Hampton
Court Palace är ett slott som de flesta engelsmän känner till. Det symboliserar
Tudortiden och förknippas med några av epokens viktigaste gestalter och
händelser. En genomsnittlig svensk vet förmodligen inte vad Hampton Court är
men en specialist, eller nörd som det ibland kallas, på Vasatiden har
antagligen hört namnet. En av tidens mer färgstarka kvinnor – Gustav Vasas
levnadsglada dotter Cecilia, bodde på slottet en tid som drottning Elisabets
gäst. Hennes äldste son, som fick det engelskklingande namnet Edvard, föddes
här dagen efter hennes ankomst i september 1565. Slottet är idag ett stort turistmål
med en högst levande kulturhistoria.[1]
Kungliga residens brukar uppföras av kungar eller framstående adelsmän men så
är inte fallet med Hampton Court. Det ursprungliga tudorslottet byggdes på
initiativ av en man ur borgarklassen – Henrik VIII:s mäktigaste och kanske
också trognaste medarbetare Thomas Wolsey.
Wolsey var
unik i sin samtid. Visserligen finns det flera exempel på män och ibland rentav
kvinnor av enkelt ursprung som fått politiskt inflytande under renässansen, men
ingen av dessa hade så mycket världslig och kyrklig makt koncentrerad i sina
händer och ingen av dem representerade sin konung i relation till andra länder
på samma sätt som Wolsey. Han kom från Ipswich i Suffolk i sydöstra England.
Hans fiender brukade påstå att han var son till en slaktare men numera anser
man sig veta att fadern, Robert Wolsey, födde upp boskap och hade intressen i
ullhandel, en av Englands viktigaste handelsvaror dåförtiden.[2]
Vilket yrke fadern än hade kan man dra slutsatsen att han måste ha varit
framgångsrik och lyckats skaffa sig både pengar och kontakter. Dessutom var
unge Thomas uppenbart ovanligt begåvad. Vid 15 års ålder, jo, ni läste rätt,
avlade han teologisk examen i Oxford och gjorde sedan snabb karriär inom
kyrkan, bland annat som kaplan hos dåvarande ärkebiskopen av Canterbury
1502-03. År 1507 gjorde biskopen av
Winchester, som var lordsigillbevarare hos kungen, Wolsey till sin sekreterare
och kunglig kaplan. I denna egenskap sändes han på sitt första diplomatiska
uppdrag, som sändebud till det skotska hovet. I april 1509 avled Henrik VII och
efterträddes av sin son, den knappt 18årige Henrik VIII. Wolsey var då 36 år.
Hela England, åtminstone de intellektuella,
tycks ha dragit en suck av befrielse då gamle kung Henrik dog. Han hade
framstått som otillgänglig, dyster och snål. Den nye kungen var en ståtlig,
levnadsglad yngling som älskade sport, fester och musik. Han tycktes nästan
gudomlig. Länge hade han hållits isolerad av sin fader – nu tog han ett språng
ut i friheten. Inom någon månad efter faderns död äktade han den spanska
prinsessan Katarina, broderns änka som så länge väntat på denna dag. Världen
tycktes ligga för hans fötter. I all sin längtan efter glans och fest glömde
dock inte kungen att landet måste regeras och att han behövde rådgivare. Här
stod nu faderns kaplan, som förenade administrativ begåvning och förmåga att
utföra det rutinarbete, särskilt skrivande, som Henrik VIII avskydde med en
egen lystnad efter prakt och ståt som gjorde att han förstod kungens dragning
till sådana ting. Hans borgliga bakgrund innebar å andra sidan att han inte
själv kunde ta makten, som en man ur högadeln lätt kunde göra om han fick stort
inflytande. Trots att Wolsey var dubbelt så gammal som kungen tillhörde han en
yngre generation än faderns ministrar och var inte alltför nära knuten till
denne. Kort sagt, han var som sänd från skyn. Han blev först högste
allmoseutdelare med uppdrag att organisera kungens välgörenhet. Inom två år
fick han en plats i kungens inre råd och blev i praktiken sin herres
sekreterare. När Henrik VIII 1513 beredde sig att i förfädernas anda dra i krig
mot Frankrike, var det Wolsey som organiserade det trista men nödvändiga administrativa
arbete som ligger bakom en framgångsrik krigsexpedition. En venetiansk diplomat
konstaterade i sammanhanget, kanske något överdrivet, att de uppgifter denne
man ensam tog på sig i hans hemland hade krävt hela magistratens samlade
insatser. Det var också Wolsey som följande år ledde fredsförhandlingarna med
Frankrike. Hans nit gav utdelning inom såväl den andliga som världsliga sfären:
1511 blev han kanik i Windsor, 1512 först biskop av Lincoln och sedan
ärkebiskop av York. Tre år senare utsågs han av påven till kardinalpräst vid
sankta Cecilias kyrka i Trastevere i Rom och därmed också till kardinal. Senare
samma år blev han engelsk lordkansler, alltså stats- eller premiärminister. När
påvestolen 1518 eftersträvade fred mellan Europas kristna nationer i syfte att
samla dem för ett korståg mot turkarna, utsågs Wolsey till permanent påvligt
sändebud, legat i England. I den egenskapen ratificerade han i oktober samma år
”Londonfördraget”, som var tänkt som en evig fredspakt mellan Europas kristna
nationer, även om det tycks ha signerats enbart av dåtidens större makter,
såsom Habsburg, Frankrike och Spanien. Borgarsonen från Ipswich utgjorde nu en
maktfaktor i Europa.[3]
Höjdpunkten På Wolseys karriär som Englands de facto utrikesminister var utan
tvivel ”mötet på Gyllenduksfältet” sommaren 1520.[4]
Under dryga två veckor möttes Englands och Frankrikes kungar för att förhandla,
umgås och, inte minst, imponera på varandra och övriga Europa. Wolseys huvuduppgift
var att organisera hela tillställningen och se till att alla presumtiva
fallgropar undveks. Även om mötet inte fick några positiva effekter på lång
sikt blev själva sammankomsten lyckad, bara det en prestation. Under en resa
till Nederländerna följande år mötte kardinalen den nordiske unionskungen
Kristian II. Av allt att döma var sammanträffandet rent slumpartat: De båda
männen råkade helt enkelt ha ärende till kejsaren vid samma tid. Kardinalen
beskrev Kristian som ”förståndig, allvarlig och betänksam” och intresserad av
att ”befästa ett gott samförstånd mellan kristenhetens furstar”, även om hans
utseende kunde ge intryck av häftighet och hänsynslöshet.[5]
Inrikespolitiskt
tycktes Wolseys välde i början av 1520-talet lika orubbligt som någonsin, både
inom kyrkan och på det världsliga planet I praktiken hade kardinalen nu större
inflytande över kyrkan än ärkebiskopen av Canterbury, trots att denne rent
formellt var den engelska kyrkans överhuvud. I förvaltningen var Wolsey utan
tvivel den ledande maktfaktorn. Kung Henrik hade visserligen den yttersta
makten och följde noga med vad som hände men det obegränsade förtroende han
hyste för sin minister gjorde att inget av vikt kunde ske utan dennes
medverkan.[6]
Det var mot den bakgrunden som kardinalen redan i mitten av 1510-talet började
bygga Hampton Court på mark han arrenderat av johanniterna. Det röda
tegelpalatset var magnifikt med sina tinnar och torn, borggårdar, trädgårdar,
gotiska fönster, höga spisar, utrymme för nära 300 gäster och ett för tiden
modernt avloppssystem. I motsats till Ludvig XIV, som 150 år senare lär ha sänt
sin finansminister i fängelse på grund av dennes fräckhet att äga ett
förnämligare residens än sin herre, lät Henrik VIII udda vara jämnt, även om
det sägs att han höjde på ögonbrynen vid upptäckten att hans personliga våning
i kardinalens palats var förnämligare än i någon av hans egna bostäder. Det var
inte underligt att Wolseys fiender, och de var många vid det här laget, började
tycka att det gått för långt. En satiriker undrade spefullt vilket hov(Court),
som egentligen var det förnämsta, kungens eller kardinalens. Kungen var nu
också äldre och säkrare på sig själv. Wolsey var inte längre ensam om sin
herres förtroende i politiska frågor. Ingenting tydde dock på att kardinalens
ställning som rikets andre man var hotad vid mitten av 1520-talet. Vid denna
tid gick Hampton Court också över i kungens ägo i utbyte mot ett av de
förnämare kungliga residensen vid Themsen.
Enligt ett
mönster som snart skulle bli välbekant för tidens engelska politiker var det
Henrik VIII:s privata problem som blev den trogne kardinalens öde. På våren
1527 lade kungen in om skilsmässa från Katarina av Aragonien med motiveringen
att hon tidigare varit gift med hans äldre bror. Efter många om och men kom det
till domstolsförhandlingar sommaren 1529. Wolsey deltog i sin egenskap av
påvlig legat. Säkert trodde Henrik att hans minister som så många gånger förr
skulle lösa alla svårigheter. Men nu visade sig svagheten i hans många skiftande
befattningar – Wolsey satt på för många grenar. Som lordkansler var han kung
Henriks rådgivare och närmaste man som legat representerade han påven, som
enligt katolska kyrkan står över kungarna i auktoritet. Påven var för
ögonblicket helt i händerna på kejsar Karl V, som var nära släkt med drottning
Katarina och han försökte därför vinna tid. När utslaget i domstolen inte blev
annat än att frågan om kungens äktenskap återfördes till Rom gick kungens vrede
ut över Wolsey. Han fråntogs sin ställning som lordkansler och anklagades för
att ha försökt tillämpa främmande rättsregler, dvs. påvens bestämmelser, på
engelsk mark.[7] Ändå
vägrade kungen, förmodligen i en känsla av tacksamhetsskuld, inledningsvis att
föra talan mot sin trotjänare i parlamentet. Han blev helt enkelt tillsagd att
resa till York för att tillträda sin post som ärkebiskop där. De båda männen lär
ha skilts åt i all vänskaplighet vid sitt sista möte. Det måste ha varit
fruktansvärt för Wolsey att efter 20 år i maktens korridorer finna sig skild
från allt inflytande och all glans. Kanske det rentav var en lättnad när han ett
år senare, i november 1530 hämtades i sitt residens Cawood Castle, anklagad för
högförräderi. På vägen till London, där stupstocken med säkerhet väntade, avled
kardinalen hastigt i klostret Leicester Abbey 29 november. Hans sista ord lär
ha varit: ”Om jag hade tjänat Gud hälften så väl som jag tjänat kungen, hade
Gud inte lämnat mig i detta elände”.[8]
[1] Hermans historia - Avsnitt 2 | SVT Play. En svensk samtida motsvarighet till Hampton Court kan sägas vara Gripsholm. Det är visserligen, enligt skrivarens personliga preferenser, inte lika ståtligt och hade inte samma representativa betydelse för vasaridens kungar, men det byggdes vid ungefär samma tid och var ett av Gustav Vasas viktigare slott. En mer träffande men sentida motsvarighet är familjen De la Gardies berömda "Makalös" i Stockholm. Byggherren var i detta fall fältherre, men i likhet med Wolsey var Jakob De la Gardie en uppkomling vilken manifesterade sin ställning med att bygga en ståtlig privatbostad och i det närmaste skapa sig ett hov vid sidan av det kungliga
[2] Att vara son till en slaktare ansågs tydligen särskilt förnedrande för en kunglig favorit. I Marlowes pjäs ”Edvard II” påstås att Piers Gaveston är son till en slaktare, trots att gunstlingen i själva verket kom ur sydfransk lågadel.
[3] Naturligtvis höll ”den eviga freden” inte särskilt länge, men enbart det faktum att fördraget kommit till stånd anses ha utgjort ett efterföljansvärt exempel under kommande århundradens fredsförhandlingar Treaty of London (1518) - Wikipedia.
[4] ”Field on the Clof of gold”.
[5] Mötet ägde rum på sommaren 1521, något halvår efter blodbadet i Stockholm. Vad det säger om ”Kristian Tyranns” karaktär är en annan fråga. Kristian kunde säkert skifta attityd och tänkesätt lika bra som någon annan av tidens furstar. Å andra sidan bör Henrik VIII:s högra hand efter dryga tio år i tjänsten skaffat sig vana att bedöma kungligheter. Erik Petersson, Furste av Norden, Kristian Tyrann)2017), s. 315-16.. Två år senare, ungefär samtidigt som Gustav Vasa utropades till kung, besökte Kristian sin hustrus släktingar i England och måste då ha träffat Wolsey på nytt. Ingen nämner dock mer om besöket i England än att det ägt rum. Det vore onekligen intressant att veta hur kardinalen ställt sig till regimförändringen i Sverige på sommaren 1523.
[6] Under 1600-talets första hälft skulle kardinalerna Richelieu och Mazarin inta motsvarande ställning i Frankrike och i praktiken också i Europa. Därför kan Wolsey med rätta betecknas som den förste eminensen i sitt slag. En svensk motsvarighet från 1600-talet är självklart Oxenstierna, som dock i motsats till Wolsey och de andra tillhörde sitt lands högadel. Gustav Adolf var för övrigt knappt 17 år vid sin tronbestigning 1611, ett år yngre än Henrik VIII.
[7] Termen för detta brott var ”Praemunire”.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Henry VIII, king & Court(2001, nyutgåva 2008).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar