söndag 20 december 2020

Den förste eminensen

 


Hampton Court Palace är ett slott som de flesta engelsmän känner till. Det symboliserar Tudortiden och förknippas med några av epokens viktigaste gestalter och händelser. En genomsnittlig svensk vet förmodligen inte vad Hampton Court är men en specialist, eller nörd som det ibland kallas, på Vasatiden har antagligen hört namnet. En av tidens mer färgstarka kvinnor – Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia, bodde på slottet en tid som drottning Elisabets gäst. Hennes äldste son, som fick det engelskklingande namnet Edvard, föddes här dagen efter hennes ankomst i september 1565. Slottet är idag ett stort turistmål med en högst levande kulturhistoria.[1] Kungliga residens brukar uppföras av kungar eller framstående adelsmän men så är inte fallet med Hampton Court. Det ursprungliga tudorslottet byggdes på initiativ av en man ur borgarklassen – Henrik VIII:s mäktigaste och kanske också trognaste medarbetare Thomas Wolsey.

Wolsey var unik i sin samtid. Visserligen finns det flera exempel på män och ibland rentav kvinnor av enkelt ursprung som fått politiskt inflytande under renässansen, men ingen av dessa hade så mycket världslig och kyrklig makt koncentrerad i sina händer och ingen av dem representerade sin konung i relation till andra länder på samma sätt som Wolsey. Han kom från Ipswich i Suffolk i sydöstra England. Hans fiender brukade påstå att han var son till en slaktare men numera anser man sig veta att fadern, Robert Wolsey, födde upp boskap och hade intressen i ullhandel, en av Englands viktigaste handelsvaror dåförtiden.[2] Vilket yrke fadern än hade kan man dra slutsatsen att han måste ha varit framgångsrik och lyckats skaffa sig både pengar och kontakter. Dessutom var unge Thomas uppenbart ovanligt begåvad. Vid 15 års ålder, jo, ni läste rätt, avlade han teologisk examen i Oxford och gjorde sedan snabb karriär inom kyrkan, bland annat som kaplan hos dåvarande ärkebiskopen av Canterbury 1502-03.  År 1507 gjorde biskopen av Winchester, som var lordsigillbevarare hos kungen, Wolsey till sin sekreterare och kunglig kaplan. I denna egenskap sändes han på sitt första diplomatiska uppdrag, som sändebud till det skotska hovet. I april 1509 avled Henrik VII och efterträddes av sin son, den knappt 18årige Henrik VIII. Wolsey var då 36 år.

 Hela England, åtminstone de intellektuella, tycks ha dragit en suck av befrielse då gamle kung Henrik dog. Han hade framstått som otillgänglig, dyster och snål. Den nye kungen var en ståtlig, levnadsglad yngling som älskade sport, fester och musik. Han tycktes nästan gudomlig. Länge hade han hållits isolerad av sin fader – nu tog han ett språng ut i friheten. Inom någon månad efter faderns död äktade han den spanska prinsessan Katarina, broderns änka som så länge väntat på denna dag. Världen tycktes ligga för hans fötter. I all sin längtan efter glans och fest glömde dock inte kungen att landet måste regeras och att han behövde rådgivare. Här stod nu faderns kaplan, som förenade administrativ begåvning och förmåga att utföra det rutinarbete, särskilt skrivande, som Henrik VIII avskydde med en egen lystnad efter prakt och ståt som gjorde att han förstod kungens dragning till sådana ting. Hans borgliga bakgrund innebar å andra sidan att han inte själv kunde ta makten, som en man ur högadeln lätt kunde göra om han fick stort inflytande. Trots att Wolsey var dubbelt så gammal som kungen tillhörde han en yngre generation än faderns ministrar och var inte alltför nära knuten till denne. Kort sagt, han var som sänd från skyn. Han blev först högste allmoseutdelare med uppdrag att organisera kungens välgörenhet. Inom två år fick han en plats i kungens inre råd och blev i praktiken sin herres sekreterare. När Henrik VIII 1513 beredde sig att i förfädernas anda dra i krig mot Frankrike, var det Wolsey som organiserade det trista men nödvändiga administrativa arbete som ligger bakom en framgångsrik krigsexpedition. En venetiansk diplomat konstaterade i sammanhanget, kanske något överdrivet, att de uppgifter denne man ensam tog på sig i hans hemland hade krävt hela magistratens samlade insatser. Det var också Wolsey som följande år ledde fredsförhandlingarna med Frankrike. Hans nit gav utdelning inom såväl den andliga som världsliga sfären: 1511 blev han kanik i Windsor, 1512 först biskop av Lincoln och sedan ärkebiskop av York. Tre år senare utsågs han av påven till kardinalpräst vid sankta Cecilias kyrka i Trastevere i Rom och därmed också till kardinal. Senare samma år blev han engelsk lordkansler, alltså stats- eller premiärminister. När påvestolen 1518 eftersträvade fred mellan Europas kristna nationer i syfte att samla dem för ett korståg mot turkarna, utsågs Wolsey till permanent påvligt sändebud, legat i England. I den egenskapen ratificerade han i oktober samma år ”Londonfördraget”, som var tänkt som en evig fredspakt mellan Europas kristna nationer, även om det tycks ha signerats enbart av dåtidens större makter, såsom Habsburg, Frankrike och Spanien. Borgarsonen från Ipswich utgjorde nu en maktfaktor i Europa.[3] Höjdpunkten På Wolseys karriär som Englands de facto utrikesminister var utan tvivel ”mötet på Gyllenduksfältet” sommaren 1520.[4] Under dryga två veckor möttes Englands och Frankrikes kungar för att förhandla, umgås och, inte minst, imponera på varandra och övriga Europa. Wolseys huvuduppgift var att organisera hela tillställningen och se till att alla presumtiva fallgropar undveks. Även om mötet inte fick några positiva effekter på lång sikt blev själva sammankomsten lyckad, bara det en prestation. Under en resa till Nederländerna följande år mötte kardinalen den nordiske unionskungen Kristian II. Av allt att döma var sammanträffandet rent slumpartat: De båda männen råkade helt enkelt ha ärende till kejsaren vid samma tid. Kardinalen beskrev Kristian som ”förståndig, allvarlig och betänksam” och intresserad av att ”befästa ett gott samförstånd mellan kristenhetens furstar”, även om hans utseende kunde ge intryck av häftighet och hänsynslöshet.[5]

Inrikespolitiskt tycktes Wolseys välde i början av 1520-talet lika orubbligt som någonsin, både inom kyrkan och på det världsliga planet I praktiken hade kardinalen nu större inflytande över kyrkan än ärkebiskopen av Canterbury, trots att denne rent formellt var den engelska kyrkans överhuvud. I förvaltningen var Wolsey utan tvivel den ledande maktfaktorn. Kung Henrik hade visserligen den yttersta makten och följde noga med vad som hände men det obegränsade förtroende han hyste för sin minister gjorde att inget av vikt kunde ske utan dennes medverkan.[6] Det var mot den bakgrunden som kardinalen redan i mitten av 1510-talet började bygga Hampton Court på mark han arrenderat av johanniterna. Det röda tegelpalatset var magnifikt med sina tinnar och torn, borggårdar, trädgårdar, gotiska fönster, höga spisar, utrymme för nära 300 gäster och ett för tiden modernt avloppssystem. I motsats till Ludvig XIV, som 150 år senare lär ha sänt sin finansminister i fängelse på grund av dennes fräckhet att äga ett förnämligare residens än sin herre, lät Henrik VIII udda vara jämnt, även om det sägs att han höjde på ögonbrynen vid upptäckten att hans personliga våning i kardinalens palats var förnämligare än i någon av hans egna bostäder. Det var inte underligt att Wolseys fiender, och de var många vid det här laget, började tycka att det gått för långt. En satiriker undrade spefullt vilket hov(Court), som egentligen var det förnämsta, kungens eller kardinalens. Kungen var nu också äldre och säkrare på sig själv. Wolsey var inte längre ensam om sin herres förtroende i politiska frågor. Ingenting tydde dock på att kardinalens ställning som rikets andre man var hotad vid mitten av 1520-talet. Vid denna tid gick Hampton Court också över i kungens ägo i utbyte mot ett av de förnämare kungliga residensen vid Themsen.    

Enligt ett mönster som snart skulle bli välbekant för tidens engelska politiker var det Henrik VIII:s privata problem som blev den trogne kardinalens öde. På våren 1527 lade kungen in om skilsmässa från Katarina av Aragonien med motiveringen att hon tidigare varit gift med hans äldre bror. Efter många om och men kom det till domstolsförhandlingar sommaren 1529. Wolsey deltog i sin egenskap av påvlig legat. Säkert trodde Henrik att hans minister som så många gånger förr skulle lösa alla svårigheter. Men nu visade sig svagheten i hans många skiftande befattningar – Wolsey satt på för många grenar. Som lordkansler var han kung Henriks rådgivare och närmaste man som legat representerade han påven, som enligt katolska kyrkan står över kungarna i auktoritet. Påven var för ögonblicket helt i händerna på kejsar Karl V, som var nära släkt med drottning Katarina och han försökte därför vinna tid. När utslaget i domstolen inte blev annat än att frågan om kungens äktenskap återfördes till Rom gick kungens vrede ut över Wolsey. Han fråntogs sin ställning som lordkansler och anklagades för att ha försökt tillämpa främmande rättsregler, dvs. påvens bestämmelser, på engelsk mark.[7] Ändå vägrade kungen, förmodligen i en känsla av tacksamhetsskuld, inledningsvis att föra talan mot sin trotjänare i parlamentet. Han blev helt enkelt tillsagd att resa till York för att tillträda sin post som ärkebiskop där. De båda männen lär ha skilts åt i all vänskaplighet vid sitt sista möte. Det måste ha varit fruktansvärt för Wolsey att efter 20 år i maktens korridorer finna sig skild från allt inflytande och all glans. Kanske det rentav var en lättnad när han ett år senare, i november 1530 hämtades i sitt residens Cawood Castle, anklagad för högförräderi. På vägen till London, där stupstocken med säkerhet väntade, avled kardinalen hastigt i klostret Leicester Abbey 29 november. Hans sista ord lär ha varit: ”Om jag hade tjänat Gud hälften så väl som jag tjänat kungen, hade Gud inte lämnat mig i detta elände”.[8]                                             

       



[1] Hermans historia - Avsnitt 2 | SVT Play. En svensk motsvarighet till Hampton Court kan sägas vara Gripsholm. Det är visserligen, enligt skrivarens personliga preferenser, inte lika ståtligt och hade inte samma representativa betydelse för vasaridens kungar, men det byggdes vid ungefär samma tid och var ett av Gustav Vasas viktigare slott. 

[2] Att vara son till en slaktare ansågs tydligen särskilt förnedrande för en kunglig favorit. I Marlowes pjäs ”Edvard II” påstås att Piers Gaveston är son till en slaktare, trots att gunstlingen i själva verket kom ur sydfransk lågadel.

[3] Naturligtvis höll ”den eviga freden” inte särskilt länge, men enbart det faktum att fördraget kommit till stånd anses ha utgjort ett efterföljansvärt exempel under kommande århundradens fredsförhandlingar Treaty of London (1518) - Wikipedia.

[4] ”Field on the Clof of gold”.

[5] Mötet ägde rum på sommaren 1521, något halvår efter blodbadet i Stockholm. Vad det säger om ”Kristian Tyranns” karaktär är en annan fråga. Kristian kunde säkert skifta attityd och tänkesätt lika bra som någon annan av tidens furstar. Å andra sidan bör Henrik VIII:s högra hand efter dryga tio år i tjänsten skaffat sig vana att bedöma kungligheter. Erik Petersson, Furste av Norden, Kristian Tyrann)2017), s. 315-16.. Två år senare, ungefär samtidigt som Gustav Vasa utropades till kung, besökte Kristian sin hustrus släktingar i England och måste då ha träffat Wolsey på nytt. Ingen nämner dock mer om besöket i England än att det ägt rum. Det vore onekligen intressant att veta hur kardinalen ställt sig till regimförändringen i Sverige på sommaren 1523.    

[6] Under 1600-talets första hälft skulle kardinalerna Richelieu och Mazarin inta motsvarande ställning i Frankrike och i praktiken också i Europa. Därför kan Wolsey med rätta betecknas som den förste eminensen i sitt slag. En svensk motsvarighet från 1600-talet är självklart Oxenstierna, som dock i motsats till Wolsey och de andra tillhörde sitt lands högadel. Gustav Adolf var för övrigt knappt 17 år vid sin tronbestigning 1611, ett år yngre än Henrik VIII.

[7] Termen för detta brott var ”Praemunire”.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Henry VIII, king & Court(2001, nyutgåva 2008).


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar