vars mor var dotter till Sofia av Pfalz.
Sofia Dorothea den yngre och Fredrik Vilhelm av Preussen var Lovisa Ulrikas
föräldrar.[5]
Som om denna
släkthistoria inte vore nog komplisserad, var Lovisa Ulrika också utrustad med
två föräldrar av diametralt motsatt läggning. Drottning Sofia var en kulturellt
intresserad, i traditionen från solkungens Versailles uppfostrad kvinna. Hon
älskade teater, vackra kläder och rokokons stillfulla möblemang. Hon hade egna
ambitioner för sina barns framtid. Kung Fredrik Vilhelms målsättning var att
göra Preussen till ett starkt och respekterat kungarike. För att åstadkomma
detta måste både armén och förvaltningen rustas upp och, framför allt, disciplineras. Rutinerna skärptes och
kompetens sattes före börd. Tankegången var naturligtvis riktig men kungen
saknade uppenbarligen sinne för proportioner. Allt som inte bevisligen tjänade
staten var av ondo. Det sägs att kungen var så noga med utgifterna att
drottningen och hennes damer lade bönor på spelbordet om han råkade komma in i
rummet där de satt. Minsta tecken på opposition ledde till fruktansvärda
raseriutbrott. En man som bekände att han var rädd för majestätet blev
tillvrålad: ”Du skall älska mig”, varpå kungen egenhändigt pryglade ”den
skyldige” med käppen. Den stränga disciplinen gällde självklart även barnen,
särskilt äldste sonen Fredrik som skulle fostras till en härdad soldat. I det
syftet lät Fredrik Vilhelm bland annat varje dag skjuta med kanon utanför
pojkens fönster. Intellektuell bildning var däremot förbjuden: Inget latin,
ingen frank litteratur…[6] Prinsen blev slutligen så skärrad att han
försökte fly, vilket dock misslyckades. Ett tag fruktade man att 18-åringen
skulle avrättas men allt redde upp sig.[7]
Eftersom
kvinnor inte kunde bli soldater fick Lovisa Ulrika och hennes systrar i stort
sett vara ifred med sina studier. Den femte dottern tycks i viss mån ha
sympatiserat med sin far, trots att hon senare skulle visa Fredrik den store
både beundran och respekt. Av allt detta framgår att Sveriges blivande
drottning växte upp i en omgivning av minst sagt komplicerade personligheter.
Hennes egen personlighet blev också komplicerad, vilket i hög grad skulle
prägla hennes tid på tronen.[8]
[1] Angående
det politiska spelet bakom regimförändringen i Sverige efter Karl XII:s död, se
https://bosonshistoria.blogspot.com/2020/02/kungamakt-och-standervalde-maktspelet.html.
[2] En bit
av fosterhinnan sitter kvar runt huvudet, vilket länge ansågs bringa tur.
[3] Fredrik av
Pfalz utgjorde genom sitt uppror i Böhmen en av de bidragande orsakerna till
30-åriga krigets utbrott 1618-19. Hans hustru Elisabet var dotter till den
engelskskotske kungen Jakob I. Deras dotterson Georg, Lovisa Ulrikas morfar,
blev sedermera den engelske kungen Gorge I.
[5] Enklare
uttryckt innebär detta att Lovisa Ulrikas farmor och morfar var syskon. Som
vanligt ifråga om kungliga giftermål undrar man om familjernas överhuvud var
totalt omedvetna om risken för inavel samt varför de envisades med att ge sina
barn och barnbarn likartade namn, vilket i hög grad ökar risken för förväxling,
Det kan noteras att Lovisa Ulrika under sin tid i Sverige sökte i släkten
Königmarcks arkiv efter dokument kring mormoderns affär med greve Philip. De
brev hon fann sändes till brodern i Preussen. Med facit i hand kan man undra om
mormoderns öde påverkat drottningens inställning till prinsessors påstått
utomäktenskapliga affärer och styrt hennes handlande i samband med ryktena
kring sonsonen Gustav IV Adolfs börd
[6]
Naturligtvis älskade prinsen fransk litteratur och kultur.
[7] Prins
Fredrik blev snare, Fredrik II, den store av Preussen. I rättvisans namn bör
kanske tilläggas att kung Fredrik Vilhelm i grund och botten var medveten om
sina brister och förmodligen hade mindervärdeskomplex: ”Jag har alltid hyst en
mycket låg tanke om mig själv”, suckade han en gång.
[8] Denna
text bygger huvudsakligen på Olof Jägerskölds och Claes Rainers biografier över
Lovisa Ulrika från 1945 respektive 2019(Jägersköld kapitel I, Rainer kapitel 2),
och Ludvig Reiners, Fredrik den store(svensk
översättning 1956), kapitel 2-4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar